Så har man överlevt ännu en jul och ett nytt år stundar!

Lilla familjen lyckades förflytta sig hela vägen ner till släkten i år och fira den så kallade nedskalade julen ihop. Alla är rörande överens om att det blev en mycket lyckad jul men den nedskalade biten totalhavererade.. Vissa familjer är nog inte menade för nedskalning..

Emma har fått stimma runt med sina sysslingar (hon ville ta med sig en av dem hem på julaftonskväll) och verkar allmänt stortrivas bland både stora och små släktingar och med nya och gamla leksaker. För den som inte redan visste om det så är det fruktansvärt obekvämt att sova med en radiostyrd Bärgarn-bil i en bäddsoffa när tvååringen inte vill sova i sin egen säng utan istället tar med både sig själv och sina leksaker till vår sovplats.

Jag har också hunnit med att baka överdrivna tågtårtor för att fira att Johan slutligen lämnat de ungdomliga 30 bakom sig och blivit en mogen gubbe på 40 år! Detta samtidigt som nya soffan på allvar utmanades, är den för stor, alldeles lagom eller till och med för liten? Den var inte för liten i alla fall.. och dessvärre har alla medlemmar av lilla familjen utsett samma hörn som sin favoritplats så vi har redan några bekymmer att ta itu med där.

Men vilket år är det jag snart lämnar bakom mig? Och vad väntar i det nya året?

Familjen:

Vi lever och frodas, Johan och jag firade åtta år som par, fem år som gifta och två år som föräldrar. Vi fortsätter att ge oss ut på nya äventyr ihop och har tillsammans fått se Emma göra enorma framsteg under det gångna året och fortsätta utveckla sin personlighet. Det nya året kommer med nya utmaningar då vi blir en ännu större familj och nu verkligen jobbar på hårt med planen att omlokalisera oss från lägenhet till hus.

Många fler roliga tårtor ska det bli! Något ska väl kunna matcha Emmas Barbapapa-tårta..

..och Johans tågtårta!

Idrotten:

Vi har fortsatt harva runt på skidorienteringar och faktiskt sprungit orienteringar lite varstans i landet. Emma har fortsatt att utvecklas i sin egen takt och fått ytterligare ett antal miniknat under bältet. Både jag och Johan gjorde till vår egen förvåning ovanligt bra ifrån oss på nattorienteringar där jag själv verkligen presterade på en bättre nivå än jag hade väntat mig. Nattorientering var något jag helt lämnade bakom mig som skadebenägen tonåring men återupptog igen häromåret och i år tog jag stora kliv framåt. Funderar på om jag kanske borde utveckla det till min specialitet. Har även klivit fram som tävlingsledare och petat med banläggning till MTBO när Johan ville köra en närtävling. Kommande vårsäsong kommer nog mest innehålla just att utveckla min banläggning och kanske även peta lite i tävlingsledarskap. Men till höstsäsongen hoppas jag vara på banan fullt ut igen och kunna springa igen. Veteran-SM kanske skulle kunna vara ett fint mål att sikta på.

Mycket mer orientering ska det bli.

Musiken:

Jag har förstås fortsatt spela i mitt musiksällskap och jag trivs, jag planerar att fortsätta spela under hela nästa år med en möjlig kort paus kring själva förlossningen. Alla borde musicera mera! Vi har också tagit chansen att gå iväg och njuta av lite livemusik. Vi såg Orup när han var på turné och under det kommande året har vi tagit sikte på både Jerry Williams turné samt att jag bokat biljetter till GES i sommar. Man måste våga tro på framtiden och att det löser sig! Så barnvaktserbjudanden tar vi tacksamt emot. Ett barn nu i februari och ett till två barn till sommaren.

Karriären:

Här har det varit högt och lågt, jag har gjort en seriös satsning mot att försöka bli behörig lärare bara för att gång på gång få slåss mot de sega väderkvarnar som universitetet och politiken ställer upp mot en. Men jag fick ändå chansen att ha min egen klass två månader i våras och jag jobbade i sommarskolan med ensamkommande flyktingungdomar och vet att jag verkligen skulle vilja bli lärare. Men i dagsläget kommer jag inte slita ut mig för att bli det. Dubbelarbetet som krävs är orimligt och vansinnigt och jag ställer inte upp på det. Så jag ansökte om att få starta eget och många diskussioner senare med skatteverket fick jag klartecken! Med lite tur så kommer det nya året innebära egna uppdrag och en helt ny framtid för mig. Vill skolvärlden ha mig så får de banne mig ställa upp lite mer och visa sig från sin bästa sida. Jag har fortfarande åtminstone 30 yrkesverksamma år kvar så jag är väl värd den investeringen!

Hälsan:

Jag har hållit mig skadefri hela barmarkssäsongen! Ja bortsett från lite blåmärken och rispor förstås. Några futtiga förkylningar har bromsat mig lite i perioder och det var faktiskt lite slitigt med orken i början av graviditeten och jag har haft en del känningar som jag misstänker kan vara foglossning (när jag väntade Emma mådde jag så oförskämt bra hela tiden med inga krämpor alls så det här är nytt för mig). Slutligen så visade det sig också att det faktiskt kan ha varit att det är mina studier vid LTU som bidrog till att min huvudvärk började för nu när jag gått på regelbundna föreläsningar fick jag ont igen. Stolarna fungerar helt enkelt inte för mig. Jag får spänningar i musklerna vilket ger mig värk. Många föreläsningssalar har också fortfarande exakt samma inredning som när jag först började vid universitetet. 

Utöver det är jag ändå lyckligare än någonsin! Allt jag varit med om i mitt liv behövdes för att jag ska befinna mig precis här och nu med exakt den här underbara lilla familjen! Jag skulle inte byta ut en enda upplevelse eller erfarenhet. Skit i om om bara varit, jag vill inte ha om, det här är mitt liv och det här är det bästa som finns!

Nu går vi in i 2017 och det kommer bli magiskt!

"Ren!"

Uppväxten har verkligen betydelse. Min mamma har ibland berättat om en bilfärd när jag var liten och hon fick syn på en älg och pekade ut den för mig. Jag tittade och undrade sedan: "-Är det hästen där borta som är älgen?" Hästar var alltså bekant för mig men inte älgar.

Emma har ett djurpussel här på landet med bland annat än älg, hon tar ut den pusselbiten och säger omedelbart: "Ren!" I hennes värld är alla klövdjur renar...

När man måste be om bevakning.

I grund och botten är jag emot den mesta form av övervakning, jag vill inte leva i ett samhälle inspirerat av George Orwells 1984 eller filmerna Minority report och Gattaca. Jag blir vansinnig på alla dessa personer som hävdar att "har man inget att dölja så behöver man inte vara orolig för att bli övervakad" eller som glatt häver ur sig "man ska stå för sina åsikter" i debatter om anonymitet på internet. Det är förstås enkla saker att hävda om man är privilegierad och bor på en plats där åsiktsfrihet verkligen innebär att du kan säga vad du vill utan att behöva oroa dig för repressalier. För många (även i Sverige) ser dock verkligheten inte så.

Så blotta tanken att behöva efterfråga mer bevakning till mitt bostadsområde känns overklig. Men den krassa verkligheten är att Porsön brinner och den mest absurda adventsljusstaken rundade av med en carport och förstörda bilar efter tre inledande sophus. Det är alltså här vi bor. Där man inte vet om det går att slänga sopor på morgonen för sophuset kanske inte längre finns kvar. Där man inte vet om man har någon bil på morgonen för det kanske är just där vår bil står parkerad som det har brunnit på natten. Eller det faktum att många av oss håller andan och hoppas att de som tänder på inte kommer avancera till våra bostadshus.

Samtidigt så stod det i tidningen att det har blivit lugnare här på Porsön. Polisen säger samma sak. Så varför brinner det då?

Därför har jag nu idag mailat min hyresvärd och bett om kameraövervakning. Men jag är samtidigt mån om allas integritet så jag har tydligt sagt att det är främst sophus och parkeringsområden som behöver den bevakning och det är nattetid. Det finns inget skäl att filma oss som bor här dagtid. För många gånger går det faktiskt att hitta en balansgång mellan att respektera enskilda individers integritet men samtidigt försöka övervaka de som vill förstöra. Problemet är att jul och nyår står runt hörnet. Kameror kräver tillstånd. Porsön håller på att tillfälligt avbefolkas för firanden på annan ort. Så jag bad också om en tillfällig väktarlösning.

Jag vill inte bli bevakad men mitt hem behöver nog faktiskt det extra skyddet.

Lucia med lussebak!

Så var äntligen den stora dagen här! Emmas allra första Luciatåg! Fast jag började dock dagen med att sitta på universitetet och plugga samt passa på att se mina elever från i våras i Porsöbarnens Luciatåg. De var så duktiga så jag blev alldeles rörd. På eftermiddagen var det sedan dags att gå till förskolan och se på Emmas Luciatåg. Dagen till ära var hennes avdelning sammanslagen med en annan och tur är nog det, Litens avdelning startade ju färsk i vintras vilket faktiskt gör Emma till näst äldst så det hade nog inte blivit så mycket med sång om det bara varit hennes avdelning.. Den andra har mer blandad ålder och där kunde faktiskt flera av barnen sångerna.

Innan gick förstås förskolefröknarna igenom fotograferingsreglerna, som arbetande i skolan och väl medveten om att respektera barns integritet så var det inget konstigt för vår del. Inget fotande under själva Luciatåget och man får endast fotografera sitt eget barn före eller efter. De hade förberett en liten fotohörna där vi kunde ta bilder av våra barn. Vi var smarta nog att fota Emma innan Luciatåget började vilket var en god instinkt för hon tröttnade rätt så snart på sin tomteluva..

Efteråt var det fika, dels pepparkakor och bullar som barnen gjort själva och så lite köpefika som utfyllnad. Emma var ju dessvärre sjuk när de bakade pepparkakor på förskolan men tydligen så hade hon fått baka igår på förmiddagen och de hade noggrant räknat att hon fick ihop sju fina pepparkakor. Slutligen fick vi mer eller mindre tvinga med oss Emma hem, hon ville bara vara kvar och leka..

På kvällen verkade det som att hon tänkte somna tidigt så jag skulle få baka ut lussebullarna själv men helt plötsligt fick någon ny energi och förstod att det var bak på gång så blixtsnabbt sprang hon och hämtade sitt förkläde och plockade förutom kavel sedan fram en ischokladform och sked ur kökslådorna.. Johan försökte hålla henne borta medan jag bakade "finbullarna" med fyllning men det löste ju lilla fröken genom att bara skjuta fram pallen själv, klättra upp, börja "hjälpa" till och sedan aktivt misshandla bullformarna på plåten.. Årets bullar vinner nog inga skönhetspriser..

Slutligen var det dags för det vanliga baket så Emma fick en degklump att leka med och hon försökte imitera mig så gott det gick i knådandet. Så mycket bullar blev det dock inte utan Johan gjorde slutligen lussekatter av hennes degklump och Emma avslutade med att slänga den sista degbiten på plåten när hon såg att vi la dit våra färdiga katter. Trycka dit russin var dock roligt, fast det blev mycket av två russin i magen och en i bullarna. Russinen för övrigt.. hade det inte varit för russinen i degen så hade hon nog inte ätit av den alls men nu skulle prompt russin från degen ner i lilla magen.

Men vi fick ut lite bullar i alla fall! Någon som vågar gissa vem som har bakat vilka..?

Pepparkaksbak!

Inte ens när Johan bröt armen för två år sedan när Emma bara var 3,5 månader så har julens förberedelser stött på så mycket förhinder som i år. Sjuklingarna jag lever med har ju hostat och snörvlat och haft sig till och från i över 1,5 månader och lagom till att november blev december så fick de också mig på fall. Mitt eviga dubbelarbetande har knappast gjort saken bättre. Tid har helt enkelt varit en extrem bristvara den här hösten.

Men att vara förkyld gav mig lite tid att fundera över olika prioritet och så bestämde jag ändå till slut att vi skulle baka ut pepparkaksdegen igår. Den hann jag göra i alla fall innan hela familjen blev sjuk samtidigt. Snopet nog missade dessutom Emma när de bakade pepparkakor på förskolan.

Emma var mycket exalterad när alla tog på sig förkläden och passade även på att äta lite mjöl med en sked (däremot så åt hon inget alls av pepparkaksdegen). Så fort jag nämnde baka så började hon ta fram kavlar ur lådan och dela ut. Johan fick min gamla barnkavel och själv skulle hon ha sin våffelkavel som vi köpte på kyrkans loppis tidigare i höstas.

Kavla var lite tungt och tråkigt, men att mjöla bakbordet och trycka fast formar var desto roligare. Roligast av allt för förstås att pilla loss själva pepparkakan och slänga den på plåten där Johan gjorde sitt bästa för att veckla ut de igen.. Summa summarum så gjorde Emma med viss assistens några plåtar med våffelmönstrade pepparkakor.

Sedan jagade jag ut familjen ur köket och bakade ett antal plåtar "finpepparkakor" i något högre tempo. Ikväll har jag sedan dekorerat och konstruerat årets pepparkakshus som i själva verket är ett pepparkaksland. Jag har på känn att det inte kommer få stå orört överhuvudtaget därav beslutet att göra det i smådelar istället så vi slipper några katastrofala husras.

Ny karriär?

Okej, det föll sig faktiskt som så att för en vecka sedan så kom slutligen beskedet efter en segdragen mailkonversation med skatteverket att jag fick klartecken på att starta min firma! Så nu är jag officiellt egenföretagare! Bara att börja leta uppdrag alltså.

Samtidigt börjar jag bli irriterad och framför allt himla trött av mitt dubbelarbetande just nu. Till saken hör att min värk har börjat komma tillbaka och jag börjar allvarligt misstänka att en av de utlösande faktorerna till värken från första början var just universitetet! För första gången sedan jag började gå till min smärtläkare och därmed slutligen fick rätt behandling så sitter jag åter i föreläsningssalar. Många och stela timmar i sträck blir det, jag har nästan uteslutande dubbelpass. Och jag har blivit tydligt sämre. Jag har börjat vakna med värk igen. Så frågan jag redan ställer mig flera gånger om dagen har på nytt aktualiserats. "Är det värt det?" Jag vet inte ens om det kommer ge utdelning för jag får inga raka besked om vad exakt som fattas för att bli behörig till KPU:n. Så all denna slit kan verkligen vara för ingenting. Samtidigt så är det intressant att följa en kurs igen. Det är alltså så här studier ska kännas när man inte antingen är omotiverad eller hög på smärtstillande. Rätt stor skillnad mot förr. Om det nu inte var för att värken börjar komma tillbaka förstås. Jag trivs med mitt drogfria liv. Jag vill inte ha tillbaka tabletterna. Så jag försöker vila mer här hemma istället fast eftersom jag jobbar och pluggar så mycket som jag gör så blir precis allting där försummat förstås. Det dåliga samvetet gnager ständigt.

Det finns en karriärväg kvar att utforska som jag nosar på ibland. En som skulle vara öppen för mig om jag bara väljer att ta steget. Även detta något som många säger att jag skulle passa som. Jag är trots allt redan proffstyckare och jag har sakliga och praktiska lösningar som komplement till mina många och starka åsikter. Men det är en smutsig bransch. Vill jag verkligen? Fast då behöver jag inte oroa mig för mina meriter längre, totalt inkompetenta spån tar sig fram där och de ska jag nog kunna bräcka i alla fall. Men vill jag verkligen bli politiker?

Återigen, vår dotter är inte "snäll" på det sättet!

I helgen släpade vi i vanlig ordning ut Emma på mer eller mindre vuxenaktiviteter. Hon satt igenom ett klubbmöte och på kvällen deltog hon lite lagom i klubbfest. Både på dagen och kvällen fick jag höra från olika personer hur "snäll" hon var som fixade detta utan att fara runt hela tiden. Jag blir alltjämt irriterad av att folk använder ordet "snäll" på det viset. Hade hon varit elak om hon blivit rastlös och högljudd eller vadå?

Vi har inget nätverk att tala om här uppe, många gånger har vi bara att välja på att fara hela familjen eller att minst en av oss stannar hemma med Emma. Vi löser det med att ta med saker och planera för aktiviteter som håller Liten underhållen och nöjd under tiden vi är iväg. Vi är också beredda på att turas om att ta ut henne ett tag eller att helt enkelt åka hem tidigare. Första skidorienteringssäsongen för Emma hade vi mer eller mindre en bärbar lekhörna med oss vilket blev ett populärt hörn för de andra småbarnen som också var med på tävlingarna.

Överlag var det rätt så lugnt igår. Ett vält glas, en sönderriven pappersduk och ett tryck på larmknappen på toaletten (men varför är knappen fin och röd och placerad i barnhöjd om man inte ska trycka på den?) summerar väl "incidenterna" rätt så bra.

Men jo, Liten är snäll, hon bjuder in andra barn i leken, hon vill att alla ska vara med. När Johan var sjuk så la hon sin snuttekanin bredvid honom i sängen så han skulle må bättre. Hon delar gärna med sig av kakor och russin till andra (helst genom att stoppa direkt i folks munnar..). DET är exempel på snälla handlingar! Att vara lugn och intresserad när det pågår möten och andra "vuxenaktiviteter", det är något helt annat!

Den verkliga sanningen bakom att jag "föraktar" stockholmare och annat storstadsfolk när det snöar.

Okej, först av allt. Jag fattar. Det har inte kommit så mycket snö i Stockholm i november månad på över 100 år, katastrofrubrikerna var verkligen berättigade för en gångs skull. Men även i vanliga fall kan jag till viss del förstå. Snöröjning kostar och därmed också snöröjningsberedskap. Hur mycket man satsar i sin budget på det beror förstås på hur stor risken är för snö och hur många av dessa potentiella riskdagar som finns per år. Däremot saker som att Stockholm skulle vara extremt mycket svårare att snöröja än andra städer köper jag inte. Vi har rätt många tillfälliga snöhögar här i Luleå med på vintern som i vissa fall är högre än de omgivande byggnaderna. För först röjer man upp vägar, sedan kör man bort snön till snötippen. Att som vi bo nära snötippen gör ingen skillnad heller. Alla får snöhögarna.

Men det som gör mig irriterad är ständigt hur oförberedda folk är på ett personligt plan. Alltså där de faktiskt kan påverka. Där man inte beger sig till jobbet i klackskor, kjol och strumpbyxor utan mössa och vantar när det börjat snöa och väderprognosen säger snö, snö och ännu mera snö. Där man har absolut ingenting med sig i sin väska utifall att man blir sittande i en buss eller på pendeltåget i flera timmar. När man aktivt undviker att tänka själv "för vi bor ju i ett civiliserat land". Hur många sommarkatastrofnyheter får vi inte se om folk som blivit sittande instängda på överhettade tåg och klagat på att de inte fick mat och vatten? Var är er civilisation då? Var är butiken ni bara kan gå och handla i som gör att ni inte behöver tänka själva på att ha något med er?

Det är den där hånfulla attityden där storstadsfolk beter sig som den tuffa coolingen på skolgården med märkesskor (från fel säsong) och läcker frisyr (som en mössa kan förstöra) och vi som är förberedda och rustade är den löjliga tönten med toppluva, raggsockar och vinterkängor. Det är den attityden som gör mig förbannad. För jag vet att vårt samhälle är superskört. Jag vet att strömavbrott både kan ske men också sker och framför allt vet jag att stadsfolk (vilket jag i den här kategorin också tillhör) är de som är känsligast för detta för vi har ingen annan uppvärmning i våra hus.

Så året om har jag alltid vattenflaska med mig i väskan när jag ska iväg någonstans, det har jag haft i åratal. Något litet ätbart finns också, som minimum en frukt. För man vet liksom inte vad som kan hända och blir man stående så är det bra att ha. Nu är det vinter. Så jag cyklar till jobbet i täckbyxor och vinterkängor. Raggsockorna behöver jag inte än, det är trots allt bara -10 grader och kängorna tål bra mycket mer kyla än så när sockorna åker fram. Jag har mössa och vantar (och för det mesta även reservvantar utifall att paret jag har på mig när jag cyklar blir blött och inte hinner torka tills jag ska hem). Mina kläder har reflexer i sig. Ska jag ut i trafiken när jag cyklar så åker även reflexvästen på.

Bilen sedan. Vinterrustningen är självklar. Vinterdäcken (dubbdäck förstås) åker på i god tid. Inte bara motor- och kupévärmare för bilens skull. Vi har dubbla reflexvästar i den, utifall att man blir stående vid vägrenen någonstans så är det bra att synas. Självfallet går det att nå en av reflexvästarna direkt från förarplatsen. Spaden läggs ut. Själv är bäste dräng och man har större chans att snabbt lösa en situation om man har en spade med sig. Ficklampan måste vi ersätta. Superstrålkastaren vi hade har tyvärr lagt av. Den praktiska sandsäcken brukar vi dock faktiskt slopa, Inte heller har vi en såg i bilen i händelse av nedfallna träd. Men lite normalrustad måste man ju vara. Och bara för att man åker bil så kan man inte skippa de varma kläderna. Jag är alltid klädd så jag skulle klara mig utanför bilen en bra stund.

Men det här är tydligen töntigt. Varför ska man behöva tänka på sådant där? Vi lever ju i ett civiliserat samhälle och i vilken obyggd befinner jag mig i om jag tycker sådana förberedelser är nödvändiga? Tja, bara jag åker E4:an här uppe så kommer jag flera mil i sträck befinna mig mellan byar och utan garanti för omedelbar räddning. Oavsett var så kan det också vara som så att man måste bli kvar vid sin bil i väntan på assistans (min handväska innehåller fortfarande inte en dunk med fem liter bensin trots att det faktiskt skulle varit motiverat med tanke på vår onödiga extrarast när Emma var två månader) och då är det inte bara att "bege sig till närmaste bensinmack eller affär för att köpa något att äta och dricka".

Jag är inte på något vis rustad för katastrof, men med små, ganska enkla medel så ger jag mig själv bättre förutsättningar i ett samhälle som är uppbyggt kring något så skört som elektricitet. Men det är töntigt, löjligt och ska inte behövas.

Arkivbild normalt snöläge.

DET är anledningen till att jag himlar med ögonen när medierna kablar ut katastrofnyheterna från våra storstäder när det kommer lite snö eller blir en massiv värmebölja. Inte för er oförmåga att ploga, den är ni förlåtna för, utan för er oförmåga att tänka själva för där finns det inga acceptabla ursäkter.

Naturligtvis finns det klåpare även i Sveriges mindre städer, dödslängtarna brukar jag kalla dem. De som går rakt ut i vägen iklädd svart och utan reflexer "för jag har ju företräde". "Tönten" i mig kommer genast upp till ytan då, jag vevar ner rutan och vrålar "använd reflex!" innan jag kör vidare.

Porsön brinner..

..bokstavligt talat. Det går knappt en dag utan nya rapporter om bränder eller skadegörelse om nätterna, jag har alltid känt mig trygg på Porsön, till och med när det var den där oroliga tiden under mina tidiga studieår så behöll jag min känsla för trygghet. Polisen reagerade då snabbt, de höll informationsmöten på universitetet, medierna var här och jag som aldrig missar en chans att göra min röst hörd blev intervjuad på radio. Det lugnade ner sig igen. Fast det är klart, en del av trygghetskänslan kanske försvann redan där. Vi började höra av oss till varandra om att vi kommit hem ordentligt. Det rådde det ingen tvekan om tidigare att man skulle göra.

Nu är det ett annat läge. Johan jobbar nätter och Emmas förskola ligger mitt i det utsatta centrumområdet. Hitintills har skadegörelsen där visserligen varit mest riktad mot skolan och hälsocentralen och de enda problemen förskolan har är att det är folk som hänger inne på området om kvällarna och lämnar skräp efter sig. Som personalen förstås måste städa upp på morgonen för annars kan man inte släppa barnen lösa där.

Vilket tar mig till nästa problem. Jag hatar nedskräpningslagen. Det är den mest meningslösa lag som någonsin införts, inte bara för att nästan ingen får några böter utan för att den undantog det mest avskyvärda skräpet! Oavsett om målet var att bötfälla folk så är det bra om lagen ändå talar om vad som är tillåtet eller ej, jag menar, ett brott är ett brott, oavsett om någon ser dig och kan straffa dig för det. Jag talar förstås om fimparna. Jag vet inte hur många fimpar jag slitit ur händerna på Emma som så gladeligen plockar upp skräp från marken. Fimpar är något jag verkligen önskar hade ingått i nedskräpningsförbudet. För den delen tycker jag det borde vara pant på fimpar för då kanske de faktiskt hade samlats in istället och vi hade sluppit skiten.

Annars är det förstås glas jag ogillar rejält. Glas kan man göra sig riktigt illa på. Så Emma får inte gå själv genom Porsö centrum just nu, endast åka vagn. Det är för mycket glasskärvor, stora som små, överallt till följd av alla krossade fönster. Tyvärr städas de inte upp ordentligt vilket borde ske. Glas har jag också fått stoppa små duktiga och miljömedvetna förskoleklassbarn från att plocka upp på skolgården. "Ja, vi vet att det ligger glas där. Ja, vi vuxna ska ta hand om det. Snälla, sluta ta upp glasbitar med bara händerna, ni kan skära er." Nästa sekund står de där med mer glas igen, så stolta och så glada över att de städar upp och gör fint.

Då är det lätt att tänka att det ska bli så himla skönt att flytta härifrån. Men sedan kommer nästa tanke in, när man har bokat dubbla tvättstugor samtidigt och kan få undan hela tvättberget på några få timmar för man har tillgång till åtta tvättmaskiner. Det är faktiskt en himla lyx att kunna ha det så med.

Men fortfarande.. det brinner på Porsön om nätterna, de slår sönder rutor. Kommer vår bil verkligen stå säker i sitt garage? Och Johan jobbar fortfarande nätter, samtidigt som galningarna springer runt på stan. Och måste jag kratta sanden vid lekplatsen varje gång innan vi låter Emma leka där? De hittade faktiskt sprutor borta vid en av de andra förskolorna.

Ingen kan anklaga oss för att skydda Emma överdrivet mycket från världens fasor, i detta nu har hon två synliga sår på huvudet efter två olika fall. Vi släpar ut henne på allt möjligt. Hon får klättra runt. Hon får upptäcka världen. Men jag vill helst inte att hon ska behöva upptäcka att världen består av bränder, krossat glas och sprutor med tvivelaktigt innehåll riktigt än.

"Mossen!"

Vår resa ner till Stockholm förra helgen innebar förstås att Liten charmade folk i vanlig ordning men också att hon återigen visade varför små barn är grymt underhållande.

En återkommande höjdpunkt är titlarna mina föräldrar fick. Nu kommer talet mer och mer, nya ord dyker upp hela tiden. Så visst kan väl en tvååring få grepp på så enkla ord som "mormor" och "morfar" under en långhelg. Riktigt så enkelt skulle det förstås inte bli. Mormor blev snabbt "mommo", Emma använder inte r ännu i någon större utsträckning så inte så konstigt. Morfar däremot blev av någon anledning "mossen". Detta ledde till många, långa och utdragna samtal mellan den stora tjurskallen (alltså min pappa) och den lilla tjurskallen (vår solstråle).

"-Säg morfar."

"-Mossen."

"-Morrrrrrrfar."

"-Mosssssssen."

Så där höll de på. Om och om igen.

Bäst av allt var förstås denna lilla dialog.

"-Säg godnatt morfar."

"-Hejdå mossen."

Hela tiden när planet var på väg upp under hemresan satt Liten och vinkade mot fönstret och upprepade "hejdå mossen". Hon ger sig inte. Det är mossen och inget annat som gäller.

Sedan är jag ledsen, men det är faktiskt otroligt underhållande med en tvååring som lyckas ringa upp senast uppringda nummer på sina morföräldrars bärbara telefon. Klockan sju på morgonen. En söndag. När mottagaren hade planerat lång sovmorgon då det varit en jobbig lördag. Ännu bättre att ingen av oss märkte det förrän offret hörde av sig senare under dagen och tydligen hade varit måttligt road. Det är faktiskt den ultimata busringningen. En morgontrött person med inplanerad sovmorgon. Vem bättre att ringa till? 

Vi får se hur det utvecklar sig nu framöver med stora tjurskallens kamp för att få bli kallad morfar. Det verkar onekligen som om den lilla tjurskallen har bestämt sig: "mossen!"

När man nått vägs ände.

Jag fick mycket att tänka på igår vilket slutade med två saker. Det ena är att jag skrev den här texten:

Idag är dagen jag slutade kämpa. Det är faktiskt inte värt det. Motgångarna och motarbetet är för mycket för att jag ska orka.

Jag vill bli lärare. Det har snart gått ett år sedan jag kom till den insikten efter att jag blivit antagen till Luleå kommuns vikariepool och började jobba som korttidsvikarie i grundskola och gymnasium. Jag hade äntligen hittat rätt. Efter många år med brokiga studier varvade med ett brokigt arbetsliv så hade jag slutligen kommit på vad som passade mig. Jag fick bra respons med. Både elever och lärarkollegor jag mött ute på arbetsplatser verkade tycka att jag passade in.

Det har blivit många misstag under mitt år som vikarie. Till skillnad från den som kommer ut på praktik under sina lärarstudier så har jag blivit inkastad i ett klassrum helt på egen hand. Jag har hållit välplanerade lektioner utifrån prydliga instruktioner men också undervisat baserat på information i ett sms eller från en post-it. Jag har fått improvisera mycket, jag har använt mitt sunda förnuft, mina kunskaper tillsammans med att luta mig mot lärarkollegor och i bästa fall också haft en hjälplärare med i klassrummet. Jag har alltid arbetat efter grundtanken att ingen elev ska behöva lämna en av mina lektioner utan att känna att det här var en meningsfull lektion. Jag har växt med rollen och under våren och sommaren fick jag också chansen att få eget ansvar för en klass och därmed få göra lektionsplaneringar, rätta prov, planera läxor och också få en insyn i skolans arbete i stort. Allt en lärare gör när lektionerna är slut.

Jag har stortrivts och det har drivit mig till att ta reda på vad jag behöver komplettera av mina studier för att kunna få lärarexamen och bli behörig lärare. Jag har försökt göra upp planer, jag har varit i kontakt med studievägledare, jag har varvat mina vikarieuppdrag med att plugga på egen hand då det inte riktigt finns en plats för mig på mitt universitet längre. För jag befinner mig i studentvärldens ingenmansland. Mitt civilingenjörsprogram har upphört att existera och går inte längre att ta examen ifrån. Det fick jag veta när jag för andra gången sedan den nya regeln trätt i kraft försökte terminsregistrera mig. En terminsregistrering är nödvändig för att jag ska få skriva omtentor och kunna samla ihop de sista poängen jag behöver. Men som sagt, först vid andra terminen efter att mitt program upphört att kunna ge examen tog det stopp. Beslutet var för övrigt fyra år gammalt men hur jag än sökte efter information om det så kunde jag bara hitta den när jag aktivt googlade efter det. Att hitta information om beslutet endast genom klicklänkar gick inte. Så jag missade det och nu var det kört och fanns ingen återvändo.

Men jag kunde fortsätta terminsregistrera mig på mitt icke-existerande program för att få skriva omtentor. Fast det är ingen riktig terminsregistrering för enligt systemet är jag inte programstudent utan räknas som fristående student. Det betyder att jag inte kan söka och läsa några av de kurser som ligger inom programmen. Mitt hopp för att få ihop de sista poängen står alltså uteslutande att finna hos kurser jag en gång läst men inte klarat där min gamla kurs är kopplad till den nya kursens tentamen. Fast det visade sig inte heller vara på riktigt. När jag skrev en tentamen som var kopplad på just det sättet så upptäcktes tydligen ett systemfel, min kurs motsvarande inte alls den nya så det fungerar inte egentligen. Den informationen nådde inte mig. Ibland fungerar inte universitetets server ordentligt och meddelanden försvinner då. Det varnas man för när man fyller i formuläret för att ta kontakt med Studenttorget. Det gäller tydligen också mail till studenter. Jag trodde min förfrågan om en tentamensanmälan försvunnit och skickade en ny och blev registrerad. I själva verket så hade det sex dagar tidigare skickats ett mail till mig (som försvann) där det förklarades att jag inte fick skriva tentan utan måste registrera mig på den nya kursen och jag uppmanades ta kontakt med min studievägledare. Det fick jag reda på nu fyra månader sedan när jag gjorde samma procedur igen.

Det går inte alltid att skriva tenta som man tänkt sig när man kombinerar studier med både arbete och familjeliv. Tiden räcker helt enkelt inte till.

Problemet är att min studievägledare redan har sagt att jag inte kan få hjälp där, jag får inte söka programkurser på universitetet. Vi upptäckte det med en annan kurs jag behövde varpå jag fick rekommendationen att söka den på ett annat lärosäte. Så några nya programkurser är alltså inte möjligt.

Samtidigt behöver jag jobba. För det svenska trygghetssystemet bygger på att man har en förvärvsinkomst. Utan den ingen SGI som är livsnödvändig för att jag ska få ut några pengar överhuvudtaget när jag är föräldraledig, vabbar eller för den delen blir sjuk. Fast jag blir inte sjuk längre. Det visade sig att blir man sjuk så spelar det ingen roll om man redan är inbokad på ett uppdrag eller ej. Det krävdes att man redan har påbörjat ett vikariat på arbetsplatsen och arbetat i minst 14 kalenderdagar bakåt i tiden på just den arbetsplatsen för att få någon ersättning om man blir sjuk. Inte så generösa villkor för de som är korttidsvikarie, jobbar sällan mer än någon dag i sträck på en skola och utsätts hela tiden av bakterier från de små smitthärdarna till elever. Jag har slutat vara sjuk. Behöver jag vara hemma så vabbar jag istället för det betalar Försäkringskassan. Fast jag vabbar inte heller. Det gör min man. För jag behöver varje jobbdag för att bygga upp SGI, är jag inte inbokad måste jag plugga för att komma närmare mitt mål att bli lärare. Så min man lämnar och hämtar på förskolan, han tar vabdagar och han tar ut vårt barn på utflykter och lekar så jag ska få plugga i lugn och ro hemma. Det är därför det är tårar och misär när han går hemifrån och jag bara får en vinkning. Mamma försvinner hela tiden men pappa umgås man med, han får inte gå iväg.

Så jag har inget studiemedel kvar att ta ut. Inte för att det hade varit möjligt då jag försöker läsa in omtentor parallellt med att jag flackar fram och tillbaka som vikarie på olika skolor och för omtentor får man ändå inget studiemedel. Fast nu verkar det som att jag inte får skriva omtentorna i alla fall då mina kurser är för gamla. Jag får inte heller läsa de nya kurserna då de är öronmärkta för programstudenter och jag räknas inte som programstudent trots att jag kan fortsätta att terminsregistrera mig på ett program som inte längre finns.

Samhället skriker efter fler lärare, lärarbristen växer i alla landets kommuner. Jag försöker verkligen bli lärare och jag gör det helt utan stöd från några andra än just min lilla familj. I övrigt så verkar alla bara vilja motarbeta mig. Så då får det väl bli så. Jag lägger ner. För det är faktiskt inte värt det. Att kämpa samtidigt som man möts av negativa besked hela tiden. Jag har en familj jag vill vara med.

Så jag förstår nu, det här är priset jag får betala för att jag en gång valde att försöka bli civilingenjör, att jag under alla mina år med svår värk förstod att jag var tvungen att fortsätta försöka kämpa för ett yrkesliv där jag kunde verka i lugn miljö och där det var okej att jag åt tunga mediciner. Att jag sedan hittade en läkare som kunde bota min värk, som gav mig nytt hopp och möjliggjorde ett yrkesliv i en avsevärt livfullare miljö. Det spelar ingen roll för nu är det tydligen för sent. Jag vill fortfarande bli lärare men jag måste tänka på min familj, på min framtida pension, på mitt eget välmående och att fortsätta kämpa i motvind går inte längre.

Jag är en smart person, jag har breda kunskaper och bred arbetslivserfarenhet. Jag kan hitta något annat att göra. Fast helst av allt hade jag velat ägna resten av mitt yrkesverksamma liv åt att undervisa vår framtid i matematik och fysik, eller för den delen franska, för att inte tala om hur härligt det varit att få jobba med nyanlända i svenska som andraspråk. Men det var väl inte egentligen så stor brist inom de ämnena när allt kommer kring så ingen kommer sakna att jag inte blir lärare. Jag har trots allt bara 30 yrkesverksamma år kvar att ge.

Det andra att jag ansökte om F-skattsedel och registrerade mitt företag. Jag har fortfarande planer. Men lärare? Den dörren stänger jag tills vidare och kommer inte öppna igen förrän någon är villig att öppna plånboken och ge mig studielön för det som behövs för mig att komplettera mina studier till en lärarexamen. Ödets ironi? De ringde igår från en av "mina" skolor, där jag brukar jobba, där de verkligen, verkligen uppskattar mig och mer än gärna bokar in mig som vikarie.

Äntligen!

Så var vi igår på vårt första föräldramöte. Jag har faktiskt väntat och längtat. Då Emma fick börja en månad in på terminen och det var lite rörigt i våras så blev det inga möten och ingen förfrågan till föräldraråd, det var redan tillsatt av de första barnens föräldrar.

Jag vill veta allt, jag vill ha koll, jag vill lägga mig i! Nu har vi dessutom redan fått gå igenom både personal- och lokalbyten vilket har känts lite sisådär. Det verkar fungera för barnen dock så man borde väl vara nöjd. Men jag vill som sagt vad ha mer koll! Jag vill egentligen ha mest koll!

Så när frågan i slutet av mötet på avdelningen gällde just föräldrarådet så anmälde jag mig på en gång. Det är typ ett möte per termin så ingen större arbetsbörda och vill man som jag veta allt så är det inget snack om saken. Johan stod beredd som god tvåa att ta plats i rådet om det hade behövts. Men det räcker kanske med att representera familjen en gång..

Jag vill ju bara få sova!

Kan så vara att jag inte är den bästa föräldern om nätterna. Men när solstrålen vaknar klockan två efter endast sex timmars sömn och insisterar på att det bästa sättet att upplysa sin mor om detta är att tända taklampan i sovrummet (som pappaklanten lämnat i öppet läge = ljuschock) och sedan klättra upp i sängen och hoppa på mamma. Alltså, det är inte riktigt min drömväckning. Skickar ett argt mms till Johan. Solstrålen skrattar åt mobilkameran.

När bära tillbaka till egen säng, bädda ner i vår säng, ge vatten, byta blöja, rensa näsan från snor, trösta när hon trillat ner från sängen av hoppandet (eller var det då hon körde traktor på mig?), bäddat ner henne med traktorn inte funkade så gav jag upp. Två timmar hade trots allt gått och JAG behövde sova. In och ut ur dvala. Tände hon igen? Varför ligger det en fjärrkontroll bredvid mig i sängen? Hämtade hon precis sin fotpall? Lät inte det där som att hon klättrade upp i sin barnstol? Den kommer hon inte ner från själv. Måste ingripa.

Huvudvärken tränger på. Skickar ett frustrerat sms till Johan. Lägger mig på spikmattan. Solstrålen tänder omedelbart i sovrummet för att se vad jag gör. Det har nu gått åt två timmar av min värdefulla nattsömn. Ber henne släcka. Det gör hon. För att strax komma tillbaka, tända, klättra upp och hoppa på mig där jag ligger på spikmattan och försöker slappna av/somna om. Hon försvinner iväg igen. Lämnar tänt. Jag släcker med tårna.

Vaknar till. Det är tyst. Har jag verkligen fått sova en stund? Var är min solstråle? Hela lägenheten badar i ljus. Hon har tänt överallt. Jag släcker i hobbyrummet, inget barn i soffan. Jag släcker i vardagsrummet, inget barn i den soffan heller. Jag går genom hallen. Det lyser i hennes rum. Där, mitt i sin egna säng med knäna uppdragna under kroppen och rumpan i vädret ligger hon. Självmant har hon gått och lagt sig igen någon gång under den senaste timman. Jag släcker. Samma med hall och kök. Bäddar ner mig på spikmattan igen. Jag har möjlighet till en sista timma sömn som kan lindra huvudvärken innan jag ska till jobbet.

Skickar ännu ett sms till Johan, lite snällare nu. Trötta mammor kan nog lätt uppfattas som sura och elaka. Men när han kommer hem trött från jobbet så måste jag ändå upprepa mig. Dra igen lampan innan du går till jobbet! Skjut in byrålådan så ingen ramlar och slår sig på hörnet!  Och skaffa dig ett dagjobb så vi kan dela på sådana här vansinniga nätter!

När jag sätter mig på cykeln i regnet sover hon ännu. Nu är hon Johans ansvar, han som sa att han skulle jobba fast sedan visade det sig att solstrålen behövde en sjukdag till.

Storstädning!

Egentligen så fortsätter storstädningen bara, redan när vi började förbereda oss på att bli en till i familjen så påbörjades projekt "declutter", alltså att vi försöker minska antalet prylar här hemma och de vi har ska organiseras bättre. Överlag har det gått ganska så bra. Den enda fina pryl Emma har skadat är min ena porslinsgroda.

Så när vi kom hem från årets semester som inneburit två studiebesök på IKEA så blev det en beställning för att få hem lite mer funktionella möbler till vårt svarta hål. Jag upptäckte också en mycket fin bortskänkes-sida på Facebook och har den vägen låtit en hel del saker vi inte längre har användning för få vandra vidare till nya hem.

Just nu genomgår annars min filmsamling sin absolut största förändring någonsin. Nu åker i stort sett alla VHS-kassetter ut. De fyller inte riktigt en funktion hos oss längre. Vi har inspelningsbar digitalbox som vi använder till vardags när vi vill spela in något från TV och av kvalitetsskäl så ser vi hellre på DVD eller köper filmer digitalt.

Så jag har kastat åtskilliga kassar med inspelade VHS:er. Domen har varit hård. Är det inte en film jag skulle betala pengar för att äga så har den åkt ut. I del två har de som klarade första rensningen gåtts igenom. Vi köpte hem flera filmer digital och jag hade inte mindre än tre olika shoppinglistor igång samtidigt igår kväll och har nu beställt film för ja, typ alla julklappspengar faktiskt. Det blir nog bara Emma som får julklappar i år, Johan och jag har redan fått vårt.

Högen som blev kvar, det är filmer vi inte lyckats hitta någonstans och de digitaliserar nu Johan. På sikt vill vi förstås gärna ha dessa filmer i bättre kvalité men man får nöja sig tills vidare ibland. Tyvärr har jag en förkärlek för riktigt udda saker emellanåt som är minst sagt svåra att få tag i.

Och som alltid.. Germinal går inte att köpa i Sverige och jag hittar ingen som vill sälja till Sverige heller. Helst vill jag ha den med åtminstone engelsk text med. Det blir en rätt så ensam gruvstrejk om inte Johan kan se den med mig..

Det absolut, totalt icke-perfekta livet!

För några år sedan ombads folk ringa in till radion och berätta vad i deras liv de ångrat, alltså vad de ville ha ogjort. Jag tyckte hela frågeställningen var fel. Allt vi gjort, allt vi varit med om, det är en förutsättning för att man sitter här idag som precis den man är. Så klart det hade varit trevligt med studier som hade fungerat, att inte behövt ha ont i 12 år innan jag hittade den rätta läkaren, känt att jag alltid haft bra stöttning från familj och vänner, sluppit skador så jag aldrig hade slutat orientera under alla de där åren.

Men vet ni vad? Allt det där behövdes för att mitt liv skulle se ut som det gör här och nu. Utan allt det där så hade jag inte suttit här med just min lilla familj och den skulle jag aldrig vilja vara utan! Som Johan säger, man har aldrig tråkigt numera. Vilket väl egentligen är det enda jag saknar ibland, att ha lite tråkigt. Sysslolös finns det ingen risk att bli på många år. Så om ni tänker "om bara om varit" så säger jag: "Tänk om! Tänk istället vad du har här och nu och skulle du verkligen vilja byta bort det?"

Jag brukade ha ett sybord.. nu huserar min symaskin bakom datorn på arbetsbordet när den inte används och jag får sy i vardagsrummet när jag ska göra något. Inte får jag sy ifred heller..

Den där känslan..

..när man inser att ett löfte (som man inte riktigt vågade tro på för man litar inte på den personen) verkligen bara var just tomma ord. Allting vi gör har konsekvenser. Tyvärr inser inte alla personer det. Så nu är jag arg, sårad och framtiden som vi hela tiden försöker staka ut gömmer sig i dunkel igen. Ett steg framåt och två bakåt verkar det som mest hela tiden.

Ordning och reda!

Liten har stenkoll. När hon var färdig med att rita så ska man plocka undan efter sig. Så hon går in med kritburken och ställer den på bordet inne i sitt rum. Kommer tillbaka och hämtar ritblocken och går och lägger undan dem med. Återvänder till köksbordet för att ta bort bordsskyddet. Går motvilligt med på att jag hjälper henne att rulla ihop det. Avslutar med att försöka ta av sig haklappen som hon haft på sig som skydd men knapparna är för motsträviga så Johan får hjälpa till. Går sedan till badrummet för att hänga upp haklappen och försöker då knäppa den igen för det är så den hänger på hyllan. Man måste ju liksom städa undan efter sig innan man går vidare till nästa aktivitet. Det gör väl alla..?

"Mappa!"

Ibland vet man inte riktigt vilken förälder man vill ha så för enkelhetens skull har Liten uppfunnit ordet "mappa". Man måste ju effektivisera svenska språket lite..

Vilken sorts lärare vill man vara?

På högstadiet hade jag de allra tråkigaste klassföreståndarna man kunde ha. Sådana som aldrig gav det där lilla extra. När vi skulle springa Rösjön runt och samla poäng till sin klass så stod de där vid målområdet, icke-friluftsklädda, skulle absolut inte delta och såg allmänt obekväma ut. När det var den traditionella maskeraddagen för niorna så kom de förstås icke-utklädda medan andra lärare (både äldre och yngre) självklart deltog i festligheterna. Men våra lärare bjöd inte alls på sig själva.

När musiklektionen ställdes in så höll jag egen, jag lyckades lura nästan alla att våga sig på att provspela klarinett. De var tveksamma till att börja med men sedan kom de igång så pass att det blev svårt att bryta för nästa aktivitet.

Det blev lite fniss och spektakel i matsalen när jag faktiskt tvingades spotta ut blodpuddingen i servetten, vissa saker bara går inte att äta.

När jag fick veta att det är en årlig tradition att pedagogerna spelar brännboll mot årskurs sex sista veckan på terminen så anmälde jag mig självklart. Och jag gick all-in! Från sport-BH:n till Renen-tröja och löparskor. Inga halvmesyrer. När tillfälle gavs att smygträna lite så passade jag och några andra lärare på. Och vi gav allt under matchen! Slagarmen värker fortfarande lite, jag är inte van att röra de musklerna.

Cykla iväg med eleverna för en utedag. Inga problem. Någon annan kan åka buss med de elever som av olika skäl inte kan cykla. Men jag? Självklart cyklar jag. Det är inte det allra minsta avkopplande att cykla samtidigt som man ryar och håller koll på massa obetänksamma elever men vadå? Så klart man ställer upp!

Jag ser nog allt hur barnen himlar med ögonen ibland, hur de utbyter blickar och leenden. Men jag tror ändå att innerst inne föredrar de lärare som faktiskt ger det där lilla extra.

Mina klassföreståndare på högstadiet var som sagt vad inte så mycket att hurra över, men vi hade en annan lärare som tog sig an oss på det sätt en klassföreståndare borde göra. Som bjöd hem oss på fika i sin trädgård innan vi slutade nian. Det är sådana lärare man uppskattar och kommer ihåg många år senare. Det är en sådan lärare jag vill vara.

Det ömmar i alla möjliga muskler efter en väldigt aktiv skolvecka med många fysiska aktiviteter, men det var utan tvekan värt det. Imorgon säger jag hejdå till min klass.

På måndag väntar nästa uppdrag. Jag kommer gå all-in på nytt. Jag vet inget annat.

Det här med integritet.

Det var ganska så okomplicerat att blogga tidigare. Jag är skapligt privat av mig och väljer aktivt vilken del av mitt liv jag vill ska synas i bloggen och framför allt vilka delar av mitt och Johans liv som det kan skrivas om. Johan har hela tiden haft möjligheten att lägga in ett veto om han har önskat. Så långt är allt väl.

Men det är inte så enkelt att blogga längre för jag har en person till att ta hänsyn till. Emma saknar möjligheten att säga ifrån. Hon kan inte samtycka till vad jag skriver om. Hennes integritet måste skyddas och det är mitt och Johans jobb att göra det. Därför är vi sparsamma både att publicera bilder av henne på nätet men också att skriva vad hon gör. Det är inte alltid helt enkelt för som alla stolta föräldrar så vill vi helst av allt berätta för hela världen om varenda liten oväsentlig detalj hon gör. Men det går inte. Så det är svårt att skriva numera. För mitt liv, det jag gör nu, består av förklarliga skäl mestadels av min familj!

Min underbara lilla familj! Om åtta timmar kör vi hårt igen! Inga sovmorgnar här inte!

Vem är lik vem egentligen?

Liten älskar att städa. Eller mer exakt, hon ogillar oreda. När man har tvättat av henne efter maten så springer hon tillbaka in i köket, får syn på spillet vid hennes plats och utbrister:

"-Ujujuj!"

Sedan sträcker hon sig efter hushållspappret och blir irriterad om hon inte genast får för nu måste man börja torka upp. Så ner på alla fyra och städa.

Det är då Johan ser fundersam ut och krasst konstaterar:

"-Det där kommer inte från mig!"

I nästa stund knögglar Emma ihop pappret och släpper det på golvet och går sin väg för att göra något annat.

"-Okej, det där kanske kommer från mig.."

Smulor är otacksamt att städa upp, då tröttnar hon ganska så snart. Men spill i form av fil och liknande, ge henne en fuktig trasa och golvet är rejält avtorkat efteråt.

Det är ordning och reda på vår lilla tjej!

Skådar in i framtiden..

Har precis tagit in det sista från tvättstugan. 17 maskiner tvätt totalt. Nu ska hela alltet vikas och samtidigt ska mer små barnkläder rensas ut från Litens garderob. Där någonstans fastnade jag. Barnkläder. Hur mycket elände som jag haft sedan hon föddes på grund av begagnade barnkläder. Tänker. Filosoferar. Och faktiskt. Någonstans kan jag ändå se in i framtiden. Jag vet att det finns ljus och härlighet där framme. Men den biten kan jag inte se. Den är ännu oskriven. Den kan ta sig vilken väg den vill. Men det finns en väg som redan är utstakad. Som redan är skriven. Den är nattsvart. Den är fylld av mörker och misär. Den biten kan jag inte påverka. Den kommer för alltid att vara. Det enda jag kan göra är att försöka minska dess storlek. Att se till att den aldrig får ta över. Att den aldrig får makten över mitt och min familjs liv. Det är vad jag har att kämpa för. Att ondskan ska få minimalt med inflytande.

Ibland är det svårt att protestera..

Ni vet den där biten i "Liftarens guide till galaxen" där Arthur Dent redogör för hur svårt det var att hitta planerna för den väg som skulle dra fram tvärs genom hans hus? Eller för den delen den intergalaktiska motorvägen som krävde att jorden förstördes. Ungefär så kände Johan sig när han insåg att alla de här teckningarna Liten gjort under vintern i själva verket uppenbarligen var en plan för var sträckningen av "Emmas inomhusmotorväg". Framför allt opponerar han sig kring den där avkroken in i vårt sovrum fram till nattduksbordet som absolut nödvändigtvis måste trafikeras kring halv sju på morgonen. För numera promenerar Liten fram och tillbaka i lägenheten med sin fullastade lekvagn och brummar på. Tydligen har hon anlagt en liten väg här inne och Johans protester om vart den går fram (och vilka tider den trafikeras) möttes av en överkörning av en fot. Vilket förstås ledde till den fina frågeställningen:
"-Måste Emma köra över pappas fot?"

Alternativt:

"-Varför har pappas sin fot i vägen precis där Emma vill köra med sin vagn?"

Livet som det är nu..

Det är fortfarande overkligt men ändå sant. Jag börjar visserligen mina dagar redan strax efter sex på morgonen (fast när jag hade en del vikariat längre bort så startade jag timman tidigare) och frukost blir oftast med Johan som då hunnit hem från jobbet och kan hjälpa till att få Liten klar inför förskolan. Lämnar hemmet strax efter halv åtta och är på några minuter framme vid förskolan där jag i lugn och ro kan klä av henne och se till att allt är bra (samt bli ignorerad och varken få puss, kram eller vinkning..). Glider sedan ut från förskolan och förflyttar mig knappa 10 meter innan jag går in på skolan och är strax efteråt på plats i lärarrummet! 

Från mitt klassrum så ser jag sedan Emma när de är ute och leker och ibland kan jag vinka till henne genom fönstret. Det tog nästan 1,5 vecka innan hon förstod att jag numera gömmer mig i närheten om dagarna men fastän hon vet att jag finns så nära så går det ändå bra att fortsätta leka med kompisarna.

Jag äter med eleverna varje dag. Alltså inga matlådor som ska packas. Tyvärr har skolmaten blivit mycket godare än jag minns den så jag tror jag äter lite för stora portioner. Gårdagens vegrätt var helt underbar! I skolköket har de hört talas om Liten.. det där barnet på förskolan som äter vansinnigt mycket..

Två dagar i veckan hämtar jag Emma och glider då som sagt vad smidigt över till förskolan minuten efter att jag gått från jobbet. De andra dagarna så ser jag genom fönstret när Johan kommer och kan både vinka och gå ut och hälsa på min lilla familj som är på väg hem. Det funkar dock lite sämre för har man väl gått hem från förskolan så är tydligen mammas sällskap uppskattat, igår försökte Liten bryta sig in i mina elevers kapprum för hon ville till mig..

Jag kommer hem bara minuter efter att jag lämnat jobbet. På riktigt! Det här är onekligen den kortaste pendlingstiden jag någonsin har haft.

Börjar bli lite varm i kläderna med klassen med, det är rätt häftigt att inte bara hoppa in som timvikarie utan att faktiskt få planera och genomföra sin undervisning ordentligt. Att få styra och ställa lite. Och lite äkta insyn i vad som gömmer sig i skolans värld. För jag ska vara med på alla arbetslagsmöten och annat som hör till. Men visst märker jag redan av att det är slitigt. Jag kommer alltid för tidigt till jobbet och jag går alltid därifrån senare än planerat (tur att förskolan är så nära så jag slipper dåligt samvete för de extra minutrarna) och tar man verkligen den rast man har rätt till om dagarna? Ryggsäcken full med saker som ska rättas om kvällen och helgen. Och nog är tröttheten total när det är läggdags.

Men det är faktiskt en rätt så lyxig tillvaro nuförtiden.

Mot nya äventyr!

Jag rivstartade verkligen april. En anställningsintervju gick raka vägen vidare till ett nytt jobb. Så resten av terminen (med start imorgon) så kommer jag jobba med en och samma klass på en och samma skola och för att krydda det hela ytterligare lite så är det här! Mitt i min lilla bubbla! Vägg i vägg med Litens förskola! Jag kommer ha så nära till jobbet att det på fullaste allvar skulle ta längre tid att cykla (förråd måste öppnas, cykel tas fram, cykel parkeras, cykel låsas) än att gå! Klart det ska bli läskigt att ha eget ansvar för en klass men det ska också bli himla spännande att få den fullständiga lärarupplevelsen. Allt är klart så imorgon skriver jag kontrakt och börjar!

Tyvärr missade jag mitt sista uppdrag på en av mina favoritskolor då jag naturligtvis fick förkylningen med massiva influensasymptom just den här veckan. Jag kände mig rejält sliten i tisdags och hade ingen aptit och inte så konstigt var det, 39,3 graders feber! Jag som typ aldrig får feber. Så jag har frossat och ynkat mig och Johan har gjort sitt bästa att ta hand om mig. Även efter att han själv och Liten också blev sjuka..

Samtidigt har vi kunnat njuta av vår nya säng! För vi gjorde slag i saken till sist och har nu köpt oss en sådan där stor rejäl vuxensäng. Jag har tagit före- och efterbilder av sovrummet men vi har som sagt vad varit sjuka så det har inte blivit något bloggande om det.

Nu är jag nästan frisk men idag var det så illa tvunget av någon av oss att masa sig iväg och storhandla för det började gapa rejält tomt i kylskåp och skafferi. Men nu är det påfyllt och jag är mer eller mindre på banan igen. Och imorgon börjar det.. mitt senaste äventyr. Mitt första längre lärarvikariat!

Men jag säger det igen, det som var viktigt och som jag lovat. Johan har varit duktig och tagit hand om familjen den här veckan! Han har trotsat sin egen förkylning för att se till att vi har haft det bra.

Har du någonsin tröstat ett febrigt barn som vaknade av en jordbävning?

Det har jag. Nu ikväll. Satt vid datorn och betalade räkningar när det började mullra och sedan började lava-lampan i fönstret skaka. Johan och Emma vaknade och Liten var ledsen. Kan förstås vara lite läskigt. Jag minns min första jordbävning. Tre på natten. Höst. Mörkt. Jag började omedelbart spana efter UFO:t som måste ha landat utanför huset. Det var på fullaste allvar min första logiska tanke. Den här gången kollade jag ut efter en lastbil som borde kört förbi utanför huset (det känns faktiskt rätt så mycket när tunga fordon går förbi) innan jag snabbt bytte tanke och konstaterade jordbävning. Sedan gick jag och plockade upp ledsen Emma ur sängen och bar in henne till nyvaken Johan. Det här var deras första jordbävning. Och jag måste ha tappat lite barnslig tro sedan sist. Inga UFO-tankar den här gången. Det är tråkigt att bli vuxen..

Skidskytte-VM

Vi gillar skidskytte, förra året åkte vi faktiskt till Boden hela familjen och kollade på militär-VM för att få uppleva en tävling på "riktigt". Så självklart har vi med skohorn klämt in att se på skidskytte-VM i vår vardag. 

Vad tar vi då med oss från årets mästerskap?

• Marie Dorin Habert är den ohotade drottningen av skidskytte!
• Martin Fourcade är förstås kungen men inte lika dominant.
• Ole Einar Björndalen bevisar att man aldrig är för gammal och jag tror inte för en sekund på att han tänker lägga av nu, kom igen, det är ju bara två år kvar till OS!
• Kanada tog brons på herrstafetten! Så halvvägs genom den så hade vi helt övergett våra vanliga favoriter och börjat heja fram Kanada. Jag menar, på pappret skulle Norge vinna och Tyskland komma tvåa, det var ju totalt ointressant men ett Kanada-brons! Det var nog det bästa som hänt skidskyttet på länge!
• Ryssland blev utan medaljer för första gången sedan de började tävla som just Ryssland.
• Världscupledare Gabriela Soukalova blev utan medalj! Nu har hon en helg på sig att hålla undan, annars ryker världscupsegern.
• Emma gillar INTE Tarjei Bö! Så fort han kommer in på skjutvallen så börjar hon skrika på TV:n.
• Två svenska damer i masstarten och säsongens bästa stafettplacering för herrarna, det svenska laget är på gång, redan nästa säsong tror jag vi får se svenskar på pallen igen.
• NRK har alldeles för mycket tid och pengar på sig för att göra onödiga och mycket roliga program. Kolla gärna in Helt Ramm.

Varför är då just skidskytte så himla intressant? Det är likheten med orientering. Det handlar inte bara om vem som är snabbast utan det är ett till moment som är tillagt som ställer högre krav. Det händer mer, det kan slå om snabbt.

"Var är pappas huvud?"

Vi tränar kroppsdelar här hemma, Emma har blivit riktigt bra på att peka ut saker på sin egna kropp så idag bestämde jag mig för att testa överkursen, kan hon peka ut kroppsdelarna på en annan person?

Så när Johan hade henne i famnen frågade jag:

"-Var är pappas näsa?" 

Efter att ha nypt i sin egna näsa så tog hon ett rejält tag om Johans näsa istället.

"-Var är pappas mun?"

Efter att ha pekat på egna munnen så spelade hon på Johans läppar istället.

"-Var är pappas huvud?"

Emma pekar på mig..

Mitt första politiska minne - mordet på Olof Palme.

Kanske inte så konstigt egentligen med tanke på att jag inte var så gammal då, jag kunde ännu inte läsa och jag såg inte några nyheter på TV. Men mordet minns jag. Det fortsatte ju sedan att segla upp med jämna mellanrum, jag minns gripandet av Christer Pettersson (Sollentuna har verkligen de allra finaste "kändisarna") som vi även lät inspirera vår korta lilla sketch i tredje klass som skulle innehålla en skurk och en hjälte. Jag var hjälten.

Men riktigt på allvar kändes det inte förrän jag började på Franska skolan. Tunnelbaneuppgången närmast är nämligen Olof Palmes gata. Trapporna som var en del av min skolväg (framför allt när rulltrappan bredvid inte fungerade) var de trapporna som mördaren sågs springa uppför. Där och då uteslöt i alla fall jag Christer Pettersson som mördare, allt adrenalin i världen hade mest troligt inte hjälpt, en mångårig missbrukare har helt enkelt inte orken att springa uppför de trapporna.

Så varje dag i tre års tid gick jag förbi minnesplaketten som ligger i gatan, vid den här tiden på året var det extra svårt att passera för det låg alltid fullt med blommor där. Olof Palme var allt annat än bortglömd och jag kan tänka mig att gatan är riktigt svårpasserad i år. "Jubileumsår" uppmärksammas mer än andra.

Vi kommer aldrig få reda på vem som mördade Olof Palme men var det verkligen mördaren som sprang uppför trappan den kvällen - då skulle blicken aldrig ha riktats mot en nedgången missbrukare.

Jag vet att det egentligen inte finns något som kallas en födelsedagsförbannelse men ibland undrar man ju..

Precis när min födelsedag ska krypa över till den artonde och jag är halvvägs genom disken så hör jag ett ynkligt läte från dotterns sovrum. Där inne, i hennes säng, är det som hämtat ur filmen "Exorcisten". Gnället på kvällen var alltså något mer än bara gnäll för nu har hög feber med tillhörande kräkningar slagit till. Så tvätta barn, trösta, tvätta igen, trösta mera, försöka få henne att sova i sin tillfälliga bädd på handdukar på golvet (vår säng gick absolut inte) inom synhåll från när jag sanerar hennes säng och kan konstatera att av någon mirakulös skicklighet så har alla gosedjur utom Barbamamma klarat sig (alltid dessa uppoffrande mammor), bäddar rent, får henne att somna, sköljer upp alla sängkläder, önskar vi hade haft en egen tvättmaskin, är glad åt att vi faktiskt har tvättid bokat nu på eftermiddagen. Håller samtidigt kontakt med Johan som ju precis hade hunnit komma fram till jobbet när helvetet bröt lös så den planen vi upprättat för VAB åkte ut illa kvickt och istället blev Johan kvar på jobbet och jag letade upp kontaktuppgifter och mailade in och meddelade att vikarien som ersatt vikarien som skulle vabba ska nu alltså också vabba..

Klockan fyra i natt lägger sig slutligen lugnet. Då är all kräktvätt sorterad i plastpåsar för att inte lukta eller blöta ner allt annat. Soporna är utburna. Golv våttorkade efter kräk nummer två som gjorde mattan till ännu ett offer. Den där disken som jag höll på med är också omhändertagen och jag har äntligen tid att sätta mig med mitt kvällsmellis.. Nu går mina ögon i kors av trötthet så jag lägger mig och sover den oroliga mammans sömn för när Johan messar att han är på väg hem flyger jag upp! Man ska inte vakna av ett sms men det gör jag. Kolla Liten som fortfarande sover. Johan kommer hem och sjuklingen vaknar och vill fortfarande helst klänga på pappa. Fortfarande hög feber. Vi trugar i henne lite vätska och hon somnar sedan faktiskt om. Johan får äntligen sova och jag försöker börja vakna till en ny dag efter minimalt med sömn.

Jag vet att det är orealistiskt att tro att det verkligen vilar en förbannelse över min födelsedag. Men om inte så är det en himla massa slump i alla fall!

Hur ser en perfekt födelsedag ut i den totalt icke-perfekta världen?

Okej, min födelsedag har ju en lång tradition av att kollapsa fullständigt. Det är något som onekligen hänger över dagen som inte bådar gott men numera har jag ju bestämt mig för att ta kontrollen över förbannelsen och vara en vuxen och vettig mamma som självklart firar sin födelsedag. Men verkligheten? Den rår man liksom inte på..

Så hur ser egentligen den helt perfekta födelsedagen ut? För att ta det så måste jag nog hoppa tillbaka ett antal år och berätta om min första födelsedag på egen hand, den första sedan jag flyttade hemifrån, även den stora dagen då jag fyllde 20 år!

Det firandet började egentligen redan på kvällen innan, vilket precis som i år inföll sig en tisdag. Min kompis Johan (men självklart alltså, en helt annan Johan men liksom alla i min generation så växte vi upp med ett helt kluster av Johan omkring oss) kom över, han pluggade i Piteå då och hade tidiga föreläsningar på onsdagen i Luleå och tänkte sova hos mig istället. Till slut var det där så vanligt förekommande att han helt enkelt fick en egen nyckel, det var bara enklast så. Jag minns faktiskt inte om vi åt middag ihop men jag antar det. Jag vet att vi åt semlor sedan, första och enda gången i mitt liv jag har ätit mina hemmabakade semlor med "riktig" fyllning, själv brukar jag ju bara lite skiva av lite mandelmassa och slänga in i bullen men Johan gröpte ur och geggade ihop och hade sig. Semlor är en återkommande del av mitt födelsedagsfirande och den sammanfaller lite då och då med själva födelsedagen så självfallet hade jag bakat egna semlebullar.

Efter semlorna svidade vi om och gled ut på Kåren som på den tiden hade tisdagspub. Där hängde jag och småpratade med folk och jag tror att det var några i Hedningarna som vid tolvslaget blev de första att gratulera mig på födelsedagen. Efter att Kåren stängde så gick vi hem igen och där på småtimmarna rev jag upp de paket som familjen (=mamma) skickat. Johan gav mig en symbolisk flaska vodka.. Men eller hur! Nu så dags? Nu när jag fyllde 20!?

Nästa dag försvann han iväg på sin föreläsning och jag åkte ner på stan, till mitt försvar, nej, jag hängde inte på låset till Systembolaget, de hade haft öppet en hel timma innan jag kom dit! Mitt första inköp bestod av en vinflaska och en likörflaska (tror jag, faktiskt inte helt relevant detalj). Efter att ha lämnat av min shopping hemma gick jag ner till universitetet och blev förvirrad, varför var ingen på plats till föreläsningen? Det är bra om man kan läsa rätt vecka på schemat.. vi hade ju pass 4 och inte pass 3.. bara att hänga i en och en halv timma alltså.

Efter föreläsningen följde några klasskamrater med hem för tårta och vin (studenter har så exklusiva vanor..), mitt i alltihopa ringde mamma som jag förstås snabbt fick avfärda då jag lämnat mina gäster (och mitt vinglas) obevakat i allrummet (ni vet vi hade liksom sådana där väggfasta telefoner på den tiden). När vinet var slut, tårtan uppäten och likören avsmakad och stämningen var på topp så kom en av killarna på att vi hade ju alla sena Philmkort och visst var det Philm ikväll! Kvällens film var den stilistiska och prisade japanska dramat Ålen. Så sagt och gjort byltade vi på oss och begav oss ut i vintermörkret för denna kulturupplevelse. Uppenbarligen hade de felaktigt beskrivit filmen som ett drama för det var absolut den roligaste filmen jag sett på länge och än idag blir jag varm om hjärtat vid tanken på denna fina film. Jag vill tro att vi inte var för störande för det övriga fåtal besökare som ville ge denna smala Philm chansen.

Där var mitt dygn under vilket jag firade att jag nu en gång för alla lämnade tonåren bakom mig. Den verkliga festen höll jag veckan efter när mina gamla tjejkompisar kom upp och vi festade loss, sydde på våra overaller och bara allmänt hade kul ihop.

Men det var då.. det har hunnit gå ganska många år sedan jag fyllde 20..

Nuförtiden vaknar man fyra på morgonen av att halsen gör attackont och örat värker. Så upp ur sängen, kokar en kopp pepparmyntste med honung i, tar en värktablett och slabbar ut lite Vicks på örat och somnar sedan om så man kan vakna pigg och utvilad kl. 5.30 istället.. Johan (nu alltså min man Johan) ringer och grattar och dubbelkollar att jag kommit upp och meddelar när han kommer hem. Lagom till att jag samlat ihop dagens kläder och gör mig redo att hoppa in i duschen hörs ett pip från sovrummet och min effektiva morgondusch förvandlas till en mysig samduschning med en rastlös 18-månaders liten tjej.. Samma energiknippe som plockar med precis allting i badrummet under tiden som jag försöker göra mig i ordning. Lagom tills vi är klara i badrummet kommer avlastningen.. eh, jag menar Johan.. hem.

Så det blir i alla fall en gemensam insats för att få frukost på bordet och Liten tandborstad och påklädd. Den blygsamma lilla presenthögen fick jag överge till senare under dagen. Istället blev det att springa till förskolan och lämna av vår lilla solstråle innan jag fortsatte till jobbet. För det här var ju andra dagen på en bokning på lågstadiet. Så min födelsedagslunch var alltså i form av pedagogisk lunch och någon som vet vad som stod på menyn? Fiskpinnar.. Någon som vet vad jag inte åt i skolan som liten? Fiskpinnar.. Någon som vet vem som agerade gott föredöme idag och satte i sig sin dumma fiskpinne tillsammans med en överdrivet pedagogisk stor mängd grönsaker? Vikarien förstås, vikarien föregår alltid med gott exempel. Fiskpinnar var för övrigt inte fullt så äckligt som jag mindes det, men å andra sidan så sa mattanten (=killen som måste varit ett bekant ansikte från den gamla partytiden för han kände då igen mig på en gång) att skolmaten har bättre kvalité nuförtiden. Må så vara, jag hade nog ändå gärna sluppit den där fiskpinnen.

Efter jobbet messar jag Johan att jag är på väg hem och hinner hämta lilltjejen på den tid vi sagt till så han försöker då börja kravla sig ur sängen. Min man som såg till att dra på sig en äkta mansförkylning under helgen som gått och ännu inte är helt frisk. Han som såg allmänt trött och förstörd ut när han skulle tillaga den utlovade trerättersmiddagen för att fira min födelsedag. Men ni vet, den där verkligheten som gärna lägger sig i. Nåväl, det blev en semla till eftermiddagsmellis i alla fall och lagom till att jag började öppna den blygsamma presenthögen så ringde brorsan så det blev ett långt samtal om allt möjligt istället. Under tiden gick Liten i taket över att Johan tejpade för lysknappen till vardagsrummet så hon inte kunde släcka den längre (sorgen över den förlusten tycktes ha gått över helt när hon senare under kvällen upptäckte att står man på sina stora tår så når man lysknappen i hallen i alla fall). 

Presenthögen!

Sedan återupptog jag min presentöppning och Johan suckade över middagen han lovat att laga. Den var numera nedbantad till en tvårätters. Då Liten är inne i en klänga-på-pappa-fas så slutade det dessutom med en tvårätters utan sås till huvudrätten. Det är svårt att laga mat med en liten tjej hängades om halsen. Jag gjorde mitt bästa för att distrahera henne genom att sortera tvätten inför morgondagens tvättid (det är verkligen bara party att fylla år nuförtiden!).

Huvudrätt!

När vi så slutligen kom till bords så såg mina små älsklingar ut att vilja somna direkt på bordet så jag gav min tillåtelse att spara glasstårtan till helgen så efterrätten blev istället de sista bitarna av den lingonkaka jag själv bakat inför julen och så lite hederlig vaniljglass med krossad choklad. Vid det här laget lovade Johan mig en ersättningsmiddag på lördag innan han dök in i duschen för att försvinna vidare in i sovrummet och efterlämnade en gnällig Liten och all disk till mig. Presenterna blir verkligen bara bättre för varje år! Mamma ringde också nu vilket drog ut på tiden ännu mer att få Liten klar för sängen.

Glass och kaka...

Men slutligen la sig lugnet. Jag stekte upp de sista biffarna och packade undan matresterna innan jag tänkte att disken kan faktiskt vänta ett tag, jag har viktigare saker för mig. Så jag gick till datorn och sökte upp det sista jag googlade på telefonen innan jag la mig igår kväll. Efter att jag återigen berättat för Johan om den där tjugonde födelsedagen var jag ju tvungen att söka runt lite. På brittiska amazon fanns det ett exemplar kvar av den hyllade japanska filmen Ålen. Det exemplar har jag nu beställt. Johan har lovat att betala (och skyller uteblivandet av andra presenter på sin förkylning, inte dålig planering och skjuta upp allt till sista stund utan specifikt på förkylningen..).

Presenten..

Jag har inte sett den filmen sedan den kvällen, men jag brukar komma och tänka på den så här års. Det var min första födelsedag sedan jag flyttade hemifrån, det var den första födelsedagen i eget hushåll. Jag har tänkt på det dygnet många gånger, och på denna film. Om en vecka räknar jag med att ha den i brevlådan. Vad kommer jag egentligen tycka om Ålen efter alla dessa år?

Min födelsedag har alltid varit lite speciell, i år är inget undantag. Men det är okej, ibland kommer bara livet emellan och det är ändå rätt så härligt ändå. Så japansk filmvisning hos oss nästa helg? Vem är på? Jag vågar nästan lova att den är textad på engelska.. Det stod faktiskt inte men det var ett engelskspråkigt omslag så jag chansade!

Ibland tar livet en gir man aldrig kunnat förutspå.

Jag gick i en så kallad problemklass på mellanstadiet, en sådan där orolig och stökig klass och nu, ungefär en miljard år senare (känns så i alla fall) så har jag inte heller kontakt med någon alls från den klassen. Inte ens som en Facebook-vän man aldrig pratar med men ändå har lagt till. Jag har några sådana från högstadiet och från området jag växte upp i men ingen jag gick i samma klass med på mellanstadiet. Den tiden har liksom runnit bort.

Men den lämnade efter sig ett bestående minne, en avsky gentemot läraryrket och alla dessa värdelösa, urusla vikarier som man fick när ens ordinarie lärare var på kurs hela tiden. En sak var då säker, jag skulle minsann aldrig bli lärare.

Då och då under de senaste åren har dock tanken slagit mig, borde man kanske inte bli lärare ändå? Fast lönen? Arbetsmiljön? Påfrestande föräldrar? Maktlösheten när eleverna vägrar lyssna på en? Men ändå, det måste ju finnas någon anledning till att folk ändå blir lärare (och att inte alla flyr yrket). Dock är det många av de jag känner genom orienteringen som jobbar i skolan som säger bestämt nej, bli inte lärare, för allt i världen inte lärare. Bli ingenjör.

Skulle jag då ändå bli lärare så var det ju givet, matematik och fysik förstås, hålla mig till de fina naturvetenskapliga ämnena. Det var också där jag började vikariera. Min första dag som vikarie hann jag avverka sex lektioner matte, fysik och teknik. Sedan dess har jag hoppat runt och upplevt olika årskurser och olika ämnen, haft bra och dåliga dagar. Förstått charmen med att jobba som lärare men också kommit hem och känt mig hatisk mot odrägliga och påfrestande elever. Jag menar, vem vill egentligen jobba som lärare?

Fast glädjen man känner när man förklarat något för en elev så den förstår, när man känner att man gett de något som inte fanns innan just den lektionen. Då blir det förstås en helt annan sak. Och det mest absurda av allt. Den fullständiga överraskningen att bokningen jag trodde gällde som svenskalärare i själva verket var franska- och svenskalärare! Hur skulle det gå till? Det inte bara gick galant! Jag älskade det! Jag var nästan besviken över hur enkla uppgifter jag hade fått ansvar över. Till både min och lärarens stora glädje så fick jag bokningen när hon var borta igen och i två underbara dagar har jag nu fått prata franska med härliga elever.

Nu var det inte grisen i säcken längre för någon av oss så jag hade fått lite uppgifter att bita i och hon visste att här kommer en vikarie som kan franska. Jag har läst, lyssnat, förklarat och uppmuntrat franska i två dagar och det har varit hur kul som helst! Nu förstår jag verkligen varför man vill vara lärare. Exakt hur det är att vara trött och glad samtidigt när man kommer hem från jobbet.

Av alla ämnen jag skulle fastna för att undervisa så hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott att franska skulle bli ett.

"-Ja! Läs in behörighet och bli matte/NO-lärare." hojtar hon jag vikarierat åt tidigare som suckade när hon hörde att jag INTE var bokad som hennes ersättare på torsdag.

Men kanske matte/franskalärare skulle vara ännu lite mera lockande..? Inte direkt den vanligaste kombinationen men jag är övertygad om att det skulle bli många roliga dagar på jobbet i så fall. Jag börjar minnas varför jag valde att läsa alla dessa språk från första början, varför jag tyckte det var kul, varför jag fortsatte, varför jag en gång i tiden tog studenten från Franska skolan i Stockholm..

Kanske det blir så till slut i alla fall. Att flickan som avskydde sina odugliga vikarier och aldrig skulle bli lärare nu ändå landar inom läraryrket. Jag är trots allt redan vikarien som ryter i och säger ifrån..