O-Ringen etapp 4 - arena Storklinten

Åter till Storklinten där de nu försökt reda upp parkering och bussning något mer för att det skulle bli mindre kaos. Verkade funka skapligt just när vi kom i alla fall. Hålet i vägen var också lagat. I övrigt så fortsatte den absurda hettan under en gassande sol på det väldigt skuggfria målområdet. För bara för att man slår ner sin väska i skuggan så betyder det inte att solen inte hittar dit någon timma senare..

Jag var lite mer rustad idag i alla fall och hade tagit med mig morgontidningen för att slå ihjäl lite tid och lyckades hitta lite mer social placering så jag faktiskt pratade med en del klubbkamrater. Idag skulle mamma och Johan bara springa medeldistans så jag tänkte försöka se och heja på dem på upploppet. Efter att ha stått mitt i gassande sol i nästan en timma och hejat i mål typ hela OK Renen men ännu inte sett minsta glimt av vare sig mamma eller Johan gav jag upp.

Mamma lyckades jag visserligen heja lite på en bra stund senare i alla fall men jo, de älskade båda duktigt skogen idag. Vilket dessvärre följdes av ytterligare älskande av duschen och begynnande värmeslag hos mig som fick vänta i 1,5 timma till mitt i solen innan mamma var klar med alla efter-tävling-bestyr. Johan som var lite snabbare tog sin tillflykt uppför sluttningen in i skuggan under träden - men dit gick det inte att ta sig smidigt med kryckor så jag var fast i solen.

Min man djupt koncentrerad i skuggan.

På efter tävlingen så bestämde vi (jag och Johan) i med samråd med vad som mest liknade en fiskekarta (många fiskeställen var markerade) att det faktiskt fanns en lämplig plats att slänga mamma i älven på. Eller tja.. kanske mer exakt låta henne få åka hem härifrån och kunna säga att hon faktiskt badat i Luleälven. Nu låg väl badplatsen egentligen, om man ska vara riktigt, riktigt petig snarare på en bifåra till älven men det var ju i alla fall älvvatten.

Finfina lite sidofåra till älven.

Vi svängde in i Norra Bredåker, åkte över älven till Södra Bredåker och hittade en badplats som var nedlusad med överhettade orienterare och innan vi tog oss därifrån hade ytterligare sex bilar fyllt på efter oss. Vattnet var 22 grader varmt på sina ställen men det fanns gott om kallstråk som bjöd på helt andra mindre behagliga temperaturer.

Jag demonstrerade återigen min alldeles speciella egenskap att flyta som en kork då jag simmade modifierat bröstsim - mina fotleder tillåter inte några som helst slags bensparkar just nu så jag fick helt enkelt stryka alla simtag som görs med benen. Men turligt nog är jag en mycket god simmare även med enbart halva kroppen i taget.

Efter det blev det ännu en sväng förbi O-Ringentorget för att hämta upp min karta. Sedan beslutade jag och Johan för att vi ville äta mat i lite mer civiliserad miljö så det fick bli först middag på restaurang "Den glade Schweizaren" följt av efterrätt på caféet "Konditori Opalen".

Vi passerade bokaffären som sålde denna magnet.. Johan får skylla sig själv att han pekade ut den för mig.

Sedan fick det vara nog och vi åkte hem igen. Jag studerade min fot igen, nu börjar det komma blåmärke även på insidan av foten. Tror knappast den magiskt läker ihop nog för att tejpas ihop så jag kan starta på den sista etappen.. Dumma fot! Dumma 5-dagars!

Insidan av foten...

...och utsidan av foten.

Nåväl, idag sög lite mindre - trots den grymma överhettningen.

O-Ringen etapp 3 - arena Storklinten

Okej, så detta var då för mig hitintills det stora bottennappet. Man måste börja i rätt ände. Så här såg min fot ut på morgonen så jo, avstå tävlan var i allra högsta grad högaktuellt.

Vi skulle nu ända upp till Storklinten vilket förstås innebar längre resa utmed en väg som just denna dag upplevde sin mest aktiva trafikering någonsin - så vägen reagerade faktiskt på detta fysiskt genom att gå sönder... En stor grop öppnade sig och all trafik fick ledas om när alla skulle hem från Storklinten igen.

Nåväl, att vara så himla dum så att man stukar sin fot rejält i en fin och plan sänka ger per automatik alla andra människor rätten att veta vad som är bäst för dig. Att det var en freak accident och jag hade extrem otur, nänä, du behöver tydligen att alla andra nu tänker åt dig.

För det här är det idiotiska med att vara skadad, du får "hjälp" med sådant du vill klara själv men du överges kring sådant som du själv tycker vore självklart att andra skulle tänka på. Kan man inte säga något snällt så är det väl bäst att säga inget alls så jag lämnar det ämnet därhän.

Arena Storklinten

Men idag sög, grusig, regndränkt och trång arena, mestadels satt jag bara och stirrade framför mig sittandes ensam på min stol mitt i den gassande solen. Orientering är en fruktansvärd tråkig publiksport, vi åker inte ut på tävling för att se andra löpare gå i mål och höra om deras bravader, vi åker ut på tävling för att springa själva och sedan jämföra bravader efter målgång.

Jag slog visserligen ihjäl en kvart med massage men det var typ allt. Och redan nu har jag insett varför det är så enkelt att gå upp i vikt efter skada. Idag var första dagen jag åt upp hela min matsäck själv, efter tävlingsdagar så har alltid minst hälften hamnat i Johans mage. Men är man uttråkad så äter man, svårare än så är det inte.

Idag sög, kort och gott. Men jag kommer åka med imorgon igen, ut till samma kaotiska arena. Johan är min man och det är mitt fel att han orienterar så jag kan inte överge honom nu. Tills döden skiljer oss åt..

O-Ringen aktivitetsdagen

Okej... den här dagen (som ibland kallats för vilodagen) är det alltså paus från O-Ringentävlingarna och orienterarna kan ägna sig åt bad, turistande eller pröva på andra saker. Min plan var nu att jag skulle äntligen få testa orienteringsskytte, det var anmält och klart.

Men... så roligt skulle man inte ha det. Det här var mitt andra O-Ringen som jag varit på som haft en vilodag, förra gången tillbringade jag vilodagen på O-Ringens vårdcentral för att undersöka en ömmande häl och gick därifrån med ett springförbud samt recept för medicin mot min hälseneinflammation.

Så varför ändra på ett vinnande koncept? Redan igår kväll lämnade jag återbud på orienteringsskyttet och efter en natts dålig sömn så var jag uppe tidigt och ringde min vårdcentral för att få en läkare att titta på min svullna fot (ute på etappen blev jag behandlad av sjukgymnast). Den unga läkaren (inte min ordinarie) klämde och vred och såg faktiskt riktigt oroad ut så vi fortsatte dagens utflykter till det som varit med andra hem nu under våren och försommaren - Sunderby sjukhus!

För jo.. min stackars fot som blev röntgad så sent som förra månaden skulle förstås röntgas igen. Tur i oturen så blev jag i alla fall hemskickad därifrån utan att passera ortopeden vilket innebär att den "bara" är förbannat eländigt jävla stukad!

Svullnaden har inte gett med sig överhuvudtaget så mitt stora träningsmål sedan oktober när jag anmälde mig är numera avbrutet. Jag som så gärna ville fortsätta och såg fram emot att bryta den onda trenden att tvingas ge upp efter tre etapper tvingas nu istället acceptera att det bara blev två fullföljda etapper.

För min del väntar nu sjukgymnastik och rehabilitering runt hörnet. Med lite tur kan jag fortfarande springa någon tävling ordentligt innan säsongen är över för i år men här tar det faktiskt slut.

Det var den OL-comebacken..

O-Ringen etapp 2 - arena Rödberget

Åter till motorstadion och denna andra etapp av O-Ringen. Min ömmande vänsterfot kändes mycket riktigt bättre och väl ute på arenan så tejpades den enligt instruktionen jag sett på video kvällen innan. Även höger knä som har spökat till och från fick några välplacerade tejpbitar på sig.

Så rejält ihopklistrad var jag alltså redo för ännu en dag i skogen. Mer eller mindre i alla fall. Efter en väldigt seg och sandig väg till start och lite uppvärmning så hade jag ändå känslan att foten skulle hålla.

Denna etapp fick jag mycket snällare väg till startpunkten så redan från början kändes det bättre än igår. De första kontrollerna gick också rätt så bra, gick in till trean från lite lustigt håll bara men det var helt okej. Så kom fyran.. jag hade sett ut ett mycket fint vägval där jag först följde höjd och sedan kunde springa på utmed en fin släpstig ända fram till stenklopperfältet och där bara dyka rakt in. Nästan rätt i alla fall.. jag fick inte riktigt till min utgångspunkt helt när jag lämnade stigen, förvirrade mig själv, bommade ner till kontroll 160 men kom tack och lov inte med i slutredigeringen och hittade så slutligen upp till min kontroll. Vad var det egentligen som lurade mig? De gamla uttorkade kärren! De är ju inte blöta längre och är inte med på kartan som kärr men växtligheten finns kvar och luktar det kärr så söker jag efter blåstreckat på kartan! Därefter var det bara rakt utför ned till femman och så följa den fina sänkan rakt ut på vägen.

Eller hur! Nästan framme vid stigen så bara försvinner högerfoten (alltså den otejpade foten som inte har en stressfraktur i sig utan fotsulan bara gör oförklarligt ont titt som tätt) under mig och jag landar ovanpå den. Ett ytterst obehagligt knakande hörs och där blir jag sittande, högt svärandes och med en skarp smärta i foten. Tjejen som kommer strax efter mig frågar om jag behöver hjälp, det ligger en vätskestation strax bortanför på vägen och hon hjälper mig gärna dit. Jag ser var den ligger på kartan och inser att dit kan jag ta mig själv och skickar iväg henne att tävla vidare. När jag håller på och kravla mig upp kommer en man springandes ute på stigen som också erbjuder sin hjälp. Men jag som redan insett att inget är brutet låter också han springa vidare.

Med största försiktighet tar jag mig bort till vätskan där jag dumpar fyra muggar vatten över foten samt konsumerar lite apelsindryck. Vätskeansvarige erbjuder sig att ringa dit sjukvårdspersonalen som finns på nästa stig om jag vill men jag tvekar.. Det är trots allt en flerdagars, bryter man en etapp får man inget totalresultat och hur ont har jag egentligen? I ärlighetens namn har jag inte så ont, adrenalinet pumpar för fullt i kroppen som är inställd på tävlings-mode.

Framför mig ligger resterande banan i stort sett på fin öppen tallhed med stora inslag av sand, inget omöjligt att ta sig fram med en sliten fot alltså. Jag bestämmer mig för att skjuta upp beslutet, så illa känns inte foten och på väg till den andra stigen där mer vätska samt sjukvården finns har jag två kontroller, det är alltså i stort sett på vägen så inget som hindrar mig att ta fler kontroller innan jag bestämmer hur jag ska göra.

Efter universums långsammaste nedklättring från den sista höjden (och jag som tyckte jag var seg nedför berget igår...) så står jag så på nästa stig och vid vätskekontrollen. Knappt 200 meter bort finns sjukvårdstältet, men ska det verkligen behövas? Jag har ju kunnat gå på rätt så snabbt och det är fint och flackt in i mål?

Så jag fortsätter min väg in i mål som i stort sett går endast på sand och stig. Jag inser att jag kommer komma toksist idag, här är öppet och fint och alla i min klass lär ha sprungit på som bara den. Det här visade sig senare inte vara helt sant, i själva verket var jag bara sist på en enda delsträcka och jag lyckades till och med slå motlöpare på upploppet. Hur kassa är folk egentligen? Visserligen joggade jag försiktigt på upploppet, jag visste att så länge jag satte ned foten rakt så var det ingen fara.

I mål väntade Johan som blev glad att se mig hålla lite fart in i mål, en glädje som snabbt förbyttes när han insåg att jag skadat mig. Så vi lastade väskorna och tänkte oss mot duschen via sjukvårdsmottagningen - och där blev vi kvar..

Efter att jag pillat av mig strumpor och stödstrumpor så uppenbarade sig en rejält svullen höger fotled som omedelbart blev lindad och fick is och jag placerades i "yttre väntrummet" för högläge i minst 20 minuter. Det vill säga jag låg på altanen med foten på ryggsäcken. Nu när kroppen började svalna, musklerna stelna och adrenalinet sjunka undan.. Fy fan vilken smärta som drog in istället.

När ännu en sjukgymnast sett mig transportera mig själv till toaletten så åkte kryckorna fram, för nog borde jag ha lite extra avlastning, skulle jag halta runt så var risken för stor för snedbelastning och följdskador på andra foten (ni minns den jag trampade snett med igår..).

Kvällsplanerna ändras, någon heldag på O-ringentorget och efterföljande elitsprint i Boden är inte längre aktuellt. Johan och jag ger oss i kast med att jaga ner mina föräldrar och pappa lyckas ta sig förbi avspärrningarna upp på området och hämta oss - för inte ville jag halta med kryckor nästan 3 km till parkeringen! Så det blev hemfärd istället där jag efter dusch mest legat på soffan med foten i högläge och vickat på tårna för att inte stelna till mer än nödvändigt.

Det stora målet var att komma till start på etapp 4 och få fullfölja ett 5-dagars. Så gissa hur högt man svär när foten ryker på andra etappen. Orienteringsskyttet som jag ville pröva imorgon är avanmält. Går svullnaden ner till på onsdag så finns fortfarande möjligheten kvar att tejpa ihop foten och "springa" vidare. Men en överhängande risk är att det är över här.. och DM-säsongen ryker den med.

Kanske är jag inte menad för 5-dagars längre. Fast det är klart, senaste gången jag fullföljde så var det i Skåne och nästa år återvänder O-Ringen till just Skåne.. Men det är ingen tröst alls just nu. Dumma trasiga kropp som fortsätter motarbeta mig.

O-Ringen etapp 1 - arena Rödberget

Så var det stora målet slutligen här.. allt jag tränat för (med mer eller mindre framgång). Efter gemensamt hetsande från mamma, pappa och Johan när jag räknade ut hur lång tid varje moment borde ta så blev det avfärd 7.30 i morse. Då mamma och pappa bor på hotell med begränsad servering av frukost så tog vi idag vår bil istället och hämtade upp dem på hotellet. Johan (med fri starttid) var mer stressad än jag och undrade omedelbart så snart bilklockan slog om till 7.30: "Men var är dem?" I samma stund uppenbarade sig mamma..

Hur höll då tidsplanen? Jo, det gick snabbare än beräknat att köra, det var längre än angivet från parkeringen till arenan så den vunna bonustiden blev uppäten av den extra promenaden. Och arenan var förlagd på sandiga motorstadion vilket ger en direktkvalificering till den tråkigaste O-ringen-arena jag någonsin har varit på!

På plats på Motorstadion!

Nåväl, efter en fin gruppfotografering av OK Renen så begav sig jag och Johan till start och vi hade knappt hunnit 500 meter innan stigen tog sig ner på en väg via ett dike och jag stöp framstupa och givetvis trampade snett med vänstra foten. Fast besluten att tävlande har ju för fan precis börjat så hoppades jag att mina fotledsstöd skulle göra sitt jobb och pressa tillbaka eventuell svullnad och efter ytterligare några hundra meter ömmade det inte längre när jag gick. Men lite skakis blir man förstås - tävlingsveckan hade ju inte ens kommit igång! Vid vätskan och sedan vid diket vid min start såg jag till att vattenkyla foten litegrann.

Den höll in i mål och jag lindade efter dusch och det är ingen egentlig fara, visst är det en utsträckning som har skett men inget som lite tejp inte kan fixa. Ingen synbar svullnad överhuvudtaget. O-Ringen är inte hotat!

Starten ja.. inte nog med att det var 3900 meter dit.. själva starten låg vid foten av en höjd och tävlingen inledde med att jag skulle "springa" till min startpunkt 75 meter bort. Snarare 75 höjdmeter.. det gick för fan rakt upp! Jag hatar sådana starter, man känner sig helt förstörd redan innan banan har börjat ju!

Mina första sex kontroller låg uppe på två olika berg med ett kärr emellan. Bergen var minst sagt obehagliga, alla sluttningarna var täckta av mängder mindre mossbeklädda stenar som gjorde mig livrädd för att:

1. Stuka den jävla vänsterfoten!
2. Trampa upp min oförklarliga fotsuleskada på högerfoten.
3. Ramla och bryta benen i största allmänhet.

Jag slog nog personligt rekord i lusighet under den första delen av banan. Svårorienterat var det också, jag lyckades aldrig riktigt få ihop vilka stenar som faktiskt var med på kartan och jag var alldeles för tveksam till kontrollerna vilket kostade mig mer onödig tid.

Dessutom så lyckades jag med mitt nya trademark när jag passerade kärret mellan bergen, i passagen av bäcken i mitten så fastnade jag med vänsterbenet upp till knät och när jag skulle ta spjärn med högerbenet så försvann det fästet också och jag satt nu fast med båda benen upp till knäna. Samtidigt som en tjej passerade mig utan att ge mig en andra blick så laddade jag för att slita upp mig ur sankmarken. Fick först loss högerbenet och lyckades genom att ta spjärn med knät faktiskt slita loss även mitt vänstra ben.

Fortsatte sedan upp på nästa berg som var precis lika stenigt som det förra. Ut från sexan fattade jag det intressanta beslutat att ta mig ner från berget snabbast möjligt vilket blev en hiskeligt brant nedförsklättring men jag var inte sugen på att springa tvärsöver det steniga eländet. Idag saknade jag nämligen mina hederliga dubbskor men på grund av min ömma fotsula så kör jag för tillfället odubbat och jag hade heller inga akuta smärtor i den. Den diffusa oförklarliga smärtan verkar faktiskt läka ut.

Efter berget väntade fin tallhed.. eller njae.. snarare sandhed med inslag av tall. Jag gillar inte att springa i sand, det är segt och tungsprunget. Så även idag. Samt att jag var alldeles slut efter berget så jag orkade inte riktigt springa på så snabbt som jag borde ha gjort.

Inget större fel på orienterandet - men tempot!

Allra sist väntade så upploppet.. i sand! Alla de gånger jag suckat över leriga upplopp.. sanden var nog värre och långt var det också. När jag så svängde in i min fålla så undrade jag vad i hela friden som pågick, det stod en mur av löpare precis efter målstämpeln. Tydligen hade datasystemet inte riktigt hunnit med och det blev helt enkelt köbildning för att få läsa av sin pinne. Så kokhet och törstig fick jag vänta i över 10 minuter på att få min pinne avläst och för att på andra sidan upptäcka att vattnet bakom målet var slut!

Johan hade ännu inte begett sig till duscharna så vi vandrade iväg tillsammans bara för att göra nästa upptäckt.. det var tydligen strul med vattentillförseln till duscharna så precis när jag nästan hunnit tvätta av mig all tvål så försvann vattnet! Skulle tydligen dröja 30 minuter innan mer vatten var tillgängligt så jag nöjde mig med att vara nästan avduschad, lite tvålrester har ingen dött av. Mer på irritationspunkten var avsaknaden av toalett inne i duschområdet - så ska det liksom bara vara!

Väl ute ur duschen fanns förstås Johan redan väntandes, han hade hunnit duscha klart helt innan vattnet försvann och var snabbare än mig med att klä sig (men han behövde ju inte linda en fot eller plåstra om det nya skrapsåret på knät).

Då souvenirshoppen hunnit stänga så förflyttade vi oss ner till O-Ringentorget för inköp av T-shirts och muggar, morsande på en gammal Luhr i LKAB-montern samt inmundigande av middag innan vi åkte hem för dagen.

Just nu njuter jag till fullo av det härliga med hemmaboende, snart är tvätten torr och mina strumpor är fortfarande orange-vitrandiga. Min karta är scannad och gps-klockan avläst och den allmänna åsikten är att jag behöver springa mer vågat och snabbt i terrängen! Placeringen var inte imponerande.. det här får jag göra bättre imorgon!

Tagga O-Ringen!

Året var 1989, efter en veckas semester i Norge anlände vi till Östersund för mitt livs första O-Ringen 5-dagars. Jag var 10 år och hade redan mångårig erfarenhet av kartläsning. Tidigare samma vår hade jag fått uppleva vad som fortfarande är ett av mina käraste orienteringsminnen. På en och samma tävling kom jag först i mål, blev intervjuad av speakern samt vann min klass. Ryggsäcken jag vann är sedan länge utsliten och kastad men glashornet står på sin plats i mitt prisskåp.

Östersund bjöd på en kall sommar, på mitt fina målfoto ser man en rödmosig andfått liten tjej springa med underställ. Det var där det en gång började. Jag gjorde inga strålande prestationer det året, jag bommade stort på tredje etappen tillsammans med en hel klunga andra barn och fick som tack för det klubbens pris "dagens ras".

Det var mitt allra första. Sedan rullade det på ända upp på gymnasiet. Åtta O-Ringen gjorde jag i rad, tyvärr blev det inte lika många fullföljda. Jag hade ett stökigt år när jag gick upp i D12 och det där sista i extremt soliga Karlstad 1996 slutade inte direkt lyckligt. Efter tre etapper kunde jag inte längre gå.. Hälseneinflammation i ena foten och en grym stukning sabbade den andra.

Så jag gick vidare till nya äventyr, sommaren där efter lämnade jag Sverige för Australien och kom inte hem förrän lagom till Ungdomens 10-mila och sedan publiktävlingarna på VM i Grimstad - och så förstås nya skador.. min fotled pallade inte Norges skogar.

Så det skulle dröja till den regniga sommaren 2000 innan jag återigen kom till start i O-Ringen, nu som förstaårssenior. Återkomsten var väl vald, Hallsberg innebar en närhet till gamla vänner och bekanta. Formen var det sämre med, åren med skador och flytten hemifrån hade resulterat i nya vänner, nya ovanor och färre träningar. Efter tre etapper haltade jag till O-Ringens vårdcentral där den elaka överläkaren klämde mig på hälen så jag skrek och raskt konstaterade ny hälseneinflammation och utdelade ett fortsatt springförbud.

Där stannade det upp för min del. Det blev glest mellan orienteringarna, jag hade inte riktigt vänner i de kretsarna i Luleå och i min umgängeskrets var det ingen som riktigt stöttade och uppmuntrade mig att träna. Även om jag faktiskt sommaren därpå lurade med Trattis till Kiruna för en kombihelg bestående av Kiruna-festival, BD-veckan och mycket regnigt tältande. Han till och med följde med och hejade på mig när jag sprang parkorientering i Järnvägsparken.

Men så kom som tidigare nämnt återkomsten förra året igen. Jag har försökt trotsat sjukdomar och skador och är faktiskt hoppfull att det kommer gå vägen i år. Förhoppningsvis kan jag utstöta ett enormt segervrål redan på torsdag när jag bryter min onda cykel och faktiskt kommer till start på etapp 4. Följt av ett nytt vrål när jag på fredag har fullföljt hela tävlingen!

Imorgon smäller det! Första etappen! Delmålen är formulerade, nya skorna funkar med onda foten, det här ska bli mitt bästa 5-dagars sedan 1995!

Laddar försiktigt med bästa låten... We are Bushmen 1997 års VM-låt (som sedan uppdaterades till VM 2010 i Trondheim).

Ett år som återvändande orienterare!

På nationaldagen hade det gått ett år sedan jag åter igen efter några års uppehåll snörade på mig orienteringsskorna (nä nu ljög jag, det var ju sprint så jag tog löparskor..). Mycket hade hänt inom orienteringsvärlden sedan sist. Min sport hade blivit ännu mer digital men jag lyckades få mig en användare på eventor vilket numera är en rätt stor förutsättning för att kunna anmäla sig till tävlingsklass. Det skulle snart visa sig att även kläder och mycket kringutrustning förändrats men utveckling även för oss i naturen är väl ofrånkomligt.

Så vad har då hänt under året som gått?

Tävlingarna:

Redan under den första tävlingen, Nationaldagssprinten så visade sig orienteringssporten från sin allra bästa sida med intensivt hällregn hela dagen. Men det hör liksom till.. Nu var ju det nära hem så jag överlevde utan problem. Tidigt fick jag bekräftelsen att min orienteringsförmåga finns kvar rätt så väl, visserligen gör även jag bommar ibland och jag har vid ett par tillfällen missat att se det bästa vägvalet men som orienterare vet jag överlag vad jag sysslar med. Löpmässigt känner jag mig dock emellanåt som en jävla snigel..

Dränkt katt efter Nationaldagssprinten.

Det hann bli några till tävlingar under förra året och sedan en intensiv vårsäsong här i Luleå, jag har till och med lyckats slå en och annan löpare även om jag i hemma i Norrbotten fortfarande väntar på att inte hitta mig själv längst ner i (den alltjämt väldigt korta) resultatlistan. Att faktiskt slå någon i tävlingsklass på hemmaplan har varit den svåraste utmaningen.

De första riktiga tävlingarna för säsongen var dessutom på det väldigt krävande Råberget vilket gav självförtroendet en rejäl törn och man verkligen fick skäl att ställa sig frågan: "Vad fan håller jag egentligen på med?"

Skadorna (och sjukdomarna):

Tidigt undrade min kropp vad jag egentligen sysslade med, under hösten ömmade vadmusklerna till och från vilket störde framför allt personalorienteringen. När det nya året började så kom istället evighetsförkylningen att sabba upptaktsträningen. På det följde då förstås min briljanta kollision med ett träd och dess utstickande gren på Grymnatta.

Den mycket vackra blåtiran efter Grymnatta.

Nu slutade tyvärr inte vårens motgångar där, blåtiror läker dessutom ut och man kan utan vidare springa vidare efteråt. Evighetsförkylningen fortsatte spöka och ledde till att jag fick lämna återbud till 10-mila och den tillhörande 10-milakorten.

Sedan kom det stora bakslaget i samband med Bergnäsets tävlingshelg. Efter medeldistansen hade jag kännbar värk under min högra fot och på långdistansen var det ett klart hinder för att springa på där det var lättlöpt (visserligen slog jag ändå mina tidsuppsatta mål den helgen). På vårdcentralen misstänkte läkaren en stressfraktur vilket hon dock efter röntgen uteslöt en månad senare (undras hur snabbt man skulle fått röntgentid och besked om man istället varit just man från Luleå hockey istället för okänd orienterande kvinna...?). Så i dagsläget har jag fortfarande en fot som ömmar till och från men har ingen aning om varför det gör ont.

Klubbytet:

Trots att jag flyttade ifrån Sollentuna för en himla massa år sedan så har det inte blivit av att byta klubb, jag har ju ändå bara sprungit några tävlingar då och då och kom aldrig riktigt in i orienteringskretsen här uppe i Luleå. Så vad förändrades den här gången? Jo han heter förstås Johan och är min äkta man. Efter att ha varit lätt skräckslagen och frusen publik på regniga Nationaldagssprinten så var det soligt och fint när det var personalorientering på sprintkartan i Kyrkbyn i höstas. Jag lurade dit Johan (tidigare under sommaren hade jag lurat honom att köpa löparskor) och den före detta löparen fann nu charmen i att springa orientering. Han var fast! Då Johan saknade klubb så tog jag slutligen steget fullt ut att byta klubb och Johan blev samtidigt medlem i sin allra första orienteringsklubb.

Utrustningen:

Orientering är i grunden en billig sport, man behöver inte så mycket utrustning för att komma igång.. men eller hur? Väl indragen så finns det alltid något att lägga pengar på för att få så bra förutsättningar som möjligt. Under året som gått har mitt återvändande till träningen och orienterings värld inneburit totalt fem nya par skor, utöver det så har jag köpt ny kompass (min lille älskling drabbades av luftbubbla under Höstkampen), två nya sport-BH:ar, ny definitionsficka, ny sportklocka, ny klubbdress, nya tights och nya orienteringsstrumpor. Turligt nog så har jag under samma period skurit ner kraftigt på övrig shopping men var alla nya kläder och skor ska få plats är alltjämt en olöst fråga på hemmaplan. Johan har ju under samma period även han utökat sitt innehav av sportutrustning rejält!

Nu har jag dessutom inte nämnt den väldigt relaterade skidutrustningen..

Nya erfarenheter:

För i vintras åkte jag för första gången skidorientering! Detta efter att ha plockat fram skidorna igen efter några års dvala (vilket sedan resulterade i inköp av nya skidor, nya pjäxor, nya stavar, nytt underställ samt ordentliga skidhandskar..).

Priserna:

Trots min bristande grundkondition och att superresultaten lyst med sin frånvaro så har jag under det gångna året upplevt ett prisregn som aldrig förr. Jag började stabilt med Höstkampen, efter att segrarna och ungdomarna fått sitt så delades det ut ett antal lottade priser varav det andra tillföll mig. Sedan under våren har flera tävlingar delat ut priser till 1-3 i 21-klasserna, på grund av det lilla antalet deltagare i D21 så har jag tre gånger fått gå fram och hämta priser så jag har kommit hem med Polarbröd, sporttröja samt träningsficka för mobiltelefon.

Så här glad blir man över ett gigantiskt postparaply!

Tekniken:

Min tidigare nämnda nya sportklocka är förstås en gps-klocka vilket tillsammans med det roliga programmet QuickRoute gör att jag numera kan ladda över min exakta löprunda till kartan så nu är det slut på gissningar var man har varit när man bommat.. Dessutom skvallrar programmet förstås när man har stått still eller gått. Så den dolda orienteringssporten har blivit öppen.. Men lite kul är det ändå att smidigt kunna se precis vad man har hittat på. Det var tack vare dessa listiga funktioner som jag efter första tävlingen på Råberget med total exakthet kunde upplysa funktionärerna om var på kartan den nybyggda kojan låg som lurat mig att parallellbomma en kontroll på medeldistansen.

Framtiden:

Nu närmast väntar då förstås O-ringen i Boden och förhoppningsvis fortsätter min fot att bli bättre, det senaste inköpta paret skor är tänkt att hjälpa till på den fronten genom att vara lite mildare mot min stackars fotsula. Nästa delmål är nu att faktiskt börja prestera lite mer resultatmässigt, jag har kommit en bit på väg men helst vill jag börja slå folk på riktigt! Troligtvis så kommer även vintern att innehålla en hel del skidorientering då både jag och Johan tyckte det var himla kul. Hörde jag något om att vi nu behöver ännu mer tillbehör..?

Men nu när jag för första gången i mitt liv har en orienterande partner så finns det goda utsikter för att jag kommer hålla fast vid orientering tills kroppen inte längre tillåter rännande i skogen. Jag är här för att stanna i skogen!

Mycket passande dikt som återfanns på toadörren på Älvsby Folkhögskola där Polarvåren sprangs.