Integritetskyddsmyndigheten var vad som krävdes.

I över tre år har vi kämpat för att få samma hantverkare som misslyckades med vår renovering att ta ner samtliga bilder de tagit och publicerat på olika sociala medier. Jag har för länge sedan tappat räkningen hur många gånger vi har bett om att få bilderna nedtagna. Det landar nog en bra bit över 50 gånger. Vi har förklarat ansvarsfrågor, hänvisat till GDPR och Bälters egna integritetspolicy. Inget har hjälpt. Dessutom har vi mötts av tystnad. Det enda svaret var när Johan Allvin hotade med polisanmälan om vi inte slutade be honom ta ner den sista bilden och då fick vi minsann veta att ingen ur vår familj hade rätt att bestämma vilka bilder han publicerade.

Men när jag gjorde den vanliga kollen i måndags var dock faktiskt den sista bilden borta. Vad var annorlunda? Varför just nu? I lördags anmälde jag för andra gången Bälters till Imy (Integritetskyddsmyndigheten). Den här gången skickade jag med bilagor som visade på deras arrogans gentemot sina kunders personuppgifter. Sedan försvann bilden. Kan det verkligen stämma att en svensk myndighet kan arbeta så snabbt? Vår teori är att de kontaktade Bälters i måndags morse för att dubbelkolla de uppgifter jag lämnat. Varför anmäla Bälters och inte Allvin Design? Vid tiden för när den aktuella bilden togs och publicerades arbetade Allvin som snickare för Bälters och föll därför under deras integritetspolicy. En policy vi är tveksamma till att någon faktiskt har läst och kan (språkfelen i den är dessutom bitvis bedrövliga).

Vi har alltid förundrats över varför Allvin insisterat på att ha kvar bilder på nätet från en renovering han uppenbarligen misslyckats med och som inneburit en missnöjd kund. Men tydligen var det ändå viktigt av ren principsak.

Hela agerandet är totalt orimligt. Från början till slut. De allra flesta av oss har större hyfs än så och tar ner bilder bara någon ber oss. Det här gällde dessutom företag som är bundna av lagstiftning för personuppgiftshantering. Skrämmande.

En Amerika-resa

När människor började emigrera till Amerika så visste de flesta att det var en envägsresa. De skulle inte återvända. Det gamla livet lämnade man bakom sig. Man gjorde sig av med det som var otympligt och onödigt att resa med och man började ett nytt liv någon annanstans. Idag är inte Amerika-resor eller deras motsvarighet lika definitiva. Det är lättare att resa, det är lättare att ändra sig.

Jag är en rotare. Jag uppskattar förvisso att resa och besöka andra platser men det viktigaste för mig är att ha mitt hem. Min plats att vara på. "Hemma är där man bor och trivs." Det har varit mitt mantra hela livet. Jag bodde på en och samma plats hela min uppväxt, även om vi hela tiden levde under skuggan av min mammas vantrivsel och prat om att flytta så blev vi ändå kvar där i radhuset. Jag bodde orimligt länge i mitt studentrum just för att flytta i onödan inte är min grej. Sedan blev det ännu längre tid i lägenheten. Det var i lägenheten jag bildade familj. Det var där vi gjorde plats för tjejerna.

Men det var också då vi började planera för det nya livet.

Första gången en flytt söderöver kom på tal var Emma inte ens ett år fyllda. Johan sökte ett jobb här nere och blev kallad på intervju. Strax innan ändrade de sig dock men vi hade redan bokat resan och åkte ner. Mamma var ännu väldigt tydlig med att hon INTE ville släppa ifrån sig huset så vi var och kollade på lite andra hus, bland annat ett rätt fint hus i Vena (så här i efterhand hade Hultsfreds kommun varit ett klart bättre alternativ med tanke på vad de erbjuder i form av musikskola och simskola jämfört med Vimmerby). Men huset kändes inte helt rätt. För mycket som behövde göras. Det fanns dessutom ett hus och gård nära som vi borde kunna få ta över. Vi hade ändå förvarnat mamma om att ifall Johan fick jobbet så skulle vi behöva flytta in åtminstone tillfälligt. Hon var INTE redo.

Året efter började vi prata om det mer. Om att flytta ner. Vi började känna oss trångbodda i lägenheten och husen i Luleå var dyra om man inte var villig att bo långt från tätorten. Dessutom kändes det vettigt att flytta närmare släkten. Det ÄR trots allt lite besvärligt att bo långt bort när man har barn. Så redan innan Alice föddes började planerna. Badrummet renoverades enligt våra önskemål. Vardagsrummet tapetserades. Vi började planera för de andra rummen.

Att Alice dessutom föddes prematurt med tillhörande kaos stärkte oss i beslutet att det var rätt att flytta närmare släkten. Till ett större nätverk. Att packa ihop lägenheten var ett elände utan dess like men vi löste det. Vi knöt ihop säcken med Luleå under några sista dagar och sedan körde vi ner. Utmed E4:an som så många gånger förr. Emma hade redan gjort den bilresan flera gånger. Alice en gång tur och retur. Men nu var det för att börja ett nytt liv i söder.

Men livet i söder? Stödet från släkten var väl inte överväldigande. Ville vi ha barnvakt när Alice hade babysim så innebar det att gå upp extra tidigt på söndagar för att först köra Emma åt andra hållet bort till farmor och sedan in till stan igen. Passa henne hemma hos oss var för jobbigt. Inte heller kunde vi få barnvakt så vi kunde spela ihop i musikkåren. Det var också en för stor uppoffring. Inte heller kom vi in i samhället. Avsaknad av öppen förskola i kombination med de riktigt opraktiska tiderna för allmän förskola ledde till att vi inte lärde känna några andra föräldrar alls till att börja med. Pandemin gjorde sitt till med att Emma började skolan just då när vi inte fick ses alls. Först nu, när hon gått tre år i skolan finns det något som påminner om ett nätverk mellan föräldrarna. När det gäller Alice har vi dock ingen kontakt med andra föräldrar. Alice har fortfarande inte haft något kalas med vänner. Emma har firat med kompisar tre gånger redan. Förra året orkade jag inte styra upp något mer än för familjen dock. Renoveringen har krävt sitt av oss. Renoveringen som aldrig blir klar. Renoveringen som gjort oss till paria i släkten. Så alla de släktingarna vi flyttade närmare? Ja, de träffar vi inte alls längre.

Vi har försökt lösa barnens fritid. Vi har betalat dyrt och åkt långt för simskola. Vi har försökt få det att fungera med orienteringen men ironiskt nog är det längre till tävlingarna här än vi hade i Luleå och klubben verkar helt ha gett upp ungdomsträning och planerar för att siste man släcker lyset. Vi har försökt driva på men möts av motstånd och bortförklaringar. Kulturskolan går alltjämt på sparlåga här och man verkar inte riktigt bry sig om barns möjligheter.

Inte har det gått bra att hitta jobb heller. När vi flyttade ner var planen att jag skulle bli lärare men det var ju horribel arbetsmiljö här nere så det fallerade fullständigt. På biblioteket trivdes jag men lasades ut och har samtidigt fått se de som kommit efter mig få arbeta vidare. Min kompetens är helt enkelt inte uppskattad här. Även Johan har svårt att hitta något permanent. Man pratar om en kockbrist men ändå är det inte helt lätt att få fast jobb.

"Hemma är där man bor och trivs" men det är precis det vi inte gör. Huset är misär. I september är det fyra år sedan vi kunde äta mat i vårt egna kök. Husgerådet är alltjämt nedpackat. En obegripligt eländigt uselt genomförd köksrenovering som kostade oss nästan alla släktingar. Så varför fortsätter vi? För två år sedan övervägde vi ändå att flytta. Jag och Johan åkte till Borlänge över en helg och kollade på inte mindre än tre hus men inget av dem föll oss i smaken. Jag var erbjuden ett jobb där så det hade kunnat bli ett nytt liv. En försvårande faktor då var Alice. Kommunerna har nämligen rätt att ta hela fyra månader på sig att ordna fram en förskoleplats. Risken att stå utan barnomsorg vid en flytt var alltså påtaglig. Nu i år är den faktorn eliminerad. Alice börjar skolan i höst. Skolplikten gör att skolorna har en skyldighet att ordna fram en skolplats inom en vecka från att man kommer till en ny kommun.

Det här är min släktgård. Den har gått i arv i åtskilliga generationer. Morfar betalade dyrt för att lösa ut sin systers del av arvet för att få äga den själv. Det är hit jag har kommit hela livet. Jag har minnen här. Jag lärde mig cykla här ute på lagårdsplanen. Vi flyttade hit när barnen var små. Även om Emma redan första dagen frågade när vi skulle åka hem igen. Varje gång tidigare vi varit här så hade vi gjort just det. Åkt hem igen. Alice minns inte att bo någon annanstans. Det är här hon gjort alla stora grejer. Vi har slitit för att skapa ett hem samtidigt som vi känt oss utanför och ovälkomna. Oönskade. Hur många skulle ens bry sig om vi försvann iväg?

Så i bakhuvudet har tanken malt. Borde vi flytta igen? Acceptera förlusten. Börja om någon annanstans. Eller helt enkelt återvända till Norrbotten där vi kände oss välkomna och uppskattade? Men vi vet också att gör vi flytten igen. Då blir det en Amerika-resa. Vi kommer aldrig komma tillbaka hit och hälsa på som vi gjorde innan vi flyttade hit. Någon föreslog just det. Att vi kunde ha det här kvar för att hälsa på ibland. Men göra barnens hem till ett sommarhus? Nej! Ingen av oss skulle orka komma tillbaka hit igen efter att ha misslyckats med att bo här. Nästa flytt blir utan återvändo. Då kommer gården säljas. Mina syskon vill inte ha den och jag tänker INTE förvalta den till tjejerna blir stora. Tar jag deras hem ifrån dem så är det för alltid.

Oavsett vad som händer så gör det ont. Det kommer göra ont under lång tid framöver. Kanske för alltid. Men jag vet också hur det är att växa upp med en förälder som bara pratar om att flytta. Som inte trivs. Mina barn har redan genomlidit fyra år av renoveringskaos. Det är två tredjedelar av Alices liv.  Ledsna föräldrar. Vi vill bara skapa ett stabilt och permanent liv åt dem. Just nu är vi fast i limbo. Vi äger inte stället så vi kan inte göra något alls. Jag ville bli delägare när vi flyttade in men då var mamma inte redo att släppa in mig. Jag borde tagit det varningstecknet på större allvar. Precis som när vi var och tittade på huset i Vena. För att hon inte var redo. Vi borde ha förstått att det inte skulle fungera. Att vi inte är ägare har definitivt försvårat renoveringen och nu är det totalt kaos med precis allting. Vi har blivit ljugna för så många gånger. Avvisade. Ovälkomna. Är det då man ska acceptera förlusten och bara flytta? Göra sin Amerika-resa och sätta punkt för den här tiden en gång för alla.