Vad kan hända under 15 år?

15 år sedan, det var 2007 det. För andra året i rad arbetade jag för StudentConsulting. Genom det lärde jag känna en del nya personer. Det var samma år som Facebook började få spridning i Sverige, genom Ingela (som då bodde i London) hade jag redan fått en inbjudan och skapat ett konto under våren men ännu inte riktigt insett vad det kunde bli.

Det var också det augusti, lagom till terminsstart, när det med en veckas mellanrum i nyhetsflödet på LTU kom upp information om minnesstunder. För två unga män. Den första vet jag inte vem det var. Men den andra. Jag visste ingenting när jag läste. Men sedan började jag skicka sms. Jag gick ut på ICQ och skickade meddelanden. Det fanns inga svar. Svaren fick jag senare. Jag nämnde det när jag jobbade ihop med Jannike. Hon visste, eller rättare sagt, hennes sambo visste. Snart rullade det upp. Det var sant. Jag hittade dödsannonsen och anmälde mig till begravningen utan att ha en aning om hur jag skulle ta mig dit med buss. Men vänner fanns. När jag på Stuk pratade med en annan kompis så visste han några som skulle gå och gav mig deras telefonnummer och så kom det sig att jag åkte på begravning tillsammans med några jag inte kände alls. Men som alla hade gemensamt att vi känt en ung man som inte ens fick fylla 25 år.

Allt började med en labkurs. Jag behövde en labpartner och han var tillgänglig. Så var vi också till att börja med. Labpartners. Men efter att jag försovit mig till en lab och givetvis inte vaknat av ICQ-meddelanden så bytte vi mobilnummer med. Det var bara mer praktiskt så. Några fester, filmkvällar, en del chattande, det är så man formar en vänskap. 25th hour var den sista filmen vi såg ihop. Vi hade inte pratat mycket under de sista månaderna. Han hade skaffat en flickvän och jag visste sedan tidigare att flickvänner inte gillar att deras killar har tjejkompisar. Så jag höll mig på avstånd. Förhållandet hade visst inte hållit så länge förstod jag i efterhand. När jag försökte pussla ihop de sista månaderna av hans liv. Jag skaffade ett konto på Helgon bara för att läsa mer. Alla meddelanden. De från sista dygnet. Han hade försökt nå ut mitt i natten men ingen hade svarat.

Jag blev senare osams med ett antal personer på rollspel.nu efter att en kille där begått självmord. För att jag faktiskt hävdade att man kunde ha gjort skillnad. Den allmänna inställningen var att så fick man INTE säga. Man MÅSTE intala sig själv att det inte går att ändra något om en person har bestämt sig för att dö. Det gör ont. Man kan känna skuld. Men vi måste våga lyssna på oss själva. Visste jag att Axel mådde dåligt i perioder? Ja. Visste jag att han pratade om döden? Ja. Kunde jag gjort skillnad om jag hållit mig närmare i hans liv under de sista månaderna? Kanske. Hade jag just då orken och energin att stötta någon annan? Nej. Jag hade egna tunga saker det året. Får jag därför leva med att Axel är död och jag kanske kunde gjort något mer? Ja. Jag försöker ta det med mig framåt.

15 år. Sista stoppet innan flytten var Axels grav. Min familj som han aldrig fick träffa väntandes i bilen medan jag stod där i regnet och sa farväl igen. Så många pratstunder som vi haft vid den graven. Då var jag ändå upprymd, jag hade mycket att berätta. Mycket spännande som låg framför mig.

Nu har istället de senaste åren av mitt liv färgats av motgångar och mörker. Mörker som jag försöker navigera. Alla gånger jag försöker göra omtag. Alla gånger jag ändå försöker göra det bästa för min familj. För att leva livet fullt ut.

Augusti är en av årets mest händelsefulla månader. De flesta av oss har stora minnen därifrån, det är skolstarter, nya jobb, augusti är egentligen mer av ett nyår än det riktiga nyåret. Det var augusti när jag flyttade till Luleå. Det var augusti när jag tog körkort. Det var augusti när jag blev sambo. Det var augusti när jag gifte mig. Det var augusti när jag blev mamma. Men det var också i augusti världen förlorade en unik stjärna. 15 år. Helt obegripligt att det redan gått 15 år.

Har det redan gått ett år?

Jag skrev det här i min "julkalender". Det gör fortfarande ont att tänka på, hur illa man behandlar barnfamiljer i Vimmerby. Hur illa bemött man blir när man behöver extra stöd. Hur litet värde vi hade för att vi stämplades som "arbetslösa" och därmed helt utan rättigheter. Hur ingen tog hänsyn till att vårt barn behövde tillsyn till och från skolskjutsen. Hur det saknade betydelse att Johan både studerade OCH arbetade extra men inte kunde göra något alls för att han var tvungen att ta hand om hela sin familj. Hur det framför allt inte var bråttom alls och absolut INGEN visste vem som hade ansvar för vad utan vi blev ignorerade och runtskickade hela tiden. Hur ingen från kommunen svarade på min insändare i frågan. Eller för den delen mina anmälningar till kommunen. Jag skrev åtskilliga förra året till Barn och utbildningsförvaltningen.

Idag är det exakt ett år sedan jag bröt foten och i efterspelet försvann det sista lilla hoppet att Vimmerby kommun faktiskt på någon nivå brydde sig om och respekterade sina medborgare. Så varför är vi kvar? Det är inte så himla bara att flytta. Det är alltjämt en gigantisk apparat när man har barn, särskilt i förskoleålder.

Hela veckan har min fot gjort ont igen. Smärtor har kommit och gått, jag vågar inte klättra runt på allting som jag gjorde förra året. Jag har inte varit nere i Mattisborgens källare i år eller uppe i något av tornen. Jag har inte varit på Pippis vind. En gång vardera har jag tagit mig upp på Karlssons tak och åkt rutschkanan hos Pippi bara för att inse att jag ska inte göra sådant just nu. Jag, som brukar se mig som en aktiv förälder, har gjort minimalt med utflykter själv med barnen i sommar. När Johan har jobbat har vi mest bara varit hemma för det är för jobbigt att göra det själv. Jag har tagit mig runt en orienteringsbana som inte varit inskolning under det gångna året. Jag gick större delen av vägen.

Jag kan fortfarande inte riktigt begripa att jag verkligen bröt foten (eller benet om man ska vara petig, brottet var faktiskt i nederdelen av benet). Försäkringsbolaget som så snabbt betalade ut ersättning. Men kommunen som verkligen bara inte brydde sig! Var är samhället när man behöver det? Nej, det sociala nätverket och stödet ska man lösa på egen hand. Synd att vi lämnade vårt kvar i Luleå då.

Det gör ont att tänka på. Jag minns smärta i foten, jag minns att jag direkt kände att det här är inte bra. Jag minns hur jag ramlar. Jag har Alice i handen och drar omkull henne. Hur jag bara biter ihop och ber Johan ta barnen. Mammor skriker inte rakt ut. Mammor skrämmer inte sina barn i onödan. Emma berättade i somras att när de skrev ner böner på miniorerna så bad hon att Gud skulle läka min fot. Men det tar tid, fysioterapeuten sa det med. Vill jag springa igen så måste jag göra jobbet. Men det är svårt att få ihop en fungerande träningsrutin när livet inte riktigt vill samarbeta. Jag försökte också studera, jag och min brutna fot. Gick väl lite blandat, jag har en del uppgifter kvar att ta igen. Jag fortsatte även söka jobb. Jag var till och med på intervju, med kryckor och allt. Men det tycker inte om mig där heller. Jag är paria häromkring. Och jag lever i limbo.

Ett år sedan jag bröt foten.

En trasig mugg

Jag har två muggar i köket. Allt annat är alltjämt nerpackat. När vi plockade ihop gamla köket så behöll vi bara lite grejer framme till barnen och ett fåtal saker till som saknades i mammas lilla kök som vi skulle använda under tiden. Renoveringen skulle ju bara ta några veckor, två månader max.

De muggarna jag har är dels den jag hade på jobbet och som jag tog hem när jag blev utlasad, örat har gått av så jag limmar om det med ojämna mellanrum och så en mugg jag köpte förra året på ALV med ett väldigt passande Pippi-citat. Och den är orange.

Resten ligger fortfarande i sina lådor eftersom den här mardrömmen som skulle bli vårt nya kök aldrig tar slut. Nästa månad är det tre år sedan vi packade ner köket.

Jag blev erbjuden en prova-på-prenumeration på tidningen Land men tackade nej för att jag inte stod ut med alla reportage om lyckade renoveringar, om alla dessa fantastiska människor som gör allting själva och har en miljard släktingar och vänner som gladeligen ger av sin tid för att hjälpa till. För oss är det snarare tvärtom, hade vi sett till att hålla släktingar borta från den här vansinniga köksrenoveringen så hade den antagligen varit klar för länge sedan. Det är vårt ansvar. Det är vår skuld. Redan innan vi började renovera så insåg vi att den närhet av släktingar vi flyttat till nog inte skulle ske. Det var inte de närboende släktingarna som ställde upp när vi behövde hjälp. Den hjälpen fick ändå resa in från annan ort - precis som när vi bodde i Luleå.

Hämta på förskolan.. ja, det visade sig vara ett för svårt uppdrag för vissa, samtliga ytterkläder blev kvar där över helgen när vi fått "hjälp". Den hämtningen var inte ens nödvändig men då det för ovanlighetens skulle fanns ett intresse så tyckte vi det kunde gå bra. Sedan fick vi ställa in alla våra egna helgplaner på grund av att Alice inte hade en enda jacka att tillgå. "Det är väl inte hela världen." Så förringades vi när vi påtalade konsekvenserna av misstaget. Fast om man gillar att göra utflykter och hade planerat för det så är det faktiskt rätt tråkigt att behöva ställa in för att rätt kläder saknas. Men vi är föräldrarna, barnen är vårt ansvar. Vi har stoppat hämtningar som utförs av någon annan. Vi har även tagit bort annan kontaktperson på kontaktinformationen till förskola/skola (okej, den raden minns jag inte ens fanns med på lappen i Luleå), får förskola/skola inte fatt i oss så vid en nödsituation så får de ringa polisen och myndigheterna får fatta beslut om barnen. Vi har ingen inom närområdet som vi står tillräckligt nära eller litar tillräckligt på att tillfälligt ta hand om barnen. Ingen. Vi flyttade 120 mil för att komma närmare släkt och få ett större socialt skyddsnät men istället så krympte det. För jag tänker fortfarande på hur fantastiskt alla ställde upp för oss när Alice föddes för tidigt. Hur alla som hade möjlighet mer än gärna passade Emma. Hur andra personer gladeligen offrade sin egna bekvämlighet för vår skull. De var inte bundna av blodsband utan gjorde detta av egen fri vilja bara för att de ville hjälpa oss.

Blod är inte tjockare än vatten. En vänskapsfamilj är ibland faktiskt ännu bättre än en biologisk familj.

Idag limmade jag örat på min mugg igen. Och kom att tänka på alla muggar som ligger nedpackade i någon av flyttlådorna som står ute i boden. Samt vad vår idiotiska dröm om ett helt och mera praktiskt kök har kostat oss. Vad det fortsätter att kosta oss.