Nothing compares 2U

Platsen var O-ringendiscot i Arboga. Det lilla discot alltså, för de under 15 år. Året var 1991. "Det var ett 5-dagars det!" Regnet veckorna innan hade förvandlat campingen till en fullständig lervälling och hela Arboga sålde slut på gummistövlar (vilket syrrans kompis bittert fick erfara då hon glömt kvar sina på konfalägret i Skålsjögården). Många lyckades inte köra in sina husvagnar på campingen. Inte ens bilarna fick komma in om det inte fanns bekräftat att ens förhyrda husvagn fanns där inne. Vi fick komma in. Det regnade då med. Men regnet sprack upp och solen kom fram. Campingen torkade. Det var varmt. Det var som vanligt. Vi tillbringade den mesta tiden på eftermiddagar och kvällar i varandras förtält. Jag var 12 år. Jag hängde mest med Hilda och Helena. Även Olle var med. Vi var ju vårt gäng. Det var kortspel och vattenkrig mot smågrabbarna.

Vi bestämde oss för att gå på discot på fredagen. Jag, Hilda och Helena. Mina enda jeans var lerprickiga på rumpan så jag knöt klubbjackan om midjan för att det inte skulle synas. Vi dansade och vi hade roligt. Det var som ett klassiskt mellanstadiedisco. Bara mycket större och i ett stort restaurangtält på C-orten. När de började spela lugna låtar, tryckarna, då stod vi och pratade. Då kom han fram, iklädd badtofflor, shorts och ny T-shirt med sitt målfoto tryckt på den. Han frågade om jag ville dansa. Till Sinéad O'Connors "Nothing Compares 2U" dansade jag således min första tryckare. Det var precis som det skulle vara, stelt och styltigt.

Jag som har en särskild förkärlek för 60- och 70-talsmusik har redan fått uppleva så många artister jag tycker om gå hädan. Egentligen har jag aldrig lyssnat särskilt mycket på Sinéad O'Connor. Men det var den dansen. Den första gången.

Den verkliga anledningen till att jag inte vill att barnen ska ha egna mobiltelefoner.

Jag vet att flera av deras kompisar har redan. Jag vet för att de berättar det. Jag ser själv barn som är yngre än Emma få ha sina mobiltelefoner med sig på skolbussen. Vi håller emot. Inte för att vi är teknikfientliga, tvärtom, vi låter de gladeligen använda våra telefoner eller iPad:en även om vi givetvis håller koll på innehållet.

Men för mig handlar det främst om kontroll. Under renoveringen var Bälters återkommande mycket noga med att hela tiden punktmarkera mig. Tydligast av allt blev det när de ville skicka Johans kusin hit att åtgärda fel "för ingen annan ville komma". Vi sa blankt nej. Vi sa nej. Bälters svar? "Anna kan välja att inte vara hemma." De utgick nämligen ifrån att det var JAG som inte ville ha hit Johans kusin så togs bara jag bort ur ekvationen var det lugnt. Vi fick protestera på nytt och faktiskt klargöra att INGEN av oss ville ha Johans kusin i det här huset - någonsin!

Den där diskussionen är en av många som är fastetsad i mitt huvud. Men tydligen inte hos andra. Inte ens hos mina föräldrar. Som var här. Och sa nej till kusinen. För när vi sa ifrån till dem att vi fått nog. När vi sa ifrån att nu måste de ta ansvar och förklara sina handlingar eller lämna oss ifred helt och hållet, det har inte fungerat. Alla frågor har lämnats obesvarade (och huvudsakligen ignorerade) medan kontakten har fortsatt. Vi har sagt ifrån om hälsningar, födelsedagar, namnsdagar, dopdagar och jul. Men det fortsatte komma. Trots att villkoren var glasklara. Bemöt våra frågor eller lämna oss ifred. Jag förtydligade varje gång tills jag blev knäpp. Då började jag kringgås. Då började hälsningarna, fysiska brev och paket (!) komma till Johan istället. Nu gjorde de samma sak som Bälters, bestämde sig för att det var JAG som var problemet som alltså kunde kringgås. Vad var förväntan här? Att Johan skulle lämna vidare till barnen och be dem att inte berätta för mig varifrån sakerna kom? Uppmana dem att ljuga? Eller att det var okej så länge det bara inte adresserades till mig? Även andra personer drogs in i detta, att leverera saker till oss (barnen) mot vår vilja, mot vår tydliga önskan.

Detta har som en följd skapat spänningar i relationerna med andra personer. De luras att göra en tjänst, något de tror är snällt och hjälpsamt medan vi blir ledsna, sårade och arga. Det har skapat enormt mycket frustration mellan mig och Johan när han måste välja mellan att undanhålla mig saker eller bli ofrivillig budbärare. Budbäraren blir alltid skjuten. Vet ni om att nästan alla gräl vi haft de senaste åren har varit på grund av släktingar? Våra föräldrar och deras agerande har varit extremt överrepresenterade i detta.

Så hur hänger då detta ihop med att barnen inte får egna mobiltelefoner? Jo, för att VI är övertygade om att våra föräldrarna (samt andra lösa släktingar) kommer gå direkt efter barnen och försöka kommunicera och manipulera dem. För vi har redan sett det i vanliga kort till barnen. För ja, vi öppnar allt och kontrollerar det innan det eventuellt lämnas över. För mutor har redan förekommit. Försök att utmåla oss föräldrar som elaka och hemska personer som undanhåller presenter har redan förekommit (det har vi inte gjort). Med våra BARN som mottagare. Vad är syftet här? Vi har frågat oss det flera gånger. Är målet att vända våra barn emot oss? Att manipulera dem att börjar efterfråga släktingar som vi har avvisat på grund av fruktansvärd behandling av oss, av barnen (nej, det vet inte om allt, de vet dock om att de har många släktingar de inte träffar längre).

Frågan är vad vi behöver göra. Fysiskt avstånd räcker tydligen inte. Ska vi behöva byta våra telefonnummer, ändra våra namn, byta bank, byta kontonummer, flytta långt, långt bort (utomlands?) för att kunna känna oss trygga? För att få må bra? För att det är tydligen helt omöjligt att respektera oss som det är nu. Vi vet inte. Men vi lägger orimligt mycket tid åt att leta alternativ istället för att få njuta av livet här och nu ihop med barnen.

En sak är i alla fall säker, de som skulle hjälpa oss, de som skulle vara på vår sida. De behandlar oss och framför allt mig lika illa som Bälters och Allvin gjorde. De gör ont. Det är en fysisk och psykisk smärta som inte vill lämna mig.

Sex år sedan flytten

Idag är det sex år sedan vi kom fram hit, till det som skulle bli vårt nya hem. Till drömmar och framtiden tänkte vi. Sex år. Alice hade precis fyllt fyra månader och Emma skulle strax fylla tre år.

Vi såg fram emot att ta oss an det nya. Energin var hög i början, vi fixade och donade, vi gjorde utflykter, vi cyklade på långturer. Inte ens alla mina jobbyten sänkte oss, jag tog nya tag hela tiden och tänkte att nästa ställe blir bättre.

Men vi märkte tidigt av att gemenskapen var svår. På grund av tiderna på allmän förskola så blev det aldrig av för Johan att komma iväg med Alice till kyrkans öppna verksamhet (familjecentralen och kommunens egna öppna förskola slog inte upp portarna förrän i våras), orienteringsklubben hade förvisso några ungdomsträningar och vissa klubbresor men den riktiga gemenskapen infann sig aldrig och nu efter pandemin är det som om allt har dött ut. Vi får knappt en reaktion när vi lyfter frågan om ungdomsträning och på de två senaste avslutningarna av ungdomsserien så är det endast två från klubben som fått ta emot pris, Emma och Alice. Inga andra barn har sprungit fem av nio tävlingar. Det märks nu. Emma tycker inte det är så roligt att åka på orientering längre för hon har inga vänner där. Hon har bara Alice att vara med och då kan de lika gärna vara hemma.

Släkten då? Den som vi ville komma närmare. Den som vi faktiskt trodde ville att vi skulle bo närmare! Ja, Johans släktingar har vi inte träffat på flera år. De vände oss ryggen i samband med renoveringen, tog Johans kusins sida mot oss. Vägrade lyssna på någonting, vägrade läsa besiktningsprotokollet, vägrade tro på oss att arbetet var uselt genomfört. Men det är klart, de är väl vana vid kusinens gratisarbeten på semestern och då får man acceptera att det blir lite som det blir. Men vi var en betalande kund! Som behandlades orimligt uselt. Svärmor visade dessutom upp ett bristande omdöme när det gällde tillsyn av våra barn OCH har försökt bryta upp oss. Mina föräldrar ljög för oss, ignorerade våra önskemål och gick bakom ryggen på oss. 

Jag ville bo i hus för att jag ville ha rätt att bestämma över mitt hem. Jag var trött på lägenhet av just den anledningen. Alla renoveringar här har stannat upp just för att vi inte får bestämma. Jag ville bli delägare i gården redan när vi flyttade men stoppades. Det är mitt misstag, det tar jag på mig. Vi skulle aldrig ha flyttat in här utan att ha fått bli åtminstone delägare. Faktum är att vi faktiskt var och tittade på hus i närheten två år innan vi flyttade. Johan hade fått en intervju här nere (dock ändrades tjänstens förutsättningar och det blev inget av det). Vi tittade på andra hus för att mamma inte ville släppa det här helt och hållet. Men vi kom fram till att skulle vi bo här nere så var det i det här huset eller inte alls. Men visst, med facit i hand borde saker gjorts annorlunda - mycket annorlunda.

Så här sitter vi, vi flyttade 120 mil bara för att bli helt ensamma.

För det är just det, det är så absurt svårt att komma in i samhället och gemenskapen här att vi inte ens tänker på nivån "vem skulle sakna oss om vi bara packade ihop allt och försvann?" utan snarare "vem skulle ens märka det?".

Symbol för detta just nu är att vi inte kan gå på bio. Vi kan inte se den nya Indiana Jones-filmen för vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. Det är tredje gången på ett år det har dykt upp något vi gärna vill gå på. Men vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. I höstas fick jag gå på konserten med en gammal kompis från Luleå istället. I vintras "räddades" vi av att konserten blev inställd och nu står vi här igen. En ynklig bio-film som visas här i Vimmerby som vi gärna vill se men det går inte att lösa. Sex år har vi bott här men vi har totalt misslyckats med att bygga oss ett nätverk här. I en nödsituation skulle nog grannarna ställa upp, men det är allt.

Det här är också vad som andra tar fäste vid. Ensamheten, min mamma lyfte den för flera år sedan, att vi är så ensamma här. De få vi har kontakt med pratar också om det, hur vi inte trivs. Ingen lyfter det som ändå är bra med att bo i Vimmerby utan det enda som tas upp och diskuteras är att det nog är bättre för oss någon annanstans. Så kanske är frågan ändå djupare än om någon skulle märka av om flyttade igen, är det till och med vad alla vill? Att vi försvinner här ifrån för alltid och aldrig kommer tillbaka?

Storm of the century

Det är den jag ser ibland när jag behöver extra styrka. Det är fyra timmar miniserie som talar till mig. Jag kommer aldrig tillhöra en gemenskap på det sättet men det är ändå något med serien som når fram till mig.

När de diskuterar valet som måste göras: "When none of the alternatives look good."

Jag kan relatera.

André Lenoge, demonen, ondskan, hans tema genom hela filmen: "Give me what I want and I'll go away." Det är så jag kände med Bälters och Allvin. Jag hade det på min header på Facebook i över ett år (även om jag tillfälligt bytte ut till andra vid ett par tillfällen). När jag slutligen tog ner den. Ja, det var när vi faktiskt hade "vunnit" en delseger. Bilderna från sociala medier var nedplockade.

Reaktionerna på den headern uteblev dock helt. Jag skrämmer folk till tystnad. Jag vet detta. Vad jag också vet är att mentaliteten är annorlunda här nere. När vi började prata om att flytta ifrån Luleå var alla våra vänner tydliga med att de förstod att vi gjorde det som var rätt för oss men att de skulle sakna oss. Här nere lyfter folk endast fram det som är dåligt med att vi bor här. Man markerar extra mycket att vi är ensamma, att vi inte trivs, att vi är utanför, det utbud som saknas. Varför bor folk egentligen här om man bara vill lyfta fram det som är dåligt? Vi kan se bra saker med att bo här (men också väldigt många varför man borde bo någon annanstans) men detta extrema fokus på det som är negativt. Ingen har ens sagt här att de skulle sakna oss om vi flyttar. Några grannar sa att det var tråkigt när vi åkte och letade efter hus i Borlänge för två år sedan men det är det närmaste. Så hur kommer det sig att smålänningar är mindre sociala än norrbottningar? Nidbilden över den tjuriga, asociala norrlänningen behöver helt klart uppdateras.

För oss är framtiden alltjämt oviss. En ständigt tärande ovisshet. Det enda vi vet med säkerhet är dock att majoriteten av våra släktingar har gett upp oss. Vi är inte värda att slåss för. Vi är inte värda att lyssnas på. Det är inte jag och Johan som berövar barnen deras mor- och farföräldrar, det är handlingarna hos dessa som har lett till att barnen inte längre träffar någon av dem. Ett av de tyngst vägande skälen till att flytta hit var just närheten till släkten - som vi inte längre träffar.

Så det är väl det, det bästa för alla vore verkligen att vi bara försvann, bort från allas medvetande. Precis som i miniserien. Försvinna, glömma.