Nothing compares 2U

Platsen var O-ringendiscot i Arboga. Det lilla discot alltså, för de under 15 år. Året var 1991. "Det var ett 5-dagars det!" Regnet veckorna innan hade förvandlat campingen till en fullständig lervälling och hela Arboga sålde slut på gummistövlar (vilket syrrans kompis bittert fick erfara då hon glömt kvar sina på konfalägret i Skålsjögården). Många lyckades inte köra in sina husvagnar på campingen. Inte ens bilarna fick komma in om det inte fanns bekräftat att ens förhyrda husvagn fanns där inne. Vi fick komma in. Det regnade då med. Men regnet sprack upp och solen kom fram. Campingen torkade. Det var varmt. Det var som vanligt. Vi tillbringade den mesta tiden på eftermiddagar och kvällar i varandras förtält. Jag var 12 år. Jag hängde mest med Hilda och Helena. Även Olle var med. Vi var ju vårt gäng. Det var kortspel och vattenkrig mot smågrabbarna.

Vi bestämde oss för att gå på discot på fredagen. Jag, Hilda och Helena. Mina enda jeans var lerprickiga på rumpan så jag knöt klubbjackan om midjan för att det inte skulle synas. Vi dansade och vi hade roligt. Det var som ett klassiskt mellanstadiedisco. Bara mycket större och i ett stort restaurangtält på C-orten. När de började spela lugna låtar, tryckarna, då stod vi och pratade. Då kom han fram, iklädd badtofflor, shorts och ny T-shirt med sitt målfoto tryckt på den. Han frågade om jag ville dansa. Till Sinéad O'Connors "Nothing Compares 2U" dansade jag således min första tryckare. Det var precis som det skulle vara, stelt och styltigt.

Jag som har en särskild förkärlek för 60- och 70-talsmusik har redan fått uppleva så många artister jag tycker om gå hädan. Egentligen har jag aldrig lyssnat särskilt mycket på Sinéad O'Connor. Men det var den dansen. Den första gången.

Vad man lämnar och vad man får.

När jag flyttade till Luleå blev det lite som att jag försvann, det tog ett tag men många slutade räkna med mig för jag "var så långt borta". När jag flyttade kostade en förbokat ungdomsbiljett på flyget 350 kr och såvida man inte reste precis vid jul var de lätta att få tag i på kort varsel. Vi flög stand-by med, hela tiden när man inte hade en exakt tid att passa. Stand-by kostade 200 kr och man fick sällan vänta mer än en avgång. Men bit för bit sorterades man bort för att man var så långt borta. Mina kompisar fanns där ändå. Vi sågs tillsammans nere i Stockholm/Uppsala där de pluggade och de flög upp till mig i Luleå. När jag fyllde 20 så var de hos mig. Men med tiden rann det iväg.

Johan upplevde samma sak när han flyttade upp. Hur man lite försvann. Många gånger bjöds man inte ens in för att man "var så långt borta" och så kanske det kom en inbjudan i sista minuten och då kunde man inte lösa det för att det ändå krävdes några veckors förvarning.

Men i Luleå uppstod en annan gemenskap. Många i Luleå har flyttat in, antingen från omkringliggande orter eller från söder för studier. Där fanns inte släktingar redo att hjälpa till utan vi byggde ett eget nätverk. Det var så jag fick Blåfisks extranyckel hemma hos mig (när han tappade sin nyckel och var tvungen att anlita låssmed och byta lås så frågade jag varför han inte bara gav en extranyckel till en kompis, den kompisen blev tydligen jag vilket egentligen var logiskt, vi bodde i husen snett emot varandra). Vi käkade middagar ihop. Det var julbord, påskmiddag och midsommarfiranden.

När studenttiden tog slut flyttade en del men vi som blev kvar, vi umgicks fortfarande. Man knöt nya kontakter genom jobb och annat. När vi blev föräldrar, oj vad fort det gick att få föräldravänner. Bara ett par veckor efter att vi börjat gå på babysång så var vi hembjudna till andra föräldrar och när Johan bröt armen erbjöd de sig att vara barnvakt åt min familj så jag kunde åka skidor.

Vi gick på bio och konserter. Inte bara när vi hade någon familjemedlem på besök utan ändå. Det gick för det mesta bra. När Alice föddes med buller och bång hade vi redan planerat för att flytta till sommaren men vi tolkade också det som att det fanns ett behov av ett större trygghetsnät. När vi gick runt där i lägenheten mitt i natten, jag pratandes med BB och Johan ringde till våra vänner för att hitta någon som kunde ta hand om Emma på obestämd tid en vardagsnatt (stängningsdag på förskolan nästa dag). Då kändes det ändå tufft och osäkert även om vännerna slöt upp. Efter att den första chocken lagt sig så gick det snabbt att bygga upp ett schema av stand-by-barnvakter, alla som kunde lösa det med sina jobb ställde gladeligen upp.

Så vi flyttade inte för att vi hade det dåligt. Vi flyttade för att vi längtade efter hus (tuff bostadsmarknad i Luleå) och för att vi trodde det var en bra idé att komma närmare släkten. Nu sitter vi här, fem år senare och har varit tvungna att bryta med nästan alla lokala släktingar på grund av hur de har behandlat oss. Köksrenoveringen blottade mångas rätta natur och vi har blivit hånade, ifrågasatta och förda bakom ljuset. Min familj har dessutom fortsatt med det gamla, att vi är så långt bort. Vi var inte inbjudna när mamma fyllde 75 år för "jag ser inte på det som ett kalas och det är ju så jobbigt att åka så det ska ni inte behöva". Nu har vi en katt. Det är inte avståndet som är den stora frågan längre då vi ändå bor bara 4-5 timmars bilresa bort. Men vi har en katt. Hennes omsorg måste planeras så vi behöver ändå lite förvarning och vi tycker om att få bestämma själva. Inte att andra väljer åt oss och sedan meddelas vi i sista stund och då kan vi inte, då är det inte lösbart.

De senaste åren har varit ett levande helvete, hantverkare, lögner, bråk, svek. Men också många samtal om vad som gått fel och där jag förklarat min sida, där jag förtydligat allting. Till syvende och sist för döva öron har det visat sig. Jag har bett om svar, jag vill veta varför man har agerat på ett visst sätt (särskilt när det varit exakt tvärtemot vad som har varit överenskommet och vad vi har önskat). Jag blir ignorerad. Mina känslor fortsätter att inte vara viktiga.

Nu var det dags igen, det första mailet sa att det inte skulle bli något firande, det var inte önskat. Bara en lunch hos Lena innan vägsamfällighetens möte. Det eskalerade snabbt till ett fullfjädrat släktfika som uppstod enkom för att pappa fyller 75 år. Vem vill gissa vilka som inte är inbjudna? Inte så konstigt, det är hemma hos Lena och vi pratar inte med varandra sedan många år. Jag försökte återuppta kontakten och ville reda ut vår situation när Emma var nyfödd men det avfärdades. Lena var "färdig" med den delen av sitt liv. Istället visade Lena på nytt att hennes intressen stod över mina och trängde sig på så att hennes barn kunde få träffa sin kusin - att jag och Johan var med på detta var som vanligt sekundärt.

Den yttre fasaden är viktig. Så växte jag upp. "Man ska inte tvätta sin byk offentligt." Så jag har tigit många gånger. Jag var inte öppen med att jag hellre firade jul ensam i ett studentrum i Luleå än åkte ner till min familj. Jag har tigit och lidit när Lena har trängt sig på och tagit över i en situation där vi båda har deltagit. Jag har inte velat utsätta andra för offentliga bråk så jag har låtit det passera. Problematiskt blir dock sådana här situationer. Jag (eller min familj för den delen) är inte önskvärd så när Lena blir värdinna för en släktsammankomst så är vi per automatik inte inkluderade. Och alla är tydligen okej med denna exkludering. Nu hade jag inte väntat mig något annat. På grund av köksrenoveringshelvetet så har kommunikationen med föräldrarna skurit sig igen. Men det eskalerade onekligen snabbt. Från att inte vilja ha ett firande till att det skulle bli ett där alla utom vi är med.

Vi lämnade ett uppbyggt nätverk i Luleå för ensamhet och isolering i Småland. Nu kan vi inte flytta tillbaka. De har raserat vården där uppe, Johan har två kroniska sjukdomar och jag har dåliga tänder. Vi måste bo någonstans där det faktiskt finns vårdtider. Så vart tar vi vägen då? Ingen som vet.

Det här med avstånd..

Visste ni att det är lika långt från Luleå till södra Sverige som det är från södra Sverige till Luleå?

Det är dessutom lika dyrt oavsett om man ska åka och hälsa på någon i söder eller här uppe i norr.

Krånglighetsfaktorn är också tämligen lika. Det är rätt exakt lika bökigt att resa från norr till söder som tvärtom.

Låter det självklart? Kanske, men så är det faktiskt inte. 

Jag vet, för jag valde för ett antal år sedan att flytta långt norrut till vad som uppenbarligen är världens ände. 

Johan trodde länge att jag överdrev när jag ibland muttrade bittert om hur folk efter ett tag behandlade en när man bodde här uppe. Att inbjudningarna från södra Sverige skulle sluta komma (alla utgår ändå ifrån att du inte kommer, du bor ju så långt borta, det skulle själva inte komma på tanken att göra motsvarande resa så varför skulle du?). Hur hela ansvaret för att hålla kontakt med släkt och vänner nere i söder hamnar på dina axlar. Det är du som måste planera med andra, ta kontakt, göra tre-fyra städer på en vecka för att hinna umgås med "alla" innan du ska hem igen.

Varje år låter det likadant, frågan som ställs inför sommaren är: "När kommer ni ner?"

Inte den neutralare: "Vad ska ni göra på semestern?"

För alla utgår från att det är just du som bor här uppe i norr som ska resa, att resan skulle kunna ske tvärtom är tydligen väldigt långsökt. Men man vill ju inte tro att så är fallet så år efter år så bjuder man in folk att komma och hälsa på och får de ena mer fantasifulla förklaringarna till varför det är omöjligt efter de andra. Så man slutar fråga.

Johan trodde som sagt vad att jag överdrev, sedan började samma sak hända honom. Ibland kom inbjudningarna väldigt sent också och då blir det ju sant, på kort varsel kan man inte åka. Det är inte som när jag först flyttade upp och kunde fara ut till Kallax med en väska och köpa en stand-by-biljett för 200 kr och i värsta fall få vänta ett plan innan jag kom iväg. Lite mer planering än så behövs trots allt.

När Emma föddes blev det tydligt igen. Förra året var första gången sedan jag flyttade hemifrån som jag inte flög en enda gång. Vi var bara på resande fot en vända och då bilade vi ner. Istället tyckte vi ju väldigt logiskt att nu har vi fått barn, nu kan folk komma till oss. Så vi började bjuda in och fråga igen.

Men Luleå ligger fortfarande för långt bort, är för dyrt att resa till och så förstås väldigt krångligt. Men ändå inte för långt, för dyrt eller för krångligt för att förväntningarna på oss att resa söderut har minskat det allra minsta.

Vi försöker planera vad vi ska göra under året, Johan har semester över från förra året och såvida jag inte får något av jobben jag söker så fortsätter jag vara hemma med Emma. Tid har vi alltså ganska gott om. Men jag kan konstatera när jag gör mina efterforskningar att alla har alldeles rätt. Luleå ligger verkligen för långt bort för att det ska vara praktiskt att köra bil eller ta tåg (norrlandståget har jag för övrigt slutat åka med helt, det är en principsak, de sänker bara hastigheterna för säkerheten kan inte garanteras annars, den dödsfällan är inte aktuell för vår del), flygbiljetterna är faktiskt ganska så dyra (skulle jag bo Stockholmsnära så hade jag också prioriterat en Europa-week-end för halva priset mot att åka hit upp) och ja, det är faktiskt rätt så krångligt (fixa taxi till och från flygplatsen som är rustad med barnstol, sedan hoppas att flyget inte har sönder barnvagnen, utan att ruinera sig ordna tillgång till en bil nere i Stockholm rustad med barnstol och bagageutrymme som rymmer barnvagnen).

Det är bara bekvämare att stanna hemma, jag förstår fullt ut varför alla andra vill ha det så. Jag vill ju också hellre ha gäster än åka bort. Att man inte träffar släkt och vänner så mycket är helt enkelt priset man får betala för att flytta så långt bort.

Med facit på hand borde man kanske valt att bosätta sig på en mer exotisk och tilltalande ort.

På roadtrip genom Sverige (+ en liten båttur till Finland)!

Jo så är det, jag och Johan har varit smått upptagna de senaste veckorna då vi bestämde oss för att ta med Emma ner till södra Sverige för att träffa på lite fler släktingar och så gjorde vi även en avstickare till Åbo så Emma har debuterat både som färjepassagerare och utlandsresenär. Bloggen prioriterades helt enkelt bort.

Men efter den här tiden kan vi nu glatt konstatera att Emma verkligen älskar landet! Det är inte bara när hon är på orientering som hon sover sött ute i friska luften utan det är verkligen landet som helhet som hon stortrivs i. Under hela resan så var det endast just när vi var på landet som hon sov hela nätterna i egen säng utan att gnälla alls. Så ett framtida boende ute på landet är och förblir vårt mål.

Stockholm däremot var hon måttligt road av - vilket ska sägas gäller samma för mig själv.. Det var så länge sedan jag var inne i stan sist att jag totalt hunnit förtränga alla avgaser och annat elände man måste dras med när man är där. Det finns förstås mycket härligt i vår kungliga huvudstad med - som alla våra härliga vänner! Men vi vill ändå inte bo där på heltid.

Det mer eller mindre vansinniga infallet att åka till Åbo slog väl ut. Det var ju förstås NATOM som lockade och även om det blev en liten specialare för oss så var det otroligt roligt att få träffa alla härliga studentmusiker igen. Lite mindre bra att Emma bestämde sig för att bryta ihop och kräva total uppmärksamhet och framför allt mat just när konserten pågick men den lät bra i alla fall så jag är övertygad om att den också såg fantastisk ut!

Emma har nu också fått träffa andra barn på riktigt, för i och med att hela familjen i tur och ordning åkte på en segdragen förkylning (som vi också skickade emellan oss) så har vi inte riktigt kommit igång att gå till de mötesplatser som erbjuds. Så det här att det finns andra små människor hade Emma inte riktigt upptäckt än.

Men man kan minst sagt säga att vi släpat ut vår lilla tjej på en hel del äventyr men hon verkar ha tagit det med ro. Vi som har varit lite mer vakna om dagarna har däremot kunnat konstatera att skötrum på många håll fortfarande anses vara en onödig lyx. Bussarna i Åbo har tekniken för att niga vid mittdörrarna men avstår tydligen aktivt ifrån det även när man tryckt på barnvagnsknappen. Och det omtalade tillgänglighetsmålet i Stockholm... oj oj, jag lider med alla som har någon form av rörelsehinder för det är en bra bit kvar. På flera ställen har jag ingen aning om hur vi skulle hanterat barnvagnen om vi inte varit två som hjälpts åt. Och många gånger så lämnade vi sonika vagnen kvar hemma eller i bilen och tog istället Emma i bärselen och skötväskan på ryggen - det var bara så mycket smidigare att göra så!

Så vad vi gjorde vi egentligen över jul och nyår?

Den totala tystnaden i min blogg de senaste veckorna förklaras bäst med det faktumet att Johan tydligen hade enormt dålig samvete över hur få julklappar han gav mig så han försökte kompensera genom att dela med sig av sin förkylning. Under våra sista dagar som bortresta så höll jag den på skapligt avstånd men när vi kom hem så bröt den ut till fullo och jag har de två senaste veckorna mestadels rört mig mellan sängen och soffan..

Men årets julfirande var det!

Vi började redan fredagen innan jul med mini-jul bara för oss två. Då vi skulle resa bort nästföljande förmiddag så bestod all matlagning sista veckan av att göra av med färskvaror vilket innebar att vi till mini-julmiddag åt pannkakor så mjölken tog slut! Tanken med mini-julen var att vi skulle öppna de flesta julklappar till varandra här hemma då det är totalt onödigt att släpa med sig inslagna klappar ner till Småland, öppna och så släpa hem igen (vilket vi visserligen ändå gjorde med tre bokklappar men något måste man ju ha på själva julafton!).

En ny bok varje år..

Mamma hade också bidragit till mini-julen genom att ha beställt min stående julklapp via nätet, bett om presentinslagning och leverans direkt hem till oss. Sedan förstördes förstås överraskningsmomentet helt av att det i leveransspecifikationen stod vad som låg i paketet... Nu var det förstås inte hela världen då det som sagt var gällde min stående julklapp.

Johan hade nästan lagom i sista minuten gett sig ut på stan i Luleå med min önskelista i handen. Tror det var första gången sedan jag flyttade hemifrån som jag faktiskt ordentligt skrivit en äkta julklappsönskelista men det var faktiskt en önskemål från Johan att få "vägledning" i vad jag skulle bli glad över.. Jag fyllde dock på med avsevärt fler saker än det var rimligt att Johan skulle handla så spiksäkert vad jag skulle få var det inte.

I alla fall hade han läst instruktionerna ordentligt och gått till Akademibokhandeln och köpt mig ett Backgammonspel i trä, glömt pilla bort prislappen och "slagit in" det i två papperskassar strax innan mini-jul startade..

Före..

Efter.

Johan fick hålla till godo med hemmagjorda klappar, jag hade äntligen stickat klart den vita halsduken han behövde typ förra vintern till ytterrocken när han skulle iväg på sina fracksjungningar och så hade jag förstås förstorat den fina bilden av tre mycket ofokuserade generationer som nu hänger uppe på fotoväggen så Johan dagligen kan bli full i skratt vid minnet av hur hopplöst det var för mig att försöka ta en bild av honom, Sylvia och mormor Rut samtidigt.. Det är så man ska minnas människor..

Glad Johan med sin fina halsduk!

Nästföljande dag flög vi som sagt vad söderöver för mellanlandning hos mina föräldrar, där det åts middag med julmatsinslag (dock var det trist att det inte blev tillfälle för någon sojafärs i år, får kanske kompensera bristen på ork innan jul med att laga min julmat och fixa mitt julbak i efterhand, varför vänta ända till december egentligen..?) och byttes inslagna julklappar som skulle åt olika håll. Mamma tog på sig att se till att klapparna till lillebror lämnades över ordentligt.

För på söndagen så lastade vi in alla saker i mammas bil och så körde Johan och jag söderöver, eller okej.. Johan körde väl typ väldigt massor och jag skötte stereon.. Men jag kände mig seeeg... Trafiken flöt på otroligt bra faktiskt, jag hade försökt räkna ut när under den långa julhelgen det skulle vara minst sannolikhet att vägarna var överfulla och det stämde bra både när vi åkte söderut och när vi styrde kosan norrut igen.

Efter att ha köpt med oss hämtmat så blev det söndagsmiddag hos Sylvia som ägnat hela helgen åt att förbereda julmaten och därför gärna ville att vi hade med oss färdig mat när vi kom.

Precis som i somras så bodde vi i eget hus under vår vistelse i Vimmerby, Sylvia hade börjat stöka runt inför sin stundande flytt så det fanns inte riktigt utrymme för oss hos henne så Johan och jag bodde istället på morfars barndomsgård. Där vi frös en hel del innan vi till fullo fick förklarat för oss hur termostater och element fungerade.. Men till mitt försvar så har jag aldrig varit där ensam på vintern tidigare utan mamma har alltid ordnat så det är varmt och skönt!

Hela vistelsen i söder präglades av Johans enorma sovbehov och långa sovmorgnar men också förstås att socialisera med Johans släktingar.

Julafton var vi ovanligt liten skala som trängdes hemma hos Sylvia då det vanliga julhuset för tillfället var mitt i ett köksbyte. Men som sagt, vi var bara åtta personer, en gigantisk hund samt två katter som gömde sig på övervåningen i tryggt avstånd från den gigantiska hunden. Så gott om plats! Och så ingen TV.. jag gjorde ett litet försök att få in Kalle Anka på min surfplatta men nätet orkade inte riktigt med, sådant är livet på landet!

Det var i alla fall mycket trevligt med massor av god mat. För i Johans släkt frossar man i mat på julen och lägger sedan en lagom mängd choklad ovanpå det och så förstås tårtan till födelsedagsbarnet (nej, inte Jesus, det är Johan som får tårta). Det där fikandet med massor av kaksorter som min familj tillämpar, det görs inte riktigt.

Julklapparna jag fick var tydlig styrda av två teman, Kina-prylar från Sylvias resa tidigare i höstas och så Frankrike-saker från mammas resa senare under hösten. Och så förstås en bok av årets Nobel-pristagare av Johan. Rätt så väntat faktiskt men fina saker! Sylvia hade verkligen gått rejält på panda-linjen men så har hon ju faktiskt hälsat på och sett vårt sovrum som jag inrett nästan uteslutande i Panda-tema.. Vad kan jag säga? Jag gillar pandor!

Min nya pandamössa!

Min lilla pandaskärm som nu förstås står i sovrummet bland allt annat panda-relaterat!

Mamma utökade min Astérix-samling ytterligare. Sedan hade jag sagt att vi behövde en ny väggalmanacka men den fick Johan i julklapp istället.. Måste ju jämna ut lite. I vanlig ordning fick jag fler klappar än Johan trots att det var dubbeldag för honom. Så jag försöker väl än en gång vara tråkigare men jag kan inte rå för att det är så lätt och roligt att hitta fina presenter till mig! Mamma rundade även av med att ge mig en äppelpyntad plåtburk med torkade päron i.. Det fanns även en post-it i där avsikten att fylla den med äpplen funnits först men så hittade hon en burk med päron istället när hon letade..

Astérix-album, Nobelbok och så Panda-kort!

Johan fick böcker av mig, den nyutkomna skäggboken var förstås ett måste och så fick han även en historisk novellsamling baserat på att Tyskland skulle vunnit andra världskriget.

Tydligen behöver vi utveckla vårt städande med, både min mamma och Johans moster gav oss prylar att använda för rengöring i hemmet..

Vad gav vi då till folk? Jo, strumpor! På riktigt! När jag gjorde upptäckten att LÅ socks verkade lägga ner sin verksamhet och vi verkligen gillar deras strumpor så kan jag händelsevis ha gått lite bananzas över utförsäljning och köpt massor med roliga och färgglada strumpor som vi sedan la pussel med här i höstas så alla fick färgglada strumpor av oss! Vi vet ju att de flesta vi känner inte behöver mer prylar men strumpor går alltid åt så varför inte? Det kompletterades sedan med lite te till våra föräldrar med men man kan inte direkt påstå att vi överdrev julklappsshoppingen i år.

Julfirandet fortsatte sedan på juldagen då det var middag och julklappslek hos Johans kusin med familj. Husets tvååring var först väldigt skeptisk mot oss (det är inte lätt när man är så liten och inte träffar släktingar mer än två gånger om året) men när vi sedan skulle åka så tog avskedet lång stund för mitt kittlingslekande med de två yngre barnen visade sig vara väldigt uppskattat. Barn tycks uppskatta mitt sällskap.. får bli bättre på att vara vuxen och inte busa så mycket kanske.. Men det är roligt att leka ju!

Julklappsleken var riktigt rolig! Vi bidrog med två klurigheter från Teknikens Hus (som jag faktiskt sedan lyckades lösa båda också innan kvällen var över). Johan vann i slutändan två klappar och jag en. Dock gav jag bort min då jag inte är så förtjust i sådant godis och dessvärre var det ingen vinst på lotterna Johan lyckats lägga beslag på. Men vi fick med oss en ficklampa hem i alla fall! Våra pussel hamnade hos värdparet. Alla uppskattade i alla fall leken och efter att den var avslutad så var det en hel del klappar som bytte händer då vi delade med oss med varandra. Mest troligt så kommer det bli fler såna lekar.

Annandagen var vi hemma hos Sylvia igen och åt mer julmatsrester. Ambitionen att komma iväg på mellandagsrean sov Johan effektivt bort. Däremot på fredagen kom vi slutligen in till stan en vända och sökte efter kläder åt Johan så han kunde spendera sina presentkort. Hittade dock inget som kände rätt så istället för att köpa jacka åt Johan så blev det en tröja åt mig.. Mycket logiskt! På eftermiddagen var vi åter hos Sylvia för mat och sedan faktiskt sällskapsspel. Jag hade uttryckt att i och med att TV var bortplockat från julaktiviteterna så upplevde jag att det blev ett tomrum som inte ersattes av annat än småpratande och småätande och hade nämnt att man hade ju kunnat spela något spel eller så. Så Sylvia hade hittat Vimmerbyspelet från 1989! Föreställ er nu att spela något som påminner om Trivial Pursuit, men med frågor som var aktuella 1989 och en hel kategori vikt åt Vimmerby. Jag blev slaktad.. Både Johan och Sylvia imponerade stort på mig, de är ju sjukt allmänbildade! Även om just Vimmerbykategorin var svår för oss alla. Johan vann i alla fall stort. Men det spelet kommer absolut åka fram igen för det var himla roligt!

Lördagmorgon startade vi sedan helt enligt planen norrut igen. Nu med siktet inställt på Enköping för middag hos min farbror och faster. Efter många diskussioner fram och tillbaka så blev det bestämt att den stora släktmiddagen för vår del skulle vara där. Tyvärr blev det lite manfall.. kusinerna var borta, lillebror trött och slö och mamma sjuk. Men god mat och trevligt sällskap fick vi ändå. Jag blev återigen omringad av barn då syskonbarnen valde att slå sig ner på varsin sida av mig när vi skulle äta. Då vi gjorde så bra tid utmed vägen så försökte vi titta in och hälsa på hos lillebror men han var totalt okontaktbar och har tydligen en rejäl sömntuta till hund för hon reagerade inte överhuvudtaget när vi körde in på gården. Så istället blev det en sväng till kyrkogården för att hälsa på den mindre levande släkten innan vi åkte in till stan och kom så där artigt 1½ timma förtidigt till en middag!

Söndag blev sedan ompackningsdagen för att få med oss allt hem, utöver det så hade vi också genomgång med mamma för att lära henne lite fiffigheter om sin nya GPS-klocka som pappa gav henne i julklapp efter att jag föreslagit det. Så nu kan även mamma med skräckblandad förtjusning se exakt vad hon har hållit på med ute i skogen..

Turligt nog hade lillebror möjlighet att komma förbi på eftermiddagen så vi fick hälsa på honom och hans vilda Vilja till vovve en vända innan det var dags för avresa mot Arlanda och flyg hem igen.

Sedan hemkomsten har jag som sagt mest vilat min förkylning och Johan har upprepade gånger visat att han inte är lika bra på omvårdnad som jag - men han har tappert försökt i alla fall!

Så det här var vår jul! Stort tack till alla vi hann träffa som bidrog till att vi fick många trevliga stunder!

Visst ja.. nyår ja.. nääää, vi gjorde inget alls! Jag var ju fortfarande förkyld men så blir det ibland!

Minisemester till Kiruna!

Det hela började som ett litet frö, jag upplyste Johan om vilka artister som var klara för Kirunafestivalen och han blev intresserad. Sedan visade det sig förstås att den ena han ville se skulle uppträda på fredagen så det gick ju inte. Men Johan var ändå sugen på att göra en resa till midnattssolens land, hans kompis Micke med fru bor där och har ett bra tag haft ett hus vi aldrig sett.

Så trots att det skulle bli stressigt, att vi egentligen inte har tid och att vi inte uppfyllde veckans städkvot så lät jag mig övertalas för en roadtrip norrut på den ökända E10:an.. För att riktigt förstå hur taggad Johan var så lät han mig sova lite längre igår morse och under tiden packade han ihop både sina saker, våra regnkläder, gjorde matsäcken samt min frukost.

Så gav vi oss av, Johans plan var att sova medan jag inledningsvis körde men han var ju förstås en exalterad tjatterapa så det föll bort lite grann.. Förutom att det här var bilens första roadtrip så testade vi även ny utrustning till bilstereon som innebar att jag kunde lyssna på min ipod istället för att hålla på och fippla med skivor. Måste dock städa upp den där spellistan litegranna, jullåtarna är smått störande i juni..

Nu var det här vare sig Johans eller min första Kirunaresa (dock den första gemensamma), men ingen av oss har gjort resan med bil och efter senaste veckans intensiva skrivande om denna "dödens väg" så visste vi inte riktigt vad vi hade att vänta oss. Gott om rastplatser fanns det i alla fall! Förmiddagsfika fick bli vid det fina och myggiga stället Bönälvens naturrastplats där Johan snabbt kunde konstatera att hans storstadsmobil absolut inte hittar till omvärlden längre. Jag fick min första bekräftelse att operatörsbytet var helt rätt när jag surfade och till och med laddade upp bilder på facebook ute från ingenstans.

Fin skog som man gärna orienterat i.

Fram till Kiruna och Micke och Maria hittade vi i alla fall utan problem, den fasansfulla vägen hade visserligen lite trasig beläggning på sina ställen men lördagstrafiken var ganska så lugn så ingen direkt fara på taket.

Micke var tvungen att fara in till jobbet en vända men hade fixat gästkort åt oss så lördagseftermiddagen fick bjuda på en guidad tur ute på Esrange som förutom en massa om satelliter och raketer självfallet inkluderade en ren..

Den obligatoriska Esrange-bilden.

Efteråt blev det gedigen grillmiddag med skum snaps (jag borde sluta med snaps helt och hållet, det har ju ändå aldrig riktigt varit min grej) och öl innan vi tog festivalbussen in till stan och Kirunafestivalen. Vi kom fram ungefär samtidigt som Johans stora intresse började spela så det blev att betala in oss på området och ta sikte rakt på LKAB-scenen och Miss Li. Då Johan fick mig att se Så mycket bättre på fyran i höstas så visste jag åtminstone vad hon gjort för låtar. Annars är ju sån där modern musik inte riktigt min grej..

Jag förstår mig inte på moderna scenkläder heller.

Vid det här laget började Johans bristande sömn lysa igenom men vi hann ändå med lite öltält, godis, snacks, karusell (flygande mattan ville tydligen alla åka så det gjorde jag med - tror inte karuseller heller riktigt är min grej..) och mera musik innan Johan och jag gav upp och åkte hem till huset igen - och lämnade våra värdar kvar på festen!

Festivalbussen släppte snällt av oss precis utanför huset och Johan somnade bums. Fast inte utan lite gnäll dock.. Gästrummet visade sig ju ha två sängar stående med ett nattduksbord emellan och toktrötter Johan ville sova ut i lugn och ro i egen säng och gnällde massor när jag kröp ner för att gosa lite i hans säng. En halv sekund senare hade han somnat. Dock var det lite stelt och obekvämt så jag flyttade obemärkt över mig till den andra sängen och sov i godan ro - tills en kelig Johan kröp ner på morgonkvisten! För då hade han vaknat och känt sig ensam och undrat vart jag tagit vägen.. Min lille pluttis som titt som tätt klagar på mitt sociala sovbeteende ville visst inte sova själv när allt kommer kring..

Vi försåg oss själva med frukost innan mycket sömndruckna värdar vaknade till igen och i ett zombieliknande skick socialiserade lite innan vi tackade för oss och började resan söderut igen. Johan återigen ihopkurad på passagerarplatsen redo att sova men inte riktigt lyckades. Lunch blev det i Lappesuando där maten var god men burgarna var tyvärr något ojämnt tillagade.

Nu började vi på allvar förstå den höga olycksfrekvensen på E10, det största problemet är definitivt inte vägens standard utan den absurt höga tillåtna högsta hastigheten (som alla dessutom kör fortare än), det respektlöst korta avstånden folk håller till framförkörande bil och de extremt många livsfarliga omkörningarna. Folk kör om hela tiden i hög hastighet med usel sikt - helst över heldragen linje. Riktigt obehagligt var det att komma upp över ett krön och möta en vedervärdig omkörning - allt för att hinna fram några minuter snabbare.

Vi tog oss också en kort rast med obligatorisk fotografering vid passagen av polcirkeln (även om den förstås flyttar på sig lite mest hela tiden men jaja, den ligger där i närheten..).

Oooh!! Polcirkel!

Ett och halvt dygn borta allt som allt, intensivt men roligt! Nu väntar mitt nästa sommaräventyr runt hörnet.

Själva midnattssolen då? Som Johan någon gång vill se med egna ögon? Nej den gömde sig listigt bakom molnen och Johan var ändå för trött. Vi måste väl helt enkelt göra fler nordliga resor..

Så var det med det spat...

Vi kom aldrig iväg till Cape East igen i vintras som vi hade tänkt oss, det skulle vara häftigt att sitta i utepoolen på taket mitt i mörkret mitt i vintern och se ut över älven. Men så tänkte vi att möjligheten finns ju ändå kvar, vi kan åka nu i vinter istället.

Men det har uppstått lite komplikationer och nu kanske Cape East är nedlagt för alltid..

Så himla mysigt ställe ju! Var ska vi nu åka på spa?

Det var den semestern..

Johan har precis farit till jobbet igen och imorgon bitti är det min tur. Så vår ledighet är alltså över och vardagen ska göra sitt igen. Nu har jag visserligen rätt så stora förhoppningar om att det ännu ska finnas utrymme för lite sommar här och var ändå.

Nåväl, blev denna långa sammanhängande ledighet allt vi tänkt oss?

Så klart den inte blev! Vi hann inte ens med hälften av vad vi (jag) hade tänkt oss (mig). Nu var det visserligen med flit lämnat mycket tid oplanerat för det viktigaste var ju trots allt att vi skulle bli utvilade och bara få vara och det måste ändå anses som uppfyllt.

Av de inplanerade städmålen så nådde vi väl kanske typ ish halvvägs..

Men som sagt, sommaren är inte slut än och att vardagen gör sitt återtåg kan dessutom ha en positiv inverkan på produktiviteten.. Man kan alltid hoppas i alla fall!

Nya äventyr i storstaden!

Så i lördags morse var det dax igen, ut och resa på nytt. Men denna gång skulle faktiskt jag och Johan iväg tillsammans! Förutom att vi inte hann få undan disken innan taxin kom så såg allt lovande ut. Vi borde förstås ha anat oråd när alla snöbilderna från Stockholm dök upp på facebook men lite snö i mitten av april ska väl ändå Sverige kunna klara av?

I samma stund som taxin stannade vid Kallax så fick Johan sms från flyget som annonserade en försening, inne i terminalen så hade denna ändring inte ens dykt upp men när planet väl fick ny avgångstid så hade ytterligare 45 minuter lagts på. Efter ett tag kröp det fram att planet inte kommit iväg från Stockholm än på grund av att det bildats en avisningskö.

Vi fick besked om att vid gaten kunde vi kvittera ut matkuponger, bara ett litet problem med det.. köket var inte öppet! Så allt man kunde köpa var smörgåsar och snacks så jag bytte min kupong mot en bok och en chipspåse - alla smörgåsarna såg så ledsna ut.

Tre timmar försent så kom vi så slutligen iväg men alla lördagsplaner för innan teatern var nu rätt så rejält grusade. Väl framme vid Arlanda satte de dessutom ner planet på terminal 2 så vi fick åka buss över till 4:an. Skönt att vi i alla fall bara hade handbagage med oss. Efter att ha köat för tågbiljetter så blev det i alla fall raka vägen till centralen och checka in på hotellet.

Vi hann lagom snygga till oss innan Sylvia dök upp och sedan gick vi i samlad tropp ut för att äta middag, efter lite promenerande och dividerande över prisvärdheten och utbud på olika restauranger så hamnade vi på TacoBar = nöjd Anna!

Sedan var det lagom att strosa över till Chinateatern, checka in jackorna, beställa fika till pausen, köpa programblad och bara sitta ner och ta det lugnt en stund innan föreställningen började. Mer om Dirty Dancing hittar ni här.

Efter föreställning så gick vi till plattan och hänvisade Sylvia till rätt tunnelbanetåg och jag och Johan fortsatte sedan till hotellet. Vid det här laget hade Johan haft nästan ett dygn av vakentid så även om det hade varit kul att åka till Folkets hus i Årsta och efterfesta med PQ så fanns det inte riktigt ork. Det blev istället en liten promenad ner till Seveneleven för att köpa nattamat och sedan tillbaka till hotellrummet. Hittade Tron på Viasat Film men Johan somnade ganska så snart efter att han ätit klart. Föga förvånande.

På söndagsmorgonen var gårdagens snö som bortblåst och efter en mycket god hotellfrukost så packade vi ihop och Johan begav sig iväg till sitt Riks-SMASK-möte. Jag dröjde kvar på rummet ett tag och donade innan jag checkade ut och gjorde Johan sällskap på cafét.

När vi skiljts åt från alla på mötet så blev det lite strosande i affärer och till slut hittade vi det som blir min nya vår- och sommarjacka! Det var inte exakt vad jag letade efter men vi kommer nog kunna bli riktigt goda vänner.

Söndagen fortsatte sedan med en sen söndagslunch med Ingela, det blev både god mat och mycket trevlig konversation, allt som allt tog det dryga två timmar att äta lunch - precis som det ska vara!

Efter lunchen så hittade jag i min mail tecken på att det kunde finnas lite folk i Sqrubben så Johan och jag gav oss iväg dit och fick träffa åtminstone några PQ:are och fika lite innan vi promenerade tillbaka till stationen.

Hemresan blev turligt nog mycket mindre spännande än nedresan, dock visade det sig när vi landade att även Luleå drabbats av mera snö och en härligt lömsk ishinna låg över vägarna. Vår uppfart som jag sopade rent från grus häromveckan ligger nu begravd under 1 dm kompakt skare!

Allt som allt var det en trevlig helg, även om det blev ont om sömn och Johan sedan som kompensation (han fick ju bara en kortisvila innan jobbet när vi kom hem) verkligen sov hela måndagen - med undantag för att stiga upp och äta innan han fortsatte sömnen.

Naturligtvis hade de bytt till sommardäck på Johans jobb med, idiotiskt att ändra det där datumet för när man ska byta bort vinterdäcken. Vi vägrar byta än på ett tag, det är ju fortfarande stor sannolikhet för vinterväglag.

Ute på äventyr igen!

Efter lite velande så beslutade jag mig för att följa med även på årets INK som nu dessutom råkade sammanfalla med 55-årsjubileum och Axelnatten i Åbo. Så redan i onsdags tog jag mig ner till Stockholm för att hinna gå på ett rep innan resan. Allting slumpade sig sedan som så att Strindens behövde en barnvakt då de kom med morgontåget på torsdagen så jag erbjöd mig att ta de runt lite i Stockholm så de fick mat och shopping i sig. Tyvärr misslyckades jag med att hitta ett café som säljer kulglass i mars men vi fick åtminstone ett privat litet rum på Vetekatten! Sedan skickade jag tillbaka Strindens till Sqrubben i förväg medan jag attackshoppade solglasögon, vårjacka och ett par skor jag egentligen inte behövde. Under eftermiddagen hittade alltfler PQ:are ner till Sqrubben och förfesten kom igång innan det var dax att åka till färjeterminalen. Några skulle möta upp oss vid färjan och tja.. de allra flesta lyckades ju också ta sig till rätt terminal och kom med båten.

För att använda Johans ord, vi hade hytterna nere i dödsfällan, d v s på våningen under bildäck. Men det gick bra det med. Tyvärr så missade jag att se Strindens hyttar, jag hade mer än gärna sett hur de fick in sin 4-metersplanka som orsakade sådana problem med taxi när de skulle till terminalen. Båtresan förflöt med lite lagom spänning via Tax Free-shoppen, hyttfest, karaoke och mer hyttfest. Jag ska inte nämna några namn men det fanns ett par personer som behöver träna på sitt båtbeteende..

Tidigt på fredagmorgon var vi så framme i Åbo och blev mötta av några Axelbanditer som hade med sig en skåpbil så vi slapp undan att ta allt vårt bagage på bussen in till stan. Efter frukost uppe i loftet så fortsatte dagen med spelning på en lågstadieskola där de små finska barnen verkade otroligt roade av studentmusikerna som underhöll i deras gympasal.

Strindens "spelar"!

Barnen är väldigt koncentrerade när PQ spelar i gympasalen.

Efter det fortsatte vi bort till Arken där vi spelade utomhus i solen innan vi fick lunch. Jag som är en språkgalning roade mig med att läsa på alla skyltar och var glad åt tvåspråkigheten för då kunde jag komma på vad det stod på flera andra ställen med. Språk är ju egentligen inget annat än en kod och koder kan man knäcka.

Här hade nu Axelbandet planerat in en exkursion ut till Oriketo, avfallsförbränningsanläggningen, det här stället var intressant men hade två stora fel, det luktade fruktansvärt och stolarna i konferenssalen var grymt sköna när man knappt har sovit de två senaste nätterna.. Så jag höll mig vaken genom att ställa frågor och aktivt delta i diskussionen.

Nu fick vi slutligen komma in i skolan där vi skulle sova, tyvärr var alla så uppe i varv nu så det var rent omöjligt att snika in en tupplur men jag fick in lite vila i alla fall och piffade till mig inför kvällens aktiviteter. För nu väntade spritorientering innan middag och jam natten lång. Jag hamnade i samma lag som Skogs-Janne, Lurken, Isak och Mekko. Vi fick Minnie till fadder och så gav vi oss iväg runt i akademikvarteren för att klara våra uppdrag. Tydligen tog vi lite tid på oss att ta oss runt för när vi varit vid vår sista station så packade de ihop helt och hållet.. Jag skyller på grabbarna!

Det blev inte riktigt fest natten lång för min del, jag, Simo och Årä gick hem till skolan strax innan midnatt och när vi checkade in oss så såg vi att ungefär hälften av PQ hade redan gått och lagt sig. Jag passade på att korrigera stavningen av mitt efternamn och fick så mycket riktigt mitt namn rättstavat under resten av helgen! Tack Jenna!

Lördagen började så med liv i luckan när Kårsdraget anlände för att vara med på Axelnatten, därefter följde frukost på skolan innan vi skulle ner på stan för att spela. Det fina Åbo-vädret hade nu bytts ut och solen gömde sig till förmån för regn (även om vi gjorde vårt bästa för att inte låtsas om det). Efter den bejublade succén nere på stan så fick vi lunch på loftet innan det var ledig tid att göra vad man ville under. En del passade på att gå på stan då men jag hängde mest kvar på loftet innan jag gick till skolan.

Heinz solar (med vinterjacka på)!

Så slutligen var det dax för helgens höjdpunkt! Bankett på kåren och så förstås Axelnatten med dess spelningar! Det lilla regnet fortsatte att göra sig smått påmint men vi höll envist fast vid att låtsas som om det inte regnade. Min första finska studentsittning var riktigt trevlig, den var ordentlig med bordsplacering och allt men det jag gillade allra bäst var pausen på 15 minuter halvvägs genom sittning! Perfekt för att putsa näsan eller springa till baren utan att behöva gå ifrån sittningen.

Efter banketten spelade först Strindens och sedan PQ innan Axelbandet tog vid och underhöll resten av kvällen. Det var bra spelningar även om jag under Axelbandets andra set tyckte det behövdes lite mer fart - men det var ju mest för risken att somna igen utan liv och rörelse. Mellan deras set så gömde jag mig bak i logen och mumsade i mig av de snacks som fanns där för att få energi - och tur var det, det skulle dröja tills jag fick nattmat.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men helt plötsligt skulle lätta trät ha tofsar!

Baletten Paletten är ständigt glad!

Strax efter att Axelbandet avslutat sin bejublade konsert så stängde Kåren och folk begav sig antingen hemåt eller till eftersläppet på Submarina. Jag slog följe med Tigern och Isak i Strindens och fick ansvaret för kartan och ta oss dit, fast det var ett himla gnäll på min kartläsning bara för att de tyckte det var långt att gå! Men fram kom vi förstås. Inte för att det hjälpte.. vi blev inte insläppta förrän Stalin kom fram och talade om för de som jobbade vilka som skulle in. Med tala om innebar att vi alla skulle få en Axelbandsstämpel på handen - som jag redan hade från Kåren! Suck och stön att stå ute där det var kallt.

Men till slut fick vi komma in i en väldigt fin och stor lokal för efterfest. Sent omsider fick jag även pyttipanna till nattmat, fastän jag precis missade den första skålen och jag aldrig har upplevt en sådan lökfylld pyttipanna så gick det att äta. Sommartiden norpade ytterligare tid av festen och snart var det nästan morgon så jag begav mig tillbaka till skolan i sällskap av Keso, Isak och Mekko och någon Axelbandit jag inte riktigt uppfattade vem det var.

Söndag morgon skulle skolan utrymmas tidigt och Axelbandet som festat hela natten lång stormade in för att vecka oss och se till att vi kom iväg ordentligt. Alla saker skulle flyttas till loftet och det omedelbums. Flera i PQ begav sig sedan ner på stan på jakt efter något café, sillisen var ännu en bit bort. Jag följde med andra gruppen ner men när jag och Keso fått bekräftat att allt var stängt gick vi tillbaka och transporterade oss sedan istället till bort till sillisen. Tyvärr missade vi med morgonpromenaden chansen att säga hejdå till Strindens men det är ju snart NATOM så det blir nog bra det med!

Sillisen var en komplett brunchbuffé! Jag som inte äter sill har aldrig varit så nöjd med en sillis! Förutom youghurt och mackor så fanns det ju bacon, ägg, köttbullar, frukt, grönsaker och så förstås den där sillen med potatis. Oj, vad jag svullade mig mätt! De som gett sig av ner mot stan kom inte tillbaka utan var ute på egna äventyr och borta på Faust blev stämningen snabbt lite dämpad då det låg folk och sov i varenda vrå. Men det var ett trevligt häng fram tills vi skickades tillbaka till loftet, Axelbandet hade ju också fullt upp med att städa ur lokaler från igår.

SOSSu och Axelbandet i baren på Faust.

Jag och Keso passade på att handla lite mera ätbart under eftermiddagen, även om vi hade lite problem med riktningen av vägbeskrivningen först, men det gjorde inte så mycket för nu var solen tillbaka och det var bara mysigt att promenera i solen. Utbudet i mataffären fick mig att på allvar överväga att lära mig finska och flytta till Finland - min favoritöl och mina favoritpopcorn samlade i den vanliga mataffären? Kom igen! I Luleå finns popcornen typ ingenstans och ölen går inte ens att köpa på systembolaget!

Vistelsen i Åbo rundades sedan av med bastu och matrester från helgen. Äcklas överraskade oss med att ha satt ihop en liten video av PQ:s äventyr under Axelnatten, jag måste se till att få en kopia av den. Jag begav mig ifrån bastun lite tidigare i sällskap av Kårsdraget och Hurra!!, passade på att få lite varm choklad i mig (sedan Axelnatten så hade en förkylning börjat få fäste i kroppen) innan det var dax för färja.

På färjan hem var min plan enkel, köp choklad till Johan och gå sedan och sov. Men baletthytten hade ju fest för att fira Tanjas födelsedag så det höll inte.. Det blev fest en bra bit in på natten och istället för att lägga mig först av alla så blev jag, Keso och Gael uppe längst av alla...

Väckningen fungerade inte riktigt i Stockholm så först 10 minuter innan vi ankom till färjeterminalen blev jag varse om att jag måste upp, klä på mig och packa ur hytten. Turligt nog hade jag inte packat upp så mycket under resan och jag tror att jag fick med mig allt. Det enda jag inte hittar är ena tassen till mina hörlurar men sådana slarvar man ju bort mest hela tiden. De flesta åkte nu åt sina egna håll, ett gäng hann dessutom iväg innan oss andra men jag och Rädisa fortsatte till Sqrubben och hittade där Någon, Heintz och Ruben. Heintz var egentligen på väg hem men lockades att stanna kvar för frukost.

I Sqrubben väntade också de mycket fina, nya soffdynorna! Under helgen hade nämligen Apellet och Helnöt skurit till dynorna och klätt på de fina överdrag som jag sydde som nolle-uppdrag. Det var lite väl snett och vint på vissa ställen så jag kunde inte motstå frestelsen att snygga till men på det stora hela så såg det ju finfint ut!

Heinz provligger de nya soffdynorna!

Innan jag hann bege mig från Sqrubben så hade Lussekatt och Quarro hunnit komma dit, Sumo titta förbi en sväng och efter mastermässan kom även Mjöl dit. Så jag fick säga hejdå till många personer innan jag tog mig till centralen, lunchade och for ut till Arlanda igen.

Vid det här laget var jag trött men ändå på gott humör och supertaggad inför lite allt möjligt. Men incheckningen av mitt bagage väckte den där oroskänslan i magen som jag inte haft sedan jag flög hem från USA första gången och de glömde kvar min väska i London. Mycket riktigt så hittade min väska inte fram till planet. Hon som tog upp min rapport verkade själv förvånad över hur en väska försvinner på en direktresa och hade ingen information om den i datorn.

Så istället för att gå och lägga mig när jag kom hem fick jag sitta uppe och vänta på att min väska skulle komma hem fem timmar efter mig. Och som den såg ut! Det blev att omedelbart ta fram kameran och göra en skadeanmälan, den måste ha rasat av bandet för att kunna se ut sådär, ena hjulet var ju krossat! Det la minst sagt sordin på mitt goda humör.

Men det var ändå en underbar helg så många tack till Axelbandet, Strindens och PQ och alla ni andra som bidrog till dessa mycket trevliga dagar!

Ekonomivältar-stövlar!

Det är sådana här inköp som totalt kan rubba ens privatekonomi, men så hade jag suktat så himla länge efter stövlarna! I dryga året har jag sett dem och längtat efter dem! Alla vet att en flicka aldrig kan ha för många DocMartens i sin skohylla. Hemma i Luleå har min storlek varit slut länge men samma par i andra storlekar har stått där i butiken - som en ständig påminnelse efter stövlarna jag bara absolut velat ha!

Så när vi var i Stockholm senast och jag var inne i butik där de faktiskt fanns i min storlek.. Och jag provade dem (igen, jag har provat dem förr när jag varit i Stockholm och suckat ännu mer) och de satt som en smäck. Så jag bestämde mig! Jag behövde faktiskt ett par nya stövlar! Jag har inte haft ett par riktigt underbara stövlar sedan mina röda och det var ju hela fem år sedan!

Så de ljuva raringarna fick följa med hem och vi har varit oskiljaktiga sedan dess, jag har impregneringssprayat dem för att vara redo för höstregnet och vi bara stortrivs ihop. För vad gör sig bättre på en flickas fötter än ett par riktigt läckra Docs?

Me-likey!

Mini-semester!

Johan har förutom att ha jobbat sina vanliga måndag-lördag dessutom jobbat de senaste tre söndagarna, det blir väldigt många arbetsnätter i rad. Snart är det höst och allt drar igång igen. Vi har knappt haft någon gemensam semester alls i år. Mitt i detta fanns mammas löfte sedan tidigare om att hon skulle bjuda på en spa-helg. Så Johan och jag slog till och bokade in oss på det romantiska paketet på Cape East i Haparanda över lördag-söndag.

Så i lördags morse efter att Johan kommit hem från jobbet, sovit en timma, och vi packat ihop det sista och stuvat in oss i bilen så bar det av norrut. Till tonerna av Rolling Stones så svor jag över alla andra bilister som inte höll hastigheter jag ansåg lämpliga med tanke på regnet. Vid Kalix började bilen dessutom låta illa vänster bak när jag bromsade. Mutter mutter! Nåväl, Johan tog över och körde sista biten till Haparanda.

Där var första målet Ikea, vi hade en prydlig lista över vilka saker vi skulle ha och var redo för ett snabbt besök. Dock måste man ju gå igenom hela butiken för att ta sig till slutet (finns bara en endaste liten knapp genväg på Ikea Haparanda-Tornio) så vi råkade få med oss en hel drös mera saker.. Oups..

Nåväl, allt stuvades in i skuffen och vi körde över till Finland för att besöka Rajalla (På Gränsen), köpcentrat som ligger precis på gränsen mellan Sverige och Finland och har blandade svenska och finska butiker. Efter att jag kört fel tre gånger på väg till parkeringen (Johan var faktiskt noll hjälp där) så lyckades vi ta oss ner i parkeringshuset där det mycket passande var två timmar gratis parkering.

Det blev lite inköp i butikerna (men hallå... det mesta var faktiskt på rea...) och vi hittade även en finsk restaurang som hade lunchbuffé. Kassörskan där var den enda jag träffade i Rajalla som inte förstod svenska alls men vi lyckades ändå betala för oss och svullade god mat. Ironiskt nog så marknadsförde de sig som pizza-restaurang men pizzorna var det minst goda i buffén.. Nåväl, mätta blev vi.

Strax innan våra två gratistimmar var slut så tog vi oss ut ur parkeringshuset för att köra tillbaka över gränsen till Haparanda och jag försökte guida Johan till Cape East med hjälp av en vägbeskrivning hämtad från Eniro. Katastrofalt hopplöst! Men men, då jag visste att det låg utmed älven söder om stan så hittade vi ändå fram, vete farao varför Eniro valt en så krånglig vägbeskrivning när man i själva verkat klarade sig med att bara ta in på Storgatan och köra söderut tills de började skylta mot Cape East.

Egentligen skulle vi checka in på Spa:t kl 15, men vi kom fram drygt en timma tidigare men det var inga problem att få vår svit direkt. När hon såg att vi hade sena behandlingar på söndagen så flyttade hon dessutom omedelbart fram vår utcheckning tre timmar. Det var ingen som hade bokat vår svit nästa natt!

Kanske inte fullt så imponerande från utsidan.

Så upp på till vår lilla mysiga svit nr 439, fjärde våningen närmast hissen! Johan förälskade sig omedelbart i sängen (föga förvånad så var han lite trött, hade ju inte blivit så mycket sömn sedan han kom hem från jobbet) medan jag utforskade sviten ordentligt. Så Johan tog en tupplur medan jag fixade fram tofflor i hans storlek (jag skäms över att behöva erkänna det, Cape East kör med Crocs och ja, de är grymt sköna men fortfarande ack så FULA!, så även om jag trivdes i de så kommer jag ändå aldrig skaffa några) och kolla runt lite mer.

Det andra rummet i vår svit, med den "lilla" TV:n som tog in en blandning av svenska och finska kanaler.

Paketet Bronskant, frukttallrik och mineralvatten. Mycket trevligt med lite snack uppe på rummet.

Johan har kollapsat i sängen.

Kl. 15.30 hade vi vår första behandling, vi hade bokat Duo Romantic. Den behandlingen inleds med floating som var mycket häftigt. Johan var rädd för att somna bara och sedan göra som han brukar göra i sömnen - vända sig om! En riktigt salt kallsup är inte det man helst vill ha. Efter det så fick vi ta plats i ett annat rum där Johan fick lägga sig på en brist och jag på en varmvattenmadrass. Nu väntade nämligen en fullständig kroppsinpackning. När jag var insmörjd och inpackad så fick Johan en klassisk massage.

Efter det så fick vi gå ut och sätta oss för att få fika med fruktdrink, champagne, te/kaffe, choklad och frukt. Under tiden som vi mumsade och myste så förberedde vår terapeut Maria för att vi skulle byta plats. Nu var det min tur att ligga och slappna av under tiden som Johan packades ihop i en body wrap. Sedan fick jag en ansiktsbehandling, det dröjde bara en liten stund så hördes det små snarkningar från Johans brist. Jag förstår honom, body wrap var väldigt avkopplande.

När vi var klar med vår duo-behandling så fick vi introduktionen till själva spa-delen och vi började med att sitta i love seat då det också ingick i vårt romantiska paket. Så vi varvade att sitta i love seat och i poolen samtidigt som vi drack champagne med utsikt över älven och Finland.

Älven med Finland på andra sidan.

Nu hade det hunnit bli kväll så vi gick upp till vår svit för att duscha och byta om inför middagen. För givetvis ingick det en trerättersmiddag i vårt helgpaket. Förrätten bestod av en kall tallrik med allsköns saker från havet. Till huvudrätt fick vi ryggbiff med potatis och grönsaker serverat med en rödvinssås och så slutligen till efterrätt så serverades det blåbärssmulpaj med lite frukter. Det var nästan så man rullade från restaurangen.

Efter middagen så hade spa:t visserligen öppet en knapp timma till men vi tog ändå kväll - bara för att vakna kl 6 på morgonen! Så vi inledde söndagen med att ta ett mysigt bad i badkaret i vår svit. Dock krävde den fiffiga konstruktionen för duschen/badet lite ingenjörskunskaper men det ordnade till sig.

Det häftiga dusch/badkaret, mycket fiffigt med en dörr för duschen så man slapp klättra över kanten.

Frukosten var en riktig höjdare! Jag gick rakt på våffeljärnet (vi har ju inte ätit våfflor sedan förlovningsfrukosten) och Johan slevade upp rejält av allting. På väg ut upptäckte jag att jag missat croissanterna så jag norpade med mig en. Vid det laget var jag ju proppmätt!

Bären var egentligen tänkta för youghurt/fil men jag öste upp både sylt och bär till min våffla!

Då vi haft en så tidig start på dagen så var vi nere i spa:t nästan direkt när det öppnade och vi fick också ha det mestadels för oss själva. Så vi prövade lite olika saker som Tornedalstortyren och Dunderduschen. Jag gillade jacuzzin och stenbastun bäst. Vi hade fått med oss instruktioner till spa:t tillsammans med massa produkter och gjorde en del av sakerna.

Kl. 10 var det dags för min fotbehandling Exclusive feet, den mest pratglada Pajalabon jag någonsin träffat, terapeuten Anna, var det som tog hand om mig. Mina fötter fick nu fotbad, alginpackning, filning, massage samt polering av naglar. Direkt efter det så var det Johans tur att för första gången i sitt liv få en fotbehandling. Dock så kunde han av tidsskäl bara få en Happy feet. Men det räckte långt! Johan var helt lyrisk efteråt, det var minsann inte bara fötterna som var happy. Och oj vad mysiga och mjuka fötter han fick!

Under tiden som Johan fick sin behandling så myste jag lite avslutande i spa:t innan jag gick upp till sviten för att duscha, byta om och packa ihop. Vid det här laget var jag rejält hungrig så min croissant från frukosten kom väl till pass. När Johan dök upp var jag nästan klar med min packning. Så efter att Johan duschat, klätt sig och packat ihop så bar vi ner alla våra saker till bilen. Vi besökte shoppen då vi bestämt oss för att köpa med oss en fotolja (efter varje behandling så fick man en broschyr med sig där de beskrev ens behandling och markerat vilka produkter de använt), det var den produkten vi faktiskt såg oss använda på hemmaplan. Sedan hade vi ju tagit med oss alla spa-produkter som det blivit kvar av!

Påsen med loot! Men det stod ju faktiskt i spa-instruktionen att man gärna fick ta med det som blev över hem..

Sedan var det bara att checka ut kvar och betala resten av notan - som nu förstås ordentligt är vidarebefordrad till mamma! Stort tack för den supertrevliga helgen! Johan kan inte minnas senast han var så totalt avslappnad!

Vi hade nu kommit på att vi behövde lite mer saker från Ikea så innan vi åkte söderut igen så blev det ett ännu kortare besök på Ikea än på lördagen. Vi kom därifrån med bara en sak mer än vi hade tänkt oss! Framsteg!

Hemresan gick i Gene Pitneys tecken, rösten.. texterna.. musiken.. jag kommer alltid sörja att jag aldrig fått se och höra honom uppträda live. Vi kom i alla fall hem strax innan kl 17 och packade ur bilen och kunde inte fatta att vi bara varit borta 1½ dag! Det kändes som vi varit på långsemester!

Blidde visst lite saker som följde med hem..

Spa föll oss båda i smaken, vi planerar helt klart att återvända till Cape East och kanske ta med oss långväga gäster dit upp.

Var behöver världen INTE fler ingenjörer?

Flyga Luleå-Stockholm är ju i sig inte något speciellt alls.. jag har gjort det massor av gånger och det är sällan något strular sig. Men det finns ju alltid undantag!

Idag var planet till att börja med lite sent iväg, inget konstigt i sig, planet upp var lite sent, så förseningen var oifrånkomlig. Sedan visade det sig att färden blev exceptionellt skumpig, faktiskt så pass att de slog på skylten om att knäppa bältena och uppmanade folk att gå och sätta.

Men fortfarande, inte så farligt egentligen ändå.

Men ack herre min ge vad sysslade de med på Arlanda?? Uppenbarligen så hade nödstoppet till väskbandet gått i baklås för bandet vägrade starta, under tiden landade fler och fler inrikesplan som alla ville mata ut sina väskor. Efter ca 40 minuter trixande med bandet så kommer då någon på att man kanske bara ska köra ut vagnarna med väskor i vänthallen istället så folk kan ta sina väskor.

Så man kör ut en vagn.. och parkerar den mitt framför porten så inga fler vagnar kommer ut.. Och ingen information om vilket plan det är som fått sina väskor utkörda. Nu börjar smarta människor bland de väntande (antagligen ingenjörerna) reagera och tar över situationen. Vagnarna matas ordentligt ut en efter en i vänthallen och tydliga utrop med vagnens ursprung följer med.

Slutligen, slutligen kommer den första vagnen med Luleå-bagaget och där ligger min väska! Det här var även en dag då jag var glad att jag inte reste med svart resväska. Nu såg jag ju min väska på en gång på vagnen. Summa summarum, det tog över en timma från det att planet landade tills jag hade väskan i handen och kunde åka från flygplatsen.

Tydligen saknar bagage-lastarna en handlingsplan för hur man ska agera när bandet inte fungerar, det enda direktiv de har är: "få igång bandet". Det var så uppenbart inte tillräckligt..

En liten resa till Trondheim

Så, jag unnade mig en lite mini-semester genom att över helgen åka till INK i Trondheim. Strindens Promenade Orchester stod som värdar och hade planerat mycket skoj för oss i PromenadorQuestern och i Axelbandet. Nu skulle jag då inte möta upp alla förrän just i Trondheim då jag tog tåget över istället och räknade med att anlända först av alla och ha massor med tid på mig att utforska den fina kuststad jag inte varit i sedan en familjesemester när jag var 10 år..

Det var min plan! SJ hade något helt annat i åtanke. Jag klev i alla fall på tåget i torsdags kväll, pussade Johan hejdå, var glad över att värmen var ordentligt påslagen i vagnen och jublade över att äntligen vara på väg! Fram till Boden gick allt finfint (det är visserligen inte så långt dit så det är sällan något går fel på den sträckan även om det händer..) och där väntade det sedvanliga långa stoppet. I Boden brukar nämligen tåget kopplas ihop med tåg från Kiruna/Narvik så det stoppet är lite längre. Nu gick det då inte några tåg från Kiruna/Narvik på grund av kylan men ändå blev det ett långt omkopplarstopp. Efter en timma började jag fundera över varför vi ännu stod still. Då kommer den charmiga nyheten! Vi ska tydligen vänta in bussar från Gällivare och blir därför ca tre timmar försenade. Inte den bästa nyheten för en person som "bara" har två timmar på sig med bytet i Bräcke. Nu vet ju alla att SJ är universums största lögnare när det gäller att informera resenärer om hur stora förseningarna blir. Faktum var att här avstod man information helt.

Via Johan och slutligen även skyltinformationen på perrongen lyckades jag luska ut att vår avgångstid var satt till kl 1.00, avsevärt längre bort än några tre timmar. Johan hade dessutom via Trafikverkets hemsida fått reda på att de där bussarna vi väntade på, ja de åkte ju inte ens förrän två timmar efter att tåget hade kommit in till Bodens station. Nåväl, jag slumrade till och vaknade kl 1.44 av att någon faktiskt klev på tåget, det var den första bussen som kommit fram. Slutligen, kl 2.12 så rullade tåget faktiskt ut från stationen, blygsamma 5 timmar och 15 minuter sent. Vid det här laget var jag rätt less och sur för jag hade ju kunnat tillbringa dessa timmar hemma istället!

Nåväl, vi tog oss i alla fall hela vägen fram till Älvsbyn utan bekymmer. Där pajade loket.. och de fick byta och testa och ha sig vilket ledde till ytterligare en stillastående timma. Så efter nästan åtta timmars "resa" är jag kvar på samma breddgrad som jag startade på! Vid det här laget så är det 30 minuter kvar tills vi skulle varit framme i Bräcke där jag ska byta tåg..

Under natten fastnar vi sedan i en massa tågmöten och fram emot morgonen har nattåget lyckats dra på sig en sju timmar lång försening. Sent omsider så meddelar SJ att vi bjuds på frukost och vad som gäller med alla tågbyten som är totalt misslyckade. För jo, mitt tåg till Östersund hade jag ju missat för länge sedan, likaså mitt byte till Trondheim. Jippi-kay-yey!

Bräcke

Kl 11.40 kommer jag så slutligen fram till Bräcke, det vill säga en halvtimma efter att jag skulle varit framme i Trondheim. Nåväl, jag, en kvinna som skulle till Åre och en norrman var nu ombokade på ett tåg till Åre. Väl i Åre väntade sedan en taxi som skulle ta mig och norrmannen till Trondheim. Charmigt nog så fastnade vi dessutom i fredagsrusningen så taxi-resan tog ännu längre tid än den borde ha gjort. Så först kl 16.55 kunde jag hoppa ur taxin vid Trondheims station, krama Tina från Strinden som var vänlig nog att möta upp mig och så slutligen knata tvärs genom stan uppför, uppför, uppför till skolan där vi skulle sova. Så jag som skulle vara framme först av alla kom supersist! Men slutligen fick jag mitt kramkalas med alla goa PQ:are, hann lagom kasta av mig väskan, gå på toa, stoppa ett äpple i fickan och ge mig ut i skymningsmörkret i Trondheim för lekar, fest och musik!

För det var ju det helgen bestod av, massor med härligt umgänge med andra studentmusiker. Varmt och härligt var det i Trondheim med, bara ensiffriga minusgrader. Fast dessa kändes rätt så mycket på stadsspelningen på lördag eftermiddagen. Jag brukar vanligtvis inte spela utomhus i februari - faktiskt!

Spelning på Nordre gate.

Jag hade en väldigt viktig shopping inplanerad i Trondheim med, vilket satte mig i kontakt med de ytterst konstiga lagarna som tydligen fanns. Affärer får inte ha öppet på söndagar? Inte ens mataffärer? Seriöst? Nåväl, nu köpte jag turligt nog det allra viktigaste redan på lördagen och efter att jag fått denna information hann jag ändå iväg till en affär för att köpa lite matsäck till hemresan.

Inte mindre än fem kakor barndomsnostalgi!

På söndagen skulle PQ och Axelbandet åka hem supertidigt, dock gick inte mitt tåg förrän på eftermiddagen så jag hade en del tid över. Fast tja.. det var lite begränsat med utbud en söndag (som redan nämnt, stängda affärer!). I alla fall så var jag inne i Nidarosdomen så lite kultur blev det i alla fall. På tågresan hem var SJ bara normalt försenade, bara 40 minuter sen ankomst och så bli mött av Johan!

Okej, jag erkänner, det hände bra mycket mer spännande saker än så här under min helg i Trondheim men nääää! Det tänker jag inte skriva om i bloggen! Vill ni veta det så får ni prata med mig personligen.