Så 1 april är här, den enda dagen på året när folk faktiskt tänker kritiskt innan de delar något vidare på nätet.
Själv undrar jag faktiskt bara hur livet kunde gå så fel. Hur drömmen kunde krossas så brutalt. Jag är en person som vill ha ett mål. Jag upprättade mina första livsmål som 13-åring och jag la ribban extremt lågt (det är väldigt deprimerande att inse att jag hade så cynisk syn på framtiden redan som tonåring). Vad värre är att den låga ribban till trots så har jag ändå misslyckats.
För till slut tar åldern ut sin rätt, vissa drömmar slutar vara praktiskt genomförbara efter en viss ålder. Så nu står vi inför ännu ett beslut och ett nytt uppbrott.
Nu måste vi göra barnen ledsna. För att den här platsen är ohållbar.
Skälet till att flytta är följande:
1) Svärmor
2) Resten av de lokala skvallersläktingarna
3) Hantverkarna som förstört huset
4) Jobbsituationen
5) Bakåtsträvandet i kommunen, avsaknad av framtidstro och det som är viktigt. Vill vi att barnen ska få ett rikt fritidsliv så måste vi bo någon annanstans.
Flyttar vi nu kommer vi aldrig tillbaka. Allt jag gjort här är bortkastat, allt jag ville göra här är bortkastat. De här fyra åren kommer vara en plågsam parentes i våra liv.
Det gör så himla ont!
