Inte så konstigt att de främlingsfientliga rösterna hörs starkt just nu, i Sverige är vi nämligen orimligt fixerade vid ursprung och vad det innebär för vår identitet. Det räcker inte med att vara svensk (vad det nu egentligen innebär) utan grupperingarna går djupare än så.
Ofta har jag hört påståendet att det krävs minst fem generationer bakåt för att man ska få kalla sig Stockholmare. Jag är född och uppvuxen i en Stockholmsförort, jag gick på en innerstadsskola under mina gymnasieår men enligt det resonemanget så är jag alltså inte Stockholmare då mina föräldrar är inflyttade. Så vad innebär det i praktiken att jag är? Gäller samma fem-generationsregel i hela Sverige? På mammas sida måste jag då blicka tillbaka till mina morföräldrar då min mamma inte delar uppväxtort med dem. Så, mormor och morfar (samt rätt antal generationer bakåt) från Småland. Pappa har åtminstone samma uppväxtort som rätt antal generationer bakåt så han bidrar med Uppland.
Jag är alltså 50% smålänning och 50% upplänning. Fast det är klart, skulle jag i Småland komma med min Norrbottensinfluerade stockholmska och påstå att jag är smålänning så skulle jag bli utskrattad.. För just ja, sedan 16 år tillbaka är jag bosatt i Norrbotten. Numera är det förstås ännu krångligare för vad innebär det nu att vår lilla tjej är? Som är född här uppe. Men med fem-generationsregeln så måste jag ändå vandra tillbaka till Småland/Uppland fast nu krångla in Johans ursprung (och fast han ironiskt nog är uppväxt i Småland så har han ju inte rötterna där).
Börjar det bli uppenbart exakt hur löjligt det är att hålla på att låta tidigare generationer väga tyngst i vilken identitet vi har? Byt ut landskapen mot länder och man har precis den situationen som många svenskar befinner sig i. Födda i Sverige men blir tilldelade andra identiteter baserat på deras släktingars ursprung.
Själv brukar jag numera kalla mig för lulebo, det är trots allt här jag bor. Även om jag har rötter i andra delar av Sverige. Inte en enda person går förstås på att jag är från Norrbotten ursprungligen, jag pratar på tok för fort för det och det har jag alltid gjort! Men jag känner mig ändå välkommen här så det är bra ändå.
Ska man förresten gå på hur jag pratar så är den staden jag känt mig som mest hemma i faktiskt Paris, ingen annanstans har jag passat in så bra än där det var okej att prata högt, fort och energiskt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar