Det är ingen som har "gratulerat" mig idag. Det ska man inte göra heller. Det är en otroligt onödig nödvändig dag. Själv vaknade jag med en massiv huvudvärk, sådana jag brukade ha jämt förut. Innan jag hittade till Smärtkliniken, innan jag fick en bra behandling, innan jag lärde mig leva rätt. Nu är värken tillbaka och jag vet varför. Min stressnivå är bortom alla gränser just nu. Jag vill inte bo kvar i huset längre. Så fel har allting gått med renoveringen. Renoveringen som aldrig blir klar. Jag mår fysiskt dålig av att vara här. Så jag hemnetknarkar på lediga stunder. Jag kollar på jobb långt, långt borta. Jag ångrar att vi överhuvudtaget flyttade hit. Varenda sak vi har tagit oss för sedan familjens minsting föddes har varit en kamp. Inget har rullat på lätt och smidigt. Jag måste slåss jämt. För allt. Nu vill jag inte slåss längre. Jag vill börja om. Jag vill åka någon annanstans. Där det inte gör så ont längre. För just nu gör det ont varje dag. Hela tiden. Så jobbigt borde inte livet behöva vara.
Jag vill inte bli gratulerad på internationella kvinnodagen. Jag vill bara att det ska finnas en bättre och mer jämställd värld för mina flickor att växa upp i. Det börjar bli ont om tid. Snabba på världen!
