På något magiskt vis har jag och Försäkringskassan lyckats hålla oss ifrån varandra under hela mitt vuxna liv - det har tydligen varit det som fått vår relation att fungera. I och med Emmas inträde i mitt liv så har villkoren förändrats och relationen har havererat fullständigt.
I mångt och mycket är det förstås inte Försäkringskassans fel, regelverket är helt uppåt väggarna för alla som lever utanför normen. Varken jag eller Johan har arbetat de klassiska vardagar nio-till-fem vilket har medfört att allting blir så otroligt mycket krångligare. Våra försök att göra det enklare för oss genom att fysiskt besöka vårt lokala kontor hjälpte ingenting alls. Dels förstod vi inte vad hon sa (okej, myndigheter måste faktiskt ha vettiga språkkrav på sina anställda!) för hon bröt något fruktansvärt och hon förstod inte våra frågor.
Vidare krävde det förutom det besöket också två telefonsamtal till Försäkringskassan innan de ens registrerade på mig att jag skulle bli förälder så jag hade möjlighet att söka föräldrapenning. Man skulle ju kunna tro att åtminstone den detaljen kunde lösas automagiskt genom att moderskapsintyget skickades in men tydligen inte. Johans strul ska vi inte ens tala om.. Och då har folk ändå hela tiden sagt åt oss att det är så praktiskt att vi är gifta för då är allting enkelt. Hur jävligt är det egentligen för de stackars ogifta satarna!?!??!
Men krånglet i alla ära, det är bitar jag faktiskt kan ta. Det idiotiska att alla papper man ska fyllas i måste beställas över telefon (hur mycket extra telefonkö orsakar inte det?) är totalt obegripligt men det må så vara.
Vad jag däremot inte står ut med och som får mig att efter varje kontakt med Försäkringskassan vilja packa ihop Johan och Emma för att leva ett liv "off-the-grid" är att varenda person jag pratar med insisterar på att lägga in sina egna värderingar i hur jag borde levt med liv annorlunda. De nöjer sig inte med att informera mig om vad som gäller utifrån mina förutsättningar, utifrån mina anställningar, utifrån mitt studieliv utan de måste prompt säga vad jag borde gjort istället.
Det här gör mig rasande! För de här människorna vet inget alls om hur det kom sig att mitt liv blev som det blev, de vet inte varför jag haft svårt att avsluta mina studier och varför jag inte haft en fast anställning. Men ändå så ska det där snorkiga hånfulla in om vad jag borde gjort.
Ibland (när jag är arg och bitter, som till exempel efter att ha blivit nedlåtande bemött av Försäkringskassan) så räknar jag ut min förlorade livsinkomst. Alltså vad jag rimligen borde ha tjänat om jag hade varit frisk och kunnat avsluta mina studier inom rimlig tid och sedan påbörjat en anställning som civilingenjör. Även om jag räknar lågt och inte tar med faktorn chefsambitioner (som skulle dragit upp min inkomst ytterligare) så rör det sig redan om flera miljoner.
Men det här vet förstås inte Försäkringskassans personal om när de kör med stora pekpinnen för att tala om för mig allt som är fel med hur jag levt mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar