När jag flyttade till Luleå som 19-åring så handlade det mer om en flykt för överlevnad. Jag kände mig kvävd och instängd i livet i Sollentuna och ville bara göra något annat. Jag visste inte ens vad. En reservplats vid universitetet blev den absolut bästa ursäkten att packa väskorna och dra. Föga anade jag då att jag skulle börja ett helt nytt liv där uppe och bli kvar i hela 19 år. Bitvis var det jobbigt att bo där. Jag lärde mig att man snabbt räknades bort bland folket som fanns kvar i söder. Inbjudningarna uteblev då man ändå bodde så långt borta och därför antagligen inte kunde komma. Ibland kom det en inbjudan i sista minuten och då var det sant, då kunde jag inte komma, hade jag fått möjlighet att planera från början så hade läget varit annorlunda. Men men. Jag såg många goda vänner flytta, det var trots allt en studiestad, folk tar examen, folk får jobb. Själv lyckades jag marginellt med examen (jag visste inte ens om jag läste rätt utbildning men med en dåres envishet fortsatte jag ändå) och jag hade mest bemanningsjobb. Men livet hankade sig fram.
Det magiska med Luleå är dock att du får nya chanser att få vänner. Nya möjligheter uppenbarar sig när livet förändras. Genom orientering, musik och föräldraskap så fortsatte vårt umgänge att förändras.
Vi flyttade inte från Luleå för att vi vantrivdes. Vi flyttade för att vi trodde att livet kunde bli ännu bättre. Vi sökte efter hus och insåg att huspriserna i Luleå gjorde det svårt att hitta något som passade oss. Vi trodde att närhet till släkt var viktigare än vänner. För släkt kan man lita på. Vänner är alltid ett osäkrare kort när det skiter sig. Att Alice föddes prematurt ställde trots allt saker på sin spets. Vi behövde akut omsorg till Emma och vi for fram och tillbaka till sjukhuset. Men vänner täckte upp rätt bra i början och vi kunde nog ha klarat det helt med hjälp av vänners stöd.
Det var också oroligheter i Luleå, Porsön brann. Jag skrev om det här och det var fler grejer som hände efter att vi flyttat. Emmas förskola, biblioteket på min gamla arbetsplats, närmaste högstadium. Då kändes det som om vi valde rätt som flyttat.
Men vad fick vi här? Det stora huset och den stora trädgården. Men huset är nu rejält förstört av klåpare till hantverkare. Vi har fått slåss för att få upprättelse och slåss mot alla. Intresset för att stödja oss och hjälpa oss har varit svagt. Johans släktingar är helt på hantverkarnas sida, de bryr sig inte ett dugg om hur dåligt vi mår av att bo här. De försöker inte ens. Johan är faktiskt chockad över hur lätt det varit för dem att bara vända honom ryggen, hur lite betydelse han och våra barn har. Den biten har slutligen sjunkit in på riktigt.
Min familj då? Jo, de har väl stått på vår sida men vi har fått tjata och påminna om det. Mina föräldrar har låtit det här eländet med köket dra ut på tiden, de har sett oss gå under (nej, inte egentligen, både på grund av pandemin och livet i stort så har vi inte setts så mycket som tidigare) och låtit det ske. Glädjen när vi pratade om att flytta förra våren gick inte att ta miste om. Det vore naturligtvis det enklaste för alla, om vi bara flyttade härifrån. Då skulle det en gång för alla vara över.
Det är vad folk tror, det här kommer aldrig vara över. Det här är ett varande sår som aldrig kommer läka. I resten av våra liv, var vi än bor, kommer det här förfölja oss på ett eller annat vis. Allt vi ville var att ha ett nytt, praktiskt och helt kök. Vi fick ett fuskbygge och havererade relationer till nästan varenda släkting. Vi har lärt oss att vi inte är önskvärda här.
Så var tar man vägen då? Johan var först inne på att han tyckte det var överdrivet att flytta hela vägen tillbaka till Luleå. Det är ett särskilt ställningstagande att flytta tillbaka så långt. Men samtidigt, vi vet att man kan bo i Luleå, vi vet att det går att få vänner och bygga ett nätverk där, vi vet att det finns jobb där, vi vet att det går att vara lyckliga där.
Vad ska man då kalla den här tiden av vårt liv? Åren här nere? Hela Alices liv? Majoriteten av Emmas liv? Ett misstag? En parentes? Ett svart hål? Uthärdar vi en vinter till så blir det betydligt enklare att flytta för då gäller skolplikten för båda barnen och vi är inte längre bundna vid kommunens sinnessjuka långa handläggningstid för att få en förskoleplats. Ett år till utan kök, ett år till utan våra saker, ett år till i kaos, ett år till i ett hem vi aldrig hinner bo in oss i ordentligt. Förra sommaren mådde jag uselt just vid tanken på att vi skulle bli tvungna att uthärda ett år till. Det känns som om vi bara skjuter upp framtiden. Som om limbo har blivit vår livsstil. Det känns också omöjligt att försöka organisera och packa om våra saker. Vi orkar aldrig fram dit. Vi pratar om flyttlådor som ska packas upp men vi börjar aldrig. Vi pratar om att gå igenom saker men vi kommer aldrig fram. Runt om i huset står det inte mindre än fyra lådor med tapeter som väntar på att sättas upp, som skulle bli en del av vårt nya hem. Inklusive två fototapeter som är måttbeställda efter rummen här. Hur mycket pengar det kommer ha kostat oss att försöka bo här är nog bäst att inte tänka på. Pengar som skulle vara en investering inför framtiden.
Den brinnande frågan är väl just den, varför går det inte att bo i Vimmerby? Varför känns det som om det är här livsglädjen sugs ur en och bara dör? Varför känns det som om vi inte är önskvärda? Det kommer bli många tårar i vinter. Alice minns inte Luleå alls och Emmas minnen har börjat blekna. Det här är det enda hem de känner till. Vare sig jag eller Johan är särskilt pigga på att packa ihop och flytta heller. Det här skulle vara vårt sista hem, vi planerade att bli utburna härifrån med fötterna före. Men det går inte att skjuta upp det oundvikliga hur länge som helst. Vi har rest oss så många gånger, vi har tagit nya tag för att göra det möjligt att bo kvar här men varje gång så slås benen undan på oss igen. Varför har vi då gjort det? Dels för att barnen älskar att bo här och dels för att det inte är vilket ställe som helst. Johan är uppvuxen i Vimmerby, en uppväxt han har huvudsakligen goda minnen ifrån. Jag har tillbringat lov här ända sedan jag var liten. Jag lärde mig cykla på lagårdsplanen utanför, jag gick i sommarsimskola i Nyn och Nossen. Jag har gått i de här skogarna hela mitt liv, jag har letat smultron och blåbär. Det är här mina minnen från mormor, morfar och moster Ingrid huvudsakligen har skapats. Det känns fruktansvärt för oss båda att tvingas inse att det går inte att bo här.
