Vem har inte fått höra att den saknar rätt till sin identitet?

Inte så konstigt att de främlingsfientliga rösterna hörs starkt just nu, i Sverige är vi nämligen orimligt fixerade vid ursprung och vad det innebär för vår identitet. Det räcker inte med att vara svensk (vad det nu egentligen innebär) utan grupperingarna går djupare än så.

Ofta har jag hört påståendet att det krävs minst fem generationer bakåt för att man ska få kalla sig Stockholmare. Jag är född och uppvuxen i en Stockholmsförort, jag gick på en innerstadsskola under mina gymnasieår men enligt det resonemanget så är jag alltså inte Stockholmare då mina föräldrar är inflyttade. Så vad innebär det i praktiken att jag är? Gäller samma fem-generationsregel i hela Sverige? På mammas sida måste jag då blicka tillbaka till mina morföräldrar då min mamma inte delar uppväxtort med dem. Så, mormor och morfar (samt rätt antal generationer bakåt) från Småland. Pappa har åtminstone samma uppväxtort som rätt antal generationer bakåt så han bidrar med Uppland.

Jag är alltså 50% smålänning och 50% upplänning. Fast det är klart, skulle jag i Småland komma med min Norrbottensinfluerade stockholmska och påstå att jag är smålänning så skulle jag bli utskrattad.. För just ja, sedan 16 år tillbaka är jag bosatt i Norrbotten. Numera är det förstås ännu krångligare för vad innebär det nu att vår lilla tjej är? Som är född här uppe. Men med fem-generationsregeln så måste jag ändå vandra tillbaka till Småland/Uppland fast nu krångla in Johans ursprung (och fast han ironiskt nog är uppväxt i Småland så har han ju inte rötterna där).

Börjar det bli uppenbart exakt hur löjligt det är att hålla på att låta tidigare generationer väga tyngst i vilken identitet vi har? Byt ut landskapen mot länder och man har precis den situationen som många svenskar befinner sig i. Födda i Sverige men blir tilldelade andra identiteter baserat på deras släktingars ursprung.

Själv brukar jag numera kalla mig för lulebo, det är trots allt här jag bor. Även om jag har rötter i andra delar av Sverige. Inte en enda person går förstås på att jag är från Norrbotten ursprungligen, jag pratar på tok för fort för det och det har jag alltid gjort! Men jag känner mig ändå välkommen här så det är bra ändå. 

Ska man förresten gå på hur jag pratar så är den staden jag känt mig som mest hemma i faktiskt Paris, ingen annanstans har jag passat in så bra än där det var okej att prata högt, fort och energiskt!

"Julafton är den dagen då pappa fyller år och Emma får flest paket."

Det var så jag förklarade för Emma vad det var som var på gång. Det visade sig vara en väldigt korrekt beskrivning dessutom.. Johan och jag har nu inte bara avverkat vår första jul som föräldrar utan också den första julen vi haft julgäster. Tidigare jular har vi antingen varit bortresta eller bara varit vi två.

Men det här året var det som sagt vad istället fullt upp på hemmaplan. Ett par saker som var tänkta till julafton hade jag fått stryka då Johan inte riktigt kunnat vara hjälpsam och jag i stort sett satte ihop hela julfirandet på egen hand.

Dagen före julafton så gjorde Emma sin tävlingsdebut! OK Renen hade inomhus-KM Tomteracet och då jag ändå inte springer än så bestämde jag i samråd med sekretariatet att så klart att jag kunde anmäla min lilla Tomtenissa i barntävlingen och istället agera följeslagare. Detta trots att Emma satt fast i bärselen och faktiskt inte gick själv.. Vi spekulerade lite i om vi skulle bli diskade då Emma valde att somna lagom till semi-finalerna och därmed faktiskt inte var aktiv i det tävlingsmomentet överhuvudtaget. Hur som, förutom den lilla tuppluren under semin så var Emma mycket engagerad i tävlingen och nyfiken på allt spännande som pågick runt omkring henne. Även jag fick ett rejält träningspass då alla kontrollerna var på golvnivå och böja sig ned med en 7-kilosbaby i famnen drygt var 20:e sekund känns faktiskt i benen..

Julafton började två timmar före mitt avancerade och detaljerade körschema körde igång då Emma tyckte att vi hade lagt uppstigning på tog för sent.. Johan fick dock förstås sin födelsedagsfrukost med fina paket, eller mer exakt, ett stort, överkomplicerat inslaget paket och tre kuvert av varierande storlek. För nu var det slutligen dags att avslöja vad det var för onödigt överkomplicerad present jag pysslat ihop till Johan! En märkesskärm! För den som inte vet vad en märkesskärm är så är det en orienteringsskärm som man syr fast sina orienteringsmärken på (eller har en fru som syr åt en). Jag ska sy sådana till mig och Emma med men Johan har nu fått den fina prototypen och jag är nöjd, den blev riktigt lyckad. Nu återstår för Johan att delta i tävlingar som har tygmärken så han kan fylla upp den ordentligt.

Dessvärre håller inte Johan inte upp så man ser de tre (!) märken jag redan sytt fast.

Efter frukost så åkte jag och Emma iväg till kyrkan för att förbereda för vårt stora julframträdande. Jag och Emma knep ju huvudrollerna i Bergnäskyrkans julspel. Så vi gjorde bejublande insatser som Jungfru Maria respektive Jesus-barnet. Emma fick massor med beröm för sin insats (folk fortsätter att imponeras av att hon inte skriker och gråter och har sig men det var ju spännande, många nya saker att studera - dessutom hade jag gömt hennes röda tyghund i krubban så det fanns en tröst nära till hands att distrahera henne med) och hon var verkligen på bra humör även när jag la ner henne i krubban för att gå och göra min solo-insats med klarinetten. Allt medan Johan, Emmas farmor och morfar satt på första parkett med varsin kamera i handen så framträdandet är dokumenterat både på film och med stillbilder. De bilderna måste man dock komma hem till oss för att få se, av hänsyn till övriga deltagare (som främst var barn) så publicerar jag inga julspelsbilder i bloggen.

Jul-lunch följdes av Kalle Anka (som Emma var totalt ointresserad av, däremot studerade hon oss andras intryck mycket mer istället). Sedan fick Johan sin födelsedagstårta och Emma somnade.. ungefär en sekund efter att jag sagt att vi kanske ska passa på att öppna julklappar nu när hon är vaken. Det visade sig vara en powernap så strax efteråt så kom vi igång med det gigantiska julklappsberget där ungefär varannan present verkade vara till Emma. Julklappsöppning var tydligen urtrist, förutom att man kunde dra i lite snöre så var hon totalt ointresserad och det enda hon egentligen ville leka med var asken som den ena skallran kom i..

Julgran med klappar!

Jag fick förstås en bok av årets Nobelpristagare av Johan (jag har ju själv instiftat traditionen..) som också gav mig Batras senaste bok och en dvd-läsare till min dator. Som alltid Astronomisk kalender av mamma som också köpt Bullerby-te (vilket jag talade om för henne nyligen att vårt var slut och bad om att få mer..). Svärmor gav mig panda-bokmärke och svärmors syster med man gav mig pysslet. Under förra årets julklappslek så bidrog jag och Johan med två sådana klurigheter i klappväg och de var riktigt eftertraktade (båda hamnade i slutändan hos Johans kusin). Johan och jag fick även några gemensamma klappar såsom mer te och en mycket söt pandamagnet (direktimporterat från svärmors Kina-resa i höstas) och lite spa-prylar. Min mamma sköt till med lite mer hushållsprylar.

Mina klappar!

Men föga förvånande så gick den stora julklappsskörden till Emma!

Kvällen rundades sedan av med både julgröt (farmor såg mycket skeptisk ut när hon insåg hur "konstigt" det ska ätas julgröt enligt min släkttradition men hon smakade i alla fall..) och brädspel. Emma och jag spelade i team och vi fullständigt slaktade! Vi körde Metro och farmor som aldrig spelat tidigare förstod ändå snabbt vad det gick ut men ingen kunde rå på mamma-dotter-laget som fick inte mindre än tre av sina tåg att anlända till centralstationen och därmed kunde kamma hem en hel del dubbelpoäng. 101 poäng totalt! Hela varvet runt på poängtavlan!

Juldagen blev en mer lugn dag, vi tog alla en härligt kall promenad innan lunch. Johan hade ju hoppats på många minusgrader inför julen och Luleå levererade stabilt kring -21 alla dagar! Jag och Johan klurade även på de pyssel vi fått i julklapp, jag löste båda och Johan hade bekymmer med sin trots att han tjuvkikade på lösningen.

Även annandagen började lugnt med ännu en kall promenad men sedan blev det fullt upp på eftermiddagen/kvällen då jag skulle spela i Mjölkuddskyrkan med Luleå musiksällskap. Så i sann proffsanda så levererade övriga familjen en baby till mig lagom innan musikgudstjänsten skulle börja så jag hann ge henne mat innan det var dags att spela. Emma var fortsatt engagerad i allt som hände runt omkring och gillade tydligen inte riktigt att de satt längst bak för hon såg så dåligt vad som pågick där borta där ljudet kom ifrån.. Vi rundade sedan av juldagarna med ostkaka, man måste trots allt komma ihåg sitt småländska arv! 

På lördagen åkte sedan gästerna hem och lilla familjen fortsätter på egen hand.

Det var Emmas första jul! Stort tack till våra gäster som förgyllde helgen och också förstås tack till ni som skickat julkort och julklappar till oss! Vi får se var nästa jul firas.

Tjugofjärde luckan i julkalendern!

Vad gör man när Liten inte vill sova? Man öppnar sista luckan i julkalendern förstås! Darth Santa!

Tjugotredje luckan i julkalendern!

Man måste ju ha en öppen spis att hänga av sig sina lasersvärd på.

Tjugoandra luckan i julkalendern!

För att kompensera att gårdagens lucka publicerades så sent så lägger jag upp den här redan nu! En robotgran!

Tjugoförsta luckan i julkalendern..

..öppnade jag faktiskt för flera timmar sedan men sedan kom livet emellan och helt plötsligt var klockan efter midnatt! Men nu har vi gått in i den aktiva fasen av julfirande, Emmas farmor är på plats! Emma såg till att hon blev ordentligt nattad genom att klämma på näsa, kind samt rivas lite vid ögat. Så där som man måste liksom..

Var ännu en liten rymdfarkost i luckan.

Tjugonde luckan i julkalendern!

En liten farkost idag.

Julskinkan!

Jag har aldrig tillagat en julskinka i mitt liv. Faktum är att jag inte har ätit julskinka ens hälften av mina jular. Vi hade inte skinka på julbordet när jag bodde hemma så julskinka klev in i mitt liv i ett senare skede när jag började fira jul på annat håll.

Men jag gör inte julskinka, julskinka är julmat och det är Johans bord. Jag ser till att det finns julgodis och han tar ansvar för julmaten. Men den här hösten har inte blivit riktigt som vi tänkt oss så jag har fått täcka upp för Johan på det fysiska planet. Så den här julskinkan ligger jag bakom!

Vi beställde oss en fin liten EKO-gris via NordanSmak och hämtade upp den på vägen hem i onsdags och så idag så fick den ligga och puttra i ugnen i lite dryga fyra timmar medan jag försökte få lite annat gjort och sedan griljerade jag den. Johan har gett skinkan högsta betyg! Och jag väljer att tro att det är för att den blev god och inte för att han inte vågar klaga på sin hårt arbetande fru..

Lilla klumpen!

Redo för ugnen!

Tillagad!

Fäääärdig!

Nittonde luckan i julkalendern!

Jag öppnade faktiskt luckan i morse.. men han inte blogga då. En liten farkost ser det ut att vara.

Artonde luckan i julkalendern!

Det är ju inte direkt som när man var liten och slet upp luckorna tidigt på morgonen om man säger så..

Sjuttonde luckan i julkalendern!

Lite mera pangpang!

Sextonde luckan i julkalendern!

Fatta att snart är det julafton? Vart tar tiden vägen? Vart har det här året tagit vägen? Dagens lucka var en liten rymdgubbe till!

Varje hem behöver en pepparkaksborg!

Okej, ett pepparkakshus är ju inte egentligen inte ett måste på julen, jag har inte gjort ett varje år (även om jag ofta har haft ambitionen att det ska bli ett, varför gör jag annars den där gigantiska degen som ska räcka till ungefär 300 pepparkakor?) men så det här är första gången Johan och jag firar jul med vår lilla tjej och vi ska ju faktiskt ha gäster med. Annars har vi alltid varit bortresta när vi firat jul med släktingar.

Så hur skulle pepparkakshuset se ut? Blev en egen design (förstås) och jag tyckte vi skulle satsa på en borg och Johan instämde. På grund av hans dumma trasiga högerarm och inkompetenta vänsterarm så kan man väl säga att jag gjort ungefär 97 % av arbetet med den fina borgen! Så här är den! En pepparkaksborg i 25 delar, komplett med vallgrav och hajar!

Från sidan!

Bakifrån!

Från andra sidan!

Framifrån!

Och förstås en vy snett från ovan!

Tvingades tänka om i brickvalet inför montering, det visade sig att brickan jag planerat att använda var för liten..

Femtonde luckan i julkalendern!

Såg ut att vara en liten flygfarkost i dagens lucka.

Fjortonde luckan i julkalendern!

Okej.. måste erkänna att jag inte riktigt vet vad de siktade på att det här ska föreställa..

Trettonde luckan i julkalendern!

En liten blond bekanting gömde sig bakom dagens lucka som jag sent omsider faktiskt kom mig för att öppna. Mellan en liten som inte ville somna förrän framåt småtimmarna vilket ledde till en ovanligt sen uppstigning och ett pepparkaksbak som fick pausas två gånger för baby-situationer så har liksom dagen bara runnit iväg. Men till slut blev luckan öppnad och jag har också bakat ett 25-delars pepparkakshus samt 248 pepparkakor i olika storlekar. Bit för bit faller den "perfekta" julen på plats!

Tolfte luckan i julkalendern!

En liten farkost!

Nej min baby är vare sig snäll eller duktig..

..för att hon inte gråter eller skriker när vi är ute bland folk. Hon är lugn, stillsam, glad, nöjd och ja, både snäll och duktig! Men hon är snäll för att hon vill kramas istället för att slåss, hon är duktig när hon simmar, utforskar världen, leker med sina klossar med mera.

Men snäll för att hon sover när vi är iväg på en aktivitet? Duktig för att hon inte skriker när vi är på Luciatåg? NEJ! För innebär det att hon hade varit elak om hon varit vaken och gnällig? Att hon är dum om hon skriker när det pågår en aktivitet?

Emma älskar musik, det var en av anledningarna till att jag tyckte det var en bra idé att ta med henne till universitetet och Luciatåget. Med några korta pauser för att studera centrumrestaurangen och de andra människorna så hade hon blicken fixerad på scenen där barnen framförde sina Lucia-sånger. I stort sett utan ett enda litet pip.

När Luciatåget var slut och alla skulle ut ur restaurangen så var det förstås någon som kommenterade just det, att hon var duktig som inte hade hörts något alls. Emma är fyra månader, det kanske är lite väl tidigt att tillskriva henne sådana egenskaper. Jag kan visserligen förklara för henne att hon ska vara tyst och lyssna när barnen sjunger men det kommer knappast påverka hur hon beter sig.

Det irriterar mig verkligen när folk är så vårdslösa med adjektiven. Nu efter att vi har varit ute så sover Emma. Men hon gör det inte för att hon är snäll och tycker att jag ska få laga lunch i fred. Hon gör det för att hon är trött av frisk luft och nya intryck. Och hon kommer säkerligen vakna precis i samma sekund som maten är klar och jag och Johan ska äta. Men hon gör inte det för att vara elak, hon vill bara äta samtidigt som alla andra.

Så snälla! Tänk efter lite vad orden betyder innan ni låter dem hoppa iväg!

Elfte luckan i julkalendern!

..och nu kom piloten!

Tionde luckan i julkalendern!

En TIE fighter!

Nionde luckan i julkalendern!

På min namnsdag så gömde det sig vad som ser ut att vara en liten farkost i luckan.

Granen står så grön och grann i stugan!

Årets julgran är alltså en fin liten sockertoppsgran och utan tvekan den finaste gran vi haft. Efter att Johan införskaffade ett lämpligt krukfat på vägen hem så kom den nu så också på plats, fast lite småbökigt att vattna granen var det så den borde nog egentligen planteras om till bättre och större kruka. Sekunderna efter att jag tog bilden så spillde jag nämligen jordblandat vatten på både duk och matte.. Julklapparna klarade sig dock.

Nu närmar det sig att säga att årets julpyntande nog får vara färdigt. Eventuellt i alla fall.. får se hur jag känner när badrummet är städat.

Åttonde luckan i julkalendern!

Kanske dagens rymdgubbe är tänkt att manövrera gårdagens vapen?

Fullständigt absolut nödvändigt!

Igår åkte Johan och jag iväg ut till Hägnans julmarknad (tillsammans med ungefär hälften av luleborna). Målet var i huvudsak att köpa lite julgott och inte samla på oss massa onödiga prylar vi inte behöver. Så självklart handlade jag två onödiga prylar vi inte behövde inne i handelsboden (men i övrigt köpte vi faktiskt endast lite gott i de olika stånden). Men den där God Jul-skylten hade faktiskt nedsatt pris.. och jag dinosaurie-kakformen tänkte jag faktiskt till Emma.. Okej att hon inte kan baka pepparkakor riktigt än men vad har det med saken att göra? Hon har tre julkalendrar i år men har inte visat det allra minsta intresse att öppna några luckor. Hitintills har hennes intresse för kalendrarna sträckt sig till avsmakning och kasta ner de på golvet. Men nästa år så!

I alla fall så har jag hängt upp det nya inköpet bredvid dörren så nu ser det lite extra inbjudande ut hos oss.

På vägen hem körde vi sedan förbi Storheden (där övriga lulebor verkade befinna sig i sällskap med halva Norrbottens befolkning i salig röra med en massa finnar) för att bocka av några ärenden till och när vi ändå var i farten med att plocka Emma in och ut ur bilen mest hela tiden så köpte vi även en liten bordsgran. Tyvärr verkar jag ha kastat ut det blomfat som tidigare använts när vi haft gran (jag har ett vagt minne av att ha kastat ut ett trasigt fat så det var nog det) så jag måste skaffa fram ett nytt innan jag kan få ordningen på granen på riktigt. Med det så rundar jag nog av årets julpyntande. Eventuellt så åker några fler julgranskulor upp i de sista rummen men överlag så känns det lagom pyntat. Vi (jag, Johan är ju fortfarande handikappad) har inte gått till överdrift men det är ändå en tydlig julkänsla i lägenheten.

Sjunde luckan i julkalendern!

Dagens lucka verkar innehålla något slags avancerat skjutvapen.

Sjätte luckan i julkalendern!

Ser minsann ut som en liten flygfarkost!

Ny totalt supernödvändig pryl..

Till skillnad från för om åren så åker vi numera faktiskt till Babyproffsen Leklust i huvudsak för att köpa saker till Emma och inte leksaker till oss (mig). Och även denna gång motstod jag frestelsen att köpa gigantiskt Star Wars-LEGO åt mig trots de nedsatta priserna - det är inte nödvändiga inköp. Men att kolla igenom spelhyllan är det, kanske kan man hitta något lämpligt att ge bort i julklapp eller så. Och fastän jag har massor med pussel att lägga så måste man ju kolla in vad som finns.

Så nu måste jag förtydliga att det var Johans idé att köpa ett 3D-pussel av Empire State Building Night Edition. Det var alltså inte jag som insisterade på att köpa ett 3D-pussel upplyst av en färgskiftande lysdiod. Det kan dock ha varit min idé att hämta fram en LEGO-apa efter att Johan påtalat att det enda som saknades var en gorilla på masten..

Nu när julpyntet står framme så får vår nya prydnad nöja sig med att stå lite inklämt men efter julhelgen så ska vi nog kunna ge den en mer central plats i vardagsrummet. Totalt onödig pryl som jag villigt lät mig övertalas att vi skulle köpa hem..

Femte luckan i julkalendern!

Var gårdagens rymdgubbe måhända sur för att han förlagt sina Stormtrooper-grejer? Turligt nog hittade jag dem i dagens lucka!

Fjärde luckan i julkalendern!

Ha! Har redan hunnit lyssna på radiokalendern, se på julkalendern samt öppnat min LEGO-lucka! Och hunnit bädda ner familjen för deras frukosttupplurar..

Liten börjar bli stor!

Ganska exakt för ett dygn sedan när jag försökte få Emma att sova så blev det omedelbart ändrade planer. Liten snurrar ju numera runt från mage till rygg och tillbaka som om hon aldrig gjort något annat men det räcker tydligen inte. Helt plötsligt ser jag hur hon ligger halvt på sida, halvt på mage med handen stadigt placerat uppepå sängkanten. Hon hade helt klart utbrytarblick i ögonen så idag så rev jag ur allting ur barnsängen, ställde den på högkant, monterade bort gaveln och flyttade ner sängbotten. Bäst att ligga steget före innan hon på allvar upptäcker hur man tar sig upp i sittande ställning och får för sig att trilla över kanten.

Det där med att rulla runt och ha sig funkar för övrigt tydligen bäst när ingen ser på, jag riggade upp filmkameran i köket för att fånga lite gulligt jollrande och lekande. Vad jag fick var 28 minuter av Emma liggandes på rygg och fäktar lite tafatt med armar och ben.. Min lilla busunge! Fyra månader redan, var tar tiden vägen?

Tredje luckan i julkalendern!

Det säger kanske något om hur mycket jag har att göra om dagarna när jag inte hinner öppna min lucka förrän efter kl 23..

Mer pangpang!

Andra luckan i julkalendern!

Okej, vare sig jag eller Johan lyckades placera den där roboten i en Star Wars-produktion, däremot påminde den mycket om cyloner från Battlestar Galactica..

Första luckan i julkalendern!

Johan påtalade att det är ju faktiskt tradition att jag lägger upp min julkalender i bloggen. I år föll valet på en Star Wars-kalender igen, jag tycker dock det är trist att man snöat in sig på en City, en Star Wars och en av det "tjejiga" LEGOt varje år numera. Varför inte alternera och köra något annat? Hobbit-LEGO? Simpsons-LEGO? Kom igen, fantasi och variation tack!

Så här är den! På plats bland tomtarna!

 Nåväl, reklamen utlovad en mörk tomte så jag kör på det.

Något slags fordon? Vapen?

I år har vi dessutom ytterligare kalendrar då Emma har fått TV- och radiokalendern av morfar och mormor skickade Scouternas kalender. Dock visade Emma inget som helst intresse för vare sig radio eller TV så hennes enda intresse av sina kalendrar har varit smaktestet (sedan försökte hon slänga de på golvet då hon tyckte de stal uppmärksamhet, vilket ju är begripligt, Johan försökte öppna en lucka just då). Men det ska börjas i tid!

Stora steg i samlivet!

Det här att leva ihop med en annan person kan ju vara lite av en utmaning och det är inte alltid man vill kasta sig in i det huvudstupa men bit för bit så blir man ju mer av en gemensam enhet än bara två individer som bor på samma adress.

Så efter mer än sex år som sammanboende, varav tre år som gifta, snart fyra månader som föräldrar.. Johan och jag har slutligen kommit fram till att det är läge att blanda våra filmsamlingar! Vissa av Johans boxar har visserligen redan smugit sig in bland mina av rent praktiska utrymmesskäl men nu kör vi fullt ut!

Vi tror faktiskt vi är redo för det här stora steget!

Fördelar och nackdelar..

Okej, för första gången på över sex år har jag total kontroll över hushållsarbetet, det utförs på precis rätt sätt och saker hamnar faktiskt på sin rätta plats (och ligger kvar där). Det är förstås en ganska så skön känsla att ha det så.

Men priset jag betalar för att ha det så är på tok för högt! Enda anledningen till att det funkar så här är ju för att Johan är för skadad för att kunna hjälpa till annat än med mindre och lättare saker. Att sköta ett hushåll helt själv har dessutom blivit tyngre än det var sist jag gjorde det, för då tog jag bara hand om mig själv. Nu har jag både Johan och Emma som behöver mig.

Så vad jag saknar just nu är att få sucka över när Johan gör något på fel sätt (=inte på mitt sätt) för det är så fruktansvärt drygt att göra allting själv. Johan må vara en klåpare emellanåt och fresta mitt tålamod men han är min klåpare! Jag har valt honom. Och han har onekligen tränat mig bra för när Emma växer upp och inte heller kommer göra saker på rätt sätt.

Vi är ett team, men vi är inte identiska, vi gör saker på olika sätt och det är precis så det ska vara.

Min födelsedag.

Det har gått nästan fem och halvt år sedan jag skrev det här inlägget om min födelsedag, då hade jag i flera månader grubblat över hur jag skulle gå vidare och hantera den dagen jag alltjämt är övertygad om att det vilar en förbannelse över. För även sedan jag slutade fira så har osannolikhet och otur slagit ner rejält när det varit dags.

Så varför då ta upp ämnet på nytt? Jo för att nu är det annorlunda, nu finns Emma. Jag vill inte att hon ska växa upp i en värld där pappor fyller år medan mammor inte gör det. Så jag måste ta tillbaka min födelsedag. Det här innebär inte att jag framöver fikar efter massa storslagna firanden och presenter för på den biten tycker jag likadant - man ska inte ge bort saker bara för att någon fyller år.

Jag har också gjort avkall på mitt totala icke-firande av födelsedagar för att uppmärksamma stora dagar, trots det totalt orimliga att min lillebror lyckades fylla 30 år fastän jag själv inte är en dag över 25 så accepterade jag den skumme tidslinjen och kom dessutom på en i mitt tycke genomtänkt present.

Nu när jag såg över nästa års högtidsdagar så upptäckte jag att både fettisdagen OCH internationella pannkaksdagen infaller på min födelsedag! Det är som bäddat för en riktigt härlig svullfest nu när jag kommer fylla år igen!

Utmattad..

Ta det lugnt och vila något efter en intensiv helg och att ha storstädat som galningar innan dess det var helt enkelt inte aktuellt. Det är inte direkt som så att jag i praktiken har två bäbisar att ta hand om, Johan klarar sig skapligt på egen hand faktiskt, han kan ju både klä sig själv och har räknat ut hur man skär upp bröd och gör smörgåsar. Min hopplöst högerhänte an har visat sig ganska så kompetent med vänsterarmen - framför allt när det gällt att få i sig föda!

Men allt hushållsarbete.. det tar ju aldrig slut och han kan inte göra något alls just nu. Jag är otroligt tacksam för att Emma redan nu i stort sett praktiserar att sova nätterna igenom så jag åtminstone får sova skapligt. Inte heller tänker jag sucka och mumla något om att jag inte fattar hur de som är ensamstående orkar med. Jag har levt åratal med kronisk värk, man orkar för att man inte har något val.

Det är ju knappast roligt för Johan heller att slippa allt hushållsarbete, eller att behöva gå och hämta mig när Emma behöver ett blöjbyte eller att jag måste ha en barnvakt åt de båda när jag ska iväg på något - alternativt att de måste följa med..

Att det var Johans tur att ha Emma i omklädningsrummet på babysimmet igår blev det ju inte heller något med, Liten fick förstås vara med mig.. Och så sent som förra veckan så kommenterade en av ledarna vilken lyx vi hade som kunde vara två på simningen. Mmm.. det var den lyxen..

Men vi är ju lilla familjen! Vi jobbar som ett team och i ett team backar man upp varandra. Så det som stör mig mest är inte att Johan inte kan göra så mycket här hemma för stunden (det finns ju faktiskt viss makt i att göra allt själv, precis allting blir gjort på mitt sätt!) utan att det dröjer minst två veckor innan Lulebo byter ut vår spis! Jag vill ha en fungerande ugn! Nyss!

"Hur bitter blev din fru på dig nu?"

Jo men liksom så att.. det är ju egentligen förstås synd om Johan. För i lördagskväll blev han attackerad av den nyfallna snön som fick marken att hoppa upp och attackera hans handled. Till skillnad från hans begåvade fru som förra året hade klippkort på röntgen utan att något visade sig vara av så hade ju han faktiskt brutit armen.

Men som en av mammorna på babysången ju faktiskt krasst konstaterade, när man har en 3,5 månadersbaby hemma så drabbar onekligen en sådan otur/klantighet/total idioti i allra högsta grad partnern med.

Så Johan klagar väldigt lite. Jag suckar desto mer. För så länge armen ännu är svullen kan han verkligen inte göra något alls som kräver två händer, alltså saker såsom lyfta vår baby för att tillgodose vilket som helst av hennes behov, laga mat, diska, tvätta, köra bil, handla etcetera. Det här för också med sig att jag just nu är låst i hemmet för i och med att Johan inte kan ta hand om Emma så kan jag inte lämna de ensamma..

Tack vare en vänlig gest från samma babysångsmamma så kunde jag ändå komma ut och få både premiärträningen och premiärskidåkningen avklarad igår då hon och hennes karl var barnvakt åt Johan och Emma under tiden. Men det blir helt klart några veckor av pusslande framför oss för att få vardagen att gå ihop. Snart ska det ju dessutom julstädas och julbakas med..

Vår ugn har som pricken över i lagt av med. Men den här gången kommer inte Lulebo i vanlig ordning försöka laga något som borde bytts ut för länge sedan utan vi ska få en ny spis - om sisådär en två veckor eller så..

Jag är inte alls bitter.. inte det allra minsta. Jag lovar.

Seriöst?

Mer godis? I samma låda som jag hittat gamla pass, ID-kort, kassabok, medlemskort till en klubb i Bryssel, foton från The Woolshed i Cairns och en hel del annat låg alltså två klubbor och en karamell. Det här är inte en städning, det här är en arkeologisk utgrävning.

Oups...

Okej... jag vet att man kan hitta mycket spännande när man städar i gamla lådor men något säger mig att dagens fynd inte direkt tillhör vanligheterna.. I en låda hittade jag en gammal After Eight-ask som jag säkert sparat för att den var fin och jag tänkte ha saker i den (jag sparade massa gamla askar när jag var yngre som kunde vara "bra att ha"), men nu är jag lite mer slängningsbenägen så då ska saker ut. Så jag river ut innandömet för att kunna slänga kartongen i pappersåtervinningen, men vad är det som sitter kvar i ena kanten?

Det hade alltså blivit kvar en After Eight i asken.. Någon som är sugen på en bit choklad med bäst före-datum 23 november 1996? 

Hur ouppmärksam är man som inte ens äter upp all choklad?

För den nyfikne, 18 år gammal choklad ser väldigt oaptitlig ut.. Och nej, jag tänker inte testa hur den smakar!

Skrytshopping!

Nu var vi här igen, på mitt nya favoritbloggämne. För idag var vi på stan en vända för att bocka av ärenden men så ville jag titta in på Dea Axelssons också, Johan stoppade mig men sa sedan att vi kunde kika förbi där precis innan vi skulle åka igen. Naturligtvis hann han glömma bort det men så blev det i alla fall.

Jag styrde raka vägen mot jackorna för jag behöver en ny jacka, jag har ingen som riktigt passar under höstmellansäsongen och det är inte alltid man vill gå iväg med kappa. Sedan känns det inte riktigt som om min kappa passar så bra längre..

Felet är att det egentligen är supertrist att köpa höst- och vinterytterplagg för av någon konstig anledning så insisterar klädskaparna på att vi ska gå klädda i mörka och murriga färger under den säsongen när risken för depression och nedstämdhet redan är som högst. Vinterkläder borde vara färgsprakande och pigga upp tillvaron! Jag fick i alla fall syn på en röd jacka som verkade lovande, ungefär vad jag letade efter. Dock hängde det en enda ensam däruppe och i fel storlek så jag strosade vidare och fick syn på en till som tydligen hamnat på fel ställe. Också i fel storlek men åtminstone en storlek mer rätt. Så jag hängde loss den och höll upp den i ljuset för att granska den närmare.

"-Den här kommer aldrig passa, den är alldeles för liten." Det är vad jag säger och vänder mig till Johan samtidigt som jag plockar bort hängaren och börjar dra på mig jackan. Till min förvåning så verkar den sitta alldeles utmärkt trots att jag har på mig en tjockare tröja och fleecejacka.

"-Aldrig att den går att stänga, den kommer fastna över brösten." Samtidigt som jag säger detta så drar jag igen dragkedjan hela vägen upp.

"-Den borde inte passa men den sitter perfekt." Jag studerar mig själv i speglarna och Johan ber mig sträcka ut armarna för att testa om ärmlängden är rätt.

Jackan är två storlekar mindre än min nuvarande vinterkappa, jag var som sagt vad välklädd inunder (vintern är ju här!), men faktum kvarstod att den satt perfekt. Den var dessutom på rea. Vi gick därifrån med en ny jacka till mig. När jag tog på mig kappan igen så slog det mig verkligen att den nog verkar ha växt lite under sommarvilan för brukade den verkligen vara såhär rymlig?

Risken finns att jag går en kostsam framtid till mötes där nya kläder är ett måste.

Zappade för övrigt förbi ett program på TLC häromdagen, "I didn't know I was pregnant", handlingen är förstås precis vad titeln utlovar, de har dramatiserat historier om kvinnor som inte visste om att de var gravida kompletterat med intervjuer med de riktiga kvinnorna, läkarna, etcetera. En läkare pratade om "normal" viktuppgång vid en graviditet men nämnde även att det förstås förekommer att kvinnor går upp så lite som fem kilo. Jag rullade med ögonen. Undras vad han hade sagt om mina 1,2 kilon..

Inlägg nr 800!

Idag var inte en bra dag för babysim, Emma var inte direkt på sitt soligaste humör om man säger så... Men jag har börjat lära känna en ny mamma och det var Johans tur att ha henne i omklädningsrummet så för min del var det rätt okej i alla fall.

Vår lilla tjej har onekligen ett bestämt humör (har ingen aaaaaaaning om var det kan ha kommit ifrån) och säger ifrån rejält när något inte passar henne. Hon har en hel del hyss för sig bakom ryggen på oss med, vi försöker titt som tätt fånga roliga saker på bild eller film men si då passar det sig inte längre. Men så snart man vänder ryggen till, ja då har hon vridit runt sig fullständigt i sängen, krypit ner under täcken, lagt gosedjuret på ansiktet, flyttat Clara-kudden eller dragit i snöret så speldosekaninen börjat låta.

Så jag försökte ha ett "allvarligt" samtal med henne där jag undrade hur det kom sig att hon inte låg rättvänd i sängen längre utan sedan vi kom hem hade vridit sig på tvären, tagit av sig båda strumporna samt placerat hunden på ansiktet. Jag fick ett gigantiskt leende tillbaka.. Så mycket tar hon mig på allvar.

Vårt lilla charmtroll.

Snälla tvinga mig inte att hjälpa dig begå självmord!

Så var vi här igen.. Den här mörka tiden på året som gör varenda Lulebo gravt självmordsbenägen. För hur ska man annars tolka detta fruktansvärt populära beteende som pågår just nu. Nämligen att smyga runt på vägarna iklädda sina mörka vinterjackor, sina mörka byxor, sina mörka mössor - utan minsta tillstymmelse till reflex! Allra helst så har man dessutom en kolsvart hund med sig. Naturligtvis även den utan reflex.

Varje gång jag sätter mig bakom ratten i min bil så ber jag en stilla bön för att jag även denna gång ska slippa bli delaktig i ett självmord. För varje skapligt intelligent människa (i allra högsta grad de med körkort och det gäller de flesta vuxna i Luleå) vet precis hur illa man syns från en bil när man stryker runt i vägrenen utan reflexer. Folk vet att bara för att de ser bilen så betyder det inte att bilisten ser dig. Men med denna vetskap så fortsätter man ändå att strunta i reflexer.

Vid de obevakade övergångställena är det allra värst, jag krypkör förbi (till övriga bilisters stora förtret) för jag vet så väl att det utan förvarning kan hoppa ut någon fotgängare ur mörkret som utan att se sig om kastar sig rakt ut i gatan - för den har ju företräde!

Jag kan inte tolka detta som något annat än en enorm dödslängtan. Men snälla! Låt mig slippa bli ert dödsverktyg! Välj istället ett av följande alternativ:

1. Sök hjälp för din depression och dödslust.
2. Använd en reflex! För du är faktiskt inte självmordsbenägen egentligen utan bara obetänksam och har ännu inte fattat hur illa du syns.

För jag vill inte hjälpa någon att dö den här vintern heller..

"Men när har du hunnit med det där?"

Det var alltså en av två återkommande frågor idag när jag tog med mig hela familjen till kyrkan när mitt musiksällskap skulle spela i samband med dagens gudstjänst.

Den första frågan var:

"-Va? Är hon din?"

Så musiksällskapet jag började spela med i januari kan nu sälla sig till skaran som totalt missade min växande mage.

Efter de två frågorna så kom följddiskussionen för att reda ut när Emma är född och när de sist hade sett mig och de flesta såg fortsatt totalt frågande ut och kunde inte riktigt fatta att de missat det fullständigt.

Men gällande musiksällskapet så hade jag faktiskt en tanke bakom att inte säga något, jag började spela där i januari och kände bara en person ytligt sedan tidigare. Det var helt nya människor för mig så jag såg ingen anledning att bara basunera ut i samband med ett fika att vi skulle ha barn. Utan om någon undrade så hade jag förstås sagt något. Men ingen undrade så jag sa inget och sedan blev det sommaruppehåll.

Sedan var jag sjuk när nya terminen började och vi var bortresta så jag har ju bara hunnit vara på ett stressigt rep innan dagens spelning. Och då var det inte någon som frågade vad jag gjort sen sist.. Är det verkligen mitt fel att folk är så inne i sig själva att de inte ser sådant som är precis framför näsan?

En historia över tid..

Att rensa i sin garderob är onekligen att göra en historia i sig själv, gamla plagg man inte haft på sig på flera år väcker minnen från när de införskaffades och vem man var då. Samtidigt så är det väldigt intressant att inse hur mycket klädstorlekar skiljer sig både mellan olika tillverkare men också över tid. Jag har tröjor i min garderob som spänner sig från storlek 160 centilong (ojoj, snacka om att den Luhrtröjeutprovningen med efterföljande beställning spårade ur för snart hade nästan en hel orkester åtminstone en Luhrtröja i storlek 160 centilong..) till XXL (tack och lov att den franska beställningssidan hade en storleksguide tillgänglig så jag kunde mäta och räkna ut vad fransmännen anser är vettiga storlekar. Jag sitter i detta nu vid datorn iklädd en svensk badmintontröja herrmodell i storlek S som är större än min Astérix-tröja i dammodell storlek XXL är.

Då jag i nuläget är väldigt osäker på min storlek så måste ju verkligen allting provas med. Sedan sorterar jag kläderna i fem olika högar:

• Tillbaka in i garderoben! Kläder som passar, som jag tycker om och som jag planerar att använda!
• Stoppas undan inför eventuella sämre tider? Det här är alltså kläder som numera är för stora men som jag inte vågar kasta ut än då snälla, medkännande människor varit goda nog att upplysa mig om att mitt nya midjemått mycket väl kan vara historia så snart jag slutar amma. Vad säger man? Tack för stödet!
• Stoppas undan bara för att jag inte riktigt är redo att skiljas från dessa plagg än men sannolikheten att jag kommer använda de just nu är minimal.
• Till landet! Fullgoda användbara kläder som inte används i daglig basis men som är riktigt vettiga tänkte jag förflytta till landet så jag har lite grejer på plats där. Skadar liksom inte.
• Ut ur mitt hus! Ibland måste man inse att vissa klädesplagg inte funkar, kommer inte funka igen utan gör bäst i att fortsätta sitt liv i någon annans garderob. En kasse är redan fylld med kläder som ska väck!

Sedan finns det egentligen ytterligare två högar som kläder hamnar i:

• En för styckning, det är plagg som är för slitna för att kunna ges bort men som jag kan göra något med, till exempel sy barnkläder av.
• Soporna! Allt går faktiskt inte att rädda!

Det finns ytterligare ett känsloplan av att sortera i sin garderob för det är inte något jag gör speciellt ofta utan det sammanfaller alltid med något stort i mitt liv. Förra rensningen var när Johan flyttade in och jag hivade iväg nio kassar med kläder till Röda Korset. Nu städar jag av två huvudsakliga anledningar, dels för att få en bättre fungerande garderob till min nya kropp men också för att skapa garderobsutrymme åt Emma. Liten har redan mycket kläder och vi behöver vettigare förvaring åt henne.

Hur mycket kan man läsa in i ett par blåa badbyxor?

Efter många om och men och massor med mailstrul så lyckades jag till slut få Emma anmäld till babysimning och idag var första tillfället!

För att få vara med på babysimning så ska babyn ha en speciell badbyxa som skyddar mot "olyckor". Det är alltså ännu en av alla dessa små inköp man råkar på och som i slutändan hunnit bli många inköp. Så när vi satt nere hos Johans kusin för några veckor sedan och hans fru plockade i deras låda med gamla babykläder om vi kunde få av så dök det även upp ett par badbyxor som yngsta sonen haft. Bara att passa på! Inte bryr vi oss vilken färg det är på badbyxorna och Emma lär bry sig ännu mindre.

Så idag klädde jag på Emma de mycket fina blåa badbyxorna och vi gjorde oss redo för simning! Innan hade jag frågat Johan hur många han trodde som skulle anta att Emma var en pojke just på grund av färgen på badbyxorna. Han bara suckade och tyckte det var ointressant.

Men det var faktiskt just vad som hände sedan i bassängen, en av ledarna som var med trodde mycket riktigt att vi hade en liten pojke - för vad skulle vi annars ha? 

Allt för att vi klär på Emma ett par blåa, ärvda badbyxor.

"Är det en flicka eller pojke?"

Det där måste onekligen vara den allra vanligaste frågan nyblivna föräldrar får, eller för den delen redan under graviditeten. Intressant är egentligen hur många som motiverar behovet att i förväg veta om det är en flicka eller pojke med att det blir "enklare att förbereda sig" då. Jag förstår inte riktigt hur man tänker då. Ens om man går på det här med att flickor och pojkar ska ha vissa specifika färger så blir det ändå inte logiskt.

Majoriteten av alla spjälsängar som säljs idag är könsneutralt vita. Samtidigt är nästan alla barnvagnar tråkigt nog svarta - möjligtvis med mindre färginslag på sömmarna. Det här gör mig extra glad att jag hittade en läckert röd vagn!

Blöjorna till de minsta tar hänsyn till vikt men inte till kön så där finns det inget argument heller för varför man behöver veta om man laddar för en flicka eller pojke. Storleksmässigt så finns det massor med faktorer som avgör hur stor baby man får men de allra flesta barn är ändå ungefär lika stora vid en fullgång graviditet och babyns vanligaste klädesplagg är en body - oavsett om det är en flicka eller pojke.

Så var utmed vägen blir det så mycket enklare att förbereda sig om man vet ifall man får en flicka eller pojke? Jo möjligen om man faktiskt köper påståendet att det finns specifika flick- och pojkfärger.

Emma har en härlig röra av färger i sin garderob. Det är en kombination av kläder som vi köpt på Myrorna, köpt nytt, fått i present och ärvt/lånat (mina baby-kläder, mina syskons, Emmas kusiner och även lite från Emmas sysslingar). Det är kläder som suttit på både pojkar och flickor innan de slutligen hamnade hos oss. Hela färgskalan är också representerad.

Men tydligen klär vi oftast Emma "för neutralt" och då tror de flesta per automatik att hon är en pojke. Flickbebisar måste tvisst vara klädda i rosa för annars förstår ingen att de är flickor. Johans lilla mininöje är därför att ibland när vi går ut ta på Emma hennes rosa mössa och grönblåa jacka - allt för att förvirra folk så mycket som möjligt.

Dock hjälper det inte, när det gäller bebisar så tycker inte folk det är det allra minsta pinsamt att bli påkomna med att sitta fast i stereotypiskt könstänk.

Så mycket jag hinner så stickar jag för övrigt på Emmas nästa vintermössa, den rosa börjar bli för liten. Den här gången blir det förstås familjefärgen!

Jag är som Skalman..

Ibland kan man faktiskt tro det. Sedan jag sydde min fina väska så har jag mer eller mindre haft den jämt och den är i praktiken min handväska. Tyvärr börjar sömmar lossa lite till höger och vänster och den första tvätten avslöjade att alla företag inte använder sig av vattenfasta tryck på sina nyckelband. Men den är unik och sväljer mycket! Det sistnämnda har ställt till det ibland för mig då den faktiskt blivit lite väl tung för att vara bekväm att bära på.

Kopplingen till Skalman då.. Jag har med åren skaffat mig rätt så gedigen erfarenhet av många olika situationer och kan nuförtiden nästan plocka fram vad som helst ur min väska. Allmänna utrop på resor efter värktabletter, halstabletter, tandtråd, pennor, toapapper, vattenflaska, frukt, pannlampa, etcetera - jag har allt! Varje gång jag saknat något så har jag sett till att komplettera väskan inför nästa gång (därav att den bara blir tyngre och tyngre..). Även om det nu visade sig att det faktiskt finns gränser för vilka situationer jag kan rädda med mitt väskinnehåll - för inte ens jag går runt med en 5-litersdunk bensin i handväskan..

Den föränderliga kroppen.

Det här kommer bli en fortsatt följetong under hösten och vintern (och kanske även till våren) för jag har verkligen roligt nu! Vikt och framför allt övervikt har alltid varit närvarande i mitt liv och småpikarna har vilat i bakgrunden.

Så nu är jag störande provocerande istället då mina nya situation till stor del kom sig av att jag faktiskt "bara" bestämde mig för att jag inte skulle gå upp en massa i vikt under graviditeten och la om min livsstil därefter. Att jag på något vis bevisade att det behöver inte vara svårare än så.

Just den punkten är det många som hållit sig borta ifrån. Vikt är känsligt ämne och många vill inte prata om det för att de är rädda för att såra och andra vill inte prata om det utifrån avundsjuka (att få en kommentar som "vänta bara tills du slutar amma" andas inte direkt positiv uppmuntran..).

Men jag har som sagt vad roligt! Visserligen inte fullt så kul när jag höll på att tappa ringarna när vi var på natt-DM och det är lite småtrist att enda sättet att ha de med sig är i en halskedja. En anordning som Emma verkar ha misstagit för Romerska ringar så som hon sliter och drar med sina små starka fingrar.

Visserligen är det opraktiskt när en del klädesplagg är för stora men det är något jag överlever och idag var ännu ett sådant där superkul tillfälle! Tillsammans med ungefär varenda kvinnlig pensionär i Luleå så var jag på plats när Dea Axelssons slog upp portarna till sin nya butik i Luleå, det här är en butiksetablering jag verkligen sett fram emot då jag gillar deras klädsortiment ordentligt. Så jag utgår ifrån att Luleås pensionärer är ungdomliga i sin klädsmak snarare än att jag har en överdrivet mogen klädstil..

Då jag numera är väldigt osäker på vilken storlek jag behöver så släpar jag med dubbelt av alla plagg jag är intresserad av till provhytten så man kan jämföra storlekar - idag fick jag gå tillbaka ut i butiken efter ännu en mindre storlek på kjolen jag hittat.. Mitt midjemått har krympt.. Samtidigt har Johans hoppat iväg åt andra hållet vilket gör honom till den i familjen med störst mage!

Så ska försöka avsätta tid nu för att verkligen prova igenom min garderob och plocka ut alla plagg som inte passar längre. Får se hur mycket kläder som blir kvar sedan - eventuellt så måste jag shoppa mer.

Apropå kasta ut, igår åkte faktiskt ett par stövlar ut, upptäckte att ena sulan gett upp så bara att kasta. Så enligt Mias lag har jag nu rätt att köpa två par nya skor. Så vad för slags skor behöver jag...?

"Jag ser det snöar, jag ser det snöar..."

Alltid lika roligt varje år! Nu var det här förstås inte första snön, de allra första rapporterna kom in redan innan vi kom hem igen och när vi var på väg hem från BVC i torsdags så hade det börjat snöa lite lätt. Men inte som nu! Nu verkligen vräker det ner, det är kring nollan, barnen i området har redan hunnit med både snöbollskrig och snögubbebyggande.

Så vad gjorde vi vuxna, civiliserade människor? Vi petade förstås i Emma i hennes fina, röda, begagnade vinteroverall och tog med henne ut för ett ordentligt första möte med snö. Mycket skeptisk ung dam, men lika så gott att hon vänjer sig, hennes galna föräldrar gillar att vara utomhus och så snart vi fått på vinterdäcken på bilen så åker vi och köper hennes första pulka!

Hoppas, hoppas snön blir liggande så jag kan plocka fram skidorna! Jag får ju inte springa än men skidåkning går bra så då kan även jag konditionsträna igen!

Hur man tävlar mot löpare i andra klasser!

Orienterare älskar att tävla. Det är på något vis inbyggt i oss. Naturligtvis säger vi alltid när någon frågar att vi orienterar för att det är roligt men med det menar vi också att vi är helt tokiga i tävlingsmomentet. Modern teknik har gjort det ännu enklare för oss att jämföra våra resultat med varandra och därmed kan man ta tävlandet till nya nivåer.

Förutom att tävla mot de i sin egen klass så måste man förstås jämföra sig inom till exempel familjen, en kompisgrupp eller liknande. Här kan det förstås uppstå vissa problem, för hur tävlar man mot någon som inte sprungit samma bana som en själv? Så på skoj efter 25-manna medeldistansen tog jag fram några tävlingskategorier som möjliggör att man mäter sig med löpare som sprungit en annan bana. Detta för att bevisa på ytterligare några plan exakt hur mycket stryk Johan och mamma fick.

1. Kilometertid. Naturligtvis inte den faktiska kilometertiden som ens GPS-klocka visar utan den kilometertid man fått jämfört med ens banlängd. Jag vann den här kategorin i min familj (måste tilläggas att jag gick..).
2. Spurten. I de allra flesta fall så har de tävlande samma sista kontroll och därmed kan man direkt jämföra vilken tid som löparen tagit på sig på upploppet. Jag kom tvåa i den här kategorin (måste tilläggas att jag gick..).
3. Placering i resultatlistan. Här måste man förstås göra en beräkning där hänsyn tas till hur många löpare som startat i klassen jämfört med den placering som den tävlande tagit. Jag vann den här kategorin (måste tilläggas att jag gick..).
4. Bommade kontroller. Tack vare winsplit så kan man ju enkelt se hur många kontroller man fått bomtid på. Återigen måste en beräkning göras där man gör en jämförelse gällande antal bommade kontroller och ens totala antal kontroller. Jag vann den här kategorin (kan erkännas att jag här faktiskt hade fördel av att ha gått..).
5. Bomtid. Med winsplit pro kan man också se sin bomtid vilket alltså kan innebära en förfining av punkt 4. Vi brydde oss inte om att ta hänsyn till den kategorin då jag redan överlägset stod som familjesegrare och det inte behövdes några fler kategorier för att avgöra placering två och tre.

Men det var kul att räkna lite på resultaten och så, jag har ju inte kunnat tävla fullt ut i år. Samtidigt så blir man lite fundersam, vilka resultat skulle jag kunna prestera om jag kunnat springa? Nu är det uppläggning av vinterträning som gäller för med lite tur så är jag återigen springandes till våren! För även om man orienterar för att det är roligt.. det är så himla mycket roligare när man kan springa på och nog är det allra roligast att få vinna med!

På roadtrip genom Sverige (+ en liten båttur till Finland)!

Jo så är det, jag och Johan har varit smått upptagna de senaste veckorna då vi bestämde oss för att ta med Emma ner till södra Sverige för att träffa på lite fler släktingar och så gjorde vi även en avstickare till Åbo så Emma har debuterat både som färjepassagerare och utlandsresenär. Bloggen prioriterades helt enkelt bort.

Men efter den här tiden kan vi nu glatt konstatera att Emma verkligen älskar landet! Det är inte bara när hon är på orientering som hon sover sött ute i friska luften utan det är verkligen landet som helhet som hon stortrivs i. Under hela resan så var det endast just när vi var på landet som hon sov hela nätterna i egen säng utan att gnälla alls. Så ett framtida boende ute på landet är och förblir vårt mål.

Stockholm däremot var hon måttligt road av - vilket ska sägas gäller samma för mig själv.. Det var så länge sedan jag var inne i stan sist att jag totalt hunnit förtränga alla avgaser och annat elände man måste dras med när man är där. Det finns förstås mycket härligt i vår kungliga huvudstad med - som alla våra härliga vänner! Men vi vill ändå inte bo där på heltid.

Det mer eller mindre vansinniga infallet att åka till Åbo slog väl ut. Det var ju förstås NATOM som lockade och även om det blev en liten specialare för oss så var det otroligt roligt att få träffa alla härliga studentmusiker igen. Lite mindre bra att Emma bestämde sig för att bryta ihop och kräva total uppmärksamhet och framför allt mat just när konserten pågick men den lät bra i alla fall så jag är övertygad om att den också såg fantastisk ut!

Emma har nu också fått träffa andra barn på riktigt, för i och med att hela familjen i tur och ordning åkte på en segdragen förkylning (som vi också skickade emellan oss) så har vi inte riktigt kommit igång att gå till de mötesplatser som erbjuds. Så det här att det finns andra små människor hade Emma inte riktigt upptäckt än.

Men man kan minst sagt säga att vi släpat ut vår lilla tjej på en hel del äventyr men hon verkar ha tagit det med ro. Vi som har varit lite mer vakna om dagarna har däremot kunnat konstatera att skötrum på många håll fortfarande anses vara en onödig lyx. Bussarna i Åbo har tekniken för att niga vid mittdörrarna men avstår tydligen aktivt ifrån det även när man tryckt på barnvagnsknappen. Och det omtalade tillgänglighetsmålet i Stockholm... oj oj, jag lider med alla som har någon form av rörelsehinder för det är en bra bit kvar. På flera ställen har jag ingen aning om hur vi skulle hanterat barnvagnen om vi inte varit två som hjälpts åt. Och många gånger så lämnade vi sonika vagnen kvar hemma eller i bilen och tog istället Emma i bärselen och skötväskan på ryggen - det var bara så mycket smidigare att göra så!

Alltså det här med myndigheter..

På något magiskt vis har jag och Försäkringskassan lyckats hålla oss ifrån varandra under hela mitt vuxna liv - det har tydligen varit det som fått vår relation att fungera. I och med Emmas inträde i mitt liv så har villkoren förändrats och relationen har havererat fullständigt.

I mångt och mycket är det förstås inte Försäkringskassans fel, regelverket är helt uppåt väggarna för alla som lever utanför normen. Varken jag eller Johan har arbetat de klassiska vardagar nio-till-fem vilket har medfört att allting blir så otroligt mycket krångligare. Våra försök att göra det enklare för oss genom att fysiskt besöka vårt lokala kontor hjälpte ingenting alls. Dels förstod vi inte vad hon sa (okej, myndigheter måste faktiskt ha vettiga språkkrav på sina anställda!) för hon bröt något fruktansvärt och hon förstod inte våra frågor.

Vidare krävde det förutom det besöket också två telefonsamtal till Försäkringskassan innan de ens registrerade på mig att jag skulle bli förälder så jag hade möjlighet att söka föräldrapenning. Man skulle ju kunna tro att åtminstone den detaljen kunde lösas automagiskt genom att moderskapsintyget skickades in men tydligen inte. Johans strul ska vi inte ens tala om.. Och då har folk ändå hela tiden sagt åt oss att det är så praktiskt att vi är gifta för då är allting enkelt. Hur jävligt är det egentligen för de stackars ogifta satarna!?!??!

Men krånglet i alla ära, det är bitar jag faktiskt kan ta. Det idiotiska att alla papper man ska fyllas i måste beställas över telefon (hur mycket extra telefonkö orsakar inte det?) är totalt obegripligt men det må så vara.

Vad jag däremot inte står ut med och som får mig att efter varje kontakt med Försäkringskassan vilja packa ihop Johan och Emma för att leva ett liv "off-the-grid" är att varenda person jag pratar med insisterar på att lägga in sina egna värderingar i hur jag borde levt med liv annorlunda. De nöjer sig inte med att informera mig om vad som gäller utifrån mina förutsättningar, utifrån mina anställningar, utifrån mitt studieliv utan de måste prompt säga vad jag borde gjort istället.

Det här gör mig rasande! För de här människorna vet inget alls om hur det kom sig att mitt liv blev som det blev, de vet inte varför jag haft svårt att avsluta mina studier och varför jag inte haft en fast anställning. Men ändå så ska det där snorkiga hånfulla in om vad jag borde gjort.

Ibland (när jag är arg och bitter, som till exempel efter att ha blivit nedlåtande bemött av Försäkringskassan) så räknar jag ut min förlorade livsinkomst. Alltså vad jag rimligen borde ha tjänat om jag hade varit frisk och kunnat avsluta mina studier inom rimlig tid och sedan påbörjat en anställning som civilingenjör. Även om jag räknar lågt och inte tar med faktorn chefsambitioner (som skulle dragit upp min inkomst ytterligare) så rör det sig redan om flera miljoner.

Men det här vet förstås inte Försäkringskassans personal om när de kör med stora pekpinnen för att tala om för mig allt som är fel med hur jag levt mitt liv.

Låt kvinnor i fertil ålder vara ifred!

Jag läser alltid Magdalena Ribbings frågespalt, det är kul att se vad folk undrar över och oftast håller jag med om hennes svar med. Dagens fråga visade sig dessutom ligga mig extra varmt om hjärtat då det handlar om den klassiska gravidterrorn som folk anser sig ha sin fulla rätt att utöva på kvinnor i fertil ålder.

Men riktig humor blev det förstås när jag kom till slutet av hennes långa svar:

Eller att ni säger ”jag lovar att berätta för dig när jag får barn” vilket bör få frågorna att fatta att ni inte vill svara, ytterst få kvinnor får barn utan att omgivningen har lyckats notera det.

Vad säger ni om det? Inte så troligt att man får barn utan att omgivningen har lyckats notera det? Kanske borde ställa den frågan främst till mina kvinnliga orienteringskollegor som sett mig naken i omklädningsrum under våren...

Den största omställningen..

..med att bli förälder. För mig är det att acceptera att jag inte hinner göra lika mycket. Även om jag slösat bort många dagar på ingenting och undrat var tiden tagit vägen så har man alltid kunnat reda upp det genom att sätta fart och få massor gjort.

Det funkar inte så längre. Emma kan sätta sig på tvären och kräva total uppmärksamhet och tiden bara rinner bort. Jag som gillar att organisera mig och sätta fart och känna att saker blir gjort kan nu bli vansinnigt frustrerad över att inget alls hinns med.

Folk är måttligt uppmuntrande på det området och säger saker i stil med att man får acceptera att ingenting blir gjort och att man får vara glad om man innan kvällen ens har hunnit duscha och byta om från nattkläder.

Riktigt sådant rejält förfall tänker jag ABSOLUT inte acceptera. Jag har sett till att prioritera min dagliga morgondusch varenda dag sedan Emma föddes. Den är viktig för att jag ska känna mig som en människa och orka ta itu med dagen och Johan har helt enkelt fått ha ansvar för att rycka in om Emma behövt något just då. Och jo.. så klart hon satt i system att bli väldigt hungrig och skrikig i samma stund som jag vrider om duschkranen. Men det har som sagt fått bli Johans ansvar att ta hand om.

Faktum är att idag är första gången jag inte duschade innan lunch och det har nog mer att göra med den där förkylningen som någon tyckte var en lämplig present att lämna över när man hälsar på en ny baby så jag var faktiskt inte ur sängen förrän ganska sent. Något som var görbart just för att Johan ryckte in som en räddande ängel och såg till att Emma inte bara fick ordentligt med mat utan också tog ut henne på en långpromenad så jag verkligen skulle få sova i fred.

Nog för att Emma får styra och ställa det mesta i vår vardag just nu men när det gäller min dagliga morgondusch och mitt mini-spa till helgen där drar jag gränsen. Dessa små, små saker är ack så viktiga för att jag ska orka vara en bra mamma!