Det här med temperatur.

Tidigare idag upptäckte jag hur reportern på P4 Kalmar kallade helgens stundande väder för "köldsmocka". Jag gick, som varje sund människa, i taket över denna absurda överdrift. Vi förutspås få -15 vilket inte ens räknas som köldgräns för t ex skidtävlingar eller skidorienteringstävlingar. -15 är helt vanlig vinter, inget annat. Sedan blåser det förstås en del vilket gör att det kan kännas kallare. Att många fryser handlar snarare om att de klär sig fel när de ska bege sig ut.

Naturligtvis är vi inte oberörda av den stundande temperaturen (särskilt inte BLÅSTEN då vi bor på en kulle omgivna av åkermark) men jag har aldrig lidit av kyla utomhus. Vintern 98/99 med den ökända -42 (även kallat myggfritt) i slutet av januari var min första vinter i Luleå. Jag bodde i Porsögården vars charmiga träbaracker var chanslösa mot kylan. När det passerade -35 började vi tappa inomhusvärme. Mitt studentrum hade under ett par dagar knappt 14 grader varmt och ute i allrum och det gemensamma köket var det inte mer än sex grader (alltså kylskåpstemperatur). Då är det INTE roligt. Det är en sak när det är kallt ute men att inte kunna bli varm när man är inomhus. DET är vad som är knäckande.

På grund av vår kökssituation (utan lösning i sikte) så har vi under några års tid ätit samtliga måltider på glasverandan. Den har tack och lov dubbla glas i alla fall och erbjuder en svag isolering. Men det är också ett nyckelhål som går rakt igenom dörren ut i kalla luften. Det enda elementet går på högvarv och vi har sedan lite drygt två år tillbaka ett förrådselement där ute som vi slår på när vi ska äta. Tyvärr har fläkten dött i det så det tar lång tid att få upp värmen. Sådant element har jag för övrigt varit beroende av tidigare. En kompis tröttnade på att jag så ofta frös om vintrarna i mitt studentrum så vi åkte och köpte ett element till mig (el ingick i hyran).

Sedan är det vår hall. Eller snarare avsaknad av den. Det var vad som stod på tur att bli byggt efter att köket var klart (så alltså aldrig). Att bygga till en riktig hall och tilläggsisolera samt renovera trapptornet. Men dit har vi som sagt vad aldrig kommit. Så vad vi har är ett oisolerat trapptorn. Barnens kläder är givetvis inte där ute så här års. I gamla köket hade vi en skobricka innanför dörren för deras skor. Nu har vi bara allt i den inre hallen istället. Så kläder bärs genom två rum varje gång de ska användas eller har använts. Det är också där vi torkar all tvätt. Ett av de vattenburna elementen som är knutet till värmepannan finns där så vi eldar på när det är tvättdags.

Termometern i trapptornet.

Nu flyttade Johan sina kängor bort från trapptornet med. Snön har nämligen slutat smälta där. Dörrhandtaget har en rejäl frosthinna på insidan. Jag blir återigen påmind om det faktum att vi ännu inte har fått ordning på en ordentlig hall. Hur livet alltjämt står still här. Hur vi hålls gisslan av den här hopplösa situationen. Strömavbrottet i Älvsbyn har dock fått oss att tänka till. Om vi ska flytta tillbaka norrut och köpa oss ett hus så MÅSTE det gå att elda i minst ett rum i alla fall. Man måste ha en plan för strömavbrott.

Elda kan vi i alla fall här. Det är det som värmer upp huset på riktigt nu under vintern. Även om vi alla tog på oss tjocktröjor när vi åt middag så behöver vi överlag inte frysa inomhus i alla fall. Jag vägrar dock gå med på att en köldsmocka är på väg in över Kalmar län (liksom på allvar?!?!??!). Jag vet vad riktigt kyla är. Jag hoppas mest att snön ska re till sig (lite väl mycket puder just nu) så det går att åka skidor i helgen. -15 är den köldgräns jag brukar förhålla mig till (man vill ju inte irritera ansträngningsastman i onödan), det här blir perfekt.

Who framed Roger Rabbit

Johan och jag försöker umgås mera och som del i det ser vi ibland filmer på kvällarna när barnen har lagt sig (ja, våra barn som stiger upp hiskeligt tidigt går alltså också att lägga så pass tidigt att vi kan se film själva utan att klockan hinner passera midnatt). Vi började innan jul med de sedvanliga julfilmerna, ni vet, klassiker såsom Die Hard, Jul för jämnan (brasiliansk), Tomten är far till alla barnen, Love actually, A Naija Christmas (nigeriansk) och Gremlins. Den sistnämnda fick Johan att leta sig vidare bland våra streamingtjänster efter andra klassiska 80-talsfilmer. Där kom Roger Rabbit in. Det ÄR en bra film och jag har alltid gillat den. Men sedan hantverkarna saboterade vårt kök och spred sot över hela vårt arbetsrum så är mina känslor mer kluvna och jag har faktiskt inte sett den sedan dess. Förrän ikväll.

I arbetsrummet fanns nämligen Benny i min hylla. Av någon anledning råkade han ligga i en flyttlåda som faktiskt blev uppackad. Benny, som jag behållit i gott skick i 30 år (sedan jag köpte han och Roger Rabbit HÄR i Vimmerby som barn). Men Benny var av kartong. Papper och kartong är bland det jävligaste att sotsanera. Den inkompetenta firman Ocab som Bälters insisterade på skulle sanera (efter att jag redan gjort hälften men då ville Bälters inte kompensera oss för den summan vi angav, spoiler alert, vi har sett fakturorna till Ocab, de hade lika gärna kunnat kompensera oss direkt, det hade kostat Bälters exakt lika mycket men med skillnaden att VI faktiskt hade varit nöjda med resultatet) hade i alla fall rätt där. Vanligtvis sotsaneras inte papper. Det ska förstås tilläggas att sotskador är vanligast efter brand och därmed är papper oftast redan illa åtgånget. Men papper är det allra svåraste att få helt rent. Det visste jag redan innan Ocab kom in i bilden. Det visste jag redan när jag själv började sanera. För till skillnad från vad de där klåparna på Bälters trodde så hade jag stenkoll på sotsanering. Jag köpte exakt samma produkter som Ocab kom med (men till skillnad från deras städare visste jag att man kunde tvätta och återbruka svamparna men det är klart, de fakturerar ju bara kunden för allting så varför skulle de bry sig om att göra något sådant?).

När jag städade så sanerade jag alla viktiga papper (allt Ocab "rengjorde" ligger fortfarande kvar i flyttlådor i väntan på att jag ska orka gå igenom det samt sanera om det, ingenting är nämligen rent, redan första dagen de varit här och jag kom hem och öppnade en låda märkt "rengjort" så kunde jag med blotta ögat SE sotresterna, de kunde helt enkelt inte sotsanera papper för att de inte är vana vid att det görs) men allting annat tvingades jag kasta för att det helt enkelt inte var rimligt att lägga tid på något som kanske inte skulle kunna bli helt rent ändå. Benny, med sina skrymslen och vrår, skulle jag ändå aldrig våga sätta Roger Rabbit i igen för att jag skulle aldrig kunna lita på att han var helt rengjord. Så jag tvingades kasta honom.

Ikväll efter filmen så googlade Johan lite snabbt och såg vad en Roger Rabbit sittande i sin Benny faktiskt går för på samlarmarknaden. Jag var rädd om min Roger Rabbit och jag var rädd om Benny. Båda två var i mycket gott skick (Roger Rabbit är det såklart fortfarande). Även om jag aldrig skulle ha sålt dem så kom fortfarande Bälters jäkligt billigt i vårt ekonomiska krav (som de såklart vägrade möta, gjorde sig okontaktbara och till och med struntade i att hämta ut rekommenderat brev). För jag la aldrig på extra för det eventuella samlarvärdet för Benny.

Roger Rabbit själv låg ännu i en flyttlåda och packades inte upp förrän efter filmen ikväll.

Who framed Roger Rabbit ÄR en bra film, men kommer jag någonsin kunna se den igen utan att känna ett sting i hjärtat? Det handlar inte om Benny egentligen. Det handlar om minnet. Benny kommer alltid vara en del av symboliken för vad vi satte på spel för 5,5 år sedan när vi gjorde misstaget att anlita Allvin Design till att renovera vårt kök. Ett misstag som vi fortfarande betalar för då köket ännu inte är klart. Det finns ingen utsikt kring om det någonsin kommer bli klart. Vet ni förresten vem jag såg på parkeringen utanför ICA dagen före nyårsafton? Allvin i egen hög person. Som en definitiv smärtsam påminnelse om att så länge vi bor här, i ett hus som aldrig blir klart, på en ort där inga släktingar vill ha oss, där han som förstörde vårt kök, bröt avtal, publicerade bilder mot vår vilja på sociala medier och vägrade ta ner dessa bor och verkar. Ja så länge vi stannar här kommer vi antagligen aldrig bli fria att leva det liv vi vill ha. Vi flyttade hit för att vi ville ha makt över vårt hem, för att vi ville ha mer av livet än vi kände att vår lägenhet i Luleå gav oss. Men vi fick mindre. Vi är helt maktlösa och dessutom så fullständigt, totalt oönskade.

Det är trevligt att se på filmer tillsammans. Men just Roger Rabbit var kanske lite för tidigt. Vi borde ha väntat tills vi har ett fint kök - om det någonsin kommer ske.