Ett "nytt" kök som faller isär.

Några tankar om hur man åberopar garantin från en hantverkare som har blockat en på sociala medier, inte svarar på mail, inte svarar i telefon, inte svarar på sms och inte hämtar ut rekommenderade brev?

Ja, det är alltjämt samma hantverkare som fortfarande vägrar att ta ner bilder från vårt kök på sociala medier trots att vi bett om det upprepade gånger. Det är alltjämt samma hantverkare som gjorde ett rejält fuskjobb hos oss (vilket onekligen är en bidragande orsak till att vi senaste månaden upptäckt en fuktskadad panel och nu har en låda gått sönder, allt detta som ska ingå i den påstådda garantin - som vi förvisso saknar startdatum för då vi inte har fått det datumet trots att vi uttryckligen har efterfrågat det).

Denna "professionella" köksexpert som direkt gick under jorden när vi hade "fräckheten" att reklamera hans fuskjobb och sedan har dess har brutit muntliga avtal och återkommande gjort sig okontaktbar och vägrat ta ansvar för det otroligt illa genomförda arbetet hos oss.

Det här är en av anledningarna till att jag hatar det nya köket. För varje gång jag försöker mig på att använda det så upptäcker jag något nytt som det har fuskats med, något nytt som bara hållit ihop på håret och nu går sönder. Det är otroligt deprimerande.

3000 dagar.

3000 dagar, så lång tid har det gått sedan vi blev föräldrar, sedan Emma föddes. Hon var inte självklar. Jag hade åtta år av kronisk huvudvärk och kraftig medicinering bakom mig när Johan och jag blev ett par. Men tillsammans växte vi framåt. En ny smärtbehandling (jag vet att min smärtläkare har blivit rejält ifrågasatt för sina metoder, jag vet att det finns anmälningar mot honom, men JAG blev hjälpt!) och med den nya möjligheter och ett nytt liv.

Något som verkligen irriterar mig är när folk ska vara sådär orimligt positiva och pratar om att det bara är att göra något åt sin situation, att det bara är att förändra den, att det bara är att välja en annan väg. Jag har inte gjort något annat än anpassat mig och valt nya vägar hela mitt liv. Jag flyttade till Luleå för att jag behövde komma bort från Stockholm. Jag fortsatte med en tjurskalles envishet att klara mina studier trots huvudvärken, trots medicineringen. Jag har försökt ha roligt och leva livet ändå. Men jag har också stått på nyårsaftons natt och blivit omfamnad av en korridorsgranne över hur jäkla orättvist det är att behöva lämna festen i förtid för att huvudet sprängs av smärta. Jag brukade försöka förklara min smärta för andra som att ständigt gå runt med en för trång hjälm på huvudet. För det är så det har känts, som om huvudet är för litet.

Det blev ingen civilingenjörsexamen för att jag inte orkade få ihop allt. Jag försökte byta spår, jag läste skrivande, tog ut en examen där. Jag försökte bli lärare men knäcktes av både universitetets bristande stöd OCH arbetsmiljön. Först Linköpings universitets koordinator för VAL var intresserad av att ge mig konkret handledning i exakt vilka kurser jag behövde läsa. Men där tog orken slut och jag sa upp mig från min sista skola.

Men till saken är det, jag gör inget annat än reser mig på nytt och tar nya tag. Köksrenoveringen har brutit ned oss fullständigt men vi höll ändå fanan högt första året. Vi hanterade pandemin och nedstängningen med våra lördagsutflykter, vi gick all-in med experimentskalender. Vi försökte hitta alternativa sätt för barnens födelsedagsfirande. Men samtidigt har tiden gått. Nu går vi mot vår fjärde jul utan färdigt kök. Vår sjätte jul sedan vi flyttade. Det är knäckande och det är nedbrytande. Varje dag påminns jag om hur vårt liv begränsas, hur barnens liv begränsas för att vi tvingas leva som vi gör.

Tvingas tänker då någon, ingen tvingar, varför flyttar ni inte bara? Det har vi också undersökt, för 1,5 år sedan kollade vi på hus i Dalarna. Hade något av dem känts rätt hade vi dragit. Jag fick till och med ett jobberbjudande i Säter. Men Johan hade sin utbildning som inte var klar. Dessutom ville han inte "ge upp", ville inte att hantverkarna skulle få "vinna" och jaga oss härifrån. De har vunnit oavsett. Det de har förstört kan vi aldrig få tillbaka. Det vi har förlorat kan vi aldrig få tillbaka.

Dessutom så avskyr jag att flytta, jag har många saker (varav många ännu är ouppackade efter förra flytten i och med att vi aldrig blivit klara med det här huset) och jag tycker om att ha en fast plats. Jag är ingen rörlig osalig ande. Jag bodde på övertid i mitt studentrum (de gamla kontrakten utan tidsgräns) och sedan flyttade jag till lägenheten som vi sedan bodde kvar i tills vi flyttade hit. Vi vill heller inte rota om barnen hur som helst. Det var därför vi flyttade när vi gjorde. Det är därför vi inte vill flytta någonstans och bara ta en lägenhet "till att börja med" och sedan fortsätta leta hus. Flyttar vi så måste det finnas en tydlig plan, en bostad som väntar och barnen ska få börja i sina nya skolor utan att behöva bryta upp igen ett par månader senare när vi hittar en permanent bostad.

Men till saken hör att jag aldrig bara accepterat ett läge, jag försöker alltid ta kontrollen över mitt liv och söker nya vägar. Men hur många omtag ska en människa egentligen orka med? När livet aldrig bara kan rulla på trivsamt, ens för den minsta lilla stund?

I 3000 dagar har jag varit förälder. Det betyder att det är 2999 dagar sedan vi flyttades över till 56:an, barnintensivvårdsavdelningen. "Kvinnor har fött barn i alla tider." Så tycker folk om att säga så fort en kvinna pratar om en komplikation eller svårighet. Helt rätt. Men i en annan tid så hade jag varit änglamamma. Båda mina barn lever tack vare barnintensivvård. För inte ens det, "som alla gör", fick vi göra enkelt. Pumpning och sondmatning. Medicinering. "Jag förstår inte hur du orkar." Det sas visserligen när Alice föddes. Vad hade jag för val?

"Man orkar inte tänka på det hela tiden." Det är vad vi fått höra från de personer som skulle hjälpa oss få ordning på kökshelvetet. Det är "förklaringen" till att det faller i glömska om och om igen. Men vi måste tänka på det hela tiden. För vi lever med det dagligen. Emmas bästa kompis är superexalterad över att hon fyller 3000 dagar. Men utöver en familjemiddag kommer vi inte fira det. På grund av skicket av vårt hus så har vi inte gäster. Utöver hantverkare har vi knappt haft några utomstående i huset sedan det gamla köket revs ut. Det är över tre år sedan nu. Det är en lång tid för barnen att inte få ha kompisar över som hälsar på. Det är en lång tid att inte interagera med andra. Någon gång under början av 2021 började lusten tryta helt att styra upp saker. Alltså när vi var inne på andra varvet av födelsedagar utan köket. Om två månader börjar fjärde varvet.

Jag önskar verkligen jag hade mer ork att fira Emmas 3000 dagar. VÅRA 3000 dagar. För vi har varit föräldrar i 3000 dagar. Det borde vara en dag av ren och skär glädje.