Nu är alltså treårsstrecket passerat.

Det har nu gått över tre år sedan vi trodde att hantverkarna lämnade över ett färdigt kök till målaren och målaren lämnade över ett stökigt men färdigt kök åt oss. Jag bokade en renoveringsstädning för att få det ordentligt gjort och vi gick vidare till att prova ut nya köksmöbler. I måndags var det så tre år sedan vi besökte Mio och provade hur bordet jag sett ut på nätet kändes. Vi testade med andra stolar än de hade till det. Sedan la jag en beställning på vårt nya köksmöblemang. Hur fint det blev? Tja, här är bilden från treårsdagen av utprovningen av de nya möblerna:

Alltjämt står kartonger där ute i boden ouppackade. Jag hoppas vi fick rätt saker. Det har vi inte ens kontrollerat än. Vi har aldrig suttit vid bordet mer än den gången för tre år sedan i affären.

Jag gjorde också min regelbundna kontroll om bilderna som vi upprepade gånger har bett om att få bort är nedplockade från sociala medier. De försvann slutligen från Instagram i höstas men på Facebook smilas det alltjämt upp sig för kameran. Det är verkligen ingen som vill ge mig presenten att få den bilden nedplockad. På Instagram hittar jag istället följande kommentar och rena rama lögn från ett nytt inlägg, nej, allt han tar i blir inte till guld. Hos oss blev det sot och fuskbygge och en total vägran att ta ansvar för det. Jag kommenterar dock inte längre. Problemlösningen har nämligen hanterats genom att blocka mig men han har inte koll på mina andra konton på sociala medier. Så jag ser fortfarande allting. Jag vet. Jag kan enkelt kontrollera vad som publiceras.

Det här är en tuff tid på året. Det brukade vara en tid då jag fokuserade på trevliga saker och familjen men det mörka som har drabbat oss överskuggas hela tiden. Kommer vi någonsin få sitta och äta mat i ett kök vi trivs i vid våra nya möbler?

Det var första terminen det.

Mina försök att studera igen har kantats av stora utmaningar. Inte akademiskt ty jag är bra på det akademiska. Men det att livet alltjämt är kaos och stök som stjäl både tid och energi ifrån mig. Igår möttes vi av beskedet att 43% hade blivit underkända på essän som var slutuppgift på den första kursen på bibliotekarieprogrammet. Därmed också ännu inte godkända på första kursen.

Först idag skulle vi få veta hur just den egna essän klarat sig.

Jag hade en tuff höst som spillde över både jul och nyår. Mycket sjukdomar i familjen och på det ångest för det kaos som tyvärr har blivit vardag i vårt liv. Mina förutsättningar för att plugga var usla. Det har varit flera dagar jag knappt orkat ur sängen för att jag varit utmattad över den misär som har blivit mitt liv. Främst orsakat av andra som om och om och om igen visar att de inte bryr sig om hur vi mår och framför allt inte klarar av att respektera oss överhuvudtaget.

Men jag hade en bra idé till en essä. Det hjälpte mig fortfarande inte att komma igång. Det blev panik in i det sista. Ett letande efter artiklar, skrivande, korrigerande, kontrollräkna källor, justera. Det mesta avverkat under de sista 48 timmarna innan inlämning. Med mindre än 10 timmar till godo lämnade jag så in. Planen var att kontrolläsa en sista gång efter att ha sovit och eventuellt skicka in den på nytt. Den natten blev det näsblodekaos här hemma och minimalt med sömn. Det blev ingen mera korrekturläsning. Det fick bära eller brista istället. 

Beskedet igår på kursutvärderingen att 43% var underkända. Liksom, aouch! Jag visste hur tidigt de flesta lämnat in, hur länge de arbetat ordentligt med sina essäer och inte panikskrivit på rekordkort tid som jag.

I morse publicerades omdömena på Canvas och vi började i Discord-gruppen vilt diskutera och jämföra och försöka tolka. Snart gick det upp för mig att min essä, min panikskrivna essä, verkligen var godkänd. Glädje blandat med sorg. Det här kunde jag leverera under tidspress och panik. Vad skulle jag då inte kunna prestera om jag inte dränerades på energi och glädje hela tiden?

Jag känner hur författardrömmen dör bit för bit hela tiden. Att börja studera igen bekräftar ändå just det, att jag KAN skriva, jag HAR förmågan. Men livet tar hela tiden ifrån mig det jag behöver för att kunna göra det på riktigt.

Glädje blandat med sorg.