Ännu ett år, ännu ett decennium faktiskt.

Det var några år sedan jag faktiskt skrev en årskrönika. Bloggen har varit en av sakerna jag har prioriterat ner under en tid. Skrivandet överlag faktiskt. Vilket är synd.

Men nu är alltså 2019 snart slut. Det som jag på förhand hade bestämt skulle bli mitt fantastiska år med stora bedrifter. Det blev det inte. Det blev ett år i sjukdomens tecken. Min evighetsförkylning gav visserligen med sig till slut med endast fyra återfall under hösten. Men övriga familjen. Herregud alltså. Har barnen ens varit i förskolan? Ibland kan man undra.

Renoveringshelvetet. Som jag hatar det. På riktigt, riktigt, äkta maniskt vansinneshat. Jag vet inte ens om jag kan komma över det. Så jag gör det enda jag kan och planerar nästa renovering. Annan hantverkare dock. Hoppas han kan. Jag behöver något som går min väg. Det nya året kommer jag få inleda med att sanera sot i arbetsrummet. Det får bara mitt glödgade hat av renoveringen att bli värre men rummet är i praktiken obrukbart just nu och vi behöver hålla barnen och katten ute ifrån det jämt.

Katten ja, med renoveringen kom råttan in. Råttan med stort R (vars kompis jag misstänker bor i vår långgarderob). Det är visst råttår i år. De snodde de sista av mina äpplen och päron också. Jag reagerade med att slutligen skaffa katt. Hon är helt galen i både mat och ja just det, helt galen. Passar in perfekt i familjen alltså. Lite sur över att inte få röra sig fritt i hela huset men vi har som sagt vad ett rum under renovering och ett annat i akut behov av sotsanering. Vårt hus är extremt olämpligt för små barn och små djur just nu. Jag nämnde hur mycket jag hatade renoveringen, inte sant?

Nytt jobb igen.. men där går det bra väl? Jag har ju inte slutat än. Lite blandat om man säger så. Men jag har åtminstone fantastiska kollegor och känner för första gången sedan flytten att jag börjar ha riktiga vänner på nära håll igen. Som jag till och med träffat utanför arbetstid! Med flit! Helt makalöst. De inger hopp inför framtiden.

Min svenska klassiker, min stora dröm. Den fortsätter att blekna. Drygt med en dröm som inte stöttas dessutom, som man bara får höra att man inte kan göra. Att det är lika så gott att strunta i det. Och EN orienteringstävling blev det i år - om jag inte räknar skuggningarna i inskolning. På riktigt. Det är helt värdelöst. Men det har varit kul att springa med barnen. De utvecklas, de växer upp. Så därför svider det extra mycket att jag måste ta av deras tid för att sanera huset. Jag hatar verkligen renoveringen.

Ett decennium, 10 år. Det är alltså det här man har sin blog till, kommer ihåg vad man gjorde för 10 år sedan på den nyårsaftonen. För jag mindes inte, jag fick bläddra tillbaka och kolla. Men jag var med Johan. Vi är inne på vårt 12:e år tillsammans. Det känns både vansinnigt men helt rimligt. Så mycket som vi fått uppleva ihop. Men också så tungt slutet på det här året har varit. Jag är trött, så trött.

Måtte nästa år bli friskare. Måtte vi kunna ta tillbaka lite drömmar igen. Och måtte jag kunna förlika med mig renoveringen. Jag hatar verkligen, verkligen den här köksrenoveringen.

Vem hjälper vem?

Jag har funderat över det mycket på sistone, vad ligger egentligen i att hjälpa en annan person? Jag kom faktiskt fram till något. Att hjälpa en annan person kan delas upp i två olika sätt:

1) Du hjälper utifrån dina egna intressen, vad du vill och har lust med att erbjuda.

2) Du hjälper utifrån mottagarens behov, vad den faktiskt behöver ha hjälp med - oavsett om du egentligen ville göra just det.

Det första är rent egoistiskt och handlar mer om att du vill känna att du har hjälpt. Att du har bidragit - även som så faktiskt kanske inte var fallet. I det andra fallet är du lyhörd och lyssnar in vad den andra personen faktiskt behöver och hjälpen blir också bättre.

Är du sur och tycker du fått ett dåligt tack och inte blivit tillräckligt uppmärksammad när du har hjälpt till? Rannsaka dig själv. På vilket sätt hjälpte du? Var det enligt det första eller det andra sättet? Jag har noterat att de flesta människor hellre hjälper enligt den första metoden. Man vill känna sig duktig och erbjuder därför sin hjälp - men bara saker som man verkligen, verkligen vill göra. Man mer eller mindre kräver uppskattning för ett jobb man inte blivit ombedd att göra, kanske har genomförts dåligt eller på ett så galet sätt att det ändå måste göras om. Men förväntar sig fortfarande ett tack för att man hade goda avsikter. Jag avskyr faktiskt sådant. När jag förväntas säga tack till något som har gett mig merarbete eller är så respektlöst genomfört därför att mitt sätt att göra saker på har totalt ignorerats och den enda reaktionen jag får på det är någon fnysning som antyder att jag är löjlig och oflexibel i mitt sätt att göra saker.

Vill du hjälpa till på riktigt så måste du faktiskt vara lyhörd gentemot hur andra personer vill ha saker genomförda. Att hjälpa innebär inte bara att få något gjort utan också att respektera att vi är olika och olika saker är olika viktiga för oss. Du själv kanske inte bryr dig i vilket fönster en viss krukväxt ställs tillbaka efter en fönstertvätt. Men för den som verkligen tycker om växter och har lärt sig vilket solljus om passar bäst så har det självklart stor betydelse. Det handlar om så lite, att fråga innan man sätter igång. Att inte bara gissa i vilket köksskåp olika porslin ska stå utan låta det stå kvar framme om du är osäker. Det är då man får ett äkta tack, för att man har varit lyhörd inför hjälpbehovet och också respekterat att saker och ting är annorlunda än hemma hos dig själv.

Tänk på saken. Tänk efter på riktigt. Erbjud sedan riktig hjälp. Eller bara låt bli helt och hållet.