Nothing compares 2U

Platsen var O-ringendiscot i Arboga. Det lilla discot alltså, för de under 15 år. Året var 1991. "Det var ett 5-dagars det!" Regnet veckorna innan hade förvandlat campingen till en fullständig lervälling och hela Arboga sålde slut på gummistövlar (vilket syrrans kompis bittert fick erfara då hon glömt kvar sina på konfalägret i Skålsjögården). Många lyckades inte köra in sina husvagnar på campingen. Inte ens bilarna fick komma in om det inte fanns bekräftat att ens förhyrda husvagn fanns där inne. Vi fick komma in. Det regnade då med. Men regnet sprack upp och solen kom fram. Campingen torkade. Det var varmt. Det var som vanligt. Vi tillbringade den mesta tiden på eftermiddagar och kvällar i varandras förtält. Jag var 12 år. Jag hängde mest med Hilda och Helena. Även Olle var med. Vi var ju vårt gäng. Det var kortspel och vattenkrig mot smågrabbarna.

Vi bestämde oss för att gå på discot på fredagen. Jag, Hilda och Helena. Mina enda jeans var lerprickiga på rumpan så jag knöt klubbjackan om midjan för att det inte skulle synas. Vi dansade och vi hade roligt. Det var som ett klassiskt mellanstadiedisco. Bara mycket större och i ett stort restaurangtält på C-orten. När de började spela lugna låtar, tryckarna, då stod vi och pratade. Då kom han fram, iklädd badtofflor, shorts och ny T-shirt med sitt målfoto tryckt på den. Han frågade om jag ville dansa. Till Sinéad O'Connors "Nothing Compares 2U" dansade jag således min första tryckare. Det var precis som det skulle vara, stelt och styltigt.

Jag som har en särskild förkärlek för 60- och 70-talsmusik har redan fått uppleva så många artister jag tycker om gå hädan. Egentligen har jag aldrig lyssnat särskilt mycket på Sinéad O'Connor. Men det var den dansen. Den första gången.

Årskrönika?

Jag skrev faktiskt sådana några år. Den sista är skriven 2016 när vi såg fram emot ett magiskt 2017. 2017 var året bloggen nog dog första gången. Jag skrev två inlägg på hela året. I januari. Ingenting när Alices föddes, ingenting om flytten, ingenting om vårt nya liv i söder och ingenting om vår första jul som en familj på fyra. 2017 var visserligen magiskt så till vida att vi fick Alice men det var överlag också då vårt liv blev jobbigt och motgångarna började staplas på varandra och sedan dess har det aldrig slutat. Vi har  befunnit oss i konstant strid sedan dess. Motståndaren har bytts ut men vi är alltid i strid.

Så skriva en årskrönika och sammanfatta 2022? Nej, tack. Blicka framåt mot 2023 med nya drömmar och mål? Nej, fy fan! Det har jag också gjort. Blickat framåt, sagt att nästa år vänder det. Men det är slut med det nu. Jag vågar inte tro på att livet vänder längre. För de senaste vändningarna har alla varit till det sämre. Vi tror hela tiden att vi befinner oss på någon slags botten men det dyker alltid upp nya nivåer.

Vad jag vill få ut av vårt liv nästa år är att äntligen, efter många långa år få tillbaka makten och kontrollen över det. Jag vill bestämma över vårt liv. Inte som idag när andra bestämmer. När andra sitter på makten. Jag googlar och kollar runt. Upptäckter alltmer att ungefär vilken kommun som helst i Sverige erbjuder ett bättre utbud för barnfamiljer än Vimmerby. Vi har kollat på andra ställen att bo i två års tid nu, både seriöst och halvseriöst. Vi har till exempel upptäckt att små, små kommuner i Norrlands inland har fullt utvecklade kulturskolor och flertalet orkestrar. Kommuner vi trott endast bryr sig om jakt, fiske och skoteråkning är rena kulturella meckan jämfört med Vimmerby. Men kommunernas utbud är förstås bara en del av drömmen. Vad vi framför allt behöver är ett hem som vi kan styra över. Ett hem vi kan trivas i. Ett hem med NOLL renoveringsbehov. Vi är utmattade av att leva år ut och år in i limbo, att kasta bort barnens uppväxt på att ha det så här.

Här skrivs inga årskrönikor och här ges inga nyårslöften. Snarare finns det en liten, ynklig desperat önskan om att det väntar en bättre framtid för oss där ute någonstans. Att det någonstans finns en plats där drömmar kan frodas och inte bara dör. Kanske.

23:e luckan - vad kunde jag gjort annorlunda?

Alla handlingar har konsekvenser och det är inte bra att göra sig obekväm med många på en så liten och inskränkt ort som Vimmerby. Men till saken hör är att jag började inte så. Jag har alltid försökt följa de rätta vägarna när något har varit fel på mina arbetsplatser. Och fel har det varit, den höga personalomsättningen på samtliga arbetsplatser jag haft sedan flytten bekräftar just detta att det här är en fråga som står långt utanför mig. Problemet fanns innan jag började och problemet kvarstår efter att jag slutat.

Men jag har gjort vad man ska, jag har vänt mig till chefer och skyddsombud, jag har fyllt i de rätta rapporterna när situationen har krävt det (okej, inte helt sant, INGEN på min första skola sa ett ord om incidentsrapporter som gällde något annat än fysiskt våld). Jag har som sagt vad lärt mig mycket om arbetsrätt men till syvende och sist har jag självmant bytt jobb för att jag insett att jag kämpar mot krafter som inte är intresserade av att det ska bli bättre. Och jag sa ingenting utåt. Jag pratade om det med personer i min privata krets men jag har alltid varit noga med att respektera integriteten för mina elever och absolut inte hänga ut någon. Det här har lett till en del intressanta situationer senare när jag har stött på tidigare elever på stan när jag varit i sällskap med någon. Ingen har riktigt förstått den interaktion som skett just för att de inte vet om exakt vad jag har varit med om tidigare.

Allt detta ändrades på biblioteket, till att börja med för att där förstod jag aldrig helt själv varför arbetsmiljöproblematiken var så stor som den var, vissa saker märkte man men en del var bara konstigt. Jag stod inte heller i frontlinjen där men jag var aldrig sen att stötta upp när det behövdes. Där fick jag dock sluta för att LAS dök upp. Även då sa jag ingenting alls utåt annat än till människor jag kände. Det som fick mig att se rött var dock att det ett halvår efter att jag tvingats bort dök upp en annons på biblioteket som motsvarande mina kompetenser. Samtidigt visste jag att vikarierna var fortsatt kvar - trots att det skulle råda vikariestopp under det nya året. Då först tog jag det offentligt och sedan har jag stannat kvar i offentligheten. Så jag bråkar inte för bråkandets skull. Många av de frågorna som ännu är obesvarade kring den nya biblioteksverksamheten är samma som varit obesvarade för personalen i över ett år.

Men det är klart att det är mer tacksamt att peka ut mig som att jag orsakar min egen problematiska situation när jag säger att jag inte passar in här. Hade min utlovade förlängning trätt i kraft så hade jag fått fast anställning (hur den hade stått sig mot den nya organisationen vet jag dock inte). Vimmerby kommun är den överlägset största arbetsgivaren här, tre gånger så stor som den största privata och folk tiger och lider med deras personalpolicy för att de behöver jobbet. Hur många som jobbar på vikariat i två år, lasas ut och sedan väntar sex månader på att komma åter vet jag inte. För ingen annan säger något öppet. En del håller med mig i det tysta medan andra som sagt vad tycker att jag har mig själv att skylla för den situation som uppstått.

Jag är en mångsidig, utbildad och snabblärd människa, jag står för idéer, förändringsvilja och flexibilitet på de arbetsplatser jag haft. Jag gillar tydlighet och struktur så att alla vet vad som förväntas av dem på arbetsplatsen. Så man har de bästa förutsättningarna att göra ett bra jobb. Jag gillar digitalisering och de möjligheter som finns. Hur man kan effektivisera på ett sätt som faktiskt gynnar personalgruppen. Jag ställer också upp, jag har täckt andras lektioner (alltid på bekostnad av egen planeringstid men å andra sidan har jag ibland kunnat åtnjuta samma tjänst), jag har hoppat in på arbetspass, jag har sjungit och spelat för mina elever och jag sådde ett frö som slutade med ett bejublat Lucia-tåg för två år sedan. Inget av detta kan man göra själv, men många saker hade inte blivit av om jag inte knuffat kollegor i den riktningen.

Jag vet att jag tar plats, jag vet att jag hörs och syns. På min första skola här nere lärde jag mig snabbt att sluta med det. Där lärde jag mig att idéer var farligt att ha för då förväntades du göra allting själv. Det var som sagt vad inte en bra arbetsplats för mig så jag lämnade. Stor skillnad då mot biblioteket där flertalet i kollegiet hakade på. Det skapades en glädje. Men inte så stark som jag trodde ändå. I artikeln i höstas så sa mina tidigare kollegor att så bra på jobbet och så bra sammanhållning som de hade under sommaren, precis innan omorganisationen blev känd, det hade de aldrig haft. Så åtta månader efter att jag slutat. Vilket samtidigt kan stämma rätt så bra. En del gillar inte min stil alls. Personer med idéer och förändringsvilja kan vara asdryga att jobba med. Dels för att förändring är jobbigt men dels också för att när någon ny inte vill acceptera en dålig arbetsmiljö så tar en del det personligt. För varför har de accepterat den dåliga arbetsmiljön om det nu inte var nödvändigt? Då blir till och med en förändring till det bättre ett hot.

Så kanske är det i en större kommun jag behöver vara, en universitetsort. Sådana har överlag en bättre acceptans för förändring och utveckling.

Lucka 16 i min julkalender

Tredje advent blev fullt upp, julkalendermys på morgonen, ansa Johans hår, baka lingonkaka, städa undan tvättberget och så åka iväg och spela i Södra Vi kyrka med Vimmerby Musikkår. Helgerna innan jul är minst sagt lite småstressiga!

Lucka 10 i min julkalender

Att vara musiker i juletider är alltid fullt upp. Så iväg och repa en måndag kväll är förstås ett måste! Vimmerby Musikkår spelar både nu på tredje advent men också på nyårsdagen så vi har hållit på med juliga vinterlåtar ett bra tag redan. Men det är bara roligt! Önskar dock att jag hann öva mer hemma för riktigt så bra som det ska låta gör det inte.

Årskrönika eller njae.. jag vet inte riktigt?

Alltså.. 2015 blev skapligt händelserikt och kanske är det några saker som är värda att lyfta fram.

Jag började köra tävlingsklass i skidorientering och lyckades på något obegripligt vis också kamma hem ett DM-guld i medeldistans!

Under våren sprang jag igen, för första gången på nästan två år och det kändes bra, jag fortsatte att flytta fram gränserna hela säsongen och lagom till slutet var jag rätt så nöjd med mina insatser med tanke på att jag inte hinner lägga ner fullt så mycket tid på träning som egentligen skulle behövas. I höstas testade jag även att springa med fötter helt otejpade och utan några extra stöd alls. Visserligen "bara" på en sprint men ändå, det gick! De höll! Min kropp är på väg tillbaka!

Johan och jag passade på att ha lite barnfritt under vår resa söderöver så vi lämnade Emma hos sin farmor i ett dygn och drog iväg på sista dagen av SOF. Det var rätt så lagom. Jag ägnade halva kvällen åt att hitta på en låneklarinett och lyckades få ihop det så jag hade möjlighet att hoppa in på en spelning i alla fall.

Vi skaffade en cykelvagn (efter avancerade matematiska beräkningar från min sida där jag tog hänsyn till olika rabatter och bonuspoäng innan jag kom fram var det var mest fördelaktigt att köpa vagnen) så vi kunde åka på cykelturer med Emma. Sedan slog regnsommaren till...

Jag bakade en egen marsipantårta inför Emmas första födelsedag! Vilket förstås innebar en testbakning veckan innan.. Man måste ju se vad som funkar och vad man behöver jobba mera på.

Äntligen sprang jag stafett igen också! Okej att vi blev diskade.. okej att jag fick gå ut i omstart.. Men ingetdera berodde faktiskt på mig och jag gjorde i alla fall ett bra lopp!

I slutet av september insåg jag att nu var det banne mig dags att börja jobba igen så jag slängde iväg några ansökningar och två dagar senare hade jag en intervju inbokad. Totalt var jag på tre intervjuer/rekryteringsträffar vilket resulterade i två arbetserbjudanden. Jag bestämde mig för att bli lärarvikarie och i mitten av november var alla papper i ordning och jag kunde börja jobba. Innan jul och decemberförkylningarna slog till så hann jag pröva på alltifrån förskoleklass upp till högstadiet och även vara på fritids. Jag har undervisat i matte, fysik, teknik, samhällskunskap, svenska, musik och franska!

Och jag sprang nattorientering igen! Utan att skada mig! Horribelt långa banor och den första var inte alls lämplig nattbana och jag gjorde ett superklantigt misstag men jag tog mig runt alla tre BAIK-A-NÄTTERNA! Vann en biocheck i alla fall..

Inför det nya året så siktar jag på att fortsätta vikariera som lärare medan jag jobbar vidare på min karriärplan. För jag har en sådan numera! Mest troligt kommer jag se över vad som krävs för att bli behörig lärare. Jag har fått bra respons när jag varit ute i skolorna. De flesta verkar tycka att jag har fallenhet för läraryrket. Tänka sig liksom var livet tar vägen ibland..

Nya träningsmål ska upp också. Förra året startade jag i Vårruset men det blev ett ganska motigt lopp med smärta i låren och mest bara tungsprunget. Jag vill köra ett traditionellt löparlopp i år men då ska det bli bättre!

Och jag vill springa mera stafetter! Drömmen är förstås 10-mila (natt? stora kaveln?) men det ser det lite väl mörkt (ha ha ha) ut för.. Men den som lever får se.

Hoppas kunna vara med på lite studentorkesteraktiviteter med, PQ jubilerar och det är NATOM i Stockholm i höst. Kan man åka till Åbo med en 2-månaders baby så ska man väl kunna ta sig till Stockholm för lite musicerande!

Annars så är det styra upp framtiden för lilla familjen som gäller. Johan och jag har en målbild vi jobbar mot. 2016 kan nog bli ett riktigt häftigt och omvälvande år för oss. Det här ska bli riktigt bra!

Mot nya höjder!

Okej.. var börjar vi? För en vecka sedan plingar det i min telefon och det efterfrågas en svenskalärare på högstadiet. Ovanligt bra arbetstider med så Johan slipper stressa hem från jobbet. Kanon! Jag tar det! Mailar läraren för att få ett hum om vad jag ska göra och tillbaka kommer ett schema innehållandes information om två franskalektioner! Nog för att man inte alltid får all information men det där var ju spännande. Franska är trots allt ett språk som inte så många i Sverige har läst. 

Samtidigt som jag insjuknar i den idiotiska förkylningen som nu är inne på andra varvet i vår familj så blir jag supertaggad och plöjer omedelbart en fransk film som jag hade liggande i digitalboxen. Jag börjar träna fraser och dubbelkollar att jag faktiskt vet vad jag talar om och det sitter där. För numera talar jag trots allt inte franska så ofta då det gemensamma språket är engelska när vi har franskt besök (eller för den delen är på besök hos den enda fransos vi umgås sporadiskt med).

Nu var dock lektionsplaneringen inte så avancerad men jag smög in lite samtalsövningar ändå. På en franskalektion ska man ju tala franska!

Innan jag skulle hem så mötte jag faktiskt den läraren som jag vikarierat för och hon blev alldeles paff, hade det verkligen blivit så att det dykt upp en fransktalande vikarie? Det hade aldrig hänt förut! Det blev tydligt vem hon tänkte efterfråga nästa gång hon skulle vara borta..

Då jag vikarierade i närheten av replokalen så åkte jag inte hem emellan utan gick direkt och satte mig och hängde i kyrkan fram tills repet skulle börja vilket också innebar en möjlighet att få solospela med vår musikaliska ledare ett av styckena vi ska framföra på söndagens dubbla gudstjänster. Trots min inte helt botade förkylning och min väldigt långa dag så gick repet riktigt bra. Framför allt när jag hivade det inspelade rörbladet mot ett nytt och hårt. Drottningholmsmusiken tar ut sin rätt!

Slutligen hemma igen. Efter dryga 11,5 timmar borta från min lilla familj. Vilket nog faktiskt är det längsta Johan har varit helt själv med Emma. Men det verkar ha gått bra.

Så nu är jag trött men samtidigt glad! Det var en rolig arbetsdag och det var ett bra rep. Jag kom på varför sedan, franska är en tillvalskurs, eleverna vill vara där! Varenda en! Den närvaron en sådan grupp ger är svår att uppnå på andra lektioner.

Kanske på allvar borde undersöka vad det skulle krävas för att bli behörig lärare. Livet tar onekligen besynnerliga vägar ibland. Vem kunde tro att jag skulle hamna bakom katedern en vacker dag?

Man lägger inte ner en musikskola!

Självklart brinner jag extra för just musikskolor! Det har gått 26 år sedan jag gick på min första klarinettlektion, 25 år sedan jag för första gången började i orkester och senare den vintern stod jag där 11 år gammal och lovade att fortsätta spela och pappa köpte mig min alldeles egna klarinett.

Sedan dess har det blivit två ungdomsorkestrar till, två studentorkestrar och numera hittar man mig i ett musiksällskap där jag faktiskt spelar med stråkar! Alla bråk jag hade med lillebror om hans dumma cello när vi var små och nu spelar jag frivilligt ihop med stråkinstrument! Så det kan gå..

Musik är inte en hobby för barn bland alla andra, det är en livsstil! Det är något man alltid kan komma tillbaka till. Av mina vänner från ungdomsorkestern har några slutat, andra gick vidare till att göra lumpen i någon av musikkårerna, några tog liksom jag steget vidare till studentorkestervärlden och en del sökte sig till andra konstellationer.

Men just musik, inte bara instrument utan även sång är så härligt just för att det erbjuder en livslång aktivitet. Oftast när man pratar om fritidsaktiviteter för barn så mäter man i antal utövare och där faller ofta musiken kort kontra de stora idrotterna såsom fotboll och ishockey. Jag som själv kombinerat musik med idrott hela livet vill absolut inte att man ska värdera dessa två mot varandra, musik är inte bara en fritidsaktivitet för de som inte idrottar utan det kan vara en av flera aktiviteter. Som det var för mig. Men ska man krasst mäta siffror så faller i det långa loppet idrott i de flesta fall bort. Hur många 50-åringar spelar fortfarande aktivt ishockey? Eller spelar fotboll? Jämför det med hur många som fortfarande spelar på sitt instrument.

Musiken må ha färre utövare från början men bortfallet är också avsevärt mycket mindre under livet. Det är där musiken har sin stora charm för den erbjuder verkligen livslång stimulering och härliga möten över generationerna. I mars hurrade vi för vår åldring i musiksällskapet. En av våra violinister firade sin 94-årsdag. Vi försökte truga honom att lova att bjuda oss alla på 100-årskalaset men han vågade inte för "tänk om jag lever?". Han gör rätt som är försiktig med löftena. Studier har visat att spela ett instrument är stimulerande för både kropp och hjärna, det håller oss friskare och piggare. Men det här innebär också att det är dryga 60 år mellan den äldsta och den yngsta i vårt musiksällskap! Hur många fotbollslag kan stoltsera med en sådan åldersspridning? Faktum är att mitt andra stora intresse, orienteringen, är den enda idrott jag kan komma på där det är självklart att en 90-åring tävlar på samma område som ett barn.

En till väldigt viktig pedagogisk sak med musik som man gärna glömmer bort.. scenvanan! Att från tidig ålder få tränas i att stå på scen och uppträda är guld värt i skolan och i arbetslivet. Jag har träffat många som är livrädda för att hålla ett tal - men ytterst sällan de som har haft musik som fritidsaktivitet.

När man lägger ner en musikskola så berövar man inte bara barn en fritidsaktivitet, man berövar dem ett livslångt, stimulerande intresse. Musiken har gett mig många härliga vänner genom åren och det har också gett mig det finaste av allt - min familj! En liten familj som är resultatet av två musiker som kom i varandras väg. Självklart hoppas vi att Liten ska vilja spela, sjunga och/eller dansa. Hon gör redan nu allt detta och vi uppmuntrar henne att fortsätta. När vi märkte att hon försöker sjunga samma ton som oss så slutade det med att vi efter middagen hade en lång sångstund. Det var inte en engångsgrej. Hon har flera gånger tydligt visat att hon vill spela på sitt lilla piano. På babysången sitter hon aldrig i min famn utan tar plats mitt i ringen för att enkelt kunna lägga beslag på de roligaste skrammelinstrumenten och ha gått om utrymme för att dansa.

Det är vår plikt som föräldrar att fundera ut vad som är bäst för Emma, det gäller allt från förskola och skolval till bostadssparande och vilka fritidsaktiviteter hon kan välja mellan. Utbudet av musikskola blir därmed en viktig faktor. Hon måste ha möjlighet att kunna spela, sjunga eller dans om hon vill!

En musikskola kan man inte bara lägga ner och naivt tro att det går att bygga upp igen när ekonomin är bättre. Musiklärare är ett bristyrke, de kommer inte gå att vänta på att deras jobb återskapas, de kommer dra vidare till andra kommuner där de är efterfrågade. Det är ett ögonblicksjobb att lägga ner en musikskola men det tar åratal att bygga upp den igen.

Tänk om tänk rätt!

"Men när har du hunnit med det där?"

Det var alltså en av två återkommande frågor idag när jag tog med mig hela familjen till kyrkan när mitt musiksällskap skulle spela i samband med dagens gudstjänst.

Den första frågan var:

"-Va? Är hon din?"

Så musiksällskapet jag började spela med i januari kan nu sälla sig till skaran som totalt missade min växande mage.

Efter de två frågorna så kom följddiskussionen för att reda ut när Emma är född och när de sist hade sett mig och de flesta såg fortsatt totalt frågande ut och kunde inte riktigt fatta att de missat det fullständigt.

Men gällande musiksällskapet så hade jag faktiskt en tanke bakom att inte säga något, jag började spela där i januari och kände bara en person ytligt sedan tidigare. Det var helt nya människor för mig så jag såg ingen anledning att bara basunera ut i samband med ett fika att vi skulle ha barn. Utan om någon undrade så hade jag förstås sagt något. Men ingen undrade så jag sa inget och sedan blev det sommaruppehåll.

Sedan var jag sjuk när nya terminen började och vi var bortresta så jag har ju bara hunnit vara på ett stressigt rep innan dagens spelning. Och då var det inte någon som frågade vad jag gjort sen sist.. Är det verkligen mitt fel att folk är så inne i sig själva att de inte ser sådant som är precis framför näsan?

På roadtrip genom Sverige (+ en liten båttur till Finland)!

Jo så är det, jag och Johan har varit smått upptagna de senaste veckorna då vi bestämde oss för att ta med Emma ner till södra Sverige för att träffa på lite fler släktingar och så gjorde vi även en avstickare till Åbo så Emma har debuterat både som färjepassagerare och utlandsresenär. Bloggen prioriterades helt enkelt bort.

Men efter den här tiden kan vi nu glatt konstatera att Emma verkligen älskar landet! Det är inte bara när hon är på orientering som hon sover sött ute i friska luften utan det är verkligen landet som helhet som hon stortrivs i. Under hela resan så var det endast just när vi var på landet som hon sov hela nätterna i egen säng utan att gnälla alls. Så ett framtida boende ute på landet är och förblir vårt mål.

Stockholm däremot var hon måttligt road av - vilket ska sägas gäller samma för mig själv.. Det var så länge sedan jag var inne i stan sist att jag totalt hunnit förtränga alla avgaser och annat elände man måste dras med när man är där. Det finns förstås mycket härligt i vår kungliga huvudstad med - som alla våra härliga vänner! Men vi vill ändå inte bo där på heltid.

Det mer eller mindre vansinniga infallet att åka till Åbo slog väl ut. Det var ju förstås NATOM som lockade och även om det blev en liten specialare för oss så var det otroligt roligt att få träffa alla härliga studentmusiker igen. Lite mindre bra att Emma bestämde sig för att bryta ihop och kräva total uppmärksamhet och framför allt mat just när konserten pågick men den lät bra i alla fall så jag är övertygad om att den också såg fantastisk ut!

Emma har nu också fått träffa andra barn på riktigt, för i och med att hela familjen i tur och ordning åkte på en segdragen förkylning (som vi också skickade emellan oss) så har vi inte riktigt kommit igång att gå till de mötesplatser som erbjuds. Så det här att det finns andra små människor hade Emma inte riktigt upptäckt än.

Men man kan minst sagt säga att vi släpat ut vår lilla tjej på en hel del äventyr men hon verkar ha tagit det med ro. Vi som har varit lite mer vakna om dagarna har däremot kunnat konstatera att skötrum på många håll fortfarande anses vara en onödig lyx. Bussarna i Åbo har tekniken för att niga vid mittdörrarna men avstår tydligen aktivt ifrån det även när man tryckt på barnvagnsknappen. Och det omtalade tillgänglighetsmålet i Stockholm... oj oj, jag lider med alla som har någon form av rörelsehinder för det är en bra bit kvar. På flera ställen har jag ingen aning om hur vi skulle hanterat barnvagnen om vi inte varit två som hjälpts åt. Och många gånger så lämnade vi sonika vagnen kvar hemma eller i bilen och tog istället Emma i bärselen och skötväskan på ryggen - det var bara så mycket smidigare att göra så!

Vart tar tiden vägen?

För sex år sedan skapade jag den här bloggen. Det var ett infall jag fick under tiden som jag städade och förberedde lägenheten för Johans ankomst. Det var nämligen min sista kväll som ensamboende och nästa dag skulle Johan flytta in på riktigt (även om det skulle dröja ett bra tag innan det sista av hans saker tog sig hela vägen till Luleå).

Mycket har hänt under de här åren. Jag hade haft 10 år på mig att leva i eget hushåll och göra allt precis som jag ville och hade speciella system för hur precis allting ska genomföras och ett enormt kontrollbehov. Idag har jag totalt släppt taget om flera "livsviktiga" områden och litar på att Johan kan klara det alldeles utmärkt utan att jag lägger mig i. Faktum är att han numera har bättre koll än jag på en del saker så jag måste vända mig till honom för att dubbelkolla vad som gäller..

Johan å sin sida har funnit att mina ordningssystem faktiskt gör hans tillvaro lättare, att det inte skadar med den extra strukturen - även om han ibland faller tillbaka i gamla kaotiska ovanor..

För sex år sedan var vi två studentmusiker som efter flera år av festivalvänskap hittat fram till något nytt. Sedan dess har vi prövat oss fram bland lite annat men skulle väl idag i första hand definiera oss som en orienterarfamilj och inte bara som musiker. Även om vi båda två fortfarande spelar.

Familj ja.. efter sex år som en liten familj på två så blev vi ju till slut faktiskt tre. Något vi aldrig hade räknat med. Men som jag sa idag till min smärtläkare, det var han som gjorde det här möjligt, han har för alltid förändrat våra liv fullständigt.

Så imorgon firar vi vår tredje bröllopsdag och denna gång som en snäppet större familj. Vem hade kunnat ana det för sex år sedan?

Vår soliga påsk!

Jodå, våren slog till med råge här i Luleå och vi fick njuta strålande sol nästan hela påskhelgen och även rätt så skapliga temperaturer. Dock nyttjade vi kanske inte det fina vädret till max även om vi tog oss ut på promenader nästan varje dag i alla fall.

Annars så fick jag större delen av långfredagen höra Johan gnälla efter sitt godis (som han var missnöjd med mängden då han inte fått fylla påsen så mycket som han skulle föredragit) och jag vägrade att plocka fram påskägget förrän det faktiskt var påskafton. Men så fick han sitt påskägg i alla fall, det låg och väntade på köksbordet när han kom hem från jobbet och givetvis hade jag rätt.. Påsen med naturgodis som var Johans (minus de tre bitarna med jordgubbskrisp som var mina) var givetvis slut redan på kvällen så hade jag tagit fram godiset i förtid så hade det ju inte funnits något kvar alls till påskafton! Ironiskt nog hade jag fortfarande två av mina ursprungliga tre bitar kvar när vi skiftade över till påskdagen..

Johans ganska så stora påskägg (min hand är med på bild för att visa exakt hur stort det är).

Under hela påskhelgen lyckades vi inte heller dricka upp ens en flaska påskmust utan den tog slut först igår. Hur ogärna Johan än vill erkänna det så har den intensiva frukt- och gröntkampanjen som jag kört under vintern haft effekt på honom med. Hans sug efter söta saker (förutom jag då!) har faktiskt minskat. För övrig gjorde vi en ny gigantisk laddning grönsakssoppa under helgen med så nu är frysen proppfull med sopplådor igen.

På måndagen var det sedan dags för min första spelning med Luleå musiksällskap där vi uppträdde under musikgudstjänst tillsammans med Mandakören. Jag bidrog helt klart med ungdomlig fägring då medelåldern i kören visade sig vara ännu högre än den redan höga medelåldern i musiksällskapet. Det gick hur som rätt så bra. Johan å sin sida bidrog med att dra ner medelåldern i publiken.

Mer spännande än så var inte vår påsk.. vi tog det mest lugnt och skönt.

Nya musikäventyr

Jag vet, det råder viss stiltje i bloggen just nu och det är för att jag faktiskt inte tycker att det händer saker just nu som är intressanta att rapportera om, det är mestadels stillsam vardagslunk här uppe i norr.

Fast något helt nytt har faktiskt dykt upp. För några veckor sedan fick jag en inbjudan att provspela med Luleå Musiksällskap. Det var en gammal kurskamrat till mig från Framnäs som hörde av sig och ville gärna ha förstärkning på klarinettsidan då den andre klarinettisten hade hög frånvaro. Så sagt och gjort, för två veckor sedan trotsade jag kyla och halv snöstorm för att cykla över till Björkskatan och repet i Björkskatakyrkan. Det visade sig bli en väldigt ny upplevelse för min del då sällskapet har en mer klassisk sättning och spelar mycket äldre musik, en hel del kyrkligt (många musikuppdrag är i kyrkans regi) och en del folkligt.

De äldre arren innebär att mycket av musiken ursprungligen är skriven för främst violin, cello och piano och har sedan kompletterats för inkludera flöjt, klarinett och kontrabas. Jag spelar alltså för första gången i mitt liv med stråkinstrument!

I torsdags var jag på mitt andra rep och några nya ansikten dök upp och andra var samtidigt borta så jag fick vara enda klarinettist på det repet men den situationen har jag varit i många gånger förut så inget nytt under solen där.

Alla verkar glada över att jag tillkommit i alla fall, jag sänkte onekligen medelåldern rejält.. Just ålderskrämpor verkar vara det största hotet på flera stämmor, mycket gråa hår bland medlemmarna. Men det är trivsamt i alla fall. Varje rep börjar med hembakat fika (så folk hinner droppa in innan man börjar spela) och så finns det tid för att diskutera aktuella frågor. Åtminstone två spelningar till våren ser det ut att bli.

Så nya musikaliska äventyr för min del! Måste komma igång och repa lite hårdare på hemmaplan, det känns i både munnen och magmusklerna att spelandet blivit lite sporadiskt under senaste året och nu är det bäst att börja jobba. Vissa noter är lite småkluriga och man vill ju göra ett bra jobb. Med stråkar följer mycket korsförtecken med..

Morfar 100 år!

Eller han skulle ha fyllt 100 år om det inte var så att han dog för 3½ år sedan. Himmel vad tiden går.

Jag finner det ganska svårt att beskriva morfars egenskaper på ett sätt som inte blir för platt (vilket säkerligen är en del av förklaringen till att boken jag försöker skriva baserad på mormors resedagbok går så himla segt) så jag plockar istället tre berättelser ur livet som säger lite om vem morfar var.

När jag var liten, kanske sex-sju år, så upptäckte jag att utanför köksfönstret i huset på landet, morfars barndomshem, så växte en tjock gren på trädet på ett så obehagligt sätt att det såg ut som det stod en gubbe utanför fönstret som tittade in på mig. Jag hade det trädet och framför allt den grenen. När vi åt satt jag alltid i kökssoffan med ryggen mot fönstret så jag skulle slippa se och när jag sedan var tvungen att passera köket på kvällen (för det var ju när det var mörkt och lampskenet från köket lyste upp som "gubben" trädde fram) så gällde det att hålla blicken fokuserad. Det här blev naturligtvis ohållbart i längden, inte skulle jag behöva vara rädd. Morfar satte slutligen stegen mot trädet, klättrade upp och sågade av den otäcka grenen.

Sedan var det den där gången med ormen... Det här måste varit några år senare. Jag skulle i alla fall ut ur huset ner mot byn, jag tror jag skulle hämta min lillebror hos grannarna. Så jag öppnade ytterdörren och mitt på stenplattorna med huvudet nedstucket intill husgrunden låg en huggorm. Jag drog snabbt igen dörren och ställde mig i trapphuset och gallskrek så mamma kom springande. När hon sedan öppnade ytterdörren så var förstås ormen borta. Morfar bestämde sig för att ta itu med saken ordentligt, att det fanns huggormar borta vid stenmurarna var en sak, men ett ormbo under huset eller stengången? Det måste undersökas. Morfar grävde upp halva stengången och kikade under plattorna tills han kunde konstatera att det "bara" varit en snabbvisit för huggormen, vi hade inget ormbo vid grunden.

Även senare i livet när morfar inte längre hade förmågan att glida in som en stålman så visste han ändå att sätta sina nära och kära främst. Bara dagar efter att jag köpt min nya klarinett så var jag nere och hälsade på med mamma. Jag tog förstås med klarinetten när vi hälsade på honom och spelade en liten trudelutt med. Morfar kunde inget alls om musik och med tanke på hörapparaten så var nog en hel del ljud obehagliga med så jag hade valt låtarna med omsorg. Men var det något som alltid intresserade morfar så var det vad saker och ting kostade. När jag sa att jag delvis betalat klarinetten med julpengarna han gett mig så ville han förstås veta vad den gått på totalt. Nästa dag när mamma och jag kom tillbaka så hade han "tänkt efter lite" och tyckte att nog så borde han betala hela. Jag hade med klarinetten de flesta gångerna jag hälsade på under de sista åren av hans liv. Varje gång spelade jag några låtar så han skulle få "valuta för sin investering". När jag kom till julen det året blev han så till sig att jag ville spela att han nästan sprang med rullatorn ut till matsalen för att fråga personalen om inte hans duktiga barnbarn kunde få spela där ute istället så alla kunde höra. Det blev minst sagt en intressant spelning, morfar höll på att svälla över av stolthet så i presentationen blandade han ihop mig med sin systerdotter (som ju också är "musikalisk"), jag blev stressad av att helt plötsligt fått en stor publik (med absolut noll respons från..) och i slutändan hörde nog inte morfar en enda julsång jag spelade för han var så upptagen med att vara stolt över vilket fint besök han fått så där dagen före julafton..

Beklagar morfar.. jag har tyvärr lyckats spräcka päronet på klarinetten du köpte.. Fattar inte riktigt själv när det hände men kyla och träblåsinstrument är inte alltid en vinnande kombination.

Jag stannar där för den här gången, det finns förstås otroligt mycket att säga om morfar men det får räcka nu. Får fokusera energi på boken istället.

Grattis på 100-årsdagen världens bästa morfar!

Lite kuriosa om nyckelringen bara... jag köpte den till morfar när jag var typ 13 år i födelsedagspresent eller julklapp (december som december..). Morfar tyckte den var riktigt bra "för det står ju inte namn eller något som säger vems nycklar det är". Han hade den på sin nyckelknippa ända tills han inte längre hade ett hem som krävde egen nyckel. När vi gick igenom hans saker så hittade jag den där nyckelringen i en låda och tog tillbaka den som ett minne. Den hänger numera på klarinettväskan.

En liten nostalgitripp..

För elva år sedan bjöd ett åldersstiget Gjallarhornen in till RövSOF (Region ÖVriga Sverige StudentOrkesterFestival). Den där lilla spridda regionen som typ aldrig umgicks samlades därför i Sundsvall och umgicks och festade en helg i november. Från söder hade Lithe Blås tagit sig via Örebro och plockat upp lite Schwampar och från norr kom det Luhrar och Snösvängare.

Det var en riktigt lyckad helg och jag fick med mig mersmak hem så jag började omedelbart spåna och räkna på möjligheterna att arrangera en studentorkesterfestival i Luleå. Reaktionerna från Luhrarne var lite blandade, många hade grundinställningen att det var för långt norrut och därmed inte genomförbart. Men jag fick en grupp med mig, fick orkestern att rösta för och arbetet drog igång framåt våren. 

Först rekade jag förstås intresset för vår geografiskt spridda region att komma och hälsa på. Lithe Blås gick rakt på sak, det var för långt för dem att resa. Schwamparne tror jag inte ens svarade. Gjallarhornen hade bestämt sig för att lägga ner verksamhet, när den sista medlemmen som var student tog examen så tyckte de det kändes fel att kalla sig studentorkester.. Däremot ville några gärna lifta med vår buss ner till SOF2003. Det var dock inte möjligt, vi skulle ju samåka med våra nya bästisar Snösvänget och skickade verkligen full buss. Snösvänget däremot hade absolut inget emot att åka norrut över en helg för att spela och umgås.

Jag lät mig inte nedslås av att "bara" ha en gästande orkester, det här skulle ju bli av! I samma veva tog Luhrarnes grundare kontakt med dåvarande Luhr-direktör och ville ha jubileumsfest så trots att jubileumsåret egentligen redan var missat så fick jag ett jubileum på halsen med. Huvudansvaret för det stannade dock kvar hos direktören. Så nu skulle vi ha en kombinerad festival- och jubileumshelg och den behövde ett namn. För att spela an på traditionerna så blev det STORKRöv (STudentOReskterfestival Region ÖVriga Sverige) och på tygmärket var det mycket riktigt en storkröv!

Så helgen hade växt och det skulle verkligen bli av! Jag som utsett mig själv till ledare av festivalgruppen skötte just kommunikation med bland annat besökarna. Många, många mail blev det under hösten 2003 - mest från Snösvänget. Men så en dag poppade ett helt nytt mail upp i inboxen. Tydligen hade Geflabandet sett dagens ljus nere i Gävle och var nu redo att ge sig in i studentorkestervärlden. Så jag fick förfrågan om de också kunde komma vilket självklart gick bra. I slutändan så dök endast den saxofonspelande grundaren upp. Han gjorde några inhopp med både Luhrarne och Snösvänget under helgen och han hade kul. Där lades grunden till en mångårig festivalrelation. För det här var ju innan Facebook.. det fanns många personer som man verkligen endast pratade med när man var på festival och däremellan hade ingen kontakt med alls.

När så de flesta studentmusiker också började hänga på Facebook så blev det enklare att umgås och utveckla vänskapen även utanför festivalerna och där rullade det också vidare. Geflabandet och Luhrarne har alltid stått nära varandra.

Så vad var det då som egentligen var så speciellt med den där hösten 2003 då vi i snöiga november arrangerade ett kombinerat jubileum/festival i Luleå? Han som grundade Geflabandet och så gärna ville komma och hälsa på är ju ingen annan än min Johan. Den där helgen för 10 år så vitt vi vet första gången vi träffades. Med tanke på hur många gemensamma band vi har så kan våra vägar förstås ha korsats många gånger tidigare men där och då hälsade vi på varandra första gången. Där började den vänskap som slutade med att Johan flyttade till mig i Luleå.

Men det var en helt annan tid.. Vi var helt andra personer än vad vi är idag. Men vem vet vad som hade hänt om jag inte tjatat med mig Luhrarne att arrangera festival i Luleå för 10 år sedan?

Tack min härliga festivalgrupp! Någon som minns förresten exakt vilka vi var...?

Det nyare "friskare" livet!

Det jag alltid ifrågasatt med träning är just den här superhetsen, att man går från att ena dagen sitta på soffan till att pressa sig på gymmet så man får värk och blir allmänt slutkörd. Varför vill man egentligen ägna sig åt något som man får ont av? Jag har alltid varit mer en vän av att bygga upp en bra vardagsmotion och få in träningen naturligt i livet. Av samma anledning har jag alltid haft suspekt inställning gentemot människor som springer sig så slut att de måste spy direkt vid målgång. Varför gör man något som man blir sjuk av? Exakt samma fundering har jag kring personer som satt i system att spy varje gång de dricker alkohol, om jag blev så sjuk varje gång jag drack, ja då hade jag blivit nykterist för en himla många år sedan.

Jag tror mer på lagom är bäst. Sedan är det klart att det inte alltid blir så. Så många gånger som jag sökt läkarvård efter idrottsaktiviteter, ja, det kan jag inte ens räkna till ens om jag försöker. Lite lättare är det att hålla koll på festkvällarna som gått lite för långt, som sagt, jag gillar inte att späka min kropp i onödan.

Nu har jag aktivt bestämt mig för att gå tillbaka till det livet jag levde som ungdom och junior, avsevärt mera nyktert och framför allt så satte jag orienterandet i främsta rum. Jag valde till exempel bort min nollning på gymnasiet för att springa nattorientering (Okej, nattorientering resulterade i ohyggligt mycket skador och det har jag sedan länge slutat med men valet var fortfarande det rätta, den där nollningen spårade ur så fullständigt att jag är glad att jag missade den och de så kallade "konsekvenserna" vi som missade skulle drabbas av uteblev. Fast det är klart, vem tänker på att hitta på hyss för tre ettor när rektorn är spritt språngande galet arg för hur nollningen slutade och har tillsett en utredning..)

Jag visste att det skulle komma tillfällen nu under våren där mina två huvudsakliga intressen, musik och orientering, skulle ställas direkt mot varandra. Men jag har bestämt mig för att göra en sista ordentlig idrottssatsning innan jag blir glad motionär på allvar och att det skulle innebära uppoffringar var jag redan från början beredd på.

Festandet var den minsta uppoffringen, i och med Johans jobbtider så dricker vi väldigt sällan alkohol numera ändå och jag har till och med övervägt att skära ned ytterligare. Man kan ju faktiskt åka på studentorkesterfestival utan att dricka alkohol. En del påstår till och med att man spelar bättre när man är nykter.. Men så är det just det där med studentorkesteraktiviteterna som tenderar att inträffa samtidigt som det går orienteringstävlingar jag inte bara vill utan också borde springa. Jag behöver helt enkelt samla ihop lite bra resultat.

Så nu sitter jag här och försöker pussla ihop våren så jag hinner göra så mycket som möjligt av det jag vill. Nåväl, nästa vecka kommer jag veta lite mer för då går jag in i nästa fas i min comeback - klubbytet! Kommer jag upp i en form som ger mig plats i stafettlag.. det var så länge sedan jag sprang kavel så då är det nog faktiskt värt några extra uppoffringar. Ska bli spännande!

Ute på äventyr igen!

Efter lite velande så beslutade jag mig för att följa med även på årets INK som nu dessutom råkade sammanfalla med 55-årsjubileum och Axelnatten i Åbo. Så redan i onsdags tog jag mig ner till Stockholm för att hinna gå på ett rep innan resan. Allting slumpade sig sedan som så att Strindens behövde en barnvakt då de kom med morgontåget på torsdagen så jag erbjöd mig att ta de runt lite i Stockholm så de fick mat och shopping i sig. Tyvärr misslyckades jag med att hitta ett café som säljer kulglass i mars men vi fick åtminstone ett privat litet rum på Vetekatten! Sedan skickade jag tillbaka Strindens till Sqrubben i förväg medan jag attackshoppade solglasögon, vårjacka och ett par skor jag egentligen inte behövde. Under eftermiddagen hittade alltfler PQ:are ner till Sqrubben och förfesten kom igång innan det var dax att åka till färjeterminalen. Några skulle möta upp oss vid färjan och tja.. de allra flesta lyckades ju också ta sig till rätt terminal och kom med båten.

För att använda Johans ord, vi hade hytterna nere i dödsfällan, d v s på våningen under bildäck. Men det gick bra det med. Tyvärr så missade jag att se Strindens hyttar, jag hade mer än gärna sett hur de fick in sin 4-metersplanka som orsakade sådana problem med taxi när de skulle till terminalen. Båtresan förflöt med lite lagom spänning via Tax Free-shoppen, hyttfest, karaoke och mer hyttfest. Jag ska inte nämna några namn men det fanns ett par personer som behöver träna på sitt båtbeteende..

Tidigt på fredagmorgon var vi så framme i Åbo och blev mötta av några Axelbanditer som hade med sig en skåpbil så vi slapp undan att ta allt vårt bagage på bussen in till stan. Efter frukost uppe i loftet så fortsatte dagen med spelning på en lågstadieskola där de små finska barnen verkade otroligt roade av studentmusikerna som underhöll i deras gympasal.

Strindens "spelar"!

Barnen är väldigt koncentrerade när PQ spelar i gympasalen.

Efter det fortsatte vi bort till Arken där vi spelade utomhus i solen innan vi fick lunch. Jag som är en språkgalning roade mig med att läsa på alla skyltar och var glad åt tvåspråkigheten för då kunde jag komma på vad det stod på flera andra ställen med. Språk är ju egentligen inget annat än en kod och koder kan man knäcka.

Här hade nu Axelbandet planerat in en exkursion ut till Oriketo, avfallsförbränningsanläggningen, det här stället var intressant men hade två stora fel, det luktade fruktansvärt och stolarna i konferenssalen var grymt sköna när man knappt har sovit de två senaste nätterna.. Så jag höll mig vaken genom att ställa frågor och aktivt delta i diskussionen.

Nu fick vi slutligen komma in i skolan där vi skulle sova, tyvärr var alla så uppe i varv nu så det var rent omöjligt att snika in en tupplur men jag fick in lite vila i alla fall och piffade till mig inför kvällens aktiviteter. För nu väntade spritorientering innan middag och jam natten lång. Jag hamnade i samma lag som Skogs-Janne, Lurken, Isak och Mekko. Vi fick Minnie till fadder och så gav vi oss iväg runt i akademikvarteren för att klara våra uppdrag. Tydligen tog vi lite tid på oss att ta oss runt för när vi varit vid vår sista station så packade de ihop helt och hållet.. Jag skyller på grabbarna!

Det blev inte riktigt fest natten lång för min del, jag, Simo och Årä gick hem till skolan strax innan midnatt och när vi checkade in oss så såg vi att ungefär hälften av PQ hade redan gått och lagt sig. Jag passade på att korrigera stavningen av mitt efternamn och fick så mycket riktigt mitt namn rättstavat under resten av helgen! Tack Jenna!

Lördagen började så med liv i luckan när Kårsdraget anlände för att vara med på Axelnatten, därefter följde frukost på skolan innan vi skulle ner på stan för att spela. Det fina Åbo-vädret hade nu bytts ut och solen gömde sig till förmån för regn (även om vi gjorde vårt bästa för att inte låtsas om det). Efter den bejublade succén nere på stan så fick vi lunch på loftet innan det var ledig tid att göra vad man ville under. En del passade på att gå på stan då men jag hängde mest kvar på loftet innan jag gick till skolan.

Heinz solar (med vinterjacka på)!

Så slutligen var det dax för helgens höjdpunkt! Bankett på kåren och så förstås Axelnatten med dess spelningar! Det lilla regnet fortsatte att göra sig smått påmint men vi höll envist fast vid att låtsas som om det inte regnade. Min första finska studentsittning var riktigt trevlig, den var ordentlig med bordsplacering och allt men det jag gillade allra bäst var pausen på 15 minuter halvvägs genom sittning! Perfekt för att putsa näsan eller springa till baren utan att behöva gå ifrån sittningen.

Efter banketten spelade först Strindens och sedan PQ innan Axelbandet tog vid och underhöll resten av kvällen. Det var bra spelningar även om jag under Axelbandets andra set tyckte det behövdes lite mer fart - men det var ju mest för risken att somna igen utan liv och rörelse. Mellan deras set så gömde jag mig bak i logen och mumsade i mig av de snacks som fanns där för att få energi - och tur var det, det skulle dröja tills jag fick nattmat.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men helt plötsligt skulle lätta trät ha tofsar!

Baletten Paletten är ständigt glad!

Strax efter att Axelbandet avslutat sin bejublade konsert så stängde Kåren och folk begav sig antingen hemåt eller till eftersläppet på Submarina. Jag slog följe med Tigern och Isak i Strindens och fick ansvaret för kartan och ta oss dit, fast det var ett himla gnäll på min kartläsning bara för att de tyckte det var långt att gå! Men fram kom vi förstås. Inte för att det hjälpte.. vi blev inte insläppta förrän Stalin kom fram och talade om för de som jobbade vilka som skulle in. Med tala om innebar att vi alla skulle få en Axelbandsstämpel på handen - som jag redan hade från Kåren! Suck och stön att stå ute där det var kallt.

Men till slut fick vi komma in i en väldigt fin och stor lokal för efterfest. Sent omsider fick jag även pyttipanna till nattmat, fastän jag precis missade den första skålen och jag aldrig har upplevt en sådan lökfylld pyttipanna så gick det att äta. Sommartiden norpade ytterligare tid av festen och snart var det nästan morgon så jag begav mig tillbaka till skolan i sällskap av Keso, Isak och Mekko och någon Axelbandit jag inte riktigt uppfattade vem det var.

Söndag morgon skulle skolan utrymmas tidigt och Axelbandet som festat hela natten lång stormade in för att vecka oss och se till att vi kom iväg ordentligt. Alla saker skulle flyttas till loftet och det omedelbums. Flera i PQ begav sig sedan ner på stan på jakt efter något café, sillisen var ännu en bit bort. Jag följde med andra gruppen ner men när jag och Keso fått bekräftat att allt var stängt gick vi tillbaka och transporterade oss sedan istället till bort till sillisen. Tyvärr missade vi med morgonpromenaden chansen att säga hejdå till Strindens men det är ju snart NATOM så det blir nog bra det med!

Sillisen var en komplett brunchbuffé! Jag som inte äter sill har aldrig varit så nöjd med en sillis! Förutom youghurt och mackor så fanns det ju bacon, ägg, köttbullar, frukt, grönsaker och så förstås den där sillen med potatis. Oj, vad jag svullade mig mätt! De som gett sig av ner mot stan kom inte tillbaka utan var ute på egna äventyr och borta på Faust blev stämningen snabbt lite dämpad då det låg folk och sov i varenda vrå. Men det var ett trevligt häng fram tills vi skickades tillbaka till loftet, Axelbandet hade ju också fullt upp med att städa ur lokaler från igår.

SOSSu och Axelbandet i baren på Faust.

Jag och Keso passade på att handla lite mera ätbart under eftermiddagen, även om vi hade lite problem med riktningen av vägbeskrivningen först, men det gjorde inte så mycket för nu var solen tillbaka och det var bara mysigt att promenera i solen. Utbudet i mataffären fick mig att på allvar överväga att lära mig finska och flytta till Finland - min favoritöl och mina favoritpopcorn samlade i den vanliga mataffären? Kom igen! I Luleå finns popcornen typ ingenstans och ölen går inte ens att köpa på systembolaget!

Vistelsen i Åbo rundades sedan av med bastu och matrester från helgen. Äcklas överraskade oss med att ha satt ihop en liten video av PQ:s äventyr under Axelnatten, jag måste se till att få en kopia av den. Jag begav mig ifrån bastun lite tidigare i sällskap av Kårsdraget och Hurra!!, passade på att få lite varm choklad i mig (sedan Axelnatten så hade en förkylning börjat få fäste i kroppen) innan det var dax för färja.

På färjan hem var min plan enkel, köp choklad till Johan och gå sedan och sov. Men baletthytten hade ju fest för att fira Tanjas födelsedag så det höll inte.. Det blev fest en bra bit in på natten och istället för att lägga mig först av alla så blev jag, Keso och Gael uppe längst av alla...

Väckningen fungerade inte riktigt i Stockholm så först 10 minuter innan vi ankom till färjeterminalen blev jag varse om att jag måste upp, klä på mig och packa ur hytten. Turligt nog hade jag inte packat upp så mycket under resan och jag tror att jag fick med mig allt. Det enda jag inte hittar är ena tassen till mina hörlurar men sådana slarvar man ju bort mest hela tiden. De flesta åkte nu åt sina egna håll, ett gäng hann dessutom iväg innan oss andra men jag och Rädisa fortsatte till Sqrubben och hittade där Någon, Heintz och Ruben. Heintz var egentligen på väg hem men lockades att stanna kvar för frukost.

I Sqrubben väntade också de mycket fina, nya soffdynorna! Under helgen hade nämligen Apellet och Helnöt skurit till dynorna och klätt på de fina överdrag som jag sydde som nolle-uppdrag. Det var lite väl snett och vint på vissa ställen så jag kunde inte motstå frestelsen att snygga till men på det stora hela så såg det ju finfint ut!

Heinz provligger de nya soffdynorna!

Innan jag hann bege mig från Sqrubben så hade Lussekatt och Quarro hunnit komma dit, Sumo titta förbi en sväng och efter mastermässan kom även Mjöl dit. Så jag fick säga hejdå till många personer innan jag tog mig till centralen, lunchade och for ut till Arlanda igen.

Vid det här laget var jag trött men ändå på gott humör och supertaggad inför lite allt möjligt. Men incheckningen av mitt bagage väckte den där oroskänslan i magen som jag inte haft sedan jag flög hem från USA första gången och de glömde kvar min väska i London. Mycket riktigt så hittade min väska inte fram till planet. Hon som tog upp min rapport verkade själv förvånad över hur en väska försvinner på en direktresa och hade ingen information om den i datorn.

Så istället för att gå och lägga mig när jag kom hem fick jag sitta uppe och vänta på att min väska skulle komma hem fem timmar efter mig. Och som den såg ut! Det blev att omedelbart ta fram kameran och göra en skadeanmälan, den måste ha rasat av bandet för att kunna se ut sådär, ena hjulet var ju krossat! Det la minst sagt sordin på mitt goda humör.

Men det var ändå en underbar helg så många tack till Axelbandet, Strindens och PQ och alla ni andra som bidrog till dessa mycket trevliga dagar!

Fortsatt det här med foton.

Hittade två mindre ramar när jag städade arbetsrummet (nej, fortfarande inte de ramarna jag verkligen vill hitta) så nu har vi för stunden satt pricken över i när det gäller fotoväggen i vardagsrummet. Passade samtidigt på att rama in Sigges fina fotomontage från Hjälteturnén 2011, när den lilla tappra skaran står och försöker hålla humöret i topp framför Tigerbussen (och så Ruben inklippt till höger då han var långt bortom väckning i en av bilarna). Poängen med foton är ju att man ska minnas glada stunder!

Slutligen!

Efter många om och men och en väldigt lång tid.. I en vecka kröp jag runt på golvet och mätte upp tyg och klippte upp för att sedan sy, sy och sy. Resultatet? 13 st nya överdrag till de nya soffdynorna till Sqrubben. Så i helgen slog jag massa flugor i en smäll genom att åka ner till Stockholm, vara med på QORK, träffa massa goa studentmusiker (okej, träffade lite annat folk med) och så förstås byta ut överdragen och nolle-tröja till en riktig P-tröja! Jag är fullvärdig medlem!! Slutligen!

Min docka mannekängar min nya tröja ihop med fracken!

Kroppsformsinsikt!

Okej, för några dagar tog jag och ställde in min julklapp efter mina mått, få saker ger så pass stor insikt i hur ens figur ser ut som att fysiskt se det framför sig. Även Johan har snokat runt kring dockan och konstaterat att jag tydligen har päronfigur. Jag hotade i vanlig ordning med att på måndag inleda en nyttighetsregim där även hembakat skulle ut från menyn (köpegodis har vi redan slutat med efter att ha konstaterat att julen blev lite väl sockersöt så nu har vi stopp fram till påsk).

Nåväl, mått i all ära, dockan såg lite naken ut så jag flyttade över P-fracken dit, dock visade den sig vara lite för tung för även när jag ställer in min höjd så sjunker den ihop lite. Men fracken behöver lagas och kompletteras så det är klart den ska hänga på dockan och nog ser det snyggare ut att ha fracken framme i vardagsrummet jämfört hänga bakom arbetsrumsdörren!

Får se om jag verkligen orkar ge mig på en regim för att jobba med mina mått, lite träning skulle ju inte skada men förutom att vi är allmänt dåliga på att äta på fasta tider så är måltiderna ganska så bra redan. Även om sötstoppet infördes främst med mina tänder i åtanke (Johans tänder klarar sig av någon anledning alltid oavsett).