Ännu en årsdag

Idag för nio år sedan började dagen med ett läkarbesök för Johan och slutade med en inläggning på sjukhuset. Det var då som nu sex dagar kvar till julafton. Då vår första jul som föräldrar efter en ganska turbulent höst. Samma dag som Emma döptes halkade Johan och bröt armen så i en hel månad kunde han inte vara själv med henne och jag fick ansvara 100% för bebis och hushåll. Under sjukskrivningen blev han symptomatisk och idag är det således nio år sedan han fick sin diabetesdiagnos. När han blev inlagd visste vi inte ens när han skulle skrivas ut igen och om han skulle få komma hem till jul.

Det var dagen jag ammade på akuten och slutligen tog vår bebis, storhandlade inför jul och åkte hem. Nästa dag gav jag mig i kast med att griljera julskinka (för första och enda gången). Mamma ringde och jag berättade kort vad som hänt. Hon svarade direkt med: "Du vet att du kan säga till dem att inte komma." Vi hade bestämt att vi ville fira Emmas första jul hemma i lägenheten i Luleå, inte åka bort någonstans. Den som ville var välkommen att göra oss sällskap. Pappa och svärmor hade tackat ja (mamma hade någon ursäkt om att det var för jobbigt att dela hotellrum med pappa).

Jag tyckte kommentaren var konstig. Jag skulle eventuellt bli själv över julen med vårt barn, självklart ville jag ha andra vuxna hos mig som kunde vara ett stöd. Men det hände saker den julen. Det var sådant som sades och som gjordes som sådde ett tvivel i mig. Ett tvivel som blev bekräftat några år senare när allt gick åt helvete med renoveringen. De personerna jag trodde ville vara med oss och ville hjälpa till. Nej, de brydde sig faktiskt inte om oss. Inte på riktigt.

Lussebullarna blev en del av symboliken här. Jag hade redan skött hushållet själv i över en månad på grund av Johans brutna arm. Trots det hade jag ändå styrt upp en hel del julbakning, julstädning, julpyntning med mera. Men jag hade inte hunnit allt. Jag hade inte bakat lussebullarna än. Något jag också beklagade mig över när svärmor kom. Här kan man kanske förvänta sig lite stöd eller så. Hjälpa till med bullar, erbjuda sig att göra något annat så jag kunde få tid till att baka? Eller så kan man göra som svärmor, säga rakt ut att ingen ändå vill ha några lussebullar så det gjorde ingenting. Tacka fan för den käftsmällen. Att jag ville ha dem räknades alltså inte?

Nåväl, vi fick hem Johan från sjukhuset på permission efter en natt på och efter ett återbesök (som svärmor faktiskt erbjöd sig att ta honom på) blev han också utskriven då värdena var under kontroll. Sedan åkte de och handlade det sista inför jul - och hon köpte massivt med julgodis och julchoklad. Johan har precis insjuknat i diabetes och hon VRÄKTE på med godis!

På julafton åt vi inte ens av det fika jag faktiskt hade hunnit baka. För hon och pappa ville bara äta av det godis som svärmor köpt. Johan blev så irriterad på godiset att han gömde allt. När han sedan tog en tupplur började hon fråga efter godiset och jag sa att Johan hade lagt undan det. Då började hon rota i våra skåp efter godiset och gick slutligen in och VÄCKTE Johan för att han skulle tala om var det var.

På juldagen fick jag ändå höra: "Vi kan väl äta av dina kakor då." Senare skulle godiset fram igen, det var tydligen "belöningen" för att ha "offrat" sig att äta av pepparkakor, lingonkaka, ischoklad och chokladkaka som jag hade bakat. Lussebullarna hann jag som sagt vad inte till men men "ingen ville ju ha några ändå".

Vi serverade givetvis julgröt på det sättet jag är van vid. Johans släkt äter inte julgröt. Inte hörde vi några klagomål om det men tydligen avskydde hon den. Fick vi veta typ ett år senare när hon var uppe över nyår och vi lagade det igen för att det är snabb och enkel mat. Då blev vi anklagade för att med flit laga mat vi visste att hon avskydde. Även Johan blev förvånad över den reaktionen för hon hade inte ens sagt det till honom.

Allt det här skavde hos mig men jag lät det passera för att inte bråka i onödan. Men sedan när renoveringen gick åt skogen. När vi blev så himla illa behandlade, när våra åsikter, våra känslor, allting blev överkört och ignorerat. Då mindes jag igen. Hur respektlöst jag blev behandlad Emmas första jul. Hur respektlöst Johan blev behandlad.

Någonstans hade jag kanske redan börjat ge igen. När jag förstod att svärmor avskydde russin i bröd och bullar så lät jag gladeligen ungarna hamra in så mycket russin att det faktiskt var mer russin än deg. 

De senaste åren har jag istället förstått att svärmor aldrig gillat mig, att allt var ett spel. Jag visste att hon ogillade att Johan flyttade till Luleå för att vara med mig. Jag har förstått att hon lurade oss för att få oss närmare. Hon mörkade medvetet att hon VISSTE att det i stort sett är omöjligt att få vänner här som inflyttade föräldrar för alla blir tydligen bästisar inom sin föräldragrupp och det är dem man sedan håller ihop med. Hon slutade nästan omedelbart att anstränga sig för vår skull. Visst var hon gärna barnvakt, men bara hemma hos sig. Att vi fick slita upp barnen en timma tidigare på söndag morgnar bara för att åka hem till henne först och simskola sedan, det var väl ingenting. Hon förväntade sig att vi skulle anpassa oss fullt ut till hennes grejer och visade inget intresse för oss. Jodå, hon var gärna barnvakt när vi åkte på orienteringen "så barnen skulle slippa följa med". Allt vi gjorde var hemskt och tråkigt och något barnen inte borde behöva utsättas för.

Hon har knappt gått på några av våra spelningar här. När jag skulle spela på midsommarafton i Brunnsparken och vi först var ute på släktens stora midsommarfirande så tyckte hon att barnen kunde väl stanna där så de slapp åka till Brunnsparken. Att vi ville vara tillsammans på midsommarafton gick inte hem. Att barnen uppskattar musik, dans, lotterier med mera gick inte hem. För HON kunde inte tänka sig att åka dit, alltså måste det vara hemskt och barnen borde slippa.

Just denna formulering hela tiden. Att det VI ville göra var något som barnen borde få slippa.

Desto sämre vi blev behandlade under renoveringen, desto mer utstötta vi blev. Desto mer gick det inte att blunda för sanningen. Svärmor har aldrig tyckt om mig, hon har aldrig respekterat mig. Hon tolererade mig (knappt) för att jag var viktig för Johan.

I mitten hamnade Johan. Som å ena sidan märkte hur föraktet mot mig blev alltmer tydligt. Å andra sidan så var det hans mamma och den familj som han alltid hade haft. Men till slut gick det inte att blunda för det. De sista presenterna (innan Johan bad dem sluta köpa saker) var så usla att det var omöjligt att få barnen att förstå att man ska vara glad för "det är tanken som räknas". Vilken tanke? Kläder de aldrig skulle använda för att det var helt fel och spel de redan hade (och slutat spela sedan över ett år tillbaka)? När det dessutom kom en gliring till oss föräldrar skriven I Emmas födelsedagskort så brände det slutligen till hos Johan och han sa ifrån.

Det är sex dagar till julafton. Jag har inte hunnit baka lussebullarna än i år heller. Pepparkakslandet stod klart igår. Lingonkaka och chokladkaka finns i frysen. Det blir vår femte jul utan ett riktigt kök. Fuktskadorna på den nya panelen växer sig större för varje dag. Diskbänksbelysningen trillade ner i helgen igen (en dag kommer den nog knuffa ner något som går sönder). Vi är trötta och ledsna att aldrig få fira jul ordentligt. Vi är trötta på att ingen av dem som gjort att vi hamnat här bryr sig det allra minsta. Men det kommer nog bli lussebullar i år i alla fall. Proppfulla med russin. Precis som vi älskar och svärmor hatar. Det kommer bli gröt precis som vi vill ha den (och svärmor hatar).

Vi kommer skapa så mycket glädje vi kan, trots att vi är utstötta och ensamma här. Oönskade av släkten. Det enda positiva i det hela är väl ändå att hade jag förstått på en gång. För 15 år sedan, den där första julen med Johans släkt. Hur mycket de faktiskt inte ville ha mig. Då hade det inte blivit några härliga tjejer. För jag tar inte hur mycket skit som helst. Jag sa det rakt ut till Johan. Att han faktiskt var tvungen att välja. Mig eller hans mamma. Trots hennes manipulationer (hon propagerade alltså aktivt för skilsmässa och hade till och med börjat formulera en plan för hur Johan kunde bo hemma hos henne i hennes tvåa(!) och ha barnen där varannan vecka) så värderade han ändå oss högre.

Så när jag säger att jag känner mig avskydd och ovälkommen häromkring. Det här är vad jag har. Det här är mitt liv. Jag såg det inte tidigare för att jag inte ville se det.

Då, för nio år sedan, hade vi i alla fall fantastiska vänner omkring oss som slöt upp. Både när Johan bröt armen och även sedan när han insjuknade i diabetes. En del är kvar, andra har flyttat. Men jag kommer alltid minnas den kärlek och omtanke ni visade oss.

Stilstudie i inomhustemperatur.

Min första vinter i Luleå blev ovanligt kall, i slutet av januari slog temperaturen till med ett stabilt -42 (lokala avvikelser fanns, om minnet inte sviker helt så kan vi ha haft hela -43 ute på Porsön). Mitt dilemma uppstod redan ett par dagar tidigare när vi passerade -35 för då började vi förlora inomhusvärmen i Porsögårdarna. De så kallade tillfälliga barackerna (som vid det laget hade ganska många år på nacken) klarade helt enkelt inte av att stå emot kylan längre. Att golvet var kallt i mitt studentrum på markplan blev jag ganska tidigt varse, jag löste det mest akuta med en matta så jag åtminstone slapp köldchocken för fötterna varje morgon. Men nu kröp kylan på från alla håll. Helt plötsligt var inomhusvärmen i studentrummet nere på 14 grader. Efter att ha huttrat ute i korridorsköket när jag lagat mat så tog jag ut min termometer där och dubbelkollade, 6 grader, alltså kallare än maxtemperaturen för ett kylskåp.

Jag frös! Så enkelt var det. Jag tillbringade större delen av den där kalla veckan fullt påklädd nerbäddad i sängen. Provianteringen löstes genom en kompis grannhuset som skulle handla och frågade om jag behövde något. Jag skippade några föreläsningar för att jag helt enkelt frös för mycket redan inomhus och inte ville gå ut och bli ännu kallare.

Så var kommer stilstudien in? Jag skickade ut Johan på glasverandan nu ikväll, där vi äter våra måltider sedan ett par år tillbaka på grund av renoveringseländet. Det är 13,8 grader där just nu. Ungefär vad jag hade i mitt studentrum. Sedan stängde jag ut honom i trapptornet = vår hall då tillbyggnaden av en ny hall samt tilläggsisolering skulle göras när köket var klart vilket det ju aldrig blir. Där är det nu fantastiska 6 grader. Givetvis förvarar vi ytterst sällan barnens ytterkläder där på vintern, de skulle helt enkelt bli för kalla när de ska klä på sig och gå ut. Det blir därför ett släpande genom två rum = extra grus hamnar lite varstans.

Johan frös redan innan. Min stilstudie gjorde det inte bättre.

När köldknäppen i Luleå gick över bjöd jag hem några kursare på förfest. Deras enda syfte var egentligen att få upp värmen i rummet igen (vilket var tur för ingen av dem var något vidare som festare). Men så nu kan jag vandra tillbaka genom minnenas allé. Lösningen i studentrummet fixade en kompis senare. Vi ställde helt enkelt in ett extra element (elen ingick i hyran). Lösningen på glasverandan är identisk. Vi kör ett extra element innan vi ska äta. Tyvärr har fläkten gått sönder i det så det tar lång tid innan rummet är behagligt. Vi försöker komma ihåg att slå på det en bra stund innan vi ska äta. Det lyckas ibland. Barnen fryser ofta när vi äter frukost trots att de klär på sig. Det är inte ens december än. Det kan bli mycket kallare än så här.

Så har det gått fyra år..

..sedan hantverkarna rev ut vårt gamla kök för att renovera och sätta in det nya. Fyra år och det är fortfarande inte klart. Det finns inte ens en tidsplan längre. Ingenting. Det finns ingen framtid för det. Det har varit ett enda långt limbo i över två år nu. Ja förutom strider med hantverkarna om bilder på sociala medier, bråk om personuppgifter och att vi är fullständigt övergivna av de flesta släktingar. Så här befinner vi oss, fyra år senare, vi har inget kök och är ensammare än någonsin. Det är då man verkligen undrar vad vi gör här nere, ett av de tungt vägande skälen för att flytta ner hit var ju för att komma närmare släkten. De fick oss att tro att det var uppskattat att komma närmare. Nu vet vi bättre.

Det blir ännu en jul utan kök. Snart har vi renoverat kök i Emmas halva liv och för Alice är det två tredjedelar som har hunnit passera. Det är en smärta utan dess like. Jag saknar mina saker. Jag saknar att ha ett fungerande kök.

Vi nyttjade faktiskt bofonden i Luleå till att just piffa upp köket. Bytte golv och lackade om skåpluckor, allt fixat snabbt och smidigt precis innan jul för 14 år sedan. Under några dagar fick vi ha kyl- och frys i hallen och micron i vardagsrummet men det var verkligen tillfälligt och absolut överlevnadsbart. Det här är fyra år. Det här är renoveringen som aldrig tar slut. Det här är inte ett liv. Det här är limbo. Självklart tittar vi på andra hus. I dryg 2,5 år har vi levt med den parallella planen att det bästa kanske vore att flytta och börja om någon annanstans igen. Vi lever i parallella spår. Utan att veta vad vi borde lägga vår energi på, utan att kunna fokusera på EN framtidsplan.

Fyra år sedan ett utslitet, illa planerat 70-talskök revs ut och vi har det värre nu. Det är aldrig för sent att ge upp.

Hur nyttjar man en garanti hos en hantverkare som är okontaktbar?

Det här är sidopanelen till köksbänken. Den byttes en gång redan våren 2020 när hantverkarna som bäst höll på att försöka åtgärda sitt fuskjobb hos oss. Då fick den bytas på grund av att de hade dragit en för lång skruv igenom den från insidan och därmed skadat den. När den byttes fick min pappa stoppa Allvin från att återigen dra i en för lång skruv och därmed upprepa det tidigare misstaget.

 

Det är en silikontätning mellan diskbänk och sidopanel för att förhindra att vatten rinner ner i sidopanelen och skadar den. Gissa vad som hände i somras? Jo, vi gjorde upptäckten att silikontätningen tydligen inte är dragen hela vägen utan i själva verket slutar vid den orangea pilen med efterföljande fuktskada som följd på den återstående delen. Det var betydligt värre men det gick tillbaka en del när det hade torkat upp.

Konsumentverket erbjuder mycket fin läsning på området.

 

Dilemmat här är förstås att vi kan inte klaga inom två månader från att vi upptäckte felet. Allvin har gjort sig okontaktbar. Ytterst motvilligt lämnade han dock slutligen ifrån sig dokumentet som bland annat innehöll den här skrivelsen. Dock har vi inte kunnat få ett skriftligt uttalande om från vilket datum det gäller. Gäller det från när köket var "färdigmonterat" första gången? Efter att de gjorde om golvet och därmed fick plocka ned den mesta köksinredningen igen? Eller från när själva sidopanelen installerades? När de var tillbaka på vår bröllopsdag och korrigerade fel i köksinredningen? När de var här i oktober för att åtgärda fel? När de var här i december och åtgärdade det som inte gick att åtgärda i oktober? Det finns ännu fler datum att välja på. Men en av frågorna vi faktiskt har vägrats få svar på är just denna, från vilket datum anser Allvin och Bälters att arbetet här blev klart? Eller de kanske faktiskt är på vår sida där och håller med om att det ännu inte är klart? Vem vet? Inte vi i alla fall.

Ska man vara petig så är det än så länge irrelevant. Dels för att fem år inte har passerat (oavsett vilket datum hantverkarna skulle vilja räkna ifrån) och dessutom är klagomålsrätten 10 år på husrenoveringar.

Men i slutändan blir allt irrelevant. En hantverkare som det inte går att kontakta kommer givetvis inte åtgärda något alls. Någonsin.

Vi möts ofta av åsikten att vi bara borde acceptera läget. Att många lever som vi gör, med något som inte blev som man hade tänkt. Men menar folk på allvar att de lägger ut en halv miljon på en renovering och sedan bara tiger och lider när de råkar ut för ett fuskbygge? I så fall är det inte så konstigt att vi blivit illa bemötta och ifrågasatta av alla. För hantverkare är vana vid att kunna fuska och komma undan med det så rimligen behandlar de kunder illa som inte tolererar det och faktiskt kräver en kvalitativ arbetsinsats.

Flytta då om ni inte är nöjda är nästa kommentar. Det har vi undersökt. Det har vi tittat på i flera år. Men det är svårt att hitta ett hus för en rimlig penning som INTE är i akut behov av renoveringar. Tidigare var vi dessutom hindrade av det faktumet att kommunerna kan ta hela fyra månader på sig att få fram en förskoleplats. Nu är båda tjejerna skolbarn så den svårigheten är åtminstone ur världen. Skolplikten innebär att en ny hemkommun är tvungna att ordna fram skolplats mer eller mindre direkt. Men ska vi flytta så vill vi så klart att vi ska få det bättre. Många kommuner har enorma problem idag. Skola, vård, fritid. Allt detta ska läggas ovanpå att det måste finnas en god arbetsmarknad åt mig och Johan. Det är inte så bara att flytta då. Vi har redan kastat bort fyra år på att renovera ETT rum. Vi kan på vår höjd tänka oss att behöva tapetsera ett rum eller två i ett nytt hus. Annars vill vi inte se några hantverkare överhuvudtaget på många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många år. Det blir givetvis en enorm begränsning. Vi är medvetna om det. Men vi undersöker det fortfarande. Vi fortsätter leva livet i parallella spår. Ett där vi måste ordna så bra liv vi kan här och ett där vi hela tiden spanar efter ett bättre liv någon annanstans. Det är otroligt tröttsamt. För vi vill inget hellre än lägga vår tid och vårt fokus på ett liv.

Men ovanpå allting annat som är skit med köket så stirrar nu en fuktskadad sidopanel på oss varje dag. Något som borde vara enkelt åtgärdat. Om man hade anlitat en seriös och kompetent hantverkare.

Nothing compares 2U

Platsen var O-ringendiscot i Arboga. Det lilla discot alltså, för de under 15 år. Året var 1991. "Det var ett 5-dagars det!" Regnet veckorna innan hade förvandlat campingen till en fullständig lervälling och hela Arboga sålde slut på gummistövlar (vilket syrrans kompis bittert fick erfara då hon glömt kvar sina på konfalägret i Skålsjögården). Många lyckades inte köra in sina husvagnar på campingen. Inte ens bilarna fick komma in om det inte fanns bekräftat att ens förhyrda husvagn fanns där inne. Vi fick komma in. Det regnade då med. Men regnet sprack upp och solen kom fram. Campingen torkade. Det var varmt. Det var som vanligt. Vi tillbringade den mesta tiden på eftermiddagar och kvällar i varandras förtält. Jag var 12 år. Jag hängde mest med Hilda och Helena. Även Olle var med. Vi var ju vårt gäng. Det var kortspel och vattenkrig mot smågrabbarna.

Vi bestämde oss för att gå på discot på fredagen. Jag, Hilda och Helena. Mina enda jeans var lerprickiga på rumpan så jag knöt klubbjackan om midjan för att det inte skulle synas. Vi dansade och vi hade roligt. Det var som ett klassiskt mellanstadiedisco. Bara mycket större och i ett stort restaurangtält på C-orten. När de började spela lugna låtar, tryckarna, då stod vi och pratade. Då kom han fram, iklädd badtofflor, shorts och ny T-shirt med sitt målfoto tryckt på den. Han frågade om jag ville dansa. Till Sinéad O'Connors "Nothing Compares 2U" dansade jag således min första tryckare. Det var precis som det skulle vara, stelt och styltigt.

Jag som har en särskild förkärlek för 60- och 70-talsmusik har redan fått uppleva så många artister jag tycker om gå hädan. Egentligen har jag aldrig lyssnat särskilt mycket på Sinéad O'Connor. Men det var den dansen. Den första gången.

Den verkliga anledningen till att jag inte vill att barnen ska ha egna mobiltelefoner.

Jag vet att flera av deras kompisar har redan. Jag vet för att de berättar det. Jag ser själv barn som är yngre än Emma få ha sina mobiltelefoner med sig på skolbussen. Vi håller emot. Inte för att vi är teknikfientliga, tvärtom, vi låter de gladeligen använda våra telefoner eller iPad:en även om vi givetvis håller koll på innehållet.

Men för mig handlar det främst om kontroll. Under renoveringen var Bälters återkommande mycket noga med att hela tiden punktmarkera mig. Tydligast av allt blev det när de ville skicka Johans kusin hit att åtgärda fel "för ingen annan ville komma". Vi sa blankt nej. Vi sa nej. Bälters svar? "Anna kan välja att inte vara hemma." De utgick nämligen ifrån att det var JAG som inte ville ha hit Johans kusin så togs bara jag bort ur ekvationen var det lugnt. Vi fick protestera på nytt och faktiskt klargöra att INGEN av oss ville ha Johans kusin i det här huset - någonsin!

Den där diskussionen är en av många som är fastetsad i mitt huvud. Men tydligen inte hos andra. Inte ens hos mina föräldrar. Som var här. Och sa nej till kusinen. För när vi sa ifrån till dem att vi fått nog. När vi sa ifrån att nu måste de ta ansvar och förklara sina handlingar eller lämna oss ifred helt och hållet, det har inte fungerat. Alla frågor har lämnats obesvarade (och huvudsakligen ignorerade) medan kontakten har fortsatt. Vi har sagt ifrån om hälsningar, födelsedagar, namnsdagar, dopdagar och jul. Men det fortsatte komma. Trots att villkoren var glasklara. Bemöt våra frågor eller lämna oss ifred. Jag förtydligade varje gång tills jag blev knäpp. Då började jag kringgås. Då började hälsningarna, fysiska brev och paket (!) komma till Johan istället. Nu gjorde de samma sak som Bälters, bestämde sig för att det var JAG som var problemet som alltså kunde kringgås. Vad var förväntan här? Att Johan skulle lämna vidare till barnen och be dem att inte berätta för mig varifrån sakerna kom? Uppmana dem att ljuga? Eller att det var okej så länge det bara inte adresserades till mig? Även andra personer drogs in i detta, att leverera saker till oss (barnen) mot vår vilja, mot vår tydliga önskan.

Detta har som en följd skapat spänningar i relationerna med andra personer. De luras att göra en tjänst, något de tror är snällt och hjälpsamt medan vi blir ledsna, sårade och arga. Det har skapat enormt mycket frustration mellan mig och Johan när han måste välja mellan att undanhålla mig saker eller bli ofrivillig budbärare. Budbäraren blir alltid skjuten. Vet ni om att nästan alla gräl vi haft de senaste åren har varit på grund av släktingar? Våra föräldrar och deras agerande har varit extremt överrepresenterade i detta.

Så hur hänger då detta ihop med att barnen inte får egna mobiltelefoner? Jo, för att VI är övertygade om att våra föräldrarna (samt andra lösa släktingar) kommer gå direkt efter barnen och försöka kommunicera och manipulera dem. För vi har redan sett det i vanliga kort till barnen. För ja, vi öppnar allt och kontrollerar det innan det eventuellt lämnas över. För mutor har redan förekommit. Försök att utmåla oss föräldrar som elaka och hemska personer som undanhåller presenter har redan förekommit (det har vi inte gjort). Med våra BARN som mottagare. Vad är syftet här? Vi har frågat oss det flera gånger. Är målet att vända våra barn emot oss? Att manipulera dem att börjar efterfråga släktingar som vi har avvisat på grund av fruktansvärd behandling av oss, av barnen (nej, det vet inte om allt, de vet dock om att de har många släktingar de inte träffar längre).

Frågan är vad vi behöver göra. Fysiskt avstånd räcker tydligen inte. Ska vi behöva byta våra telefonnummer, ändra våra namn, byta bank, byta kontonummer, flytta långt, långt bort (utomlands?) för att kunna känna oss trygga? För att få må bra? För att det är tydligen helt omöjligt att respektera oss som det är nu. Vi vet inte. Men vi lägger orimligt mycket tid åt att leta alternativ istället för att få njuta av livet här och nu ihop med barnen.

En sak är i alla fall säker, de som skulle hjälpa oss, de som skulle vara på vår sida. De behandlar oss och framför allt mig lika illa som Bälters och Allvin gjorde. De gör ont. Det är en fysisk och psykisk smärta som inte vill lämna mig.

Sex år sedan flytten

Idag är det sex år sedan vi kom fram hit, till det som skulle bli vårt nya hem. Till drömmar och framtiden tänkte vi. Sex år. Alice hade precis fyllt fyra månader och Emma skulle strax fylla tre år.

Vi såg fram emot att ta oss an det nya. Energin var hög i början, vi fixade och donade, vi gjorde utflykter, vi cyklade på långturer. Inte ens alla mina jobbyten sänkte oss, jag tog nya tag hela tiden och tänkte att nästa ställe blir bättre.

Men vi märkte tidigt av att gemenskapen var svår. På grund av tiderna på allmän förskola så blev det aldrig av för Johan att komma iväg med Alice till kyrkans öppna verksamhet (familjecentralen och kommunens egna öppna förskola slog inte upp portarna förrän i våras), orienteringsklubben hade förvisso några ungdomsträningar och vissa klubbresor men den riktiga gemenskapen infann sig aldrig och nu efter pandemin är det som om allt har dött ut. Vi får knappt en reaktion när vi lyfter frågan om ungdomsträning och på de två senaste avslutningarna av ungdomsserien så är det endast två från klubben som fått ta emot pris, Emma och Alice. Inga andra barn har sprungit fem av nio tävlingar. Det märks nu. Emma tycker inte det är så roligt att åka på orientering längre för hon har inga vänner där. Hon har bara Alice att vara med och då kan de lika gärna vara hemma.

Släkten då? Den som vi ville komma närmare. Den som vi faktiskt trodde ville att vi skulle bo närmare! Ja, Johans släktingar har vi inte träffat på flera år. De vände oss ryggen i samband med renoveringen, tog Johans kusins sida mot oss. Vägrade lyssna på någonting, vägrade läsa besiktningsprotokollet, vägrade tro på oss att arbetet var uselt genomfört. Men det är klart, de är väl vana vid kusinens gratisarbeten på semestern och då får man acceptera att det blir lite som det blir. Men vi var en betalande kund! Som behandlades orimligt uselt. Svärmor visade dessutom upp ett bristande omdöme när det gällde tillsyn av våra barn OCH har försökt bryta upp oss. Mina föräldrar ljög för oss, ignorerade våra önskemål och gick bakom ryggen på oss. 

Jag ville bo i hus för att jag ville ha rätt att bestämma över mitt hem. Jag var trött på lägenhet av just den anledningen. Alla renoveringar här har stannat upp just för att vi inte får bestämma. Jag ville bli delägare i gården redan när vi flyttade men stoppades. Det är mitt misstag, det tar jag på mig. Vi skulle aldrig ha flyttat in här utan att ha fått bli åtminstone delägare. Faktum är att vi faktiskt var och tittade på hus i närheten två år innan vi flyttade. Johan hade fått en intervju här nere (dock ändrades tjänstens förutsättningar och det blev inget av det). Vi tittade på andra hus för att mamma inte ville släppa det här helt och hållet. Men vi kom fram till att skulle vi bo här nere så var det i det här huset eller inte alls. Men visst, med facit i hand borde saker gjorts annorlunda - mycket annorlunda.

Så här sitter vi, vi flyttade 120 mil bara för att bli helt ensamma.

För det är just det, det är så absurt svårt att komma in i samhället och gemenskapen här att vi inte ens tänker på nivån "vem skulle sakna oss om vi bara packade ihop allt och försvann?" utan snarare "vem skulle ens märka det?".

Symbol för detta just nu är att vi inte kan gå på bio. Vi kan inte se den nya Indiana Jones-filmen för vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. Det är tredje gången på ett år det har dykt upp något vi gärna vill gå på. Men vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. I höstas fick jag gå på konserten med en gammal kompis från Luleå istället. I vintras "räddades" vi av att konserten blev inställd och nu står vi här igen. En ynklig bio-film som visas här i Vimmerby som vi gärna vill se men det går inte att lösa. Sex år har vi bott här men vi har totalt misslyckats med att bygga oss ett nätverk här. I en nödsituation skulle nog grannarna ställa upp, men det är allt.

Det här är också vad som andra tar fäste vid. Ensamheten, min mamma lyfte den för flera år sedan, att vi är så ensamma här. De få vi har kontakt med pratar också om det, hur vi inte trivs. Ingen lyfter det som ändå är bra med att bo i Vimmerby utan det enda som tas upp och diskuteras är att det nog är bättre för oss någon annanstans. Så kanske är frågan ändå djupare än om någon skulle märka av om flyttade igen, är det till och med vad alla vill? Att vi försvinner här ifrån för alltid och aldrig kommer tillbaka?

Storm of the century

Det är den jag ser ibland när jag behöver extra styrka. Det är fyra timmar miniserie som talar till mig. Jag kommer aldrig tillhöra en gemenskap på det sättet men det är ändå något med serien som når fram till mig.

När de diskuterar valet som måste göras: "When none of the alternatives look good."

Jag kan relatera.

André Lenoge, demonen, ondskan, hans tema genom hela filmen: "Give me what I want and I'll go away." Det är så jag kände med Bälters och Allvin. Jag hade det på min header på Facebook i över ett år (även om jag tillfälligt bytte ut till andra vid ett par tillfällen). När jag slutligen tog ner den. Ja, det var när vi faktiskt hade "vunnit" en delseger. Bilderna från sociala medier var nedplockade.

Reaktionerna på den headern uteblev dock helt. Jag skrämmer folk till tystnad. Jag vet detta. Vad jag också vet är att mentaliteten är annorlunda här nere. När vi började prata om att flytta ifrån Luleå var alla våra vänner tydliga med att de förstod att vi gjorde det som var rätt för oss men att de skulle sakna oss. Här nere lyfter folk endast fram det som är dåligt med att vi bor här. Man markerar extra mycket att vi är ensamma, att vi inte trivs, att vi är utanför, det utbud som saknas. Varför bor folk egentligen här om man bara vill lyfta fram det som är dåligt? Vi kan se bra saker med att bo här (men också väldigt många varför man borde bo någon annanstans) men detta extrema fokus på det som är negativt. Ingen har ens sagt här att de skulle sakna oss om vi flyttar. Några grannar sa att det var tråkigt när vi åkte och letade efter hus i Borlänge för två år sedan men det är det närmaste. Så hur kommer det sig att smålänningar är mindre sociala än norrbottningar? Nidbilden över den tjuriga, asociala norrlänningen behöver helt klart uppdateras.

För oss är framtiden alltjämt oviss. En ständigt tärande ovisshet. Det enda vi vet med säkerhet är dock att majoriteten av våra släktingar har gett upp oss. Vi är inte värda att slåss för. Vi är inte värda att lyssnas på. Det är inte jag och Johan som berövar barnen deras mor- och farföräldrar, det är handlingarna hos dessa som har lett till att barnen inte längre träffar någon av dem. Ett av de tyngst vägande skälen till att flytta hit var just närheten till släkten - som vi inte längre träffar.

Så det är väl det, det bästa för alla vore verkligen att vi bara försvann, bort från allas medvetande. Precis som i miniserien. Försvinna, glömma.

Integritetskyddsmyndigheten var vad som krävdes.

I över tre år har vi kämpat för att få samma hantverkare som misslyckades med vår renovering att ta ner samtliga bilder de tagit och publicerat på olika sociala medier. Jag har för länge sedan tappat räkningen hur många gånger vi har bett om att få bilderna nedtagna. Det landar nog en bra bit över 50 gånger. Vi har förklarat ansvarsfrågor, hänvisat till GDPR och Bälters egna integritetspolicy. Inget har hjälpt. Dessutom har vi mötts av tystnad. Det enda svaret var när Johan Allvin hotade med polisanmälan om vi inte slutade be honom ta ner den sista bilden och då fick vi minsann veta att ingen ur vår familj hade rätt att bestämma vilka bilder han publicerade.

Men när jag gjorde den vanliga kollen i måndags var dock faktiskt den sista bilden borta. Vad var annorlunda? Varför just nu? I lördags anmälde jag för andra gången Bälters till Imy (Integritetskyddsmyndigheten). Den här gången skickade jag med bilagor som visade på deras arrogans gentemot sina kunders personuppgifter. Sedan försvann bilden. Kan det verkligen stämma att en svensk myndighet kan arbeta så snabbt? Vår teori är att de kontaktade Bälters i måndags morse för att dubbelkolla de uppgifter jag lämnat. Varför anmäla Bälters och inte Allvin Design? Vid tiden för när den aktuella bilden togs och publicerades arbetade Allvin som snickare för Bälters och föll därför under deras integritetspolicy. En policy vi är tveksamma till att någon faktiskt har läst och kan (språkfelen i den är dessutom bitvis bedrövliga).

Vi har alltid förundrats över varför Allvin insisterat på att ha kvar bilder på nätet från en renovering han uppenbarligen misslyckats med och som inneburit en missnöjd kund. Men tydligen var det ändå viktigt av ren principsak.

Hela agerandet är totalt orimligt. Från början till slut. De allra flesta av oss har större hyfs än så och tar ner bilder bara någon ber oss. Det här gällde dessutom företag som är bundna av lagstiftning för personuppgiftshantering. Skrämmande.

En Amerika-resa

När människor började emigrera till Amerika så visste de flesta att det var en envägsresa. De skulle inte återvända. Det gamla livet lämnade man bakom sig. Man gjorde sig av med det som var otympligt och onödigt att resa med och man började ett nytt liv någon annanstans. Idag är inte Amerika-resor eller deras motsvarighet lika definitiva. Det är lättare att resa, det är lättare att ändra sig.

Jag är en rotare. Jag uppskattar förvisso att resa och besöka andra platser men det viktigaste för mig är att ha mitt hem. Min plats att vara på. "Hemma är där man bor och trivs." Det har varit mitt mantra hela livet. Jag bodde på en och samma plats hela min uppväxt, även om vi hela tiden levde under skuggan av min mammas vantrivsel och prat om att flytta så blev vi ändå kvar där i radhuset. Jag bodde orimligt länge i mitt studentrum just för att flytta i onödan inte är min grej. Sedan blev det ännu längre tid i lägenheten. Det var i lägenheten jag bildade familj. Det var där vi gjorde plats för tjejerna.

Men det var också då vi började planera för det nya livet.

Första gången en flytt söderöver kom på tal var Emma inte ens ett år fyllda. Johan sökte ett jobb här nere och blev kallad på intervju. Strax innan ändrade de sig dock men vi hade redan bokat resan och åkte ner. Mamma var ännu väldigt tydlig med att hon INTE ville släppa ifrån sig huset så vi var och kollade på lite andra hus, bland annat ett rätt fint hus i Vena (så här i efterhand hade Hultsfreds kommun varit ett klart bättre alternativ med tanke på vad de erbjuder i form av musikskola och simskola jämfört med Vimmerby). Men huset kändes inte helt rätt. För mycket som behövde göras. Det fanns dessutom ett hus och gård nära som vi borde kunna få ta över. Vi hade ändå förvarnat mamma om att ifall Johan fick jobbet så skulle vi behöva flytta in åtminstone tillfälligt. Hon var INTE redo.

Året efter började vi prata om det mer. Om att flytta ner. Vi började känna oss trångbodda i lägenheten och husen i Luleå var dyra om man inte var villig att bo långt från tätorten. Dessutom kändes det vettigt att flytta närmare släkten. Det ÄR trots allt lite besvärligt att bo långt bort när man har barn. Så redan innan Alice föddes började planerna. Badrummet renoverades enligt våra önskemål. Vardagsrummet tapetserades. Vi började planera för de andra rummen.

Att Alice dessutom föddes prematurt med tillhörande kaos stärkte oss i beslutet att det var rätt att flytta närmare släkten. Till ett större nätverk. Att packa ihop lägenheten var ett elände utan dess like men vi löste det. Vi knöt ihop säcken med Luleå under några sista dagar och sedan körde vi ner. Utmed E4:an som så många gånger förr. Emma hade redan gjort den bilresan flera gånger. Alice en gång tur och retur. Men nu var det för att börja ett nytt liv i söder.

Men livet i söder? Stödet från släkten var väl inte överväldigande. Ville vi ha barnvakt när Alice hade babysim så innebar det att gå upp extra tidigt på söndagar för att först köra Emma åt andra hållet bort till farmor och sedan in till stan igen. Passa henne hemma hos oss var för jobbigt. Inte heller kunde vi få barnvakt så vi kunde spela ihop i musikkåren. Det var också en för stor uppoffring. Inte heller kom vi in i samhället. Avsaknad av öppen förskola i kombination med de riktigt opraktiska tiderna för allmän förskola ledde till att vi inte lärde känna några andra föräldrar alls till att börja med. Pandemin gjorde sitt till med att Emma började skolan just då när vi inte fick ses alls. Först nu, när hon gått tre år i skolan finns det något som påminner om ett nätverk mellan föräldrarna. När det gäller Alice har vi dock ingen kontakt med andra föräldrar. Alice har fortfarande inte haft något kalas med vänner. Emma har firat med kompisar tre gånger redan. Förra året orkade jag inte styra upp något mer än för familjen dock. Renoveringen har krävt sitt av oss. Renoveringen som aldrig blir klar. Renoveringen som gjort oss till paria i släkten. Så alla de släktingarna vi flyttade närmare? Ja, de träffar vi inte alls längre.

Vi har försökt lösa barnens fritid. Vi har betalat dyrt och åkt långt för simskola. Vi har försökt få det att fungera med orienteringen men ironiskt nog är det längre till tävlingarna här än vi hade i Luleå och klubben verkar helt ha gett upp ungdomsträning och planerar för att siste man släcker lyset. Vi har försökt driva på men möts av motstånd och bortförklaringar. Kulturskolan går alltjämt på sparlåga här och man verkar inte riktigt bry sig om barns möjligheter.

Inte har det gått bra att hitta jobb heller. När vi flyttade ner var planen att jag skulle bli lärare men det var ju horribel arbetsmiljö här nere så det fallerade fullständigt. På biblioteket trivdes jag men lasades ut och har samtidigt fått se de som kommit efter mig få arbeta vidare. Min kompetens är helt enkelt inte uppskattad här. Även Johan har svårt att hitta något permanent. Man pratar om en kockbrist men ändå är det inte helt lätt att få fast jobb.

"Hemma är där man bor och trivs" men det är precis det vi inte gör. Huset är misär. I september är det fyra år sedan vi kunde äta mat i vårt egna kök. Husgerådet är alltjämt nedpackat. En obegripligt eländigt uselt genomförd köksrenovering som kostade oss nästan alla släktingar. Så varför fortsätter vi? För två år sedan övervägde vi ändå att flytta. Jag och Johan åkte till Borlänge över en helg och kollade på inte mindre än tre hus men inget av dem föll oss i smaken. Jag var erbjuden ett jobb där så det hade kunnat bli ett nytt liv. En försvårande faktor då var Alice. Kommunerna har nämligen rätt att ta hela fyra månader på sig att ordna fram en förskoleplats. Risken att stå utan barnomsorg vid en flytt var alltså påtaglig. Nu i år är den faktorn eliminerad. Alice börjar skolan i höst. Skolplikten gör att skolorna har en skyldighet att ordna fram en skolplats inom en vecka från att man kommer till en ny kommun.

Det här är min släktgård. Den har gått i arv i åtskilliga generationer. Morfar betalade dyrt för att lösa ut sin systers del av arvet för att få äga den själv. Det är hit jag har kommit hela livet. Jag har minnen här. Jag lärde mig cykla här ute på lagårdsplanen. Vi flyttade hit när barnen var små. Även om Emma redan första dagen frågade när vi skulle åka hem igen. Varje gång tidigare vi varit här så hade vi gjort just det. Åkt hem igen. Alice minns inte att bo någon annanstans. Det är här hon gjort alla stora grejer. Vi har slitit för att skapa ett hem samtidigt som vi känt oss utanför och ovälkomna. Oönskade. Hur många skulle ens bry sig om vi försvann iväg?

Så i bakhuvudet har tanken malt. Borde vi flytta igen? Acceptera förlusten. Börja om någon annanstans. Eller helt enkelt återvända till Norrbotten där vi kände oss välkomna och uppskattade? Men vi vet också att gör vi flytten igen. Då blir det en Amerika-resa. Vi kommer aldrig komma tillbaka hit och hälsa på som vi gjorde innan vi flyttade hit. Någon föreslog just det. Att vi kunde ha det här kvar för att hälsa på ibland. Men göra barnens hem till ett sommarhus? Nej! Ingen av oss skulle orka komma tillbaka hit igen efter att ha misslyckats med att bo här. Nästa flytt blir utan återvändo. Då kommer gården säljas. Mina syskon vill inte ha den och jag tänker INTE förvalta den till tjejerna blir stora. Tar jag deras hem ifrån dem så är det för alltid.

Oavsett vad som händer så gör det ont. Det kommer göra ont under lång tid framöver. Kanske för alltid. Men jag vet också hur det är att växa upp med en förälder som bara pratar om att flytta. Som inte trivs. Mina barn har redan genomlidit fyra år av renoveringskaos. Det är två tredjedelar av Alices liv.  Ledsna föräldrar. Vi vill bara skapa ett stabilt och permanent liv åt dem. Just nu är vi fast i limbo. Vi äger inte stället så vi kan inte göra något alls. Jag ville bli delägare när vi flyttade in men då var mamma inte redo att släppa in mig. Jag borde tagit det varningstecknet på större allvar. Precis som när vi var och tittade på huset i Vena. För att hon inte var redo. Vi borde ha förstått att det inte skulle fungera. Att vi inte är ägare har definitivt försvårat renoveringen och nu är det totalt kaos med precis allting. Vi har blivit ljugna för så många gånger. Avvisade. Ovälkomna. Är det då man ska acceptera förlusten och bara flytta? Göra sin Amerika-resa och sätta punkt för den här tiden en gång för alla.

Nej, alltihop är INTE lögn, vartenda ord är sant.

Jag både läser och skriver recensioner på internet. Jag hörsammar det faktum att webföretagen ett par veckor efter att jag fått min vara levererad hör av sig frågar vad jag tycker. Jag uppmärksammar det som är bra men är också tydlig med vad som inte är bra. Jag bryter ner mina recensioner i olika delar då jag vet att det som är bra eller negativt för mig inte behöver vara detsamma för någon annan. Samma sak när jag använder mig av recensioner innan jag köper en vara. Flera gånger har till exempel produkterna på IKEA som jag varit intresserade av fått ett lågt betyg gällande monteringen. Jag är dock händig och bra med detaljer så om den enda nackdelen med något är att det är svårmonterat - ja då spelar det ingen roll för mig.

Jag försöker vara saklig och neutral i mina recensioner och jag undviker personangrepp.

Detta lämnar nu endast två alternativ, antingen ljuger Allvin Design för sig själv eller så tror han på fullaste allvar på detta.

 

Det var dock trevligt att få bekräftat att Allvin Design verkligen läser recensioner. Den första jag skrev på Facebook-sidan (innan möjligheten att recensera helt försvann) ledde dock till att Allvin Design direkt tog en mycket obehaglig kontakt med mig. Det är tydligen INTE socialt accepterat i Vimmerby att ha klagomål på sin hantverkare.

Men låt se nu då, vad är det för "lögner" jag skulle ha skrivit?

 

En klassisk inledande mening som sammanfattar vad vi ansåg om renoveringen. Sedan beskriver jag steget från planering till påbörjande av arbetet. Vi inledde resan mot nytt kök i augusti 2018 när jag nyss börjat på mitt nya jobb i Mariannelund. Allvin Design kom hem till oss och vi hade ett planeringsmöte i köket och därefter gjordes mätningar (dock INTE flytta på spisen för att kontrollera rördragningen till den kökspanna som vi sa att vi planerade att byta längre fram, Allvin Design gjorde INGEN ansats att påtala att det var bättre att byta den samtidigt som övriga köksinredningen). Vi ägnade hösten åt att tro att allt snart var på gång, vi fick låna färgkartan av Allvin för att välja nyans till inredningen, vi besökte lokal byggmarknad och såg ut kakel, golv och tapeter. Det kom dock inget besked om när det skulle börja. Först i februari 2019 fick vi slutligen ritningarna över köket som vi godkände direkt och fick frågan om vi var okej med att Bälters gjorde jobbet (som Allvin vanligtvis arbetar med) och trodde att snart börjar det. Sedan hände ingenting. I samband med Alices födelsedagskalas i mars sa Johan till sin kusin att vi hade varit oroliga för att köket skulle rivas ut innan födelsedagen varpå kusinen svarade: "Det var ingen risk." Alla andra var tydligen införstådda med att just vår renovering låg långt fram i tiden men VI fick ingenting veta. Först i mitten av september började de slutligen riva ut det gamla köket. 

Alltså, det tog verkligen över ett år från första planeringsmöte tills dess att köket skulle komma igång och vi fick inget rakt besked. Denna del är SANN!

 

Nästan omedelbart stannade renoveringen upp. För när spisen flyttades (den som Allvin Design INTE brydde sig om att flytta fram och kontrollera bakom när mätningarna till ritningen gjordes) upptäcktes det att rördragningen till kökspannan omöjliggjorde att byta den senare utan att riva ut hela köket. Noterbart nu är dessutom att vi anlitade en så kallad köksexpert och förväntade oss att bli vägledda. Så blev inte fallet. Rivningen av gamla köket gjordes ändå klart och det som gick att påbörja gjordes innan allt övergavs. Dessutom övergavs det med ett öppet hål ned till grunden där vattenrören gick upp. Den vägen fick vi in råttor och på grund av att en dörr till angränsande rum tagits ner för att den skulle vändas så fick råttorna fri lejd in i övriga huset. Johans kusin kom ut och satte för detta efter att vi ringt och klagat.

Men allt detta uppkom enkom för att Allvin Design slarvade när mätningarna till ritningen gjordes. Det orsakade nya förseningar och i slutändan merkostnader för oss då arbetsbänk och diskbänk nu hade fel mått. Denna del är SANN!

 

Till att börja med. Vi tog in extern besiktningsman när vi började bli tveksamma till om köksrenoveringen verkligen var utförd fackmannamässigt. Vi har alltså skriftliga bevis, som Allvin Design själv har tagit del av, som bekräftar de allvarliga bristerna. Här är dessutom youtube-länk till videon av golvet som jag först publicerade på min privata instagram (för alla mina 90 följare att se, numera har jag faktiskt 103 följare dock) men sedan på begäran tog ner då Bälters blev "upprörda" av den. Att de kunde se den var endast för att Johans kusin tog med den och visade upp den då han då var en av mina tillåtna följare. Detta har jag givetvis åtgärdat sedan dess. Sönderskruvad list har Allvin Design själv varit här och åtgärdat i efterhand. Fuktskadorna och de lossade skåpluckorna har uppstått efter att Allvin Design valde att blocka oss och göra sig okontaktbar så dessa har denne inte kunnat ta del av. Denna del är SANN!

 

Ja, här blev det lite rörigt. När vi bokade besiktningsman för egen del för att höra om vi verkligen hade rätt att klaga eller ej så angav vi endast Allvin Design som entreprenör. Detta för att vi inte skrivit något avtal direkt med Bälters utan det var Allvin Design som tog in dem. Nu gick ansvarsfrågan nämligen isär. Allvin Design hävdade att Bälters bar ansvar för monteringen men samtidigt så kunde vi helt plötsligt inte nå Allvin Design och Bälters meddelade oss att denne sjukskrivit sig på grund av vår reklamation. Men när det kallades till nytt besiktningsmöte var dock representanter från både Allvin Design och Bälters på plats. Så skulle jag formulerat denna mening annorlunda? Möjligen. Men det är fortfarande sant. Allvin Design slutade utan förvarning att vara kontaktbar.

 

I samband med besiktningsmötet lovade Allvin Design att beställa hem en ny diskbänk som passade och montera den utan kostnad. Den kom dock aldrig. Under tiden var Bälters inne och åtgärdade övriga brister (sneda skåp, sluttande och vågigt golv, med mera). Vi försökte upprepade gånger att ringa Allvin Design men inget svar. Slutligen prövade vi sms och fick följande svar:

Utan att informera oss valde Allvin Design att avblåsa beställningen så när köket var redo för den nya diskbänken fanns den inte på grund av leveranstider och att den helt enkelt inte var beställd! Sms-konversationen fortsatte och det kom även ett medgivande om att det funnits ett muntligt avtal med och att detta bröts från Allvin Designs sida.

 

 

Detta är dessutom en av flera bekräftelser. Länge låg det uppe ett offentlig erkännande i en kommentar till en bild på Allvin Designs Instagram-konto. Denna del är SANN!

 

Vi fick tjata för att få någon som helst instruktion till köksinredningen och vad vi fått är en länk till företagets hemsida där det ligger en video ute. Det finns ingen garanti att den länken kommer vara aktuell under kökets livslängd och den har heller inte hjälpt oss att få tillbaka lådfronten som lossnat. Vi har heller inte fått något datum för när ifrån garantin räknas. Det har stått hur lång garantin är men inget startdatum och med tanke på hur många olika vänder vi haft hantverkare här hemma under LÅNG tid är det inte helt självklart att säga när garantin gäller ifrån. Det spelar dessutom föga roll då Allvin Design inte går att nå och dessutom har blockat både mig och Johan på flera håll. Denna del är SANN!

 

Bilderna ja, vi har kämpat i närmare tre år på att få bilder från Allvin Designs sociala medier nedtagna. Bilder från VÅRT kök. Upprepade kontakter. Först när min pappa hörde av sig i julas, efter 2,5 år så valde Allvin Design att slutligen ta ner bilderna från Instagram. Men bilden på Facebook ligger alltjämt kvar. Johan blev blockad när han diskret via messenger bad om att få bilden nedplockad.

Det här är istället vad Allvin Design anser om att kunder har åsikter om vilka bilder som publiceras på dennes sociala medier:

Så ja, denna del är SANN!

 

Det skickades också ett rekommenderat brev för att få denna misär att en gång för alla ta slut. Allvin Design valde att inte hämta ut det.

 

Självklart rekommenderar vi inte heller detta mycket oseriösa företag. Denna del är SANN!

Hur Allvin Design lurar sig själv kommer för oss alltid vara en gåta.

"Hon har inte att göra med vad jag har för bilder på mina sociala medier."

"Hon har inte där att göra överhuvudtaget."

Värt att notera, alltså publicerat på den officiella företagssidan på Facebook. Men tydligen har folk inte där att göra.

Ja, detta är på fullaste allvar så vår före detta hantverkare som är ansvarig för att ha förstört vårt kök uttrycker sig. Inte till mig dock. Nej, Allvin mailade min PAPPA som om jag vore ett olydigt litet barn som behöver tillrättavisas. "Vore tacksam om ni kan ta er dotter Anna i örat!"

För att vi (ja, vi, inte jag, ni som är vänner med oss på Facebook har redan sett skärmdumpen från messengerkonversationen Johan hade med denne urusle hantverkare gällande att ta ner bilden FRÅN VÅRT KÖK!!!!) vill ha bort bilden.

Inte nog med att Allvin inte lyssnat på dessa upprepade uppmaningar. Allvin avslutar sitt mail till min PAPPA med: "En sådan till och jag polisanmäler henne."

Så där har ni det, tänk noga över vilken hantverkare ni anlitar. Hellre än att ta ner en bild från den mycket missnöjde kundens kök så hotar Allvin med polisanmälan.

Ja, detta är också samma hantverkare som haft åsikter om vilka bilder JAG publicerat på MINA sociala medier - som har privat inställning.

Nu är alltså treårsstrecket passerat.

Det har nu gått över tre år sedan vi trodde att hantverkarna lämnade över ett färdigt kök till målaren och målaren lämnade över ett stökigt men färdigt kök åt oss. Jag bokade en renoveringsstädning för att få det ordentligt gjort och vi gick vidare till att prova ut nya köksmöbler. I måndags var det så tre år sedan vi besökte Mio och provade hur bordet jag sett ut på nätet kändes. Vi testade med andra stolar än de hade till det. Sedan la jag en beställning på vårt nya köksmöblemang. Hur fint det blev? Tja, här är bilden från treårsdagen av utprovningen av de nya möblerna:

Alltjämt står kartonger där ute i boden ouppackade. Jag hoppas vi fick rätt saker. Det har vi inte ens kontrollerat än. Vi har aldrig suttit vid bordet mer än den gången för tre år sedan i affären.

Jag gjorde också min regelbundna kontroll om bilderna som vi upprepade gånger har bett om att få bort är nedplockade från sociala medier. De försvann slutligen från Instagram i höstas men på Facebook smilas det alltjämt upp sig för kameran. Det är verkligen ingen som vill ge mig presenten att få den bilden nedplockad. På Instagram hittar jag istället följande kommentar och rena rama lögn från ett nytt inlägg, nej, allt han tar i blir inte till guld. Hos oss blev det sot och fuskbygge och en total vägran att ta ansvar för det. Jag kommenterar dock inte längre. Problemlösningen har nämligen hanterats genom att blocka mig men han har inte koll på mina andra konton på sociala medier. Så jag ser fortfarande allting. Jag vet. Jag kan enkelt kontrollera vad som publiceras.

Det här är en tuff tid på året. Det brukade vara en tid då jag fokuserade på trevliga saker och familjen men det mörka som har drabbat oss överskuggas hela tiden. Kommer vi någonsin få sitta och äta mat i ett kök vi trivs i vid våra nya möbler?

Det var första terminen det.

Mina försök att studera igen har kantats av stora utmaningar. Inte akademiskt ty jag är bra på det akademiska. Men det att livet alltjämt är kaos och stök som stjäl både tid och energi ifrån mig. Igår möttes vi av beskedet att 43% hade blivit underkända på essän som var slutuppgift på den första kursen på bibliotekarieprogrammet. Därmed också ännu inte godkända på första kursen.

Först idag skulle vi få veta hur just den egna essän klarat sig.

Jag hade en tuff höst som spillde över både jul och nyår. Mycket sjukdomar i familjen och på det ångest för det kaos som tyvärr har blivit vardag i vårt liv. Mina förutsättningar för att plugga var usla. Det har varit flera dagar jag knappt orkat ur sängen för att jag varit utmattad över den misär som har blivit mitt liv. Främst orsakat av andra som om och om och om igen visar att de inte bryr sig om hur vi mår och framför allt inte klarar av att respektera oss överhuvudtaget.

Men jag hade en bra idé till en essä. Det hjälpte mig fortfarande inte att komma igång. Det blev panik in i det sista. Ett letande efter artiklar, skrivande, korrigerande, kontrollräkna källor, justera. Det mesta avverkat under de sista 48 timmarna innan inlämning. Med mindre än 10 timmar till godo lämnade jag så in. Planen var att kontrolläsa en sista gång efter att ha sovit och eventuellt skicka in den på nytt. Den natten blev det näsblodekaos här hemma och minimalt med sömn. Det blev ingen mera korrekturläsning. Det fick bära eller brista istället. 

Beskedet igår på kursutvärderingen att 43% var underkända. Liksom, aouch! Jag visste hur tidigt de flesta lämnat in, hur länge de arbetat ordentligt med sina essäer och inte panikskrivit på rekordkort tid som jag.

I morse publicerades omdömena på Canvas och vi började i Discord-gruppen vilt diskutera och jämföra och försöka tolka. Snart gick det upp för mig att min essä, min panikskrivna essä, verkligen var godkänd. Glädje blandat med sorg. Det här kunde jag leverera under tidspress och panik. Vad skulle jag då inte kunna prestera om jag inte dränerades på energi och glädje hela tiden?

Jag känner hur författardrömmen dör bit för bit hela tiden. Att börja studera igen bekräftar ändå just det, att jag KAN skriva, jag HAR förmågan. Men livet tar hela tiden ifrån mig det jag behöver för att kunna göra det på riktigt.

Glädje blandat med sorg.