Årskrönika?

Jag skrev faktiskt sådana några år. Den sista är skriven 2016 när vi såg fram emot ett magiskt 2017. 2017 var året bloggen nog dog första gången. Jag skrev två inlägg på hela året. I januari. Ingenting när Alices föddes, ingenting om flytten, ingenting om vårt nya liv i söder och ingenting om vår första jul som en familj på fyra. 2017 var visserligen magiskt så till vida att vi fick Alice men det var överlag också då vårt liv blev jobbigt och motgångarna började staplas på varandra och sedan dess har det aldrig slutat. Vi har  befunnit oss i konstant strid sedan dess. Motståndaren har bytts ut men vi är alltid i strid.

Så skriva en årskrönika och sammanfatta 2022? Nej, tack. Blicka framåt mot 2023 med nya drömmar och mål? Nej, fy fan! Det har jag också gjort. Blickat framåt, sagt att nästa år vänder det. Men det är slut med det nu. Jag vågar inte tro på att livet vänder längre. För de senaste vändningarna har alla varit till det sämre. Vi tror hela tiden att vi befinner oss på någon slags botten men det dyker alltid upp nya nivåer.

Vad jag vill få ut av vårt liv nästa år är att äntligen, efter många långa år få tillbaka makten och kontrollen över det. Jag vill bestämma över vårt liv. Inte som idag när andra bestämmer. När andra sitter på makten. Jag googlar och kollar runt. Upptäckter alltmer att ungefär vilken kommun som helst i Sverige erbjuder ett bättre utbud för barnfamiljer än Vimmerby. Vi har kollat på andra ställen att bo i två års tid nu, både seriöst och halvseriöst. Vi har till exempel upptäckt att små, små kommuner i Norrlands inland har fullt utvecklade kulturskolor och flertalet orkestrar. Kommuner vi trott endast bryr sig om jakt, fiske och skoteråkning är rena kulturella meckan jämfört med Vimmerby. Men kommunernas utbud är förstås bara en del av drömmen. Vad vi framför allt behöver är ett hem som vi kan styra över. Ett hem vi kan trivas i. Ett hem med NOLL renoveringsbehov. Vi är utmattade av att leva år ut och år in i limbo, att kasta bort barnens uppväxt på att ha det så här.

Här skrivs inga årskrönikor och här ges inga nyårslöften. Snarare finns det en liten, ynklig desperat önskan om att det väntar en bättre framtid för oss där ute någonstans. Att det någonstans finns en plats där drömmar kan frodas och inte bara dör. Kanske.

Kan inte någon bara ordna den här julklappen till mig?

I 2,5 år har jag försökt få bort bilderna som hantverkarna publicerade på sina sociala medier utan vårt samtycke. Det räckte inte ens när det uppstod en öppen diskussion på Instagram under vilken vår "köksexpert" erkände att ett avtal hade brutits för att inlägget skulle tas bort. Länge låg kommentarerna där som ett öppet erkännande att han faktiskt agerat fel. Istället blev jag trakasserad över messenger där han försökte pressa mig att dra tillbaka en dålig recension. Sedan dess finns recensionsfunktionen inte kvar på hans sida, han tog bort det helt. Slutligen blockerade han mig på alla sociala medier och därmed försvann kommentarerna. Men bilderna då? Jodå, bilderna från VÅRT PRIVATA HEM som vi INTE HAR SAMTYCKT TILL och upprepade gånger BETT ATT FÅ BORTTAGNA. Ja, de ligger alltjämt kvar. Han kanske tror att jag inte kan se det längre i och med att jag är blockad. Snälla någon, jag är betydligt mer kunnig kring IT-teknik och sociala medier för att kunna kringgå det. Så jag vet att bilderna alltjämt ligger där. Mot vår vilja.

INGEN ANNAN ÄN JAG har heller försökt få bort dem. Det har varit min ensamma strid. Johans släktingar som alla ställde sig på hantverkarnas sida i detta har totalt struntat i detta. De som skulle föreställas vara på min sida i renoveringen? Nej, inte en enda förutom jag har slagits för att få bort bilderna fast flera håller med om att de inte borde ligga kvar. Detta har bidragit till den bild hantverkarna har haft av hela situationen. Att det är JAG som är en galen och rabiat kärring, att det är på grund av MIG som renoveringen gick åt helvete för JAG har ställt orimliga krav. Att vi tog in en extern besiktningsman som bekräftade alla grova fel vi upptäckt och dessutom hittade ännu fler har helt ignorerats. Det är istället JAG som blivit ensam skurk i detta. Den hatade, den utstötte. Detta bekräftas också av den absurda arrogans som pågår i att FORTSÄTTA insistera på att bilder ska ligga kvar på sociala medier över ett projekt som kunden är så grymt missnöjd med.

Det var vad vi fick för att följa en rekommendation. För att lita på någon vi trodde brydde sig om oss.

2,5 år sedan jag upptäckte dem och försökte få bort dem och alltjämt ligger de kvar. Ingen har hjälpt mig att ligga på för att de ska tas bort. Istället har folk drivit på alla andra möjliga saker. Jag har tvingats släppa in klåpare i mitt hem om och om igen för att åtgärda fel i ett kök som är bortom räddning. Jag har ignorerats om och om igen. Min åsikt och mina krav har bara körts över. Det här är fjärde julen utan ett riktigt kök, Alice sjätte jul i livet så hon minns inte ens hur det var att sitta till bords i ett kök och äta julmat. Kan ingen bara ge mig julklappen att få bort de förbannade bilderna någon gång?!?!??!?

Blodsband och maktord.

Det dök upp i DN häromdagen. En artikel som träffade väl nära inpå. För jag har gjort allt detta redan. Jag har tagit "paus" från familjemedlemmar. Jag har gett nya chanser. Jag har gjort detta så många gångar att jag faktiskt är osäker på hur många det är. För stigmat, hur man blir ifrågasatt när man "väljer" bort någon man har blodsband med. Det är helt galet egentligen vad man förväntas tåla bara för att man råkar vara släkt med någon. Medan om en annan person som man helt saknar släktband med hade gjort samma sak, ja då hade alla förstått att man valt att avsluta den relationen och bryta kontakten direkt utan återvändo.

Artikeln är läsvärd. Många är dåliga på att vårda släktrelationer. Man tar dem för givna. Man blir förvånad om någon bryter kontakten och förstår ingenting. Fastän man egentligen borde förstått det för länge sedan. Jag har försökt. Så många gånger har jag försökt. Jag har aldrig varit ute efter att älta allting från min uppväxt (just älta är ett sådant där maktord som är populärt i min släkt, man "ältar" något så fort man bara inte trycker ner det obehagliga och blundar för det). Vad jag velat göra är bryta onda cirklar. Men för att det ska vara möjligt så måste personer vara villiga att förstå att det finns ett ont beteendemönster. Att det inte handlar om en oförrätt från barndomen utan något man fortsätter göra år ut och år in. Dock var det ingen annan än jag som var villig att lyfta detta. Antagligen för att jag är den som hela tiden blir negativt särbehandlad och därmed den enda som far illa av den onda cirkeln. Fast egentligen är det fortfarande inte begripligt. För det betyder att andra aktivt struntar i hur jag mår av detta. Att trots att jag lyfter det och att jag mår dåligt av det så är det ändå ointressant att diskutera och att försöka bryta och förändra!

Jag har delat ut otroligt många chanser. Men någonstans måste man få säga stopp och säga ifrån. Jag har ställt raka frågor men jag blir lämnad utan svar. Istället blir jag ignorerad. Ut ur det här finns bara två vägar att välja på. Den ena är att låta människor få finnas kvar i mitt liv trots att de inte bryr sig om hur jag mår, trots att de kör över mig om och om igen men jag ska bara acceptera det - för vi är släkt. Den andra vägen är att en gång för alla säga att nog får vara nog. Eftersom det helt saknas intresse och vilja för att bemöta det som leder till en fruktansvärt dysfunktionell relation så är det helt enkelt bättre för mig att inte ha någon relation alls.

Jag har en egen liten familj att ta hand om. Jag vill inte att barnen ska växa upp där dysfunktionalitet är normaliserat. Jag vill ge dem bättre än så. Så hur förklarar jag när barnen ställer frågor? Jag säger mer eller mindre som det är. Att vi har släktingar som gärna vill träffa dem (vilket är sant) men att det inte går för att de inte respekterar oss och inte bryr sig om våra känslor och hur vi mår och inte vill/orkar behandla oss bra (vilket också är sant). För grymt för två små barn att höra? Ja, jag vet. Men det har delvis blivit lättare för Johans släktingar minns de knappt längre. Särskilt Alice, den tid som har förflutit utgör nu så pass stor del av hennes liv.

Men skammandet som kommer tillbaka. Vi "berövar" barnen deras släktingar. Det blev tidigt tydligt att det var den brinnande punkten. De är många, släktingar som behandlat oss som skit, ignorerat oss när vi bett om svar och förklaringar. Men i nästa mening kommer kraven. Kraven på att få träffa barnen. Det självklara att de visst ska få vara med och fira barnens födelsedagar och så. Förväntningen att vi ska lägga allting åt sidan bara så de kan få leka perfekta mor- och farföräldrar för en dag.

Ständigt detta skammande, ständigt dessa krav. "Men ni är ju faktiskt släkt." Blod är INTE tjockare än vatten. Ett släktband är inte ett frikort från respekt och omtanke. Ett släktband tryggar inte en livslång relation. Alla relationer måste man arbeta med. Men om bara en person är intresserad av att arbeta med den. Då har den personen också sin fulla rätt att bara lägga ner och verkligen säga: "Skit i det då!" Någon gång får nog vara nog.

Det borde ha varit ett 40-årskalas idag.

Det har varit en tung höst på flera plan. Vårt liv är fortfarande vad det har varit de senaste åren (och där finns det mycket utrymme för förbättring) men dessutom fylls hösten på av tunga minnen. I augusti var det 15 år sedan Axel dog. Sedan är det suicidpreventiva dagen i september och idag, 1 november, är det Axels födelsedag. En ung man som inte ens fick fylla 25 år borde i själva verket idag ha varit en 40-årig karl på väg mot gubblivet.

Men så blev det inte.

Jag försökte ta bussen till Norrfjärden vid allhelgona då. För 15 år sedan. Det gick givetvis inga bussar, hallå, det var en helgdag ju! Jag var inte helt sugen på att gå från E4:an mitt i vintern. Några veckor senare gjorde jag istället resan. När det var december och ännu mera snö och ännu mera kallt. Jag köpte en tidning i kiosken vid busstationen. Det var så jag upptäckte Japanska bildpuzzel, en tidning som jag förblev trogen enda tills den las ner häromåret och jag efterskänkte min resterande prenumerationskostnad till bröstcancerförbundet. Hon som startade tidningen förlorade kampen till bröstcancer men hennes son försökte under flera år fortsätta driva tidningen tills det inte gick längre.

Allt hänger ihop.

Jag klev av bussen vid kyrkogården och letade mig fram till graven. Jag var inte helt säker på var den låg men lokaliserade den faktiskt nästan direkt. Jag hade en känsla vart jag skulle gå. Det var första gången jag stod vid Axels grav och pratade. Det blev inte så länge dock. Det var svinkallt så jag tog nästa buss hem igen. Men jag var där i alla fall. Till slut.

Jag hittade en extra gravlykta i garderoben. Jag behöver bara två till släktens gravar här men den tredje var så fin. Jag placerade ut den i trädgården istället. Som en särskilt tanke till de vars gravar är för långt borta för att besöka.

Det är väldigt mörkt här just nu, särskilt om kvällar och nätter. Dimman ligger tät både dag som natt. Men en liten ensam lykta får lysa upp i vår trädgård.

Ett "nytt" kök som faller isär.

Några tankar om hur man åberopar garantin från en hantverkare som har blockat en på sociala medier, inte svarar på mail, inte svarar i telefon, inte svarar på sms och inte hämtar ut rekommenderade brev?

Ja, det är alltjämt samma hantverkare som fortfarande vägrar att ta ner bilder från vårt kök på sociala medier trots att vi bett om det upprepade gånger. Det är alltjämt samma hantverkare som gjorde ett rejält fuskjobb hos oss (vilket onekligen är en bidragande orsak till att vi senaste månaden upptäckt en fuktskadad panel och nu har en låda gått sönder, allt detta som ska ingå i den påstådda garantin - som vi förvisso saknar startdatum för då vi inte har fått det datumet trots att vi uttryckligen har efterfrågat det).

Denna "professionella" köksexpert som direkt gick under jorden när vi hade "fräckheten" att reklamera hans fuskjobb och sedan har dess har brutit muntliga avtal och återkommande gjort sig okontaktbar och vägrat ta ansvar för det otroligt illa genomförda arbetet hos oss.

Det här är en av anledningarna till att jag hatar det nya köket. För varje gång jag försöker mig på att använda det så upptäcker jag något nytt som det har fuskats med, något nytt som bara hållit ihop på håret och nu går sönder. Det är otroligt deprimerande.

3000 dagar.

3000 dagar, så lång tid har det gått sedan vi blev föräldrar, sedan Emma föddes. Hon var inte självklar. Jag hade åtta år av kronisk huvudvärk och kraftig medicinering bakom mig när Johan och jag blev ett par. Men tillsammans växte vi framåt. En ny smärtbehandling (jag vet att min smärtläkare har blivit rejält ifrågasatt för sina metoder, jag vet att det finns anmälningar mot honom, men JAG blev hjälpt!) och med den nya möjligheter och ett nytt liv.

Något som verkligen irriterar mig är när folk ska vara sådär orimligt positiva och pratar om att det bara är att göra något åt sin situation, att det bara är att förändra den, att det bara är att välja en annan väg. Jag har inte gjort något annat än anpassat mig och valt nya vägar hela mitt liv. Jag flyttade till Luleå för att jag behövde komma bort från Stockholm. Jag fortsatte med en tjurskalles envishet att klara mina studier trots huvudvärken, trots medicineringen. Jag har försökt ha roligt och leva livet ändå. Men jag har också stått på nyårsaftons natt och blivit omfamnad av en korridorsgranne över hur jäkla orättvist det är att behöva lämna festen i förtid för att huvudet sprängs av smärta. Jag brukade försöka förklara min smärta för andra som att ständigt gå runt med en för trång hjälm på huvudet. För det är så det har känts, som om huvudet är för litet.

Det blev ingen civilingenjörsexamen för att jag inte orkade få ihop allt. Jag försökte byta spår, jag läste skrivande, tog ut en examen där. Jag försökte bli lärare men knäcktes av både universitetets bristande stöd OCH arbetsmiljön. Först Linköpings universitets koordinator för VAL var intresserad av att ge mig konkret handledning i exakt vilka kurser jag behövde läsa. Men där tog orken slut och jag sa upp mig från min sista skola.

Men till saken är det, jag gör inget annat än reser mig på nytt och tar nya tag. Köksrenoveringen har brutit ned oss fullständigt men vi höll ändå fanan högt första året. Vi hanterade pandemin och nedstängningen med våra lördagsutflykter, vi gick all-in med experimentskalender. Vi försökte hitta alternativa sätt för barnens födelsedagsfirande. Men samtidigt har tiden gått. Nu går vi mot vår fjärde jul utan färdigt kök. Vår sjätte jul sedan vi flyttade. Det är knäckande och det är nedbrytande. Varje dag påminns jag om hur vårt liv begränsas, hur barnens liv begränsas för att vi tvingas leva som vi gör.

Tvingas tänker då någon, ingen tvingar, varför flyttar ni inte bara? Det har vi också undersökt, för 1,5 år sedan kollade vi på hus i Dalarna. Hade något av dem känts rätt hade vi dragit. Jag fick till och med ett jobberbjudande i Säter. Men Johan hade sin utbildning som inte var klar. Dessutom ville han inte "ge upp", ville inte att hantverkarna skulle få "vinna" och jaga oss härifrån. De har vunnit oavsett. Det de har förstört kan vi aldrig få tillbaka. Det vi har förlorat kan vi aldrig få tillbaka.

Dessutom så avskyr jag att flytta, jag har många saker (varav många ännu är ouppackade efter förra flytten i och med att vi aldrig blivit klara med det här huset) och jag tycker om att ha en fast plats. Jag är ingen rörlig osalig ande. Jag bodde på övertid i mitt studentrum (de gamla kontrakten utan tidsgräns) och sedan flyttade jag till lägenheten som vi sedan bodde kvar i tills vi flyttade hit. Vi vill heller inte rota om barnen hur som helst. Det var därför vi flyttade när vi gjorde. Det är därför vi inte vill flytta någonstans och bara ta en lägenhet "till att börja med" och sedan fortsätta leta hus. Flyttar vi så måste det finnas en tydlig plan, en bostad som väntar och barnen ska få börja i sina nya skolor utan att behöva bryta upp igen ett par månader senare när vi hittar en permanent bostad.

Men till saken hör att jag aldrig bara accepterat ett läge, jag försöker alltid ta kontrollen över mitt liv och söker nya vägar. Men hur många omtag ska en människa egentligen orka med? När livet aldrig bara kan rulla på trivsamt, ens för den minsta lilla stund?

I 3000 dagar har jag varit förälder. Det betyder att det är 2999 dagar sedan vi flyttades över till 56:an, barnintensivvårdsavdelningen. "Kvinnor har fött barn i alla tider." Så tycker folk om att säga så fort en kvinna pratar om en komplikation eller svårighet. Helt rätt. Men i en annan tid så hade jag varit änglamamma. Båda mina barn lever tack vare barnintensivvård. För inte ens det, "som alla gör", fick vi göra enkelt. Pumpning och sondmatning. Medicinering. "Jag förstår inte hur du orkar." Det sas visserligen när Alice föddes. Vad hade jag för val?

"Man orkar inte tänka på det hela tiden." Det är vad vi fått höra från de personer som skulle hjälpa oss få ordning på kökshelvetet. Det är "förklaringen" till att det faller i glömska om och om igen. Men vi måste tänka på det hela tiden. För vi lever med det dagligen. Emmas bästa kompis är superexalterad över att hon fyller 3000 dagar. Men utöver en familjemiddag kommer vi inte fira det. På grund av skicket av vårt hus så har vi inte gäster. Utöver hantverkare har vi knappt haft några utomstående i huset sedan det gamla köket revs ut. Det är över tre år sedan nu. Det är en lång tid för barnen att inte få ha kompisar över som hälsar på. Det är en lång tid att inte interagera med andra. Någon gång under början av 2021 började lusten tryta helt att styra upp saker. Alltså när vi var inne på andra varvet av födelsedagar utan köket. Om två månader börjar fjärde varvet.

Jag önskar verkligen jag hade mer ork att fira Emmas 3000 dagar. VÅRA 3000 dagar. För vi har varit föräldrar i 3000 dagar. Det borde vara en dag av ren och skär glädje.

Vad man lämnar och vad man får.

När jag flyttade till Luleå blev det lite som att jag försvann, det tog ett tag men många slutade räkna med mig för jag "var så långt borta". När jag flyttade kostade en förbokat ungdomsbiljett på flyget 350 kr och såvida man inte reste precis vid jul var de lätta att få tag i på kort varsel. Vi flög stand-by med, hela tiden när man inte hade en exakt tid att passa. Stand-by kostade 200 kr och man fick sällan vänta mer än en avgång. Men bit för bit sorterades man bort för att man var så långt borta. Mina kompisar fanns där ändå. Vi sågs tillsammans nere i Stockholm/Uppsala där de pluggade och de flög upp till mig i Luleå. När jag fyllde 20 så var de hos mig. Men med tiden rann det iväg.

Johan upplevde samma sak när han flyttade upp. Hur man lite försvann. Många gånger bjöds man inte ens in för att man "var så långt borta" och så kanske det kom en inbjudan i sista minuten och då kunde man inte lösa det för att det ändå krävdes några veckors förvarning.

Men i Luleå uppstod en annan gemenskap. Många i Luleå har flyttat in, antingen från omkringliggande orter eller från söder för studier. Där fanns inte släktingar redo att hjälpa till utan vi byggde ett eget nätverk. Det var så jag fick Blåfisks extranyckel hemma hos mig (när han tappade sin nyckel och var tvungen att anlita låssmed och byta lås så frågade jag varför han inte bara gav en extranyckel till en kompis, den kompisen blev tydligen jag vilket egentligen var logiskt, vi bodde i husen snett emot varandra). Vi käkade middagar ihop. Det var julbord, påskmiddag och midsommarfiranden.

När studenttiden tog slut flyttade en del men vi som blev kvar, vi umgicks fortfarande. Man knöt nya kontakter genom jobb och annat. När vi blev föräldrar, oj vad fort det gick att få föräldravänner. Bara ett par veckor efter att vi börjat gå på babysång så var vi hembjudna till andra föräldrar och när Johan bröt armen erbjöd de sig att vara barnvakt åt min familj så jag kunde åka skidor.

Vi gick på bio och konserter. Inte bara när vi hade någon familjemedlem på besök utan ändå. Det gick för det mesta bra. När Alice föddes med buller och bång hade vi redan planerat för att flytta till sommaren men vi tolkade också det som att det fanns ett behov av ett större trygghetsnät. När vi gick runt där i lägenheten mitt i natten, jag pratandes med BB och Johan ringde till våra vänner för att hitta någon som kunde ta hand om Emma på obestämd tid en vardagsnatt (stängningsdag på förskolan nästa dag). Då kändes det ändå tufft och osäkert även om vännerna slöt upp. Efter att den första chocken lagt sig så gick det snabbt att bygga upp ett schema av stand-by-barnvakter, alla som kunde lösa det med sina jobb ställde gladeligen upp.

Så vi flyttade inte för att vi hade det dåligt. Vi flyttade för att vi längtade efter hus (tuff bostadsmarknad i Luleå) och för att vi trodde det var en bra idé att komma närmare släkten. Nu sitter vi här, fem år senare och har varit tvungna att bryta med nästan alla lokala släktingar på grund av hur de har behandlat oss. Köksrenoveringen blottade mångas rätta natur och vi har blivit hånade, ifrågasatta och förda bakom ljuset. Min familj har dessutom fortsatt med det gamla, att vi är så långt bort. Vi var inte inbjudna när mamma fyllde 75 år för "jag ser inte på det som ett kalas och det är ju så jobbigt att åka så det ska ni inte behöva". Nu har vi en katt. Det är inte avståndet som är den stora frågan längre då vi ändå bor bara 4-5 timmars bilresa bort. Men vi har en katt. Hennes omsorg måste planeras så vi behöver ändå lite förvarning och vi tycker om att få bestämma själva. Inte att andra väljer åt oss och sedan meddelas vi i sista stund och då kan vi inte, då är det inte lösbart.

De senaste åren har varit ett levande helvete, hantverkare, lögner, bråk, svek. Men också många samtal om vad som gått fel och där jag förklarat min sida, där jag förtydligat allting. Till syvende och sist för döva öron har det visat sig. Jag har bett om svar, jag vill veta varför man har agerat på ett visst sätt (särskilt när det varit exakt tvärtemot vad som har varit överenskommet och vad vi har önskat). Jag blir ignorerad. Mina känslor fortsätter att inte vara viktiga.

Nu var det dags igen, det första mailet sa att det inte skulle bli något firande, det var inte önskat. Bara en lunch hos Lena innan vägsamfällighetens möte. Det eskalerade snabbt till ett fullfjädrat släktfika som uppstod enkom för att pappa fyller 75 år. Vem vill gissa vilka som inte är inbjudna? Inte så konstigt, det är hemma hos Lena och vi pratar inte med varandra sedan många år. Jag försökte återuppta kontakten och ville reda ut vår situation när Emma var nyfödd men det avfärdades. Lena var "färdig" med den delen av sitt liv. Istället visade Lena på nytt att hennes intressen stod över mina och trängde sig på så att hennes barn kunde få träffa sin kusin - att jag och Johan var med på detta var som vanligt sekundärt.

Den yttre fasaden är viktig. Så växte jag upp. "Man ska inte tvätta sin byk offentligt." Så jag har tigit många gånger. Jag var inte öppen med att jag hellre firade jul ensam i ett studentrum i Luleå än åkte ner till min familj. Jag har tigit och lidit när Lena har trängt sig på och tagit över i en situation där vi båda har deltagit. Jag har inte velat utsätta andra för offentliga bråk så jag har låtit det passera. Problematiskt blir dock sådana här situationer. Jag (eller min familj för den delen) är inte önskvärd så när Lena blir värdinna för en släktsammankomst så är vi per automatik inte inkluderade. Och alla är tydligen okej med denna exkludering. Nu hade jag inte väntat mig något annat. På grund av köksrenoveringshelvetet så har kommunikationen med föräldrarna skurit sig igen. Men det eskalerade onekligen snabbt. Från att inte vilja ha ett firande till att det skulle bli ett där alla utom vi är med.

Vi lämnade ett uppbyggt nätverk i Luleå för ensamhet och isolering i Småland. Nu kan vi inte flytta tillbaka. De har raserat vården där uppe, Johan har två kroniska sjukdomar och jag har dåliga tänder. Vi måste bo någonstans där det faktiskt finns vårdtider. Så vart tar vi vägen då? Ingen som vet.

Vad kan hända under 15 år?

15 år sedan, det var 2007 det. För andra året i rad arbetade jag för StudentConsulting. Genom det lärde jag känna en del nya personer. Det var samma år som Facebook började få spridning i Sverige, genom Ingela (som då bodde i London) hade jag redan fått en inbjudan och skapat ett konto under våren men ännu inte riktigt insett vad det kunde bli.

Det var också det augusti, lagom till terminsstart, när det med en veckas mellanrum i nyhetsflödet på LTU kom upp information om minnesstunder. För två unga män. Den första vet jag inte vem det var. Men den andra. Jag visste ingenting när jag läste. Men sedan började jag skicka sms. Jag gick ut på ICQ och skickade meddelanden. Det fanns inga svar. Svaren fick jag senare. Jag nämnde det när jag jobbade ihop med Jannike. Hon visste, eller rättare sagt, hennes sambo visste. Snart rullade det upp. Det var sant. Jag hittade dödsannonsen och anmälde mig till begravningen utan att ha en aning om hur jag skulle ta mig dit med buss. Men vänner fanns. När jag på Stuk pratade med en annan kompis så visste han några som skulle gå och gav mig deras telefonnummer och så kom det sig att jag åkte på begravning tillsammans med några jag inte kände alls. Men som alla hade gemensamt att vi känt en ung man som inte ens fick fylla 25 år.

Allt började med en labkurs. Jag behövde en labpartner och han var tillgänglig. Så var vi också till att börja med. Labpartners. Men efter att jag försovit mig till en lab och givetvis inte vaknat av ICQ-meddelanden så bytte vi mobilnummer med. Det var bara mer praktiskt så. Några fester, filmkvällar, en del chattande, det är så man formar en vänskap. 25th hour var den sista filmen vi såg ihop. Vi hade inte pratat mycket under de sista månaderna. Han hade skaffat en flickvän och jag visste sedan tidigare att flickvänner inte gillar att deras killar har tjejkompisar. Så jag höll mig på avstånd. Förhållandet hade visst inte hållit så länge förstod jag i efterhand. När jag försökte pussla ihop de sista månaderna av hans liv. Jag skaffade ett konto på Helgon bara för att läsa mer. Alla meddelanden. De från sista dygnet. Han hade försökt nå ut mitt i natten men ingen hade svarat.

Jag blev senare osams med ett antal personer på rollspel.nu efter att en kille där begått självmord. För att jag faktiskt hävdade att man kunde ha gjort skillnad. Den allmänna inställningen var att så fick man INTE säga. Man MÅSTE intala sig själv att det inte går att ändra något om en person har bestämt sig för att dö. Det gör ont. Man kan känna skuld. Men vi måste våga lyssna på oss själva. Visste jag att Axel mådde dåligt i perioder? Ja. Visste jag att han pratade om döden? Ja. Kunde jag gjort skillnad om jag hållit mig närmare i hans liv under de sista månaderna? Kanske. Hade jag just då orken och energin att stötta någon annan? Nej. Jag hade egna tunga saker det året. Får jag därför leva med att Axel är död och jag kanske kunde gjort något mer? Ja. Jag försöker ta det med mig framåt.

15 år. Sista stoppet innan flytten var Axels grav. Min familj som han aldrig fick träffa väntandes i bilen medan jag stod där i regnet och sa farväl igen. Så många pratstunder som vi haft vid den graven. Då var jag ändå upprymd, jag hade mycket att berätta. Mycket spännande som låg framför mig.

Nu har istället de senaste åren av mitt liv färgats av motgångar och mörker. Mörker som jag försöker navigera. Alla gånger jag försöker göra omtag. Alla gånger jag ändå försöker göra det bästa för min familj. För att leva livet fullt ut.

Augusti är en av årets mest händelsefulla månader. De flesta av oss har stora minnen därifrån, det är skolstarter, nya jobb, augusti är egentligen mer av ett nyår än det riktiga nyåret. Det var augusti när jag flyttade till Luleå. Det var augusti när jag tog körkort. Det var augusti när jag blev sambo. Det var augusti när jag gifte mig. Det var augusti när jag blev mamma. Men det var också i augusti världen förlorade en unik stjärna. 15 år. Helt obegripligt att det redan gått 15 år.

Har det redan gått ett år?

Jag skrev det här i min "julkalender". Det gör fortfarande ont att tänka på, hur illa man behandlar barnfamiljer i Vimmerby. Hur illa bemött man blir när man behöver extra stöd. Hur litet värde vi hade för att vi stämplades som "arbetslösa" och därmed helt utan rättigheter. Hur ingen tog hänsyn till att vårt barn behövde tillsyn till och från skolskjutsen. Hur det saknade betydelse att Johan både studerade OCH arbetade extra men inte kunde göra något alls för att han var tvungen att ta hand om hela sin familj. Hur det framför allt inte var bråttom alls och absolut INGEN visste vem som hade ansvar för vad utan vi blev ignorerade och runtskickade hela tiden. Hur ingen från kommunen svarade på min insändare i frågan. Eller för den delen mina anmälningar till kommunen. Jag skrev åtskilliga förra året till Barn och utbildningsförvaltningen.

Idag är det exakt ett år sedan jag bröt foten och i efterspelet försvann det sista lilla hoppet att Vimmerby kommun faktiskt på någon nivå brydde sig om och respekterade sina medborgare. Så varför är vi kvar? Det är inte så himla bara att flytta. Det är alltjämt en gigantisk apparat när man har barn, särskilt i förskoleålder.

Hela veckan har min fot gjort ont igen. Smärtor har kommit och gått, jag vågar inte klättra runt på allting som jag gjorde förra året. Jag har inte varit nere i Mattisborgens källare i år eller uppe i något av tornen. Jag har inte varit på Pippis vind. En gång vardera har jag tagit mig upp på Karlssons tak och åkt rutschkanan hos Pippi bara för att inse att jag ska inte göra sådant just nu. Jag, som brukar se mig som en aktiv förälder, har gjort minimalt med utflykter själv med barnen i sommar. När Johan har jobbat har vi mest bara varit hemma för det är för jobbigt att göra det själv. Jag har tagit mig runt en orienteringsbana som inte varit inskolning under det gångna året. Jag gick större delen av vägen.

Jag kan fortfarande inte riktigt begripa att jag verkligen bröt foten (eller benet om man ska vara petig, brottet var faktiskt i nederdelen av benet). Försäkringsbolaget som så snabbt betalade ut ersättning. Men kommunen som verkligen bara inte brydde sig! Var är samhället när man behöver det? Nej, det sociala nätverket och stödet ska man lösa på egen hand. Synd att vi lämnade vårt kvar i Luleå då.

Det gör ont att tänka på. Jag minns smärta i foten, jag minns att jag direkt kände att det här är inte bra. Jag minns hur jag ramlar. Jag har Alice i handen och drar omkull henne. Hur jag bara biter ihop och ber Johan ta barnen. Mammor skriker inte rakt ut. Mammor skrämmer inte sina barn i onödan. Emma berättade i somras att när de skrev ner böner på miniorerna så bad hon att Gud skulle läka min fot. Men det tar tid, fysioterapeuten sa det med. Vill jag springa igen så måste jag göra jobbet. Men det är svårt att få ihop en fungerande träningsrutin när livet inte riktigt vill samarbeta. Jag försökte också studera, jag och min brutna fot. Gick väl lite blandat, jag har en del uppgifter kvar att ta igen. Jag fortsatte även söka jobb. Jag var till och med på intervju, med kryckor och allt. Men det tycker inte om mig där heller. Jag är paria häromkring. Och jag lever i limbo.

Ett år sedan jag bröt foten.

En trasig mugg

Jag har två muggar i köket. Allt annat är alltjämt nerpackat. När vi plockade ihop gamla köket så behöll vi bara lite grejer framme till barnen och ett fåtal saker till som saknades i mammas lilla kök som vi skulle använda under tiden. Renoveringen skulle ju bara ta några veckor, två månader max.

De muggarna jag har är dels den jag hade på jobbet och som jag tog hem när jag blev utlasad, örat har gått av så jag limmar om det med ojämna mellanrum och så en mugg jag köpte förra året på ALV med ett väldigt passande Pippi-citat. Och den är orange.

Resten ligger fortfarande i sina lådor eftersom den här mardrömmen som skulle bli vårt nya kök aldrig tar slut. Nästa månad är det tre år sedan vi packade ner köket.

Jag blev erbjuden en prova-på-prenumeration på tidningen Land men tackade nej för att jag inte stod ut med alla reportage om lyckade renoveringar, om alla dessa fantastiska människor som gör allting själva och har en miljard släktingar och vänner som gladeligen ger av sin tid för att hjälpa till. För oss är det snarare tvärtom, hade vi sett till att hålla släktingar borta från den här vansinniga köksrenoveringen så hade den antagligen varit klar för länge sedan. Det är vårt ansvar. Det är vår skuld. Redan innan vi började renovera så insåg vi att den närhet av släktingar vi flyttat till nog inte skulle ske. Det var inte de närboende släktingarna som ställde upp när vi behövde hjälp. Den hjälpen fick ändå resa in från annan ort - precis som när vi bodde i Luleå.

Hämta på förskolan.. ja, det visade sig vara ett för svårt uppdrag för vissa, samtliga ytterkläder blev kvar där över helgen när vi fått "hjälp". Den hämtningen var inte ens nödvändig men då det för ovanlighetens skulle fanns ett intresse så tyckte vi det kunde gå bra. Sedan fick vi ställa in alla våra egna helgplaner på grund av att Alice inte hade en enda jacka att tillgå. "Det är väl inte hela världen." Så förringades vi när vi påtalade konsekvenserna av misstaget. Fast om man gillar att göra utflykter och hade planerat för det så är det faktiskt rätt tråkigt att behöva ställa in för att rätt kläder saknas. Men vi är föräldrarna, barnen är vårt ansvar. Vi har stoppat hämtningar som utförs av någon annan. Vi har även tagit bort annan kontaktperson på kontaktinformationen till förskola/skola (okej, den raden minns jag inte ens fanns med på lappen i Luleå), får förskola/skola inte fatt i oss så vid en nödsituation så får de ringa polisen och myndigheterna får fatta beslut om barnen. Vi har ingen inom närområdet som vi står tillräckligt nära eller litar tillräckligt på att tillfälligt ta hand om barnen. Ingen. Vi flyttade 120 mil för att komma närmare släkt och få ett större socialt skyddsnät men istället så krympte det. För jag tänker fortfarande på hur fantastiskt alla ställde upp för oss när Alice föddes för tidigt. Hur alla som hade möjlighet mer än gärna passade Emma. Hur andra personer gladeligen offrade sin egna bekvämlighet för vår skull. De var inte bundna av blodsband utan gjorde detta av egen fri vilja bara för att de ville hjälpa oss.

Blod är inte tjockare än vatten. En vänskapsfamilj är ibland faktiskt ännu bättre än en biologisk familj.

Idag limmade jag örat på min mugg igen. Och kom att tänka på alla muggar som ligger nedpackade i någon av flyttlådorna som står ute i boden. Samt vad vår idiotiska dröm om ett helt och mera praktiskt kök har kostat oss. Vad det fortsätter att kosta oss.

"Bättre fly än illa fäkta."

När jag flyttade till Luleå som 19-åring så handlade det mer om en flykt för överlevnad. Jag kände mig kvävd och instängd i livet i Sollentuna och ville bara göra något annat. Jag visste inte ens vad. En reservplats vid universitetet blev den absolut bästa ursäkten att packa väskorna och dra. Föga anade jag då att jag skulle börja ett helt nytt liv där uppe och bli kvar i hela 19 år. Bitvis var det jobbigt att bo där. Jag lärde mig att man snabbt räknades bort bland folket som fanns kvar i söder. Inbjudningarna uteblev då man ändå bodde så långt borta och därför antagligen inte kunde komma. Ibland kom det en inbjudan i sista minuten och då var det sant, då kunde jag inte komma, hade jag fått möjlighet att planera från början så hade läget varit annorlunda. Men men. Jag såg många goda vänner flytta, det var trots allt en studiestad, folk tar examen, folk får jobb. Själv lyckades jag marginellt med examen (jag visste inte ens om jag läste rätt utbildning men med en dåres envishet fortsatte jag ändå) och jag hade mest bemanningsjobb. Men livet hankade sig fram.

Det magiska med Luleå är dock att du får nya chanser att få vänner. Nya möjligheter uppenbarar sig när livet förändras. Genom orientering, musik och föräldraskap så fortsatte vårt umgänge att förändras.

Vi flyttade inte från Luleå för att vi vantrivdes. Vi flyttade för att vi trodde att livet kunde bli ännu bättre. Vi sökte efter hus och insåg att huspriserna i Luleå gjorde det svårt att hitta något som passade oss. Vi trodde att närhet till släkt var viktigare än vänner. För släkt kan man lita på. Vänner är alltid ett osäkrare kort när det skiter sig. Att Alice föddes prematurt ställde trots allt saker på sin spets. Vi behövde akut omsorg till Emma och vi for fram och tillbaka till sjukhuset. Men vänner täckte upp rätt bra i början och vi kunde nog ha klarat det helt med hjälp av vänners stöd.

Det var också oroligheter i Luleå, Porsön brann. Jag skrev om det här och det var fler grejer som hände efter att vi flyttat. Emmas förskola, biblioteket på min gamla arbetsplats, närmaste högstadium. Då kändes det som om vi valde rätt som flyttat.

Men vad fick vi här? Det stora huset och den stora trädgården. Men huset är nu rejält förstört av klåpare till hantverkare. Vi har fått slåss för att få upprättelse och slåss mot alla. Intresset för att stödja oss och hjälpa oss har varit svagt. Johans släktingar är helt på hantverkarnas sida, de bryr sig inte ett dugg om hur dåligt vi mår av att bo här. De försöker inte ens. Johan är faktiskt chockad över hur lätt det varit för dem att bara vända honom ryggen, hur lite betydelse han och våra barn har. Den biten har slutligen sjunkit in på riktigt.

Min familj då? Jo, de har väl stått på vår sida men vi har fått tjata och påminna om det. Mina föräldrar har låtit det här eländet med köket dra ut på tiden, de har sett oss gå under (nej, inte egentligen, både på grund av pandemin och livet i stort så har vi inte setts så mycket som tidigare) och låtit det ske. Glädjen när vi pratade om att flytta förra våren gick inte att ta miste om. Det vore naturligtvis det enklaste för alla, om vi bara flyttade härifrån. Då skulle det en gång för alla vara över.

Det är vad folk tror, det här kommer aldrig vara över. Det här är ett varande sår som aldrig kommer läka. I resten av våra liv, var vi än bor, kommer det här förfölja oss på ett eller annat vis. Allt vi ville var att ha ett nytt, praktiskt och helt kök. Vi fick ett fuskbygge och havererade relationer till nästan varenda släkting. Vi har lärt oss att vi inte är önskvärda här.

Så var tar man vägen då? Johan var först inne på att han tyckte det var överdrivet att flytta hela vägen tillbaka till Luleå. Det är ett särskilt ställningstagande att flytta tillbaka så långt. Men samtidigt, vi vet att man kan bo i Luleå, vi vet att det går att få vänner och bygga ett nätverk där, vi vet att det finns jobb där, vi vet att det går att vara lyckliga där.

Vad ska man då kalla den här tiden av vårt liv? Åren här nere? Hela Alices liv? Majoriteten av Emmas liv? Ett misstag? En parentes? Ett svart hål? Uthärdar vi en vinter till så blir det betydligt enklare att flytta för då gäller skolplikten för båda barnen och vi är inte längre bundna vid kommunens sinnessjuka långa handläggningstid för att få en förskoleplats. Ett år till utan kök, ett år till utan våra saker, ett år till i kaos, ett år till i ett hem vi aldrig hinner bo in oss i ordentligt. Förra sommaren mådde jag uselt just vid tanken på att vi skulle bli tvungna att uthärda ett år till. Det känns som om vi bara skjuter upp framtiden. Som om limbo har blivit vår livsstil. Det känns också omöjligt att försöka organisera och packa om våra saker. Vi orkar aldrig fram dit. Vi pratar om flyttlådor som ska packas upp men vi börjar aldrig. Vi pratar om att gå igenom saker men vi kommer aldrig fram. Runt om i huset står det inte mindre än fyra lådor med tapeter som väntar på att sättas upp, som skulle bli en del av vårt nya hem. Inklusive två fototapeter som är måttbeställda efter rummen här. Hur mycket pengar det kommer ha kostat oss att försöka bo här är nog bäst att inte tänka på. Pengar som skulle vara en investering inför framtiden.

Den brinnande frågan är väl just den, varför går det inte att bo i Vimmerby? Varför känns det som om det är här livsglädjen sugs ur en och bara dör? Varför känns det som om vi inte är önskvärda? Det kommer bli många tårar i vinter. Alice minns inte Luleå alls och Emmas minnen har börjat blekna. Det här är det enda hem de känner till. Vare sig jag eller Johan är särskilt pigga på att packa ihop och flytta heller. Det här skulle vara vårt sista hem, vi planerade att bli utburna härifrån med fötterna före. Men det går inte att skjuta upp det oundvikliga hur länge som helst. Vi har rest oss så många gånger, vi har tagit nya tag för att göra det möjligt att bo kvar här men varje gång så slås benen undan på oss igen. Varför har vi då gjort det? Dels för att barnen älskar att bo här och dels för att det inte är vilket ställe som helst. Johan är uppvuxen i Vimmerby, en uppväxt han har huvudsakligen goda minnen ifrån. Jag har tillbringat lov här ända sedan jag var liten. Jag lärde mig cykla på lagårdsplanen utanför, jag gick i sommarsimskola i Nyn och Nossen. Jag har gått i de här skogarna hela mitt liv, jag har letat smultron och blåbär. Det är här mina minnen från mormor, morfar och moster Ingrid huvudsakligen har skapats. Det känns fruktansvärt för oss båda att tvingas inse att det går inte att bo här.

"Det enda jag vill ha av livet är att slippa leva direkt olycklig."

Det är mina egna ord, jag formulerade dem som 15-åring (visst är vi alla glada och fina som tonåringar?).

Tyvärr blev de ouppnåeliga. Mitt 15-åriga jag skulle ha chockats över den utveckling mitt liv tagit. Jag hatar huset jag bor i. På grund av ett kök som blivit en enda lång misär. På grund av allt som hänt på grund av just det köket. Alla raserade relationer. Alla lögner. Alla svek. Det usla fuskbygget. Allt ryms i det där köket. Det som inte finns i köket är mina saker. Porslin, muggar, kokböcker, skålar, nytt köksbord och nya köksstolar, allt ligger ännu nedpackat ute i boden och lär väl förbli där. Snart är det tre år sedan jag sist använda köket och faktiskt mådde bra av det. I det gamla fula, opraktiska och trasiga 70-talsköket. Där gjorde jag Emmas 5-årstårta. Hajtårtan och den lilla söta Doddo-bakelsen till Alice. Det var sista gången vi slog till med ett stort kalas. Sedan dess har jag tvingat mig själv att leverera det bästa jag kunnat för barnen. Jag har försökt att inte julbak och tårtor ska bli lidande men jag känner ingen glädje när jag gör det längre. Köket har redan ätit upp mer än halva Alices liv och det finns ingen ände på det.

Eller kanske, hade vi gillat något av husen vi tittade på i Borlänge förra våren så hade vi flyttat. Det fanns trots allt ett jobb för mig i Säter. Men flytta med barn är svårt, kommunen har rätt att ta hela fyra månader på sig att erbjuda en förskoleplats. Antar att om vi väntar med att flytta till nästa år så försvinner det problemet för då börjar även Alice skolan och skollagen gör att de måste få skolplats direkt. Men det är ett år till med våra liv på paus. Fram till köket renoverade vi ett rum i halvåret och så verkade det med köket också då vi hade planeringsmötet för det ett helt år innan de faktiskt började. En tidsförsening alla mörkade att den skulle ske. Därför har inget annat blivit gjort. Ingen ny hall, inget externt arbetsrum ute i boden, ingen uppfräschning av verandan, inget nytt med sovrummen (inte ens där golvmattan är sprucken och släpper). Dessutom har all energi och ork bara försvunnit. Vi har bott här i fem år och har knappt fått upp en enda tavla, allt ligger kvar i sina lådor.

Så blir det att vi flyttar igen, att vi ger upp det här, konstaterar att det går inte att leva här för vi är ändå inte önskvärda här. Då blir det flera år av våra liv, Alices HELA liv, som blir en slags parentes, ett svart vakuum. Jag fortsätter att försöka fylla mina barns dagar med det bästa jag kan, jag försöker ge dem vad jag tycker man ska få ut av livet. Men när jag senast var lycklig på riktig? När jag senast tyckte livet var genomgående bra och inte bara hade bra stunder? Minns inte. Har ingen aning. Eller så är lycka överskattat och inte menat för vissa.

Hade mitt 15-åriga jag vetat vad som väntat hade hon blivit knäckt.

Att överhuvudtaget ha något som kallas "sotlådor".

För andra gången sedan jag började läsa det här läsåret har jag tvingats låna en bok på biblioteket som jag faktiskt äger - för att jag inte vet var min bok är. Mer än att den mest troligt ligger i någon av "sotlådorna". För det är vad vi kallar dem, de där lådorna där allt det sotskadade ännu ligger nedpackat i väntan på att vi ska orka sanera dem ordentligt. Enligt B och saneringsfirman ÄR det sanerat, men det var visuellt sot kvar efter de första städarna och ett snabbt drag med mina sotsaneringssvampar bekräftade detta. Även de "duktiga" städarna som kom efteråt fuskade åt höger och vänster så vi litar inte på att något alls är rent på riktigt. B laddade upp fakturan till ARN så vi vet exakt vad de betalade saneringsfirman. Exakt hälften av den ersättning vi begärde för saneringen. Men då hade jag redan sanerat hälften innan firman kom in i bilden. Så jag som anklagades av B för att vara onödigt noggrann tog alltså exakt lika lång tid på mig som de så kallade professionella städarna. Jag hade exakt samma utrustning som dem. Skillnaden mellan arbetet som jag gjorde och som saneringsfirman gjorde? När jag städade blev det faktiskt rent och vi var nöjda. Men B ville hellre betala en extern firma för att göra ett undermåligt arbete och göra sin kund ännu mera missnöjd. De har fortfarande inte ersatt oss för en enda sak som vi tvingades kasta på grund av sotet.

Men det här är mitt liv numera, Emma tycker att jag bara inte ska tänka på det som är jobbigt men jag kan inte lämna det bakom mig för att det hela tiden dyker upp i mitt liv om och om igen. För jag lever fortfarande mitt i det. Vi har inte orkat ta itu med "sotlådorna". Varje gång vi saknar något som ligger i en "sotlåda" så blir hela världen nattsvart igen. Jag tvingades kasta saker jag hade kvar från när jag var barn som inte gick att sanera. Det monetära värdet var litet men det nostalgiska? Det här var saker som överlevt min barndom, två flyttar tvärs över landet men inte kunde överleva en klåperifirma.

Jag vet inte ens hur jag ska leva mitt liv utan att ständigt bli påmind om hur vi fick vårt kök, vårt arbetsrum och flera år av våra liv förstörda på grund av värdelösa hantverkare.

Ibland är det rätt att vara nostalgisk..

Jag tänker på det en hel del, jag vet att det varit en pandemi och så men det är ändå svårt att inte tänka på det. När jag bröt foten (egentligen benet om man ska vara petig men så pass långt ner så jag räknar det till foten då det var ett snedtramp som ledde till benbrottet) var vi tvungna att kalla in hjälp utifrån i form av mina föräldrar. Vi fick inte hjälp från kommunen med utökad vistelsetid på fritids förrän efter tre veckor av jagande av rätt person, överklaganden och hänvisning till lagen! Vid det laget ville Emma inte längre gå och det lilla förtroende vi hade kvar för rektorn och fritids var sedan länge förstört. Inte heller frågade en enda person som vi känner här nere om vi behövde hjälp med något. Jag har fortfarande fastfrusna morötter och potatis i trädgårdslandet för att det fanns inte möjlighet för någon att ta upp dem. Men jag vet, vi har inte särskilt mycket vänner här, de jag väl egentligen räknar till mina vänner har alla egna krämpor och begränsningar i sina liv så jag förväntar mig inte att de ska kunna ställa upp. Utöver det har vi bekanta. Människor man hälsar på, pratar glatt med men egentligen inte umgås alls med utanför den gemensamma aktivitet man träffas i.

Hoppar jag nu tillbaka i tiden. Ungefär 7,5 år. Vi gick till babysång för första gången i Luleå (vi hade försökt gå veckan innan men det var tydligen inställt på andra aktiviteter så vi gick på kyrkans eftermiddagsfika istället och alla blev så förtjusta i Emma). Fem dagar senare var vi hemma hos några föräldrar som vi träffat där, de bjöd hem oss till brädspelshäng utan att egentligen känna oss men tänkte att vi skulle passa in. Två veckor senare bröt Johan armen och de erbjöd sig omedelbart att passa Johan och Emma så jag kunde ta mig en skidtur på egen hand (förvisso fanns det viss förståelse för hopplösa karlar som bryter kroppsdelar vid idiotiska tillfällen men ändå).

Vi fick många helt nya vänner i Luleå efter att vi fått barn och det gick snabbt! Om tre dagar fyller Alice fem år, hon får inget kalas med vänner i år heller. Efterspel av pandemin eller ej, det gör ingen skillnad, vi känner inte en enda av föräldrarna till de andra barnen i hennes förskolegrupp - de är 19 barn. Möjligheterna att lära känna folk har varit få, man får inga kontaktlistor, det är nästan inga föräldramöten, vi har inte gått på någon mödravårdsgrupp ihop med dem, allt handlar om att försöka nätverka den korta stunden man eventuellt hämtar och lämnar samtidigt som någon annan sönderstressad förälder.

Jag försöker påminna mig själv om skälen till att vi flyttade, att vi ville bo i hus och det var svårt att hitta i rimlig prisklass i Luleå, jag försöker tänka på lägenheten och hur trång den hade varit om vi bott kvar, jag försöker minnas alla bränderna på Porsön och hur otryggt det faktiskt emellanåt var. Inbrotten och skadegörelsen på skolan. Att Emmas förskola faktiskt också brann inte ens ett år efter att vi flyttat. Men vad jag ändå inte kan låta bli att komma tillbaka till var att jag i Luleå kände att jag var del av en samhörighet som inte finns här. I 4,5 år har jag försökt räkna ut hur i helvete man kommer in i gemenskapen här i Vimmerby och jag fattar det inte! Alla oskrivna regler som alla känner till och som vi bara fortsätter att inte fatta. Hur gör man egentligen för att leva här? Jag begriper det inte.

Tre veckor efter att vi träffade ett par föräldrar för första gången på babysången i Luleå så hjälpte de oss så jag kunde få åka skidor för mig själv i en timma. Tre veckor.