Kan inte någon bara ordna den här julklappen till mig?

I 2,5 år har jag försökt få bort bilderna som hantverkarna publicerade på sina sociala medier utan vårt samtycke. Det räckte inte ens när det uppstod en öppen diskussion på Instagram under vilken vår "köksexpert" erkände att ett avtal hade brutits för att inlägget skulle tas bort. Länge låg kommentarerna där som ett öppet erkännande att han faktiskt agerat fel. Istället blev jag trakasserad över messenger där han försökte pressa mig att dra tillbaka en dålig recension. Sedan dess finns recensionsfunktionen inte kvar på hans sida, han tog bort det helt. Slutligen blockerade han mig på alla sociala medier och därmed försvann kommentarerna. Men bilderna då? Jodå, bilderna från VÅRT PRIVATA HEM som vi INTE HAR SAMTYCKT TILL och upprepade gånger BETT ATT FÅ BORTTAGNA. Ja, de ligger alltjämt kvar. Han kanske tror att jag inte kan se det längre i och med att jag är blockad. Snälla någon, jag är betydligt mer kunnig kring IT-teknik och sociala medier för att kunna kringgå det. Så jag vet att bilderna alltjämt ligger där. Mot vår vilja.

INGEN ANNAN ÄN JAG har heller försökt få bort dem. Det har varit min ensamma strid. Johans släktingar som alla ställde sig på hantverkarnas sida i detta har totalt struntat i detta. De som skulle föreställas vara på min sida i renoveringen? Nej, inte en enda förutom jag har slagits för att få bort bilderna fast flera håller med om att de inte borde ligga kvar. Detta har bidragit till den bild hantverkarna har haft av hela situationen. Att det är JAG som är en galen och rabiat kärring, att det är på grund av MIG som renoveringen gick åt helvete för JAG har ställt orimliga krav. Att vi tog in en extern besiktningsman som bekräftade alla grova fel vi upptäckt och dessutom hittade ännu fler har helt ignorerats. Det är istället JAG som blivit ensam skurk i detta. Den hatade, den utstötte. Detta bekräftas också av den absurda arrogans som pågår i att FORTSÄTTA insistera på att bilder ska ligga kvar på sociala medier över ett projekt som kunden är så grymt missnöjd med.

Det var vad vi fick för att följa en rekommendation. För att lita på någon vi trodde brydde sig om oss.

2,5 år sedan jag upptäckte dem och försökte få bort dem och alltjämt ligger de kvar. Ingen har hjälpt mig att ligga på för att de ska tas bort. Istället har folk drivit på alla andra möjliga saker. Jag har tvingats släppa in klåpare i mitt hem om och om igen för att åtgärda fel i ett kök som är bortom räddning. Jag har ignorerats om och om igen. Min åsikt och mina krav har bara körts över. Det här är fjärde julen utan ett riktigt kök, Alice sjätte jul i livet så hon minns inte ens hur det var att sitta till bords i ett kök och äta julmat. Kan ingen bara ge mig julklappen att få bort de förbannade bilderna någon gång?!?!??!?

Köksrenoveringen jubilerar igen.

Skulle kolla upp en sak i morse och upptäckte av en slump att våra tidigare hantverkare tydligen har ett instagram-konto. På detta fanns det också en bild publicerad från vår renovering - från tre månader INNAN jag började publicera en första video eller bild från MITT EGNA NYA KÖK. Så samma person som hackat på mig en hel massa om "inget mera sociala medier" har alltså ändå varit okej med att de själva publicerar bilder från renoveringar - utan kundens samtycke ska tilläggas!

Så jag kommenterade just detta och begärde att bilden skulle tas ned - vilket de också gjorde med en imponerande hastighet (vi har aldrig varit med om att få så snabb respons tidigare). Detta kompletterades sedan med att BLOCKERA mig från kontot helt och hållet. Vi har redan tidigare förstått att de här firmornas hantering av kritik är att hota kunder som skriver negativa recensioner och nu tar man alltså steget längre och helt och hållet blockerar personer som inte tillhör fanklubben. Detta trots att det enda inlägget som jag kommenterat på är nedtaget och jag ALDRIG tidigare har kommenterat en enda publicering de gjort i sociala medier. Det enda jag gjort är att skriva en recension - vilket är min rättighet som kund. Gör man ett bra jobb får man bra recensioner. Gör man ett dåligt jobb, går in för att vara okontaktbar, förstöra ägodelar för kunden och förhalar att göra åtgärder - ja då får man räkna med en dålig recension.

Men då vet jag vilken nivå som gäller.

Internationella kvinnodagen..

Det är ingen som har "gratulerat" mig idag. Det ska man inte göra heller. Det är en otroligt onödig nödvändig dag. Själv vaknade jag med en massiv huvudvärk, sådana jag brukade ha jämt förut. Innan jag hittade till Smärtkliniken, innan jag fick en bra behandling, innan jag lärde mig leva rätt. Nu är värken tillbaka och jag vet varför. Min stressnivå är bortom alla gränser just nu. Jag vill inte bo kvar i huset längre. Så fel har allting gått med renoveringen. Renoveringen som aldrig blir klar. Jag mår fysiskt dålig av att vara här. Så jag hemnetknarkar på lediga stunder. Jag kollar på jobb långt, långt borta. Jag ångrar att vi överhuvudtaget flyttade hit. Varenda sak vi har tagit oss för sedan familjens minsting föddes har varit en kamp. Inget har rullat på lätt och smidigt. Jag måste slåss jämt. För allt. Nu vill jag inte slåss längre. Jag vill börja om. Jag vill åka någon annanstans. Där det inte gör så ont längre. För just nu gör det ont varje dag. Hela tiden. Så jobbigt borde inte livet behöva vara.

Jag vill inte bli gratulerad på internationella kvinnodagen. Jag vill bara att det ska finnas en bättre och mer jämställd värld för mina flickor att växa upp i. Det börjar bli ont om tid. Snabba på världen!

Underbara Hubby alltså...

Jag: "-Ser jag anständig ut?"

Johan: "-Det är ju du."

Jag: "-Vad menar du? Kan jag gå till jobbet så här?"

Johan: "-Det är din speciella stil."

Jag: "????"

Johan: "-Alltså, det är ju du, det är sån du ser ut."

Någon som blev klok på det där?

Och jo.. jag klär mig olika beroende på om jag ska vikariera i lågstadiet eller om jag ska vara på gymnasiet men vad var det där för slags svar egentligen??

Äntligen!

Länge (till och med väldigt länge) har jag velat göra något åt bloggens utseende men det har inte riktigt blivit av, det har alltid funnits något mer akut att lägga tid på. Men nu är jag förkyld och tycker synd om mig själv och Johan säger alltid att jag borde vara mera självisk (fast han säger det faktiskt inte riktigt fullt så ofta längre sedan vår lilla orkan gjorde entré i vårt liv... hon tar onekligen en hel del tid från precis allting annat) så nu var jag självisk och la lite tid på mig!

Är inte helt nöjd men nu testar jag det här utseendet ett tag. Det är roligare än det förra i alla fall!

Jag tänker på alla er nya studenter..

För ganska så exakt sjutton år sedan stod jag i ett studentrum tillhörande en kille jag träffat för första gången fem dagar tidigare. Medans han letade fram nycklar och kontrakt så småpratade jag med hans flickvän. Sedan gick vi över till andra korridoren och där öppnades dörren till himmelriket - ett eget hem! Jag skrev omedelbart på andrahandskontraktet där ett namn redan var överstruket i rutan för andrahandshyresgäst. Först allt eftersom skulle jag upptäcka alla skavanker i det ganska slitna studentrummet men just då var min lycka gjord. Att jag verkligen inte hade något husgeråd alls gjorde mig ingenting, rummet var ju åtminstone möblerat. Min bostadsförmedlare tillika min nya klasskompis och hans tjej lånade mig två filtar så jag åtminstone hade något som påminde om täcke till att börja med.

På några korta timmar innan jag skulle på Välkomstmiddagen så flyttade jag över mina saker till mitt nya hem och sprang till affären och köpte lite frukost inför helgen. En intensiv bostadsjakt som pågått sedan jag fick mitt reservantagningsbesked åtta dagar tidigare var till ända. Åtta dagar under vilka studentbostadsförmedlingen faktiskt stängde några dagar och satte upp den föga uppmuntrade skylten "Stängt på grund av bostadsbrist" på sin dörr. Av de åtta dagarna hade jag tillbringat fem i Luleå och ägnat större delen av min lediga tid åt att ringa på andrahandsbostäder. Under dessa fem dagar hade jag dock haft turen att ha ett ordentligt tak över huvudet, jag slapp bo på vandrarhem utan hade genom kontakter bott hos familjen till en av mammas gamla skolkamrater.

Men nu kunde jag alltså andas ut, undervisningen skulle börja på måndagen och jag hade eget hem på gångavstånd till universitetet. Att jag i en vecka sov med ett badlakan som kudde och min klasskompis filtar som täcke gjorde ingenting alls. Att jag fick försöka laga all mat i allrumsköket med hjälp av det begränsade husgeråd som fanns där var också helt okej. Nu hade ju allt ordnat sig!

Bara två veckor senare såg det nattsvart ut igen. Lulebo underkände andrahandsuthyrningen och nu riskerade killen jag hyrde av att bli uppsagd och jag skulle alltså åka ut. Vi lyckades lösa det, han skickade in rätt papper och jag fick bo kvar. 

Fem månader senare var jag först i bostadskön och blev erbjuden ett förstahandskontrakt nära universitetet, jag gick och kollade på rummet men gick sedan tillbaka och frågade om det där verkligen var inflyttningsklart, toaletten fungerade ju inte ens! Jodå, omedelbar inflytt. Jag ringde min andrahandshyresvärd i Stockholm och frågade om han verkligen planerade att komma tillbaka, han kom fram till att det lilla som återstod av studierna kanske inte motiverade en egen lägenhet som väntade, han hade ju trots allt släkt i närheten som det gick att bo hos.

Jag gick tillbaka till Studentbostadsförmedlingen och frågade om jag fick ta över det rum jag redan bodde i om killen sa att det var okej, jag stod ju ändå först i kön. Jag fick grönt ljus och ett halvår efter att jag flyttat till Luleå så bodde jag så på eget kontrakt - utan att ha behövt flytta!

För sjutton år sedan var bostadssituationen rätt kaotiskt för studenterna, kommunen hade krismöten och fler bostäder tilldelades studentbostadskön. Men samtidigt så kunde de allra flesta studenterna inom några veckor få en lägenhet lite längre från universitetet och inom ett år gick det för det mesta att flytta till Porsön om man så önskade. Faktum är att jag själv avstod ett förstahandskontrakt min andra vecka i Luleå just för att jag hellre ville bo närmare universitetet. En sådan chansning var rimlig då.

Från att jag klev av planet i Luleå tills dess att jag hade en egen lägenhet gick det fem dagar. Det kan dagens studenter bara drömma om.

Sovtider!

Liten började tidigt sova hela nätter (vilket man tydligen inte får prata om enligt senaste numret av "Vi föräldrar" för att ha ett barn som sover bra och tala om det för andra är tydligen att sovskryta) men när hon blev rörligare så blev hon också hungrigare så under Johans vintersemester fick jag gå upp nästan varje natt och fylla på med mera mat. Nu har jag lyckats styra upp det så att om man petar i henne tillräckligt på kvällen så sover hon i alla fall åtta timmar i stöten. Dessa åtta timmar har dock resulterat i att numera äter Emma och jag frukost någon gång mellan fem och halv sex på morgnarna..

Visserligen är jag morgonpigg i grunden (dock har dumma kvälls-TV en tendens att påverka mig åt fel håll så det är inte alltid det märks) men inte ens jag brukar börja dagarna så här tidigt. Men nu blir det så och det är trots allt det bästa för jag blir så grymt mera effektiv av att börja dagarna tidigt. Även om det känns lite skumt att ha bokat tidig tvättid och sedan ändå vara vaken en och en halv timma innan den börjar..

Statistik och sekretess.

Ibland pratas det om ens personliga varumärke, vilken bild man vill förmedla av sig själv. Jag håller stadigt koll på mitt eget. Jag googlar regelbundet mig själv för att se vilken information som finns ute om mig själv som är "populärast" för tillfället. Jag är väl medveten om att arbetsgivare ger sig ut på nätet för att kolla upp arbetssökande.

Så jag har alltid det i åtanke när jag publicerar något på nätet och det händer också att jag tar bort saker i efterhand därför att antingen jag själv inte tycker att det var passande eller att någon annan bett mig göra det. Jag har också bett andra personer ta bort publiceringar som berört mig som jag inte velat ha ute. Naturligtvis så är det ingen garanti för att det verkligen är borta, någon kan ha hunnit kopiera och spritt informationen men det kan jag inte styra över.

I nuläget har jag 16 blogginlägg liggande bland utkast. Det händer regelbundet att jag skriver något som jag inte är säker på om jag vill publicera så jag skriver, sparar, läser igenom senare, kanske skriver om, kanske låter det vila ett tag till och i slutänden så blir det antingen publicerat eller så kastar jag det.

Som vi alla vet så är det lätt att tro att andras liv är så perfekta utifrån vad man ser om dem på nätet, för de flesta gör precis som jag, funderar på vilken bild av sig själva som man vill ska synas utåt. Det är lätt att låta sig luras att någons liv är precis så som det ser ut på nätet och glömmer bort att så mycket mer kan gömma sig runt knuten. Jag kan lova er alla en sak, den som tror att den kan lära känna mig, mitt fullständiga sanna jag endast utifrån vad jag publicerar i min blogg, på twitter eller på facebook - den misstar sig gruvligt. Mina djupaste, innersta tankar, de hamnar inte på nätet - inte ens de som kanske borde vädras offentligt.

Jag tar också ett ansvar för andra personer som berörs av mina aktiviteter på nätet, Johan är väl införstådd med vad jag skriver och jag tar som sagt vad bort saker om det efterfrågas. Nu hamnar jag sällan i den situationen just för att jag försöker tänka igenom ordentligt innan jag lägger ut något. Det gäller framför allt bilder. Jag vet att folk regelbundet stjäl bilder från andras bloggar och jag har länge haft en plan för hur jag ska göra mina bilder mer attraktivt men tyvärr har jag inte prioriterat att jobba med just det.

Barnbloggar är ett kapitel för sig, jag läste förra året om att några ur Republikanska föreningen ville polisanmäla kungahuset för att de ansåg att de utnyttjade prinsessan Estelle just för att hon inte kunde samtycka till publiceringarna och att hennes mänskliga rättigheter kränktes. Med det resonemanget så skulle varenda förälder som bloggar om sina barn åtalas. Jag håller med om att barn inte kan samtycka och därmed är det mitt jobb som förälder att bevaka Emmas intresse åt henne. Därav att varken jag eller Johan knappt lägger ut några bilder alls på Emma vare sig här i bloggen eller på facebook. Visst berättar vi lite om vad hon gör, men det är samma saker som vi berättar för folk vi träffar om hennes påhitt. Så har trots allt föräldrar i alla tider gjort, berättat för omgivningen om vad deras små telningar håller på med.

Man kan förstås invända att internet är så mycket större, att då får ju "alla" reda på vad som händer, det är dock en sanning med modifikation. Bara för att något är tillgängligt på nätet så betyder det inte att det drar till sig uppmärksamhet eller en stor läskrets.

Jag håller som sagt vad ögonen på min bloggs läskrets, tro inget annat, jag har fina spionverktyg där jag följer upp er läsare. Jag vet precis vad som intresserar er och vad ni är totalt ointresserade av. På så vis vet jag till exempel att mitt populäraste inlägg som lockade hela 97 sidvyer handlade om mörkläggningen kring min graviditet. Näst populärast var Johans och mitt ninja-bröllop med 79 sidvyer. De populäraste inläggen har också det gemensamt att de har jag länkat till från facebook så många av mina facebookvänner har klickat sig vidare till bloggen.

Gällande kommentarer på mina inlägg så har jag valt att ha förhandsgranskning, på så vis kan jag hålla koll full koll på vad som skrivs. Samtidigt är jag fullt medveten om att många avstår från att kommentera helt i bloggar som tillämpar förhandsgranskning men det bryr jag mig inte om, jag är inte ute efter att få massa kommentarer. 

En annan ständigt återkommande tanke är förstås om jag ska stänga in min blogg så att endast inbjudna läsare kan se den, där har jag funderat en hel del på och kommer som sagt vad ofta tillbaka till. Självklart kan man uttrycka sig ännu friare och vara mer personlig om man begränsar vilka som får läsa bloggen men är det mitt mål? Är det vad jag vill uppnå? Med en stängd blogg så skulle jag förlora all möjlighet att använda bloggen som ett debattverktyg och ibland skriver jag ju saker som jag gärna ser att även de utanför min ordinarie läskrets ska kunna nå. Det argument som talat mest för att stänga bloggen är faktiskt att jag ibland känt att människor använt min blogg som en ursäkt för att slippa kommunicera direkt med mig. Genom att jag serverar dem uppdateringar ur mitt liv så slipper de ju prata med mig för att få reda på vad jag sysslar med. Nu är det som sagt vad bara en tillrättalagd bild av mig som hamnar i bloggen så helt givande är det förstås inte att tro att man kan få veta allt som händer i mitt liv endast genom att läsa min blogg.

Men i snitt så läses varje inlägg jag skriver av kanske 10 personer, så länge den siffran inte stiger dramatiskt så ser jag ingen anledning att stänga in min blogg helt. Jag är helt enkelt inte så intressant som person och mitt liv är alldeles för tråkigt för att en hel massa människor ska bry sig om att följa vad jag sysslar med. Att då stänga till min blogg känns smått överdrivet.

Gott Nytt År!

Jag lämnar 2014 bakom mig på samma vis som jag inledde det - med en förkylning! Smällar man får ta helt enkelt. Johan har slutligen läkt ihop så pass att han inte är totalt värdelös längre så jag kunde efter dryga en och en halv månad bestående av att i stort sett själv sköta hushåll och baby slappna av och ta det lite lugnt - så min kropp svarade med att skicka fram en förkylning.. förstås! Även om det tyvärr antagligen innebär att jag måste avstå skidorientering till helgen så tänker jag hålla humöret högt. Trots en del mörka moln så lämnar Johan och jag ett fantastiskt 2014 bakom oss! Vår söta lilla tjej kom in i vårt liv och vände allting på ända, vad kan liksom slå det?

2015 kommer bjuda på fantastiska upplevelser för vår del! Emma har en hel del första att hinna med och jag både fasar för hur fort tiden kommer gå och längtar efter att få ta del av hennes framsteg. Jag laddar för ett positivt år. Några direkta nyårslöften är inte aktuellt, jag fortsätter på den linje jag och Johan slog in på under det gångna året. Ut med negativ energi och fokus på det som ger oss glädje och laddar oss positivt! Vi vill må bra och trivas med livet helt enkelt!

Hoppas ni vill hänga med!

Gott Nytt År!

Fördelar och nackdelar..

Okej, för första gången på över sex år har jag total kontroll över hushållsarbetet, det utförs på precis rätt sätt och saker hamnar faktiskt på sin rätta plats (och ligger kvar där). Det är förstås en ganska så skön känsla att ha det så.

Men priset jag betalar för att ha det så är på tok för högt! Enda anledningen till att det funkar så här är ju för att Johan är för skadad för att kunna hjälpa till annat än med mindre och lättare saker. Att sköta ett hushåll helt själv har dessutom blivit tyngre än det var sist jag gjorde det, för då tog jag bara hand om mig själv. Nu har jag både Johan och Emma som behöver mig.

Så vad jag saknar just nu är att få sucka över när Johan gör något på fel sätt (=inte på mitt sätt) för det är så fruktansvärt drygt att göra allting själv. Johan må vara en klåpare emellanåt och fresta mitt tålamod men han är min klåpare! Jag har valt honom. Och han har onekligen tränat mig bra för när Emma växer upp och inte heller kommer göra saker på rätt sätt.

Vi är ett team, men vi är inte identiska, vi gör saker på olika sätt och det är precis så det ska vara.

Jag är som Skalman..

Ibland kan man faktiskt tro det. Sedan jag sydde min fina väska så har jag mer eller mindre haft den jämt och den är i praktiken min handväska. Tyvärr börjar sömmar lossa lite till höger och vänster och den första tvätten avslöjade att alla företag inte använder sig av vattenfasta tryck på sina nyckelband. Men den är unik och sväljer mycket! Det sistnämnda har ställt till det ibland för mig då den faktiskt blivit lite väl tung för att vara bekväm att bära på.

Kopplingen till Skalman då.. Jag har med åren skaffat mig rätt så gedigen erfarenhet av många olika situationer och kan nuförtiden nästan plocka fram vad som helst ur min väska. Allmänna utrop på resor efter värktabletter, halstabletter, tandtråd, pennor, toapapper, vattenflaska, frukt, pannlampa, etcetera - jag har allt! Varje gång jag saknat något så har jag sett till att komplettera väskan inför nästa gång (därav att den bara blir tyngre och tyngre..). Även om det nu visade sig att det faktiskt finns gränser för vilka situationer jag kan rädda med mitt väskinnehåll - för inte ens jag går runt med en 5-litersdunk bensin i handväskan..

460 sidvyer?

Ja men eller hur... Har på känn att jag har orsakat de själv genom mitt städande och organiserande. Tanken är att bloggen ska få en ansiktslyftning inom en snar framtid och kanske faktiskt nästan bli lika tjusig som Kultur à la Arga Anna.

Jag och min flagga!

För några år sedan fick jag fnatt över hur vår nationaldag behandlades och startade ett upprop för sjungande av nationalsången. Det året slutade det med att vi fyllde köket med en hel drös herrar från Snapsakademien, åt sill och potatis (+nubbe) och slutligen sjöng nationalsången i stämmor på balkongen.

Så dök min plan upp på en onödigt stor flagga, så när vi var på IKEA för två år sedan köpte jag in lämpligt tyg men så hann jag inte med att sy. Förra året trollade jag fram tiden för att sy men nationaldagen regnade bort om jag inte missminner mig helt och flaggan kom aldrig upp.

Men i år! Soligt och fint (samt på tok för varmt) i Luleå och min inte alls överdrivet stora flagga har tagit plats på balkongräcket.

Johan bara ler... När hans fru får fnattiga idéer och saker på hjärnan så gör man bäst i att hålla sig undan. Så med en smått överdimensionerad flagga vill jag därför hälsa alla mina landsmän (nya som gamla) en mycket varm och härlig nationaldag!

Lägenheten som aldrig blir iordningställd.

Det har gått upp för mig att den här lägenheten antagligen aldrig kommer bli fullt iordningställd innan det blir dax för oss att flytta härifrån. Framför allt så kommer inte bara jag utan även Johan som flyttade in två år efter mig ha bott längre tid med kaos än med ordning även om vi faktiskt lyckas strukturera upp. Så hur blev det så här?

Flytten var dömd från allra första början, jag trodde i min enfald att genom att snällt ha hjälpt folk att flytta genom åren så skulle jag ha gentjänster att inkassera när det så var min tur. Men rekryteringen av hjälpsamma händer gick sämre än sämst och då flög till sist pappa upp för att hjälpa till. Mamma var "tvungen" att vara kvar hemma för att städa inför syrrans stundande besök. Med tanke på att pappas rygg inte är konstruerad för att bära tunga saker (vilket jag inte var införstådd med förrän han vägrade bära möbler) så undrar jag lite varför de egentligen inte gjorde tvärtom, att mamma hjälpte mig med flytten och pappa städade deras hus.. Men men, så blev det inte.

Min redan minimala bärstyrka blev sedan ytterligare decimerad när en person rapporterade någon slags magåkomma på flyttdagsmorgonen, vilket fick mig att gå i taket för det var ju där jag ätit middag kvällen innan! Nåväl, min stenmage klarade sig i alla fall och flytten blev genomförd med bara lite lagom hånande över innehållet i mitt studentrumsförråd som jag inte haft möjlighet att gå igenom alls innan flytten utan allt fick följa med i befintligt skick. Lite hjälp med montering av nyinköpta möbler fick jag också innan pappa åkte hem igen.

Då de tidigare hyresgästerna haft en hund som krafsat sönder parketten i vardagsrummet så hade de beställt slipning och omlackering innan de flyttade - som förstås inte hunnit bli av och som istället jag fick boka in efter att jag flyttat in. Turligt nog fick jag till det så att de kunde fixa det när jag tog paus från flyttstöket och åkte ner för att fira min kusins student. Men detta innebar förstås att ingenting kunde ställas in i vardagsrummet vid flytten så alla kartonger hamnade i de andra rummen.

Väl nere i söder så skulle jag bestämma vad av mina saker där som jag skulle ta upp till lägenheten men det spårade i vanlig ordning ur fullständigt, jag blev som så många gånger förr less på hela situationen och bestämde mig för att varenda pinal av mitt skulle ut ur barndomshemmet. Det motsvarade 67 kartonger av varierande storlek samt en hel del möbler. Mycket totalt osorterat från hela min uppväxt som definitivt hade behövt mer genomgång än de få dagarna jag packade ihop prylarna på. Flyttlass beställdes och sakerna kördes norrut.

Uppe här så blev det lite rokad, syster med familj skulle komma och hälsa på senare så alla kartonger från hobbyrummet åkte nu ut i det omlackerade vardagsrummet och staplades åt sidan så ett gästrum frigjordes och lite smått började fler möbler monteras.

Men här uppstod det verkliga bekymret, inte nog med att jag hade haft svårt att rekrytera personer att hjälpa till med flytten, det visade sig vara ännu mera omöjligt att hitta folk som ville hjälpa till med en möbel eller två. Faktum var att folk till och med vägrade komma över och hälsa på om jag inte på förhand lovade att inte sätta dem i arbete.

Så fixandet med lägenheten stannade upp, jag tappade sugen. Jag vet inte hur många möbelinstruktioner som jag ignorerat där det stått att man ska vara två för att bygga ihop. Jag har burit en fullhöjdsbokhylla själv tvärs över hela lägenheten (ville ju inte repa den fräscha vardagsrumsparketten). Efter att ha monterat den gigantiska rumsavdelaren själv och haft den liggande på golvet i vardagsrummet i tre dagar medan jag klurade på hur fan jag skulle kunna resa den så tröttnade jag en kväll på hindret och med hjälp av mitt gamla leksakssvärd så fick jag fram tillräckligt med fingerutrymme för att få ett handtag och av ren ilska reste jag den där sabla hyllan. Johan kan inte fatta hur jag gjorde det.

Men mestadels så levde jag bara i röran.. Efter att ha fått igång TV och hemmabio så parkerade jag mig i min begagnade plyschsoffa och bara gjorde ingenting alls.

Sen kom Johan.. och med Johan kom fler saker.. och även om vi strukturerat om en del, faktiskt rensat lite och slängt lite så är det alltjämt ganska så totalt mycket kaos för ingen av oss orkar riktigt med det. Och även om den här lägenheten alltid kommer vara vårt första gemensamma hem så kommer den samtidigt alltid ha dåliga vibbar för min del. För det var i den här lägenheten jag lärde mig exakt vilka begränsningar man har som ensam och att de jag trodde var mina vänner.. ja det gällde bara så länge de inte behövde hjälpa mig med något.

Detta är inlägg nr 600 i bloggen!

Ojoj, 600 inlägg som handlat om.. eh.. tja.. mycket tvätt vet jag.. mycket saker Johan gjort.. förstås en hel del om mig!

Jag har också skrivit om sorgliga saker, såsom den krukväxtdöd som verkar ligga över den här lägenheten och det stör mig något fruktansvärt! Jag som aldrig fick ha husdjur som liten och nu intensivt väntar på att Johan går med på att flytta till hus på landet så jag får utrymme nog för all min skock av djur jag vill omge mig med har istället knutit nära band med just växter. Jag pratar, skäller och försöker muta dem. Eländena dör i alla fall, trots att jag studerar deras önskemål, släpar de från rum till rum för att hitta det optimala väderstrecket. Planterar om, gör upp vattningsscheman.

Men ibland så blir man överraskad! Badrummet är det rum jag köper billiga krukväxter till då jag utgår ifrån att de ska dö på grund av bristen på solljus. Ändå insisterar jag på att ha växter där inne för det behövs för mitt tema att badrummet ska kännas som om man befinner sig i en liten mysig skogstjärn när man badar. Det är inte för inte som det finns en tavla över Keppel Falls, Taggerty River, Marysville, Australia där inne. Eller en Tasmanian Devil med unge på badrumsdörren och att duschdraperiet är lövmönstrat. Så en bladig växt var alltså ett måste. Och några stycken har det blivit genom åren, även om jag har valt sådana som trivs med lite ljus så förr eller senare har det blivit för lite.

Den senaste är en Zamiakalla, en garderobsblomma. Jag hade en sedan tidigare i sovrummet som alltid mått lite tveksamt men ändå håller ut så min förhoppning om överlevnad i badrummet var marginell. Fast det är klart, under växtperioden vill den stå fuktigt.. Och tänka sig! För några veckor sedan gjorde jag en mycket glad upptäckt! Skott!!! Växten som står under sämst förhållanden av alla krukväxter i lägenheten skjuter upp vackert ljusgröna skott!

För övrigt är det idag sex år sedan jag fick nyckel i handen till den här lägenheten och inledde operation snabbflyttning då jag hade sex dagar på mig innan det var dax att fara söderöver för lillkusinens student. Vart har tiden tagit vägen?

Virtuell storstädning!

Ibland måste man ge sig på den digitala världen, även där samlas saker på hög och det blir bara allmänt kaos om man inte håller efter det. En lämplig dag för digital storstädning är när det är kallt, regnigt och allmänt eländigt ute. Så idag har jag storstädat min gamla hemsida lite, den är dock fortfarande urtrist sedan scriptet som hanterade mina bilder och mina astraikun slutade fungera. Så nästa steg får helt enkelt bli total makeover, kanske ska sätta Johan på det under semestern.

Nåväl, fick lite annat smått och gott i ordningsställt med, trixande med bilder och så. Efter att ha svurit mig förbannad över den usla hemsidan som fotbolls-EM 2012 har så har jag ändå gjort i ordning en tips-sida inför mästerskapet, dock är jag grymt dåligt påläst på lagen just nu men men, det ska väl ordna sig, det är ju flera dagar till avspark!

Tyvärr har dock internet segat hela dagen, jag försöker uppdatera mina profiler med mitt nya jag också! För i förra veckan lät jag frisörskan sätta både sax och färg i mitt hår för en riktig sommarfrisyr! En sån där kortklippt sådan som jag aldrig fick ha när jag var liten. För så var det faktiskt, jag brukade be mamma om att få klippa av mig håret lagom till sommaren för det var så varmt men i samråd med frisörskan så kom mamma alltid fram till att jag skulle ha långt så jag kunde sätta upp det.

Men nu är jag vuxen och kan klippa av mig håret precis hur mycket jag vill!!!

Nyklippt och Nystajlad!

På teknikfronten är det annars fortsatt misär.. när jag gjorde månadssammanställning av ekonomin för maj så bestämde sig både den stationära datorn och skrivaren att nu har de gjort sitt! Datorn var jag beredd på så där är allt redan sparat på externa hårddisken och den har trots allt 10½ år på nacken och har länge varit i stort behov av en ominstallation.

Men skrivaren.. dumma, eländiga skrivaren som aldrig velat samarbeta.. okej att jag aldrig riktigt gillat den men nu står vi skrivarlösa! Eller nästan i alla fall, men vi använder aldrig Johans bläckstråleskrivare till vardags så den är väl ihoptorkad i vanlig ordning och jag föredrar dessutom laser till vardagsbruk. Jag behöver verkligen en skrivare, mycket av min vardag bygger på att jag har en och i mina studier och arbeta så måste jag dessutom tillgång till skrivare. Så nu krävs det en investering i en ny.. har hittat en potentiell kandidat på Dell's hemsida, dessvärre så är deras leveranstider lite opålitliga sommartid så det kan kollidera sig ordentligt med semestern. Tål att tänka på alltså - fast beslutet egentligen behöver tas nu!

En riktigt galen tvättstugedag..

Efter två missade tvättpass så var det nödd och tvunget att få till lite tvättning idag. Men oj vilket skumt tvättpass det blev.

Först blev det strul i dörren, de har tydligen bytt lås inför vårt byte till elektroniskt bokningssystem. Så nu skulle nyckeln vridas åt andra hållet vilket jag inte riktigt fattade först. Men egentligen var det inte något problem alls för de hade ju gjort fel vid installationen och dörren var i själva verket olåst och framför allt olåsningsbar! Det blev omedelbart ett mail till kvartersvärlden för det har ju varit illa nog att vem som helst i området kunnat komma åt ens tvätt men när vilken galning som helst kan knata in där för att det är olåst? För att inte tala om att jag inte vill utsätta hyresvärden för onödig skadegörelserisk heller - allt sånt faller ju i slutändan tillbaka på oss boende. Nu är visserligen alla våra maskiner utom det nya torkskåpet i det närmast värdelösa men ändå...

Nåväl, in i tvättstugan kom vi - för att upptäcka att vår ena maskin var upptagen och det var en bra stund kvar på tvättprogrammet med (dessutom stämmer aldrig de där tiderna utan tvättningen tar bra mycket längre tid än så). Stressad över den här veckan och allt som måste hinnas med så hade jag ingen lust att vänta in tvätt tillhörande någon respektlös idiot som inte kan klockan och inte ens har vett att dyka upp vid vår tvättstart och ursäkta att den inkräktar på vår bokade tid. Så då Johan inte övertygade mig om att jag borde vara snäll så lät jag Arga Anna få göra en insats genom att snabbmata programmet och tömma maskinen.

Så när vi sedan återvände till tvättstugan för att hänga första omgången och ladda andra omgången. Ja då hade den personen vars tvättprogram vi stoppat inte ens varit där än! De andra maskinerna var fortfarande fulla och bara stod och väntade. När jag öppnade det torkskåpet som hörde till vår bokning så väntade nästa överraskning - våta trasmattor! Finn två fel.. mattor ska tvättas i grovtvättstugan, de innebär onödigt slitage på de vanliga tvättmaskinerna. Och så det hopplösa torkskåpet som stannar när det tycker att tvätten är torr, vilket för tunga textilier alltid är för tidigt. Men men, Arga Anna hade ju redan jobbade på idag så ut med de fuktiga trasmattorna och dumpa de i en tvättkorg och in med våra grejer.

Tredje vändan i tvättstugan.. idioten som använde vår maskin (och som antagligen inte insett att tvättprogrammet blev avbrutet under sköljcykeln hade nu faktiskt varit förbi och startat en ny maskin och flyttat sina saker till torkning, d v s tumlaren som tillhörde vår bokning. Vad är det här för sopa som totalt missförstått märkning uppdelat i gult och blått? Fram med Arga Anna igen som hivar ur sakerna ur tumlaren för att vårt ska få plats. Nu väntade också den spännande överraskningen att den ena tvättmaskinen stoppat programmet under sköljningen. Enligt bruksanvisningen så stod felkoden för något med temperaturen. Turligt nog så hade den som körde andra passet bara en maskin igång så vi drog slutsatsen att den borde tvätta sitt sista nu så vi körde sköljning och centrifugering i den lediga maskinen och laddade sedan vår sista tvätt. Vi körde även den maskinen som avbrutit tom för att se om det verkligen var något fel på den - den gick hela cykeln ostört. Nu hade också Lulebos låssmed dykt upp och pillade med ytterdörren som faktiskt gick att låsa!

Fjärde vändan i tvättstugan såg allt lovande ut, en kille som ville tvätta obokat dök upp och frågade om maskinerna var lediga, jag varnade för den opålitliga. Då vägrar luckan att gå upp på den andra maskinen! Efter ett bra tag så släpper den till slut taget om vår tvätt och vi kan få det sista upphängt! Gaah! Det här är inte vår dag.

Till slut... när det sista ska hämtas in så börjar saker fungera som vanligt igen. Inga lömska överraskningar väntade runt hörnet..

Men jisses vilket drygt tvättpass, precis allting som man kan irritera sig på i tvättstugan inträffade under ett och samma pass - och då räknade jag inte ens det sedvanliga luddet i torktumlaren.

Det lönar sig att ha ett alter ego..

..som är en Arga Anna.

Råkade ut för att de helt utan förvarning började ta ut fakturaavgift för min pusseltidning som jag får varje månad. Efter lite kommunikation så fick jag till att jag skulle få e-faktura istället och därmed slippa fakturaavgiften. Men nu så fick jag ändå en pappersfaktura med avgift med senaste numret. Så jag tog förstås omedelbart kontakt med kundtjänst igen och undrade vad de höll på med för när jag blev lovad e-faktura så sa de ingenting om en viss handläggningstid på flera veckor (som annars företag gillar att gömma sig bakom vid omläggning från pappersfaktura till e-faktura). Idag så fick jag svar att det blivit fel när han skulle lagt in mig på e-faktura och då jag som kund inte ska drabbas så bjuder de på månadens tidning så jag kan kasta fakturan!

Rätt ska vara rätt!

Och SAS ersatte mig för pirran som gick sönder när jag flög i vintras. Det brukar helt klart löna sig att säga ifrån när något blivit fel.

Lyckan att slippa kommunicera med sina medmänniskor.

Den här artikeln eller varianter av den har cirkulerat senaste dygnet. För mig är det ingen nyhet och jag vet precis varför det är så. Många människor väljer att undvika personer som de misstänker mår dåligt, deras medmänsklighet gör att de vill försäkra sig om att personen mår bra men helst vill slippa att bli indragen i en obekväm situation. Så det allra bästa är alltså att kunna försäkra sig om att personen i alla fall är vid liv men helst utan att behöva möta den. Facebook (och andra nätforum) har gjort det väldigt enkelt och bekvämt. Personer lägger själva ut sitt välmående eller sina aktiviteter direkt på internet och gör därmed så att deras "släkt" och "vänner" slipper besväret att faktiskt ställa frågor om vad som har hänt sedan sist.

Det här kan förstås bli extra provocerande för den som mår lite halvdåligt och är uppmärksamhetstörstande, den undrar varför folk inte reagerar och kommenterar när personen i fråga publicerar något beklämmande. Detta spär givetvis på det dåliga måendet. Så inte så konstigt att många mår dåligt av att använda facebook och liknande forum. Sedan hjälper det förstås inte att många personer noga sorterar vad de publicerar vilket kan ge sken av att i deras liv händer bara positiva och bra saker.

Facebook har dessutom förmågan att servera information på silverfat, det facebook inte talar om för oss existerar inte och det facebook säger är lag. En kamrat till mig testade det fullt ut förra året, han lät facebook meddela vännerna att han fyllde år vid fyra olika tillfällen under året som gick - och blev ordentligt gratulerad av flertalet personer! Många gratulerade dessutom vid flera av tillfällena utan att reagera på det faktumet att han redan hade fyllt år det året - flera gånger dessutom.

Facebook och andra forum ger oss därför makten att verkligen kontrollera vilken bild vi vill förmedla utåt men som sagt, det gör det också onödigt för andra människor att fråga oss vad vi har för oss. För hur ska de veta att det har hänt en massa saker som man inte publicerat?

Jag har själv sett den tydliga baksidan av internet på framför allt två håll, genom bloggen så publicerar jag självmant aktiviteter och händelser ur mitt liv, vilket också innebär att färre personer frågar om vad jag hittar på. Och genom forum såsom facebook, twitter och bloggen styr jag den bild jag vill förmedla utåt. Något jag tydligen jobbat alldeles för bra, för hur förklarar man annars att inte ens personer i min så kallade familj kommer ihåg min sjukdom och vilka begränsningar det får för mitt liv?

Det här skapar nya problem, jag lärde mig för många år sedan just det att personer helst inte vill höra om sina medmänniskors olycka, att prata om sådant får folk att dra sig undan. Så jag väljer att inte fokusera på min sjukdom, jag biter ihop, jag medicinerar och jag satsar på att försöka upprätthålla ett så bra sken utåt som jag bara kan. Men om jag inte ständigt påminner folk om att jag är sjuk så glömmer de alltså bort det och fullständigt ignorerar de behov jag har!

Så hur ska man egentligen göra? Som vi skämtade om när två personer ur kretsen bekräftade sitt förhållande på facebook, att nu var de tillsammans "på riktigt". För finns det inte på nätet så existerar det inte.

Biografiernas tid!

Det är inte bara många biografier som kommit senaste året, just nu är det framför allt Barnens tid, barn till kända personer (i vissa fall barn som blivit omnämnda i sina föräldrars verk) ger nu ut sin version. Det skapar givetvis viss debatt. Anna Wahlgren bemötte Felicia Feldts bok med orden: "Jag önskar vi hade kunnat ta den här diskussionen i familjen i stället." Fast en person som redan skrivit om sin familj kanske inte borde ta sig de orden i sin mun. Men poängen finns förstås kvar och den är ständigt närvarande i debatten. Många författar lånar ur sitt liv när de skriver och hur är det egentligen för de som blir skrivna om? Men om man vänder på det? Om man har försökt tala med sina närmaste och de inte vill? När de har vägrat att lyssna. Då borde det väl vara fritt fram att sätta vad man vill på papper. Eller? Vilken respekt och hänsyn ska man visa människor som inte ger respekt tillbaka?

Som steg i att bryta min kvartslivskris funderar jag allvarligt talat på att ta ett äkta sabbatsår från allting och ge skrivandet en seriös chans. Om jag misslyckas, då har jag åtminstone försökt och kan förhoppningsvis lämna drömmen bakom mig en gång för alla och gå vidare med mitt liv in i ekorrhjulet. Och lyckas jag så slipper jag bry mig om den tråkiga vardagen och kan bosätta mig i min egna lilla värld. Fast det är klart, om jag lyckas så kommer jag alltid förbanna mig själv för att jag inte gjorde slag i saken för flera år sedan. Hur man än gör så blir det fel på något vis.