Idag för nio år sedan började dagen med ett läkarbesök för Johan och slutade med en inläggning på sjukhuset. Det var då som nu sex dagar kvar till julafton. Då vår första jul som föräldrar efter en ganska turbulent höst. Samma dag som Emma döptes halkade Johan och bröt armen så i en hel månad kunde han inte vara själv med henne och jag fick ansvara 100% för bebis och hushåll. Under sjukskrivningen blev han symptomatisk och idag är det således nio år sedan han fick sin diabetesdiagnos. När han blev inlagd visste vi inte ens när han skulle skrivas ut igen och om han skulle få komma hem till jul.
Det var dagen jag ammade på akuten och slutligen tog vår bebis, storhandlade inför jul och åkte hem. Nästa dag gav jag mig i kast med att griljera julskinka (för första och enda gången). Mamma ringde och jag berättade kort vad som hänt. Hon svarade direkt med: "Du vet att du kan säga till dem att inte komma." Vi hade bestämt att vi ville fira Emmas första jul hemma i lägenheten i Luleå, inte åka bort någonstans. Den som ville var välkommen att göra oss sällskap. Pappa och svärmor hade tackat ja (mamma hade någon ursäkt om att det var för jobbigt att dela hotellrum med pappa).
Jag tyckte kommentaren var konstig. Jag skulle eventuellt bli själv över julen med vårt barn, självklart ville jag ha andra vuxna hos mig som kunde vara ett stöd. Men det hände saker den julen. Det var sådant som sades och som gjordes som sådde ett tvivel i mig. Ett tvivel som blev bekräftat några år senare när allt gick åt helvete med renoveringen. De personerna jag trodde ville vara med oss och ville hjälpa till. Nej, de brydde sig faktiskt inte om oss. Inte på riktigt.
Lussebullarna blev en del av symboliken här. Jag hade redan skött hushållet själv i över en månad på grund av Johans brutna arm. Trots det hade jag ändå styrt upp en hel del julbakning, julstädning, julpyntning med mera. Men jag hade inte hunnit allt. Jag hade inte bakat lussebullarna än. Något jag också beklagade mig över när svärmor kom. Här kan man kanske förvänta sig lite stöd eller så. Hjälpa till med bullar, erbjuda sig att göra något annat så jag kunde få tid till att baka? Eller så kan man göra som svärmor, säga rakt ut att ingen ändå vill ha några lussebullar så det gjorde ingenting. Tacka fan för den käftsmällen. Att jag ville ha dem räknades alltså inte?
Nåväl, vi fick hem Johan från sjukhuset på permission efter en natt på och efter ett återbesök (som svärmor faktiskt erbjöd sig att ta honom på) blev han också utskriven då värdena var under kontroll. Sedan åkte de och handlade det sista inför jul - och hon köpte massivt med julgodis och julchoklad. Johan har precis insjuknat i diabetes och hon VRÄKTE på med godis!
På julafton åt vi inte ens av det fika jag faktiskt hade hunnit baka. För hon och pappa ville bara äta av det godis som svärmor köpt. Johan blev så irriterad på godiset att han gömde allt. När han sedan tog en tupplur började hon fråga efter godiset och jag sa att Johan hade lagt undan det. Då började hon rota i våra skåp efter godiset och gick slutligen in och VÄCKTE Johan för att han skulle tala om var det var.
På juldagen fick jag ändå höra: "Vi kan väl äta av dina kakor då." Senare skulle godiset fram igen, det var tydligen "belöningen" för att ha "offrat" sig att äta av pepparkakor, lingonkaka, ischoklad och chokladkaka som jag hade bakat. Lussebullarna hann jag som sagt vad inte till men men "ingen ville ju ha några ändå".
Vi serverade givetvis julgröt på det sättet jag är van vid. Johans släkt äter inte julgröt. Inte hörde vi några klagomål om det men tydligen avskydde hon den. Fick vi veta typ ett år senare när hon var uppe över nyår och vi lagade det igen för att det är snabb och enkel mat. Då blev vi anklagade för att med flit laga mat vi visste att hon avskydde. Även Johan blev förvånad över den reaktionen för hon hade inte ens sagt det till honom.
Allt det här skavde hos mig men jag lät det passera för att inte bråka i onödan. Men sedan när renoveringen gick åt skogen. När vi blev så himla illa behandlade, när våra åsikter, våra känslor, allting blev överkört och ignorerat. Då mindes jag igen. Hur respektlöst jag blev behandlad Emmas första jul. Hur respektlöst Johan blev behandlad.
Någonstans hade jag kanske redan börjat ge igen. När jag förstod att svärmor avskydde russin i bröd och bullar så lät jag gladeligen ungarna hamra in så mycket russin att det faktiskt var mer russin än deg.
De senaste åren har jag istället förstått att svärmor aldrig gillat mig, att allt var ett spel. Jag visste att hon ogillade att Johan flyttade till Luleå för att vara med mig. Jag har förstått att hon lurade oss för att få oss närmare. Hon mörkade medvetet att hon VISSTE att det i stort sett är omöjligt att få vänner här som inflyttade föräldrar för alla blir tydligen bästisar inom sin föräldragrupp och det är dem man sedan håller ihop med. Hon slutade nästan omedelbart att anstränga sig för vår skull. Visst var hon gärna barnvakt, men bara hemma hos sig. Att vi fick slita upp barnen en timma tidigare på söndag morgnar bara för att åka hem till henne först och simskola sedan, det var väl ingenting. Hon förväntade sig att vi skulle anpassa oss fullt ut till hennes grejer och visade inget intresse för oss. Jodå, hon var gärna barnvakt när vi åkte på orienteringen "så barnen skulle slippa följa med". Allt vi gjorde var hemskt och tråkigt och något barnen inte borde behöva utsättas för.
Hon har knappt gått på några av våra spelningar här. När jag skulle spela på midsommarafton i Brunnsparken och vi först var ute på släktens stora midsommarfirande så tyckte hon att barnen kunde väl stanna där så de slapp åka till Brunnsparken. Att vi ville vara tillsammans på midsommarafton gick inte hem. Att barnen uppskattar musik, dans, lotterier med mera gick inte hem. För HON kunde inte tänka sig att åka dit, alltså måste det vara hemskt och barnen borde slippa.
Just denna formulering hela tiden. Att det VI ville göra var något som barnen borde få slippa.
Desto sämre vi blev behandlade under renoveringen, desto mer utstötta vi blev. Desto mer gick det inte att blunda för sanningen. Svärmor har aldrig tyckt om mig, hon har aldrig respekterat mig. Hon tolererade mig (knappt) för att jag var viktig för Johan.
I mitten hamnade Johan. Som å ena sidan märkte hur föraktet mot mig blev alltmer tydligt. Å andra sidan så var det hans mamma och den familj som han alltid hade haft. Men till slut gick det inte att blunda för det. De sista presenterna (innan Johan bad dem sluta köpa saker) var så usla att det var omöjligt att få barnen att förstå att man ska vara glad för "det är tanken som räknas". Vilken tanke? Kläder de aldrig skulle använda för att det var helt fel och spel de redan hade (och slutat spela sedan över ett år tillbaka)? När det dessutom kom en gliring till oss föräldrar skriven I Emmas födelsedagskort så brände det slutligen till hos Johan och han sa ifrån.
Det är sex dagar till julafton. Jag har inte hunnit baka lussebullarna än i år heller. Pepparkakslandet stod klart igår. Lingonkaka och chokladkaka finns i frysen. Det blir vår femte jul utan ett riktigt kök. Fuktskadorna på den nya panelen växer sig större för varje dag. Diskbänksbelysningen trillade ner i helgen igen (en dag kommer den nog knuffa ner något som går sönder). Vi är trötta och ledsna att aldrig få fira jul ordentligt. Vi är trötta på att ingen av dem som gjort att vi hamnat här bryr sig det allra minsta. Men det kommer nog bli lussebullar i år i alla fall. Proppfulla med russin. Precis som vi älskar och svärmor hatar. Det kommer bli gröt precis som vi vill ha den (och svärmor hatar).
Vi kommer skapa så mycket glädje vi kan, trots att vi är utstötta och ensamma här. Oönskade av släkten. Det enda positiva i det hela är väl ändå att hade jag förstått på en gång. För 15 år sedan, den där första julen med Johans släkt. Hur mycket de faktiskt inte ville ha mig. Då hade det inte blivit några härliga tjejer. För jag tar inte hur mycket skit som helst. Jag sa det rakt ut till Johan. Att han faktiskt var tvungen att välja. Mig eller hans mamma. Trots hennes manipulationer (hon propagerade alltså aktivt för skilsmässa och hade till och med börjat formulera en plan för hur Johan kunde bo hemma hos henne i hennes tvåa(!) och ha barnen där varannan vecka) så värderade han ändå oss högre.
Så när jag säger att jag känner mig avskydd och ovälkommen häromkring. Det här är vad jag har. Det här är mitt liv. Jag såg det inte tidigare för att jag inte ville se det.
Då, för nio år sedan, hade vi i alla fall fantastiska vänner omkring oss som slöt upp. Både när Johan bröt armen och även sedan när han insjuknade i diabetes. En del är kvar, andra har flyttat. Men jag kommer alltid minnas den kärlek och omtanke ni visade oss.
