Känner du egentligen dina vänner?

Jag vet att svaret på det till mångt och mycket är nej. Sociala medier har egentligen bara synliggjort extra tydligt att vi väljer vilken sida av oss vi vill dela med oss av. Jag vet att jag numera är avsevärt mera svår att få något ur mot vad det brukade vara. När jag ännu festade. Då var jag pratglad. Då var spärrarna lägre. Men även då. Det fanns mycket jag höll inne med då också. Som aldrig fick komma ut.

Redan som tonåring började jag bygga på min fasad. Det är en överlevnadsstrategi mer än något annat. Jag var helt enkelt tvungen att stänga av vissa delar av mitt ordinarie känsloregister för att kunna vinna, för att kunna få det övertag jag så desperat behövde. Det var rädslan jag stängde. När man inte längre är rädd för att någon ska göra en illa så har man all makt. Jag rekommenderar inte den metoden. Det är fruktansvärt att en person ens känner att sådana känslor behövs stängas av. Men så förbannad jag blev varje gång någon lyckades bryta sig igenom.

Man kan inte leva så. Inte i längden. Så jag tillät att fasaden successivt fick plockas ned. Det möjliggjorde för mig att bygga relationer, att kunna leva ut. Men helt inpå mig släpper jag sällan in folk ändå. Några får komma nära men allt får ingen veta om mig. Jag har blivit sviken för mycket. Jag känner inte den 100 procentiga tilliten till andra personer.

När jag insåg att det ändå en gång för alla inte går att leva med spärrar och fasader var slutligen när jag blev förälder. Ska man älska ett barn fullt ut så måste man tillåta att hela känsloregistret får plats. Så problemet som uppstår är när man råkat ut för så mycket elände som jag gjort de senaste åren. Jag måste fortsätta orka för så gör man bara. Fast det börjar gå upp för mig att det faktiskt inte är ett allmänt vedertaget beteende. Allt oftare möter jag reaktionen där jag inser att de flesta hade nog faktiskt bara gett upp för länge sedan. Ge upp ligger inte fullt ut för mig. Att ge upp är att erkänna ett nederlag. Att acceptera ett misslyckande. Trots att jag hunnit lägga några sådana under bältet så bär det fortfarande emot.

Men jag har förlorat platsen jag brukade hämta kraft ifrån för att orka tillvaron. Nu måste den orken hämtas någon annanstans ifrån och jag vet inte riktigt vars. För även när allting suger. Tro mig, min hjärna fortsätter gå på högvarv i jakt på lösningen. Nu finns det inte så många att prata med ens om jag var mitt gamla pratglada jag. Tillräckligt mycket alkohol kan jag trolla fram dock! Det står två lådor nedpackade i väntan på bättre tider. Där får de fortsätta stå. De tiderna är inte nu. De kanske aldrig kommer igen. Jag får hoppas att en eller annan studentorkester kan komma förbi någon gång och vilja festa upp lite alkohol.

Under tiden går jag bara vidare till nästa sak som måste göras. Stanna upp är inte ett alternativ. Det finns arbete att göra.

Min berättelse - fortsättningen

Det blev några kalla, regniga nätter i tältet, just juli månad blev ovanligt kall och blöt i år. Men en ny plan tog form, hur vi ändå skulle försöka återerövra köket, skapa en norrbottnisk oas här nere i Småland istället. Jag började leta lämplig inredning och tog hjälp av de gamla vännerna som är kvar uppe i norr.

Under tiden fortsatte den sämsta semestern/föräldraledigheten i mannaminne. Jag var miserabel i huset men i och med att jag flyttade hem igen så trodde förstås alla att allt gått över och var bra igen. Johan skötte all kommunikation med mina föräldrar för att jag bara inte orkade och sa ok till min mamma att komma ner. I samma veva flyttade han in ännu fler saker i nya köket för det var mer praktiskt att använda det när mamma var här. Köket som inte var klart, köket som hade sina fel, köket vi fortsatte bråka om, köket Johan gärna börjat flytta in i och använda direkt men som jag avskydde.

Mamma kom, jag fick inte ens en ursäkt utan att påtala bristen på ursäkt och det blev bara ångest och misär. Jag bad henne åka hem igen vilket hon också gjorde. Sent omsider kom något som väl skulle föreställa en ursäkt från pappa men det var egentligen bara ett rättfärdigande över agerandet och absolut ingen förklaring kring varför jag (och Johan) inte fick veta vad som skedde och vad som skrevs på. Så många gånger i år har jag fått delta i samtal som inleds med "jag ser inte på det som en lögn". Det står mig upp i halsen!

Innan hon åkte var det en ny besiktning där de nya felen kom på dokument. Återigen så var det inte en enda punkt som hamnade på listan över felaktiga klagomål från kunden utan allt var faktiska brister. Men K var tveksam innan han kom för "han brukar inte missa saker".

Hela ledigheten fortsatte sedan mailen att komma, redogörelser, dokumentation, förväntan att leta fram kvitton, B ville till och med ha ett läkarintyg som styrkte att jag upplevt någon form av psykiskt lidande av renoveringen. Till att börja med så understödde dessutom mina föräldrar det här, tyckte också att jag behövde leverera alla dessa kvitton på trasiga och ersatta saker. Jag kunde bara jämföra med när flyttfirman hade sönder några saker, jag uppskattade värdet och sammanställde det, skickade ett mail och de betalade ut. Att hålla på och krångla med kvitton leder bara till att man antingen bara ersätter efter inköpspris (inte vad något kostar att ersätta) eller att man endast får ersättning när ersättningsprylen är inhandlad och därför måste återkomma om och om igen med nya krav. Skulle dröja till efter den hemska bröllopsdagen innan jag fick över mina föräldrar på min sida om det orimliga med kvittona. Mailen styrde jag om så att allt mina föräldrar skickade gick direkt in i en särskild mapp för mig att läsa när jag orkade så jag slappa se dem i inboxen.

Bröllopsdagen ja, B skulle komma in och åtgärda det sista (och försökte sig på gliringar i form av att det varit si och så med att få komma tidigare vilket är rent skitsnack, vi har aldrig krävt mer än två dagars förvarning innan de har kommit). Jag mailade innan och föreslog helt enkelt dagen jag hade kompensationsledigt och därför skulle vara hemma hela dagen. Jag bad att få veta vilka som skulle komma och fick två otydliga besked och inget visade sig stämma. Så den hemska dagen var kommen.

Till min stora förvåning så är det alltså A själv i egen hög person som kommer (trots att vi tidigare fått information om att han inte längre arbetar något för B) och snickaren D (jag tror han var en av dem som var här när golvet gjordes om). A har med sig de saknande hyllfästena till reservhyllan (fel sort dock, vi har fortfarande inte fått rätt). Vi går igenom listan och A tänder då helt plötsligt till och går till verbal attack mot mig. Tycker att de där felen minsann inte rättfärdigar att jag recenserat de som slarviga på sociala medier och kräver en ursäkt och att han minsann ska ha pengarna för den nya diskbänken (fakturan har han ställt ut till min pappa)! Alltså HAN kräver en ursäkt av MIG! HAN som inte kunde göra en ordentlig ritning. HAN som la in ett sluttande och vågigt golv. HAN som monterade sneda skåp. HAN som avbeställde en diskbänk bakom ryggen på sin kund. HAN tycker sig förtjäna en ursäkt för att ha blivit ärligt och sakligt recenserad på sin företagssida.

Det krävs all min viljestyrka att inte nappa på denna provokation utan jag säger bestämt ifrån nej och säger att det har mer det tidigare att göra, han fortsätter försöka provocera och vill diskutera exakt vad men jag säger ifrån på nytt. D försöker lägga sig i med att säga till mig att det finns inget skäl att höja rösten. Jag blir attackerad i mitt eget hem och avkrävd en ursäkt av den klåpare som förstört mitt kök! Jag hade goda skäl att ställa med en scen. Men det gör jag inte. Jag trycker på att deras jobb idag är att åtgärda felen och inget annat är aktuellt. Sedan sätter jag mig på min pall i köket där jag blir sittande och övervakar hela arbetet. Jag mailar mina föräldrar och jag mailar till sekreteraren på B och berättar exakt hur jag blev bemött av de hantverkare som de skickade dit och att detta inte är okej. Jag får ett floskler-svar tillbaka om att hon är ju inte där och kan inte göra något, samt en liten påtalan att "inget mera sociala medier". Men min pappa ringer till henne också och senare hör jag hur A's telefon ringer och efter det pratar han inte alls med mig. Jag menar verkligen inte alls. Två gånger under tiden han är där så diskuterar han saker med D mitt framför näsan på mig för att sedan ringa Johan och fråga om det. Johan satt och pluggade i rummet bredvid.

Redan vid första punkten får de stora problem, passbiten som sitter snett sitter också stenhårt fast, den lyckas de inte åtgärda till fullo. Att bakstyckena på skåpen lossnat blev jag förstås anklagad för att ha använda onödigt mycket våld för att det skulle kunna ske men det åtgärdas. Den spruckna kantbiten ovanför kyl och frys... ojoj, den var verkligen helt sprucken och när den ska bytas så hör jag dem prata om den och diskuterar förborrning "för det spricker så lätt". Om ni nu visste om detta, varför inte förborra skruvhålen första gången???? Där fick jag verkligen, verkligen bita min tunga.

Innan de åker så går jag och D igenom alla punkterna, Johan får titta på det med. D säger just detta att passbiten går inte att göra bättre än sådär i efterhand, han ser att den inte är fullt bra. Sekreteraren på B har sagt till dem att jag ska skriva på besiktningsprotokollet att jag är nöjd med deras åtgärder. D nämnde det redan när de kom. B har haft dille på att vi ska skriva på saker utmed vägen när det har åtgärdas. Jag informerar att jag inte tänker göra det. A börjar genast muttra något om att de får ringa till sekreteraren. D släpper det dock direkt och de åker.

 Det sista jag ser på eftermiddagen när jag sitter på min hall är tröskeln mitt emot mig. På samma sätt som jag upptäckte att golvet var vågigt och lutade så ser jag att något inte står helt rätt till. Jag tar fram passet och kontrollmäter. Trots att golvet är flytspacklat så sluttar den ändå lite neråt vid diskbänken. Men tröskeln och dörren lutar å andra sidan lite åt andra hållet vilket förstärker det visuella. Men det där kan jag ändå släppa, det där faller under kategorin "charmen med gamla hus".

"Inget mera sociala medier", B har sedan det här skedde publicerat bilder från ett bygga på sin Facebook-sida samt haft en annons ute där de söker en ny medarbetare. Så vissa saker får tydligen förekomma i sociala medier.

Mailen och diskussionerna om ersättning och kompensation fortsätter och så i fredags ser jag det. Jag har precis burit in maten och jag står i trapptornet och tittar mot passbiten vid frysen. Ännu en bit skadad av felaktig skruvdragning. Ännu något som de måste ha sett men aktivt struntat i. Ännu mera slarv. Jag tar fram kameran och går igenom bilderna, jodå, den biten var bortskruvad när golvet gjordes om, det här är alltså ännu en sönderskruvning som skedde när de var tillbaka för att göra åtgärder. När de redan visste att de var hos en missnöjd kund. Ändå fuskades det, ändå hoppades de att vi inte skulle upptäcka det.

Så nu mår jag uselt igen, trots sjuka barn så hade veckan börjat kännas okej. Jag har tvingat mig själv att använda köket för att bilda mig en uppfattning om vad jag tycker om det. Nu är jag rädd för att använda det igen. Jag bara undrar vilka fler dolda fel som finns som jag ännu inte har hittat. Som jag när som helst kommer se. Nu måste vi släppa tillbaka klåparna in i huset igen.

Dessutom var jag nära att stöta ihop med en av Johans släktingar igår på ICA, jag hörde rösten bakom mig och jag fortsatte bara gå, inte vända mig, inte låtsas om att jag hört något. För det som hände var en omedelbar akut stressreaktion i form av huvudvärk. Det här handlade inte ens om någon av de mest inblandade personerna. Men det räckte. Så illa är det alltså här. Så dåligt mår jag faktiskt av både folk och hus.

Igår var det ett år sedan det gamla köket revs ut. Jag hatar det nya. Mitt hus är förstört. Mitt liv här nere är förstört.

Jag är bara väldigt, väldigt trött.

Läser igenom texter och redogörelser från mina olika jobb jag haft sedan flytten ner för tre år sedan. Tragiskt nog är jobben ännu fler än antalet år vi bott här och allt tyder på att det kommer fortsätta vara så.

Jag ser från mitt första lärarjobb här hur jag sakligt för mina rektorer bara tre veckor in på terminen redogjorde för all den problematik jag stött på, hur jag förväntades undervisa enligt en "paket"-modell utan tydligt material och utan vettigt upplägg till följd att eleverna faktiskt inte lärde sig något alls. Hur jag verkligen försökte använda materialet jag blev hänvisad, hur jag hela tiden nekades stöttning (brist på erfaren och behörig personal), hur jag larmade om att en av mina klasser gick till fullfjädrad attack mot mig och jag ändå tvingades gå tillbaka till den ensam. För redogörelsen jag skickade till rektorerna och till mitt skyddsombud besvarades nämligen inte ens. Av någon. Jag fick höra bakvägen från klassens mentorer att om jag ville ha stöttning på lektionerna med den klassen så var det upp till mig att lösa det själv. Det var det jobbet som ledde till en sjukskrivning, ett undermåligt sjukintyg, omöjligt att få ett kompletterande intyg och därmed avslag från Försäkringskassan. Jag drev det ända till Kammarrätten. Jag slutade givetvis på det jobbet. Eller slutade och slutade, jag bara struntade i att ansöka om förlängt vilket var först då som rektorn kallade mig till möte för att diskutera framtiden och var tydlig med att "nu var det försent att göra något". Skitsnack, vill man ha en lärare i matematik så slår man knut på sig själv att lösa det, då spelar inte några ansökningstider någon roll. Men de ville inte ha mig längre för jag protesterade mot det vansinniga upplägget (som senare också fick vissa förändringar).

Mitt andra lärarjobb gör sig mera påmint då de eleverna numera går inne i Vimmerby och jag ser dem då och då. Och den eleven jag kände stor oro för redan då, ja han trakasserar mig varje chans han får. Jag är fortfarande övertygad om att han låg bakom de ganska grova busringningar jag råkade ut för när jag var sjukskriven i slutet av terminen där. Men där hängdes jag också ut väldigt grymt av rektorn. Jag fick otydliga instruktioner, dålig stöttning, drabbades av mycket ogenomtänkta beslut men i slutändan så ursäktades allt till föräldrarna med att "jag var ju ny, obehörig och kände inte till alla rutiner". Inte ens när en förälder kom instormande i mitt klassrum under pågående lektion så sa rektorn ifrån ordentligt till föräldern. Inte heller fick jag stöd när en förälder skällde ut mig över telefon för att jag informerade denne om att dess barn avvikit från skolan efter att ha blivit tillsagd vid ett brott mot skolans ordningsregler. När jag slutligen inte pallade med all skit och fick ett utbrott så var allt mitt fel. Fanns inga förmildrande omständigheter alls. Så jag slutade.

Nästa lärarjobb.. Herregud var ska jag börja? Elever med särskilda behov och särskild utrustning i klassrummet. Jag sa ifrån direkt att jag ville ha en genomgång av utrustningen, det dröjde två månader in på terminen. Mitt elevantal ökade med sju(!) elever under en termin. Jag skulle vakta alla raster själv så hade i praktiken ingen planeringstid. Jag skulle leda pulspass ombytt men hade ingen tid för egen dusch och ombyte då jag måste vakta i omklädningsrummet. När jag drabbades av en hälseneinflammation och inte kunde leda några pulspass längre fick jag skit för det trots att jag tydligt informerade om att jag fysiskt inte kunde. Jag följde direktiv från rektorn men när sjukdom uppstod hos kollegor och allt bröt ihop så fick jag ändå skit för det (då var tydligen det gamla glömt). Återigen, ingen stöttning! Kollegialt var stödet uselt. Det var lärare som öppet kritiserade och ifrågasatte sina obehöriga kollegor. Det var så övertydligt att vi inte var önskvärda. Ändå såg rektorn förvånad ut när jag sa upp mig. Ingen pratade med mig om att jag skulle sluta på resten av terminen. Mitt jobb las ut på platsbanken utan att uppsägningen var bekräftad och innan jag fått chansen att berätta själv för klassen att jag skulle sluta. Jag var så förkyld och så sjuk halva terminen. Ändå jobbade jag vidare (så som vi gjorde innan covid-19). För när jag var hemma skickades min klass in i en annan klass och ingen fick något gjort den dagen. På avslutningslunchen satte sig nya rektorn bredvid mig och försökte småprata, under hennes avskedstal var det tydligt varför. Hon visste ingenting om mig, hon visste inte vad jag skulle göra när jag slutade, hon visste ingenting om mina intressen, utan det där korta samtalet skulle hon inte haft någonting alls att säga om mig. Så mycket falskhet bor det här. Och min klass fick gå på jullov utan att veta vem deras nya lärare skulle vara. Ibland är ändå en obehörig lärare med erfarenhet bättre än ingen lärare alls. Men tydligen inte enligt kollegorna där.

Det var där jag slutade som lärare. Två månader senare (efter att ha blivit avstängd från a-kassan då jag orsakat min egen uppsägning och tydligen saknade giltiga skäl att säga upp mig, hade jag fått ett vanligt en-termins-avtal så hade jag däremot fått a-kassa) började jag på mitt nuvarande jobb på biblioteket istället. Också en hel del kaos men tydligare arbetsuppgifter och överlag trivsamt. Jag fick gå över i mitt projekt som tyvärr saboterats till stor del av covid-19. Men nu närmar sig inlasningsdatumet och därmed så ska jag bort. Fler fast anställda är inte önskvärt.

Tre år, fyra jobb, så otroligt mycket kaos och lidande. Jag blir mörkrädd när jag läser mina egna anteckningar. Samtidigt imponerad, hur har jag orkat ta all den här skiten om och om igen? Men det är väl just det som är grejen. Nu är orken faktiskt slut.

Om två dagar fyller bebisen 3,5 år. Lika länge har jag befunnit mig i konstant strid. Försäkringskassan, Hälsocentralen, arbetsgivare, facket, a-kassan och nu senaste året även hantverkare. Samtidigt som svek från nära och kära effektivt har minskat antalet personer jag har att luta mig mot. Jag är bara väldigt, väldigt trött.