Varför orientering i Norrbotten inte når sin fulla potential.

Över ett år har gått sedan jag återupptog orientering, under den tiden har jag som sagt vad hunnit byta klubbdress och också sprungit en hel del tävlingar. Det är tydligt att mycket har hänt inom orienteringen sedan jag sist var tävlingsaktiv men den största skillnaden för mig är faktiskt hur man ser på orienteringstävlande här i Norrbotten jämfört med vad jag växte upp med nere i Stockholm.

Jag presterar medelmåttigt som orienterare, när jag var yngre fanns det många olika förklaringar till det men numera finns det bara en enda - jag är för långsam! Jag är för det mesta en väldigt säker orienterare men jag gör det för långsamt för att kunna nå storslagna resultat.

Det här har dock aldrig hindrat mig från att ta mig an nya utmaningar, när det gällt orientering har jag alltid varit beredd att kasta mig ut i det okända. Man vet ju inte vad man klarar av om man inte testar. Och det enkla svaret är att man klarar av det mesta, även om man är helt utpumpad efteråt och det tog längre tid än man hade tänkt sig.

Jag har genom åren sprungit orientering i en hel del olika distrikt, de allra flesta i södra och mellersta Sverige till och med. Det är där jag nu kan se skillnaden mot Norrbottens-orientering.

I min orienteringsvärld springer alla tävlingsklass, de som sprang direktbanor (numera kallade öppen motion) var i huvudsak personer som av olika skäl inte blivit anmälda till tävlingen i förväg men ändå gav sig ut och sprang. Innan eventor så krävdes det för det mesta att man anmälde sig till tävlingen minst tre veckor i förväg och efteranmälan skedde över telefon under en bestämd kväll.

Med dagens anmälningssystem när man kan anmäla sig nära inpå tävlingsdagen så borde det alltså knappast finnas några som springer öppen motion. Men det gör det! Och inte är de bara fyllda med glada motionärer heller som försiktigt känner på om orientering kan vara något, nej, det är riktiga orienterare som ändå väljer bort tävlingsklass. För att det är svårt kan man tro? Men hur förklarar man då att det även på sprint fylls på med folk i öppenklasserna? En sprint är orienteringsmässigt lättare (men bjuder på annan komplexitet som snabba vägval under för många hög hastighet) men ändå så gömmer sig kunniga personer i öppen motion.

Om man lyssnar på orienterare men också när man ser hur anmälnings- och startlistor ser ut så talas det gärna om en sport i kris. Med sviktande deltagarsiffror som man inte riktigt vet hur man ska vända. Så hur blev det så? Jag kan förstås inte svara för det helt då jag under många av mina år här uppe inte har tävlat i orientering och därmed inte heller rört mig i orienteringskretsar.

Men en sak jag märkt under årets tävlingar är det kraftigt genomsyrade elittänket - i alla vuxenklasser! I Norrbotten har man på något vis lyckats skrämma bort de som inte presterar på segrartider från tävlingsklasserna. Resultatet blir förstås för få tävlingar, för trista klasser och slutligen fler orienterare som söker sig någon annanstans.

Det tydligaste exemplet på hur man effektivt arbetar för att hålla medelmåttorna och de lågpresterande borta från tävlingsklasserna är hur man hanterar servicen på TC (jag vet att vi förväntas kalla det för arena nuförtiden). Maxtiden (i den mån det ens fanns någon angiven) behöver inte ens ha gått ut och ändå när du kommer i mål så har prisutdelningen avslutats (inklusive de priserna som skulle lottas ut bland alla som fullföljde..), alla tävlande har åkt hem och arrangörerna har börjat riva målområdet - inklusive tagit ner målsnitslingen. Signalen kunde inte vara tydligare att man inte tycker att den som inte är tillräckligt snabb eller duktig hör hemma i en tävlingsklass utan borde givetvis ha valt en kortare och enklare öppenbana. Eller för den delen låtit bli att komma ut på tävlingen överhuvudtaget!

Det här är dessvärre inte ett engångsbeteende, jag har fått uppleva det på många tävlingar i år då dels jag själv varit ute länge men vid ännu fler tillfällen stått kvar sist av alla i sällskap med ett fåtal arrangörer och väntat på Johan. Enda anledningen till att inte riva målet innan alla löpare är i mål är om det är en flerdagarstävling och man ska återanvända målet nästa dag.

Att ha så bråttom hem från en tävling att man gör så är allmänt oförskämt (och frågan om ifall det faktiskt inte är ett regelbrott då man gått ut med informationen i PM att det ska vara snitslat från sista kontrollen och den snitslingen sedan är nedplockad..) och skapar knappast positiva minnen hos den stackare som vågat sig ut på en tävling och vill försöka - trots att chansen att vinna är minimal.

Även på träningarna har jag märkt av dilemmat, oftast är den längre banan svårast så vill jag ha en svår utmaning så måste jag välja den banan. Men då jag inte springer tillräckligt snabbt så hinner kvällen bli för sen innan jag är tillbaka och då har alla åkt hem (alternativt sitter den stackars träningsansvarige kvar och väntar på att man ska komma tillbaka så han kan checka av dig och äntligen få åka hem). Knappast en miljö som inbjuder till en bredd.

Regelfrågan är ännu mer spännande, då jag ikväll upptäckte att två olika arrangörer av årets DM-tävlingar gjort olika regeltolkningar kring DM-plaketterna så gav jag mig ut på jakt för att reda ut vad det egentligen står i regelboken om DM. Jag fick snart se mig besegrad. Den enda regelbok jag hittade beskrev inte just den fakta jag letade efter och på många håll gapar det tomt. Protokoll och beslut är helt enkelt inte upplagt på något ställe som är lätt tillgängligt för mig (och om det finns är det väl dolt då jag faktiskt inte hittade det efter gediget sökande). Inte konstigt att arrangörerna inte är överens om hur reglerna ska tolkas då det verkar förutsättas att du måste ha varit med vid det aktuella mötet för att ha en aning om vad som har beslutats. Ska man sedan tro det äldre dokument jag hittade så råder det stor kris på dessa möten då man i bästa fall får ihop en handfull klubbar från hela distriktet på ett och samma möte.

Man vinner aldrig på att ha något i det fördolda, vill man få fler personer att engagera sig så måste man börja med att göra all information så pass lättillgänglig så folk förstår vad det rör sig om och därmed också kan bli intresserade av att ta del av uppdragen fullt ut.

Mycket av Norrbottensorienteringen verkar tyvärr gå på slentrian, en typisk formulering i en inbjudan är: "Vi förbehåller oss rätten att slå ihop klasser vid för få anmälda." För få anmälda är i praktiken två eller färre löpare i en klass. För är man färre en tre fullföljande så genereras ingen beräkning till Sverigelistan och det krävs minst två startande för att tävlingen ska räknas som mästerskapsklass (tror jag i alla fall, enligt nyliga formuleringar i ett PM så verkar det inte råda enighet på den punkten heller). I praktiken sker ytterst sällan sammanslagningar annat än när löparen själv har varit i kontakt med tävlingsledningen i förväg och lobbat för en sammanslagning alternativt har bett om att bli flyttad till en annan klass.

Så man skriver ut formuleringen men struntar i att tillämpa det.

Det här gör förstås tävlingarna mindre intressanta, inte för att alla orienterare aktivt jagar Sverigelistanpoäng eller mästerskapsplaketter. Men vi är tävlingsmänniskor, vi vill mäta oss med andra och vi vill kunna jämföra våra resultat. Hur förväntas man kunna göra det när man har sprungit helt ensam i en klass?

Så vitt jag förstår så har arrangörerna enligt regelboken rätten (och man uppmuntras till och med tillämpa det) att justera klassindelningen för att skapa bättre tävlingsförutsättningar. Vid en del av tävlingarna i år har vi sett det användas i och med att man kört 10-årsintervaller istället för 5-årsintervaller i veteranklasserna. Den stora frågan är förstås varför det inte tillämpas på alla tävlingar?

Jag gillar orientering och jag gillar att tävla (även om jag kommer överlägset sist). Men jag saknar att orientera i ett distrikt där såna som jag har en naturlig plats, där man är en självklar deltagare oavsett vilken tävlingsform man har.

På individnivå är det givetvis inget fel på Norrbottensorienteraren (inte mer än på andra orienterare i alla fall..), orienterare är överlag trevliga och intressanta typer. Men som grupp kan man göra så otroligt mycket mer för att orienteringen ska bli en öppnare och mer inbjudande idrott.

Imorgon går jag runt på sprint-DM. Det är ett idiotiskt beslut. En normalt funtad Norrbottensorienterare skulle aldrig anmäla sig till en tävlingsklass utan att ha en realistisk chans att vinna. Vill man ändå åka på tävlingen så förväntas man gömma sig i öppen motion. Men jag är inte fostrad i denna elittänkande miljö, i södra Sverige springer vi tävlingsklass för att vi vill och kan - inte för att vinna!

"Är du redo att bli smärtfri?"

Det var den frågan min nye läkare ställde mig i höstas när jag var på mitt första besök hos hans smärtklinik i Piteå. En ytterst legitim fråga och jag hade redan innan läkarbesöket oroat mig för just detta faktum. Tänk om han kunde göra frisk? Hur i helvete skulle det påverka mitt liv? Otroligt positivt men samtidigt fruktansvärt plågsamt skulle visa sig vara sanningen.

Jag talar inte om min smärta egentligen, den huvudsakliga anledningen är att jag har jobbat hårt för att inte bli identifierad som sjuk, jag har inte velat bli min sjukdom. Hittade via en kompis en väldigt intressant artikel som bara stärkte mig i min tro att man ska försöka undvika att stämplas som hon som har ont. Sedan är oförklarlig smärta bland den värsta diagnosen du kan få för vad är mer luddigt än att vara en kvinna som har ont?

Så jag har hållit min värk för mig själv, endast de närmaste mitt liv som delat min vardag har haft en aning om hur jag egentligen har mått. Även om många är de som sett mig stoppa stoppa i mig piller och sedan fortsatt som vanligt. För det är så jag försökt ta mig vidare, genom att pillerknarka. Först tar man tabletter mot smärtan och sedan tar man tabletter mot biverkningarna av de första tabletterna.

Det har varit min tysta vardag i över 12 år. Nu när jag inte längre behöver definiera mig som en person med kronisk värk så har jag nått fram till att jag faktiskt kan prata om smärtan. För nu vet jag att jag inte måste leva resten av mitt liv drogad och begränsad.

Men kroniskt smärta är fortfarande ett område inom svensk läkekonst som inte får den uppmärksamhet det förtjänar. Jag gör en del för att upplysa men inte fullt ut. Jag måste bestämma mig för om min fullständiga berättelse verkligen kan spridas eller om den är för personlig.

Hösten 2000 var då det hela började. Jag var en tredjeårsstudent på civilingenjörsprogrammet och gjorde mitt allra bästa för att ta itu med både gamla och nya kurser. Jag skaffade mig nya studiekamrater för att uppnå bättre resultat. Och jag gick på de två Philmvisningarna i veckan. Philm är mer än studentbio, det är en social tillställning som jag under flera år gick på - i huvudsak med mina datakillar som försåg mig med sällskap, min veckodos av UNO samt alla rosa mentos de köpte.

Gladiator blev mitt fall (eller jag tror det var så i alla fall, åtminstone har mitt minne kopplat samman filmen med värken), den filmen har två ormscener i sig och den ena skrämde slag på mig och återupplivade mina gamla mardrömmar. Man stoppar inte ner ormar under täcket ens om man vill mörda någon i Romarriket! Så gör man bara inte!

Efter den filmen började jag sova dåligt och sedan kom huvudvärken, den som bara blev värre och värre och aldrig ville gå över. Så jag blev stamkund på vårdcentralen. Och jag har varit en exemplarisk patient under alla dessa år, jag har prövat varenda idiotiska behandlingsmetod som föreslagits, jag har gått med på den ena absurda undersökningen efter den andra. Så nej, det finns inga defekta blodkärl i min hjärna. Nej jag gnisslar inte tänder i sömnen.

Jag har bytt läkare minst fem gånger och för varje ny läkare fått gå igenom samma process där de ska testa precis allt men sedan i slutändan gör precis som sin föregångare och bara skriver ut medicin åt mig. Jag har gått till att få ransonera med mina piller till att slutligen få så pass mycket utskrivet att jag vågar ta mitt knark varje gång jag haft ont och inte behövt oroa mig för om de ska räcka till nästa uttag. Jag har testat den ena narkotikaklassade medicinen efter den andra och sökt mig fram till vilken medicin där kombinationen biverkningar/smärtstillande effekt är uthärdlig.

Efter att Norrbottens landsting ändrade riktlinjer när det gäller utskrivande av narkotikaklassad medicin tvingades jag dock tillfälligt bli bråkstake som ringer och skäller ut en godtycklig sjuksköterska en fredag eftermiddag för att hon inte kan få tag i min läkare som har skrivit ut en förpackningsstorlek som inte existerat och mer eller mindre tvingat en läkare som inte känner mig att skriva ut ett nytt recept. Min läkare hittade sedan ett kryphål runt för att jag inte skulle behöva begära nytt recept hela tiden.

Men tiden började rinna ut, med en läkare som med stormsteg närmade sig pensionsåldern och tanken på att behöva bryta in ännu en idiotisk läkare som inget kan så hittade jag en slump ett reportage om en smärtklinik. Jag tvekade men tog till slut kontakt. Han verkade övertygad om att kunna göra mig smärtfri så jag bokade in en tid och vi satte oss i bilen. Var fanns då denna magiska lösning? I Piteå.. endast några mil bort - i mitt eget landsting!

Redan efter första behandlingen märkte jag skillnad, jag blev dock inte magiskt botad efter de första försöken men nog gjorde det skillnad. På bara några veckor gick jag från att vara beroende av medicin i stort sett dagligen till att kanske bara behöva ta piller någon gång i veckan. Ironiskt nog känner ingen till den här behandlingen.

För det var nog inte bara mentalt som jag inte var redo att bli smärtfri, min kropp verkar inte hantera det så bra heller då jag drabbats av den ena småkrämpan efter den andra under vintern och våren. Och i stort sett varje gång har jag träffat en ny läkare på vårdcentralen (min ordinarie läkare har börjat trappa ned och är svår att få tid hos) och hela tiden får jag dra min historia på nytt. Att det finns en Smärtklinik i nästa stad mitt emot sjukhuset verkar vara en väl bevarad hemlighet.

Problemet är förstås att jag betalat ett högt pris för alla mina smärtfyllda år, de har försvårat min vardag, mina studier, mitt arbete, mitt umgänge med andra människor, kommunikation med min egna familj (nackdelen att inte prata om sin värk hela tiden är att inte en jävla kotte kommer ihåg att man är sjuk). Även om jag inte visat det utåt så har smärtan ändå styrt 12 år av mitt liv.

Så det känns som om livet 2.0 har börjat, men mina stulna år kan jag inte få tillbaka och det hatar jag verkligen. Det gör mig arg och ledsen på samma gång. Jag vill ge någon skulden, jag vill hata! Men det finns ingen. När jag nyligen var till läkaren för min ömma fot och nämnde just att det var surt att ha blivit snuvad på 12 år och fick det käcka svaret: "ja, men det kunde varit värre, det kunde varit 30 år". På fullaste allvar, jag var redo att strypa henne.

Jag var 21 år när min värk började, jag har alltså tillbringat nästan all tid mellan 20 och 30 kraftigt medicinerad. Det är under den tiden de flesta av oss är med om stora livsförändrade händelser. För den stora majoriteten innebär det inte att sitta på föreläsning och hallucinera på grund av sin medicin.

Livet 2.0 då? Jag har börjat göra saker igen som var en stor del av min vardag, jag har åkt skidor, jag har orienterat, jag har börjat kunna leva ut igen. Jag vågar planera saker utan att veta att smärtan lurar runt hörnet, redo att förstöra allt. Jag vågade börja drömma igen.

För jag är en drömmare, i min enorma fantasi har alltid funnits avancerade utsvävningar. Jag spelar ut olika möjliga scenarior i mitt huvud, ibland skrämmande nära det som faktiskt sedan händer. Men att ha ont fick mig att sluta drömma, att sluta hoppas. Det var som om någon pausade mitt liv.

Ändå har jag under de här åren faktiskt vågat släppa in folk i mitt liv (och kastat ut ännu fler, vissa idioter borde man inte släppt in från första början..). Jag blev sambo och jag gifte mig. Fast även där har förstås värken gjort sitt. Om man inte vet om man kommer må bra på sin egen bröllopsdag, vill man verkligen planera för en stor fest?

Och vänner har såklart inte kommit tillbaka, det som en gång är borta, den tillit som en gång är skadat återvänder inte bara sådär. För samtidigt som jag levt med värken som min förtrogne så har folk runt omkring mig förstås gått vidare med sina liv åt andra håll. Bara för att min tillvaro varit pausad så har inte andras varit det.

Men överlag samarbetar inte min kropp ändå, det är som om en lömsk djävul bara sitter och väntar på hur den ska fucka mig härnäst. Att anmäla sig till och planera inför 5-dagars var en stor grej för mig, det var länge sedan jag gett mig in på något så långsiktigt, och sedan gick det som det gick, två ynkliga etapper och sedan en trasig fot.

Fast svullnaden la sig ju, det onda släppte, så jag gjorde orienterarvarianten och tejpade på. Det kändes som en vändning på medel-DM på Seskarö, kanske var det inte så illa trots allt. Höstsäsongen var inte körd när allt kom omkring. Så jag planerade vidare och drömde framåt. Tränade på för att inte bli stillasittande (som hände mig när jag skadade mig som junior). Anpassade mig, tejpade fötterna, gick och joggade runt. Allt för att fortsätta orientera.

Så fick jag till slut träffa en sjukgymnast, han klämde och ojade sig. Det där såg inte bra ut. Träning bra men springa dumt. "Nu gäller det att vara smart." Orienterare är envisa jävlar som vill fortsätta om vi så ska krypa i mål blödande. På icke-orienterarspråk kallas det idioti..

Därför har jag idag under eftermiddagen lämnat återbud till både lång-DM och DM-stafetten. Min kropp sviker mig igen så nu är det slutsprunget på minst en månad, med lite tur kan jag fortfarande runda av årets säsong med 25-mannakorten i oktober. 

Men för nu så är det mest bara, orka bry sig? Varför försöka planera för framtiden när kroppen står redo att svika vilken sekund som helst? Jag är fortfarande en duktig patient, jag har fått ny hemläxa och jag kommer göra den.

Det här var mitt comeback-år, mitt sista år som senior. Jag tror det får sammanfattas med att det faktiskt inte varit en speciellt bra comeback.

"Du ska väl inte sluta med vår förbannade idrott?"

Börjar med lite kuriosa.. jag försökte få Sverker Tirén att signera mitt exemplar av hans bok på O-Ringen men vi lyckades gå om varandra på fredagen och när han väl ringde upp fram emot kvällen så var vi redan åter hemma i Luleå. Orienterare är trots den ensamma tävlingsformen väldigt sociala människor så det blev faktiskt ett längre telefonsamtal där på kvällen. När han hörde att jag skadat mig under andra etappen så utbrast han: "Du tänker väl inte sluta med vår förbannade idrott?"

Så klart inte, hur skulle jag kunna? Jag har ju precis fått Johan att börja!

I alla fall, efter O-Ringen väntade en veckas semester för vår del nere i Småland, en chans att varva ner, vila kropparna och umgås med släkt och vänner samt bara njuta av lugnet på landet. Det visade sig också bli en chans att slippa solen några dagar då vi inledningsvis fick endast regn..

Jag fattade med viss tveksamhet beslutet att resa utan kryckorna, fram emot lördagen kunde jag gå hjälpligt för egen maskin och det är så himla stökigt att flyga med tillhyggen såsom kryckor. Dessutom så visste jag att morfars gamla käppar fanns tillgängliga i Småland om jag skulle behöva lite extra stöd. Så blev också fallet... jag tog faktiskt morfars vardagskäpp en dag efter att ha böjt till foten illa när jag skulle kliva ur bilen.

Det såg alltså fortsatt mörkt ut för höstsäsongen. Under tiden anmälde sig Johan till DM i medeldistans - det som var anledningen till att vi skulle åka hem redan på fredagen för vad passar bättre att avsluta semestern med än DM? Jag tvekade och velade, mailade tävlingsledningen för att höra mig för om banlängder och terräng. Så i torsdags, sista dagen att efteranmäla sig, vågade jag mig slutligen ut utan lindad fot. Vi tog oss till och med ut på en skogspromenad (jag åt av skogens alla bär och Johan yrade fram och tillbaka drömmande om vilken fin karta man skulle kunna rita där). Så sent på kvällen anmälde jag mig!

Efter en seg hemresa (dumt försenat flyg) så bar det i alla fall av mot Seskarö på lördagmorgonen, den utlovade solen var för stunden ersatt av dimma men till slut kröp den fram. Innan tävling tejpade jag upp båda fötterna och knäna. Tiden som skadad har gjort min kropp stel. Jag hyste inga större förhoppningar inför tävlingen utan hade siktet inställt på att mest gå och kanske jogga lite försiktigt om det kändes bra.

Men ibland händer det grejer.. Eller mer exakt, vid kolbottnen som var andra kontrollen. Jag gick som väntat långsamt ut, försiktigt kännande vad foten klarar av. Kompenserade så gott jag kunde genom att orientera säkert i den ganska kluriga terrängen ute på Seskarön. Precis när jag tagit andra kontrollen (som jag kom rakt på) så märkte jag att det var många löpare som irrade fram och tillbaka - inklusive min klubbkamrat som startat fyra minuter före mig och som jag pratat med innan start och vi båda konstaterat att hon borde inte se mig alls under banan.

Jag tänkte inte mer på det utan fortsatte i sakta mak. Överlag gick det bra - om än lite långsamt. Men det var ju förstås väntat. I mål upptäckte jag att den där kolbotten spökat för många och det hade varit en hel del bommande. Redan i skogen hade jag insett att Johan nog skulle ha lite problem med orienterandet med men inget att tänka på just för tillfället. 

Jag dominerade andra kontrollen! Inte nog med att jag tokvann sträckan, just då ledde jag faktiskt klassen (okej att det snabbt gick över). Hur som haver.. jag fick med mig en DM-plakett hem! Min allra första. Ett litet DM-brons till lilla jag!

Min käre äkte man då? Jo han älskade skogen länge och sjunde kontrollen alldeles speciellt mycket. Så han var borta i skogen.. och borta i skogen.. och borta i skogen.. Stabilt fortsatte han med traditionen mamma startade med när jag för många år sedan vann KM i min gamla klubb. Det är enda gången jag vunnit ett KM och jag belönades på plats på tävlingen med en liten statyett (medaljen fick jag senare vid årsavslutningen). Men var någon i min familj där och hurrade fram mig? Nä! För mamma var kvar ute i skogen och syrran satt och kurade i en lada för att prata vägval med en klubbkompis. Så inte fanns Johan på plats för att se mig ta emot mitt DM-brons, nejdå! Han var förstås kvar ute i skogen.

Så jag fick plågas i solen ännu en gång i väntan på Johan.

Lite humor från duschen förresten, en av damerna (från någon annan klubb, svårt att veta vem, hon var ju naken, ingen klubbdress i sikte där inte) såg lite frågande på mig och undrade: "Gick inte du på kryckor alldeles nyligen?"

Den omedelbara läkningen av foten har gått mycket snabbare än väntat och jag är glad att veta att jag med omsorgsfull tejpning faktiskt kan "springa" några fler tävlingar innan säsongen är över. Men snart börjar jag med sjukgymnastik och en alldeles för lång rehabilitering. Dumma fötter!

I alla fall, jag vet att vi var en liten klass, men jag gjorde ett bra lopp så jag tänker ändå vara glad över att jag igår kväll fick maka plats i mitt prisskåp för mitt DM-brons i medeldistans!

O-Ringen etapp 5 - arena Åberget

Inlägget blidde lite försenat av min semester men bättre sent än aldrig..

Så var det dags för sista etappen av denna min bejublade comeback som jag planerat och tränat för sedan oktober.  Ja just det ja... min starttid strax innan kl 14 var ju inte mycket att bry sig om. Istället fick jag se alla andra springa i mål på mitt efterlängtade gräsupplopp. En annan led ju i solen som vanligt.

Nåväl, jag fick i alla fall se "uppgörelsen" i elitklasserna. Thierry dominerade självfallet så det var inte speciellt spännande och även om det drog ihop sig på slutet så höll Tove ända in i mål. Så två rätt så väntade segrar helt enkelt.

En arena med gräs!!

Mitt försök att vara stödjande publik föll bort så smått med. Mamma verkade inte alls road över att bli hejad på och uppmuntrad att spurta (vilket hon ändå gjorde rätt så okej..) och Johan missade jag i vanlig ordning. Baserat på deras mindre imponerande insatser under gårdagens medeldistans så väntade jag mig inga höjdartider men båda två avslutade O-Ringen med att göra sina bästa etapper på slutet. Johan jublade mer än många totalsegrare över faktumet att han faktiskt fullföljt sitt allra första O-Ringen.

Mycket nöjd Johan efter fullföljt 5-dagars!

Men jag var förstås mest överhettad som vanligt.. Innan vi åkte hem för dagen så blev det i alla fall lite avslutande OL-shopping, middag i stan samt åtminstone pröva på borta hos orienteringsskytte - även om jag fick nöja mig med att endast skjuta. Johan tog chansen att både skjuta och springa deras mini-bana. Få se om vi kan få igång det där på riktigt någon gång.

Så sammanfattningsvis, återkomsten till O-Ringen totalsög! Ett otäckt fall med olycklig landning och så var det över för den gången med en oviss fortsatt säsong. Så mitt mål återstår.. ett fullföljt O-Ringen. Senaste gången var i Hässleholm 1995 så kanske är det åter till Skåne som krävs, så Kristianstad 2014?