Livets små irritationsmoment..

Min pusseltidningen kommer varje månad och med den också en faktura, en sån där löpande prenumeration via Pressbyrån som är rätt så trevlig när det inte är säkert att den lokala tidningsbutiken har tidningen kvar när man väl tar sig dit.

Så helt utan förvarning gick de över till att ta ut en rejäl avgift för att skicka pappersfaktura, så jag skällde ut deras kundtjänst för den bristande informationen och frågade efter e-faktura. Vilket givetvis gick att ordna - så nästa månad fick jag en ny pappersfaktura med fet straffavgift. Så jag skällde ut kundtjänst en gång till (samma snubbe) som bad om ursäkt, strök fakturan då han missat att lägga in min e-faktura och sedan dess har det funkat bra.

Med en ganska väsentlig detalj som stör mig enormt. E-fakturan kommer alltid dagen innan tidningen.. Så jag ser i mailen att jag har en faktura att betala men när jag kommer hem väntar ingen pusseltidning i brevlådan så man suckar tungt.

För den förra tidningen är sedan länge slut, man skulle kunna lösa ett pussel om dagen, det brukar ju trots allt vara ca 40 pussel i varje nummer. Men när det gäller pusseltidningen så har jag ungefär samma karaktär som Johan har när han köpt hem en godispåse. Trots höga ambitioner så bara måste man nästan manisk ligga på tills det är slut.

Imorgon borde nya numret i alla fall komma.. och den här månaden kanske jag lyckas hushålla.. eventuellt..

Min defekta kropp..

Ibland drar man några nitlotter i livet. 

Jag har dålig emalj och därmed inte de bästa tänderna (nu lyfte ändå min tandläkare fram mig som ett positivt exempel hur god hemmatandvård har bättrat på min tandhälsa massor och den senaste lagningen var för att ersätta en tappad fyllning - inga nya hål här inte).

Jag har stukat fötterna fler gånger än jag kan räkna till och när andra kan springa 5-dagars helt otränade får jag ge upp halvvägs för hälseneinflammation. Mina knän kommer och går, turligt nog har jag inte haft ett trapp- och cyklingsförbud sedan jag flyttade från Porsögården (man kan överleva sånt när man bor på bottenvåningen).

Mina axlar och min nacke har en tendens att bli överansträngda och inflammerade, min senaste sjukgymnast var snäll nog att förklara att det kommer jag aldrig slippa undan då det beror på tyngden av min byst.. Yey me!

Jag får blåmärken bara man petar på mig, det har hänt åtskilliga gånger att folk trott att jag blivit misshandlad då mina armar har varit helt täckta av märken. Orienteringen i måndags resulterade i ett nytt tjusigt på högra benet efter att jag halkade på en sten bara för att ramla in i en annan.. Jag lovar, orientering är fullständigt ofarligt! Okej.. inte alls..

I perioder värker mina fingrar på vänsterhanden, jag vet.. begynnande förslitningsskada, jag har en träningsmackapär för händerna som jag borde använda oftare.

När jag flyttade till Luleå och tränade utomhus i kylan så utvecklade jag i rask takt först ansträngningsastma och sedan började benhinnorna bråka i det kalla vädret. Så numer är utomhusträningen på vintern i det närmaste nedlagd och jag springer inte på hårda underlag om det går att undvika.

Sedan har vi mitt defekta huvud.. ont ont ont och massa piller. Som ingen vet hur man botar.

Men jag har en fiffig liten sak på pluskontot! Hur försoffad jag än har blivit och sedan återupptar träning igen så får jag inte träningsvärk. Jag kan vara helt död direkt efter ett träningspass men nästa dag finns inte mer än lite allmän trötthet kvar i kroppen. Så även om Sara körde rejält slut på mig igår när jag var på hennes Body step-pass så mår jag rätt så bra idag.

Det finns dock ett litet undantag.. en muskelgrupp som aldrig riktigt slipper undan träningsvärken.. min stackars lilla (stora?) mage..

Det här är i alla fall veckan jag undersöker möjliga träningsupplägg för jag har bestämt mig för att komma i form igen. Jag har ett träningsmål, i juli 2013 är det jag som kommer till start på 5-dagars i Boden! Jag anmälde mig för fem dagar sedan!

Allt går att brytas ner i siffror..

Kommer ni ihåg den här dagboken som Johan ville köpa när vi skulle gifta oss? Så vi kunde skriva något litet i varje dag för att minnas vad vi gjorde den dagen. Johan lovade dyrt och heligt att han skulle sköta den mesta av uppdateringen (det löftet skrev jag ner på insidan av pärmen) men jag var något skeptisk.

Igår kväll när Johan kom hem efter att ha varit och sjungit med Snapsarna så satt jag och räknade inlägg i boken och vem som skrev vad..

Totalt så uppdaterade jag dagboken helt på egen hand inte mindre än 4 månader. Ytterligare två bidrog Johan endast med ett inlägg. Han inledde dock det nya året starkt med hela 12 inlägg under Januari-månad. Men vad blev egentligen sammanställningen?

Jag skrev 333 uppdateringar och Johan stod för något mer blygsamma 33 inlägg. Johans reaktion på det hela?

- "Men det var ju häftiga siffror i alla fall."

Han har fyra år på sig att jämna till statistiken. Fast det andra årets första inlägg stod jag för..

Men har det redan gått ett år?

Jo men det har det! Ett helt år har hunnit passera sedan Johan och jag slog till med ett ninjabröllop! Men det är inte helt lätt att planera ett firande mitt i vardagen.

Vi gjorde vårt bästa i alla fall.

Nattens fruktansvärt dåliga väder fick Johan att jobba på som bara den så strax efter fem klev han innanför dörren. Då han var hemma tidigt och inte ville störa mig försökte han stänga dörren till sovrummet försiktigt utan att jag skulle vakna. Under de två sekunderna som han sträckte sig efter dörrhandtaget så reste jag mig tvärt upp i sängen och undrade om det var dags för frukost..

Riktigt så tidigt hade vi ju inte tänkt börja dagen egentligen.

Nåväl, medan Johan duschade så fixade jag ihop lite frukost och vi tog fram presenterna. 

Okej, Johan som lät affären slå in vann väl utseendetävlingen när det gäller presenterna..

Jag som försökte följa temat har ju haft lite bekymmer på vägen. Jag trodde det var papper som var för första året men det är ju den amerikanska seden, här i Europa så ska det vara bomull. Mina högtflygande planer fick lite modifieras till följd av tidsaspekten men Johan fick lite saker för köket förstås - nya grillvantar! Jag kompletterade med en snygg handduk med.

Såklart mannen behöver lite prylar till köket! Det är väl där han hör hemma?

Johan passade på när vi var på stan i fredags och jag botaniserade i skoaffärerna att handla böcker i Akademibokhandeln. Boken han köpet till sig själv var tydligen superintressant (ja, den handlade om tåg) så jag fick nästan ta den ifrån honom för att han inte skulle läsa istället för att sova. Men jag hade pekat ut lite intressanta saker i bokaffären med men enligt Johan så hade han på egen hand redan upptäckt boken som var förlaga till den TV-serien jag såg i somras så jag fick alltså Jennifer Worths Barnmorskan i East End. Är boken lika bra som TV-serien (brukar inte böckerna vara bättre?) så är alltihopa något jag får rekommendera svärmor.

Nu måste jag bara hinna läsa också..

Men klockan var ju som sagt vad ännu mitt i natten så vi sov vidare fram till klockan tio, då jag efter duschen satte igång med bröllopsdagsbrunchen. Fritt efter mormors husmorsrecept (som Johan inte riktigt begriper sig på just för man tycks kunna göra som man vill) så slängde jag ihop en våffelsmet medan Johan diskade undan och städade rent bordet.

Den tjusiga dukningen med levande ljus och allt!

Åtta rejäla våfflor blev det och lagom till klockslaget för förra årets vigsel så satte vi oss till bords och skålade i dyr champagne för att fira vår gemensamma förträfflighet!

Alexandre Bonnet blev den valda champagnen.

Nu fick vardagen så ta vid och jag for till jobbet och Johan la sig att sova igen. Jobbar den ena parten natt så får man förlägga firandet mitt på dagen..

Vi vill i alla fall tacka för de lyckönskningar vi fått och tacka för att ni uppmärksammat att vi varit gifta i ett helt år!

Puss & Kram,

Anna & Johan

Så kan man också roa sig en söndag..

Storstädade badrummet idag, det har behövts länge (och det kommer säkert behövas snart igen). Jag tröttnade på hur eländigt det såg ut så jag tillbringade hela eftermiddagen krälandes runt med disktrasor, badrumsrengöring, såpa, handdukar och dammsugare.

Jag rensade ut en del saker, jag flyttade fram saker som borde användas oftare.

När jag slutligen var klar så mumlade Johan något om att han skulle använda lilla toaletten framöver istället för att inte smutsa ner. Det gick över lagom till läggdags..

Men nej, inga bilder av rent badrum, för det ser ändå ut precis som vanligt, bara mindre dammigt och slabbigt.

Det ömtåliga manliga egot..

Norrbottenskuriren fortsätter vara en källa för outtömlig visdom.. I fredags kunde man läsa denna ljuvliga strip som riktigt sätter finger på det ömtåliga manliga egot. Johan var inte fullt så road. Hårfäste är tydligen i klass med snoppstorlek när det gäller känsliga samtalsämnen om/med män.

En man bara ska veta bättre..

Johan gjorde mig uppmärksam på Tuffe Viktor i dagens Norrbottenskurir..

Och jo, Johan klarade det självklara testet efteråt.

Vad odlar du på din balkong?

Tidigare i somras så gjorde vi en liten röjning av kylskåpet och hittade längst ner ett antal potatisar som uppenbarligen legat alldeles för länge då det spretade groddar åt alla möjliga håll så fick jag ett infall.

I år var det ingen utdelning av växter så krukan vi köpte förra sommaren och som jag planterade blommor i och som stod och såg inbjudande ut utanför dörren har blivit stående efter sin vinterförvaring på balkongen allmänt övergiven - ja förutom det där ogräset som tydligen fick fäste.

I alla fall så röjde jag bort resterna av de gamla växterna och tryckte ner potatisarna i jorden, slängde på lite vatten och tja.. mest glömde bort det.

Men så häromdagen tittade jag ut på balkongen och minsann, hade det inte vuxit upp rejält ur jorden!

Men så svårt ska det väl ändå inte vara?

Vi myste i soffan i helgen och Johan satt som vanligt till vänster om mig i soffan vilket råkade innebära att jag hade stadigt tag om hans högra hand. Så blev det reklampaus och Johan började rycka och slita för att få loss sin högerhand. Målet var förstås att nå fjärrkontrollen så låg utan vidare inom räckhåll för hans vänstra hand.

"-Varför tar du inte bara dosan i vänster hand?"

"-Det går inte."

"-Vadå det går inte? Det är en fjärrkontroll, du ska bara trycka på en knapp."

Johan sträcker sig efter fjärrkontrollen med vänster hand och fumlar med knapparna.

"-Det känns fel, det går inte."

"-Seriöst? Du kan inte ens använda dosan med vänster hand?"

"-Alla är inte som du."

Jag börjar så smått inse att världen verkligen är höger- eller vänsterstyrd men jag glider fram i mitt egna lilla mellanting.

Titta det står om såna som jag!

I dagens DN hittades den här artikeln. Om man läser en bit ner så beskriver hon jag!

Men det är inte så lätt att definiera hänthet. Hos många är det en glidande skala och de som är väns­terhänta är generellt sett mindre vänsterhänta än vad högerhänta är högerhänta. Cirka 3 procent använder båda händerna lika gärna. Det finns de som kan skriva med både höger och väns­ter hand samtidigt och då spegelvänt med vänsterhanden. De har troligen språkfunktionerna fördelade på både höger och vänster hjärnhalva.

För så här gick det till dagen jag upptäckte att jag kunde ett litet trick (och samtidigt upptäckte att jag visst inte var renodlat högerhänt utan i själva verket ambidextriös), det var på högstadiet, måste nog ha varit i åttan för Agneta undervisade och jag fick inte henne i svenska förrän då (vår underbara klassföreståndare Anneli fick sluta på grund av kommunens regel sist in först ut, sedan fick hon tjänst i en annan skola i alla fall, nåväl, hon blev gravid så vi skulle ändå inte fått ha henne högstadiet ut).

Det var i alla fall en dam som gäst på lektionen och berättade om hur det var förr när man tvingade de vänsterhänta barnen att skriva med höger. Hon demonstrerade på tavlan hur annorlunda hennes handstil var mellan höger och vänster (på äldre dagar hade hon återupptagit att skriva med vänster ibland).

I alla fall så berättade hon om att det fanns ett fåtal personer som hade förmågan att skriva med båda händerna samtidigt men då börja från mitten och skriva utåt - den vänstra handen skrev alltså spegelvänt. Hon kunde själv detta och sa att det var en rätt vanlig egenskap hos de som blivit tvingade att skriva med "fel" hand. Efter att ha demonstrerat på tavlan så hade hon fångat allas uppmärksamhet och varenda en av oss letade efter en andra penna att testa detta fenomen på.

Det var det ena misslyckandet efter det andra. Tills Daniel (som satt framför mig och ständigt kikade på mina papper och kopierade precis allt jag skrev men också mycket riktigt åkte dit på religionskunskapen när han läste fel när han kopierade mitt läxförhör, nunnor lever i kyskhet, inte tysthet..) så påkallade allas uppmärksamhet till min bänk. För där skrev jag faktiskt, lite smått darrigt men fullt läsligt med båda händerna samtidigt.

Efter att ha gjort denna upptäckt så berättade jag förstås det med stora ögon för mamma hemma på kvällen som då avslöjade att vi hade en liten "vänstergen" i släkten, hon berättade att hennes morbror Erik efter en stroke som förlamat hans högra sida bara tog vid med vänster (eller något sånt, mamma pratar så mycket och länge, man kan inte komma ihåg alla detaljer).

Sedan den dagen så tränar jag lite då och då på min vänsterhet, numera skriver jag tämligen felfritt när jag gör mitt partytrick. Men jag kan också skriva rättvänt med vänster vilket jag gör lite titt som tätt när jag inte orkar skriva med höger. Datamöss är en annan sak jag under många år enbart körde med vänster hand, numera varierar jag men jag ser alltid till vid musbyte att köpa en neutral mus som funkar i båda händerna.

Regelbundet när jag pysslar och fixar (eller som nu i somras när jag tvättade fönster) så bollar jag verktyg och redskap mellan händerna beroende på vad som är bekvämast. Små detaljer som måla naglarna är så mycket enklare när man är ambidextriös.

Den stora baksidan? Jag är kroniskt förvirrad när det gäller höger och vänster, jag har tränat stenhårt på att inte behöva fundera som ett fån när jag ska ge väganvisningar eller bara säga fel i allmänhet. Nu var det turligt någon som en gång sa till mig att människan inte är skapt för att kunna skilja på höger och vänster så förhoppningsvis är det inte bara jag. Pinsamt var det likförbannat på uppkörningen när man blev genomskådad att inte riktigt ha koll - men hallå! Det är fullt naturligt att upprepa instruktioner, det betyder inte att man behöver den extra tiden för att tänka.. eller jo.. kanske..

Nu senast? Vi såg OS-handbollsfinalen och Johan ville att jag skulle översätta fransmännens Time Out-samtal.
- "Vad säger dem?"
- "De ska satsa åt höger eller vänster."
- "Eller?"
- "Jag kommer inte ihåg om gauche betyder höger eller vänster, jag har aldrig riktigt klarat av att lära mig det.."

Mitt lilla riktningsproblem går över språkgränserna..

När klokorden blir fel..

Det finns en del saker som verkligen stör mig, på riktigt! Det är saker vi säger för att muntra upp varandra.

Som när livet är hårt, kantat av motgångar och vännerna sviker fullständigt. Ingen vill ställa upp. Så vad säger den välmenande då.

"Ja men, de var inte dina vänner på riktigt."

Exakt hur är det uppmuntrande? Man sitter där helt ensam och alla man trodde brydde sig om en har precis visat att de föredrar en semester dit pepparn växer framför att prata med dig när du mår dåligt. Det här är människorna som kan ha varit delaktiga i ditt liv i åratal men det gör ingenting att de nu övergett dig för de var inte dina vänner på riktigt. Insikten att man delade mysiga och intima stunder med falskapor är knappast uppmuntrande. Man kan bli bitter för mindre.

Eller bara krasst konstatera, det kom en motgång, ingen stannade kvar, inte nog att man står helt ensam nu, alla man trodde var ens vänner var det tydligen inte på riktigt.

Handen på hjärtat folket, omger ni er verkligen med vänner ni kan räkna med i vått och torrt eller består kretsen i själva verket av bekanta, människor som du bara träffar när det är glatt och positivt men som är lika sällsynta som regn i Sahara när krisen står i farstun?

Kanske är det till och med att föredra de där personerna som öppet och rakt ut säger att de faktiskt inte tänker vara några stödjande typer utan kommer bara finnas när det är roligt men så snart en motgång dyker upp, ja då sticker de också.

 ***

Och när livet verkligen suger, man har blivit utsatt för det ena med det fjärde, övergiven av den sjunde, bestulen av den tolfte och slagen av den trettioåttonde. Då kommer den klämkäcka:

"Men utan dina erfarenheter skulle du inte vara den du är idag!"

Givetvis sant, men hur uppmuntrande är det att höra för någon som är nedbruten, sjuk, slagen, utblottad etc? För även om vi är de vi är, hur många av oss skulle inte välja bort en del bittra livserfarenheter om vi bara gavs chansen?

För de vi är idag, det behöver heller inte vara något positivt. Det förflutna kan vara ett obearbetat spöke.

Vissa personer är numera ute ur mitt liv just för att jag inte får prata om det som varit. Att det påverkar mig dagligen i negativ riktning spelar ingen roll. Att prata om det förflutna är att älta och så gör man bara inte. Inte ens när mönster ur det förflutna upprepar sig så får man prata om det. För då var då och nu är nu och nu är allt bra och om det inte är bra så ska vi låtsas att det är bra för vi pratar inte om det som är dåligt. Någon som hängde med i den logiken? Någon som kan förklara för mig? Helst med en tjusig matematisk ekvation.

Jag avskyr klämkäcka "klokord". Det enda de gör för mig är bygger upp min bitterhet.

Hur man plockar russinen ur kaka på tidstjuven OS.

Jag brukar undvika OS-sändningarna, inte för att jag är ointresserad utan snarare därför att ALLT är så himla spännande och vips har hela dagar försvunnit ut i ingenstans. Så trots att OS började så försökte jag leva min vardag precis som vanligt.

Sveriges första medalj i ridsport missade jag också mycket riktigt.

Men så en kväll zappade jag runt på TV:n lagom innan läggdags och hamnade mitt i simtävlingar där det visade sig att Michael Phelps hade möjlighet att bli meste OS-medaljör genom tiderna om USA bara vann lagkappen. Vilket de förstås gjorde.

En annan dag så hittade Johan skytte lagom till att Håkan Dahlby sköt finalen i dubbeltrap - och tog ett silver.

Igår hamnade vi efter frukost kvar vid OS-sändningarna (jag säger ju det, OS är farligt och beroendeframkallande) och såg damernas triathlon och den extremt spännande upplösningen som gav Lisa Nordén sitt silver.

Idag zappades det lite mellan kanalerna och bitar av ridsport och maraton hann avverkas innan det var dags att få veta vilken valör det skulle bli på medaljen i starbåt, under stor dramatik så fick vi (eller jag i alla fall.. Johans mamma ringde precis då..) hur Fredrik Lööf och Max Salminen inte bara tar sig fram och avancerar upp till silver utan faktiskt norpar guldet!

Måste säga att jag ändå lyckats pricka in rätt så bra axplock ur OS-sändningarna. Framför allt då jag inte har tid att se något mer..

Bra eller dålig egenskap?

Jag är en envis jävel, jag har alltid varit en envis jävel.

Envishet är en komplicerad egenskap, en envishet kan vara en tillgång, till exempel inom idrott. Det kan samtidigt vara något fullständigt idiotiskt, till exempel inom idrott..

Inom orientering har jag flera gånger använt min envishet - på gott och ont.

Jag minns mitt sista år som SOL-skoledeltagare, som de flesta av oss som redan var medlemmar i klubben så var vi i den avancerade gruppen. Första dagen ville våra ledare testa oss för att se vad vi gick för. Så de skickade ut oss på en lång och krånglig bana i Törnskogen. En efter en kom de andra tillbaka till klubbstugan efter att ha gett upp banan - alla utom jag. För jag fortsatte, jag bommade, jag fortsatte. Det var soligt, det var varmt. Jag svor över att jag inte kunde hitta den dar satans sänkan bortanför kraftledningen i den delen av skogen jag sällan sprungit i tidigare. Efter en bra stund insåg jag mitt misstag, "sänkan" jag letade efter var ju i själva verket den utskjutande delen av en höjd. Men jag fullföljde och sprang till sist mot målet övertygad om att jag var sist och alla andra var klara för länge sedan. Arvid bara skrattade när han berättade att de andra gett upp för länge sen och han och de andra ledarna hade blivit mer och mer övertygade om att jag skulle fanimej inte ge upp. Den gången lönade sig min envishet fullt ut, en av kontrollerna på avslutningskaveln var den där satans "sänkan"/höjden och jag visste ju exakt var den låg!

Men envishet kan också vara skadligt.. det är det som får oss att fortsätta springa efter ett hårt fall, det är det som får oss att vägra inse att den begynnande smärtan i hälen är en inflammation som kräver vila. Efter tre etapper på 5-dagars i Karlstad kunde jag knappt gå, jag hade en fullfjädrad hälseneinflammation på ena foten och en rejält svullen fotled på den andra. Då hade jag ändå besökt O-ringens egna vårdcentral på måndagen för min hälsena men den idiotiske läkaren hade bara uppmanat mig att värma upp ordentligt och skaffa skoinlägg. När en ny hälseneinflammation drabbade mig i Hallsberg råkade jag träffa självaste överläkaren som faktiskt hade vana av idrottare och tävlingar och efter att ha frågat mig om jag avsåg att fullfölja resten av etapperna klämde mig på hälen så jag skrek rakt ut. Sedan skrev han ut antiinflammatorisk medicin och gav mig springförbud. Det är så man hanterar envisa jävlar (och idrottare i allmänhet..).

Men mitt enda KM-guld skulle jag inte haft utan min envishet, det var en dryg och eländig bana, det var fruktansvärt väder. Men det sammanföll med USM så min värsta konkurrens var borta så det var min stora chans! Hotet startade dock bara två minuter efter mig och jag visste att om Helena kom ikapp mig så var jag körd, henne skulle jag inte kunna springa ifrån igen. Men jag lyckades hålla undan, även om det var på håret. När jag såg henne i andra änden av hygget precis innan jag skulle in i skogen för att ta kontrollen, då stod allt på spel. Men jag spikade kontrollen och hon bommade. Fast det gjorde jag också senare.. och tappade bort mig fullständigt.. Men jag fann mig till slut och tog mig i mål. Anna var redan där, hon hade gett upp banan så nu hängde allt på var Helena befann sig. Så jag ställde mig vid målet och väntade. När två minuter passerat var segern min! Segermarginalen skulle i slutändan landa på nästan 30 minuter.. som sagt.. det var en rätt så tuff bana. Mamma missade att se mig motta min lilla statyett då hon ännu älskade skogen - av alla dagar att välja att utnyttja maximalt tillåten tid så valde hon dagen jag vann KM.

Men envisheten är också en lömsk partner i livet, den får en att hålla fast vid vid saker längre än nödvändigt, för det är ju principiellt fel att ge upp. Även om man slår in på fel väg så blir man gärna kvar för envisheten hindrar en ifrån att acceptera att beslutet var felaktigt. Envisa personer vill fullfölja saker till slut - hur idiotiska de än är.

Problemet som följer är att när man ändå inte orkar så kommer det gnagande dåliga samvetet, för man ska ju göra klart, man ska bli en bättre människa. Man ger helt enkelt inte upp! Bara misslyckade människor ger upp och vi envisa jävlar är allt annat än misslyckade!

Jag har försökt träna mig själv i att faktiskt gå ifrån något när det inte är lönt att fortsätta, jag driver inte alla diskussioner till elände för vissa personer går det ju bara inte att prata med så då är det bättre att gå sin egen väg och bara acceptera att motparten är en idiot som man omöjligt kan resonera med.

Men i slutänden finns det ändå bara en slutsats kvar.

Min envishet är min bästa och min sämsta egenskap..