Blodsband och maktord.

Det dök upp i DN häromdagen. En artikel som träffade väl nära inpå. För jag har gjort allt detta redan. Jag har tagit "paus" från familjemedlemmar. Jag har gett nya chanser. Jag har gjort detta så många gångar att jag faktiskt är osäker på hur många det är. För stigmat, hur man blir ifrågasatt när man "väljer" bort någon man har blodsband med. Det är helt galet egentligen vad man förväntas tåla bara för att man råkar vara släkt med någon. Medan om en annan person som man helt saknar släktband med hade gjort samma sak, ja då hade alla förstått att man valt att avsluta den relationen och bryta kontakten direkt utan återvändo.

Artikeln är läsvärd. Många är dåliga på att vårda släktrelationer. Man tar dem för givna. Man blir förvånad om någon bryter kontakten och förstår ingenting. Fastän man egentligen borde förstått det för länge sedan. Jag har försökt. Så många gånger har jag försökt. Jag har aldrig varit ute efter att älta allting från min uppväxt (just älta är ett sådant där maktord som är populärt i min släkt, man "ältar" något så fort man bara inte trycker ner det obehagliga och blundar för det). Vad jag velat göra är bryta onda cirklar. Men för att det ska vara möjligt så måste personer vara villiga att förstå att det finns ett ont beteendemönster. Att det inte handlar om en oförrätt från barndomen utan något man fortsätter göra år ut och år in. Dock var det ingen annan än jag som var villig att lyfta detta. Antagligen för att jag är den som hela tiden blir negativt särbehandlad och därmed den enda som far illa av den onda cirkeln. Fast egentligen är det fortfarande inte begripligt. För det betyder att andra aktivt struntar i hur jag mår av detta. Att trots att jag lyfter det och att jag mår dåligt av det så är det ändå ointressant att diskutera och att försöka bryta och förändra!

Jag har delat ut otroligt många chanser. Men någonstans måste man få säga stopp och säga ifrån. Jag har ställt raka frågor men jag blir lämnad utan svar. Istället blir jag ignorerad. Ut ur det här finns bara två vägar att välja på. Den ena är att låta människor få finnas kvar i mitt liv trots att de inte bryr sig om hur jag mår, trots att de kör över mig om och om igen men jag ska bara acceptera det - för vi är släkt. Den andra vägen är att en gång för alla säga att nog får vara nog. Eftersom det helt saknas intresse och vilja för att bemöta det som leder till en fruktansvärt dysfunktionell relation så är det helt enkelt bättre för mig att inte ha någon relation alls.

Jag har en egen liten familj att ta hand om. Jag vill inte att barnen ska växa upp där dysfunktionalitet är normaliserat. Jag vill ge dem bättre än så. Så hur förklarar jag när barnen ställer frågor? Jag säger mer eller mindre som det är. Att vi har släktingar som gärna vill träffa dem (vilket är sant) men att det inte går för att de inte respekterar oss och inte bryr sig om våra känslor och hur vi mår och inte vill/orkar behandla oss bra (vilket också är sant). För grymt för två små barn att höra? Ja, jag vet. Men det har delvis blivit lättare för Johans släktingar minns de knappt längre. Särskilt Alice, den tid som har förflutit utgör nu så pass stor del av hennes liv.

Men skammandet som kommer tillbaka. Vi "berövar" barnen deras släktingar. Det blev tidigt tydligt att det var den brinnande punkten. De är många, släktingar som behandlat oss som skit, ignorerat oss när vi bett om svar och förklaringar. Men i nästa mening kommer kraven. Kraven på att få träffa barnen. Det självklara att de visst ska få vara med och fira barnens födelsedagar och så. Förväntningen att vi ska lägga allting åt sidan bara så de kan få leka perfekta mor- och farföräldrar för en dag.

Ständigt detta skammande, ständigt dessa krav. "Men ni är ju faktiskt släkt." Blod är INTE tjockare än vatten. Ett släktband är inte ett frikort från respekt och omtanke. Ett släktband tryggar inte en livslång relation. Alla relationer måste man arbeta med. Men om bara en person är intresserad av att arbeta med den. Då har den personen också sin fulla rätt att bara lägga ner och verkligen säga: "Skit i det då!" Någon gång får nog vara nog.

Det borde ha varit ett 40-årskalas idag.

Det har varit en tung höst på flera plan. Vårt liv är fortfarande vad det har varit de senaste åren (och där finns det mycket utrymme för förbättring) men dessutom fylls hösten på av tunga minnen. I augusti var det 15 år sedan Axel dog. Sedan är det suicidpreventiva dagen i september och idag, 1 november, är det Axels födelsedag. En ung man som inte ens fick fylla 25 år borde i själva verket idag ha varit en 40-årig karl på väg mot gubblivet.

Men så blev det inte.

Jag försökte ta bussen till Norrfjärden vid allhelgona då. För 15 år sedan. Det gick givetvis inga bussar, hallå, det var en helgdag ju! Jag var inte helt sugen på att gå från E4:an mitt i vintern. Några veckor senare gjorde jag istället resan. När det var december och ännu mera snö och ännu mera kallt. Jag köpte en tidning i kiosken vid busstationen. Det var så jag upptäckte Japanska bildpuzzel, en tidning som jag förblev trogen enda tills den las ner häromåret och jag efterskänkte min resterande prenumerationskostnad till bröstcancerförbundet. Hon som startade tidningen förlorade kampen till bröstcancer men hennes son försökte under flera år fortsätta driva tidningen tills det inte gick längre.

Allt hänger ihop.

Jag klev av bussen vid kyrkogården och letade mig fram till graven. Jag var inte helt säker på var den låg men lokaliserade den faktiskt nästan direkt. Jag hade en känsla vart jag skulle gå. Det var första gången jag stod vid Axels grav och pratade. Det blev inte så länge dock. Det var svinkallt så jag tog nästa buss hem igen. Men jag var där i alla fall. Till slut.

Jag hittade en extra gravlykta i garderoben. Jag behöver bara två till släktens gravar här men den tredje var så fin. Jag placerade ut den i trädgården istället. Som en särskilt tanke till de vars gravar är för långt borta för att besöka.

Det är väldigt mörkt här just nu, särskilt om kvällar och nätter. Dimman ligger tät både dag som natt. Men en liten ensam lykta får lysa upp i vår trädgård.