Lucka 24 - den felande pusselbiten

Ett återkommande problem för att många faktiskt inte kan ta till sig och förstå hur jobbigt något är för mig och hur hemskt jag upplever saker är för att jag allt som oftast levererar ändå. I motgångar drabbas jag aldrig av det klassiska symptomet på depression att man vill sova hela tiden. Jag kan fortfarande sitta uppe halva natten och göra klart det som jag lovat barnen. Även om jag känner mig betydligt mindre effektiv på grund av att jag hela tiden dräneras på energi så gör jag ändå mer än vad många fixar under sitt "normal-läge". Då vi alltid döms utifrån samhällets syn så missas då personer som inte passar in i den mallen.

Mycket av min energi har jag dock hämtat i trädgårdsarbetet och genom att vara ute i skogen, två saker jag knappt kunnat göra den här hösten på grund av foten. Nu när jag gör något igen så svarar min kropp omedelbart med att ge mig ont i foten igen. Så det är minst sagt en lång rehabilitering som väntar. Och rehabilitering är som sagt vad svårt (se lucka 16).

Så efter att blivit klar med barnens nya tomtar sent igår kväll så plockade jag fram mina pusseljulkulor. Varje år pusslar jag dem och varje år tar jag isär dem innan jag lägger undan dem för att just kunna pussla nästa år igen. Det är en ritual jag vill göra. Så där sitter jag sent på natten precis före julafton och pusslar mina julkulor. Första kulan går bra. Men andra kulan. Jag hittar inte den 13:e biten. Hur jag än letar och sorterar och pusslar klart ändå, kollar i asken, kollar i andra asken, letar i soffan, känner igenom kläderna, letar UNDER soffan jag dammsög och städade under så sent som samma eftermiddag. Nej, biten är och förblir borta.

Nu på morgonen har jag öppnat Smart-store-lådorna med julpynt och letat där, utifall att locket på pusselasken gått upp och den trillat ut. Jag kollade även i lådan med julgranspyntet som var uppe och igång igår. Ingen pusselbit. Att just den 13:e biten fattas bekommer mig inte särskilt mycket. Men hela delen att en bit saknas. Det är väldigt talande, för det är just så jag känner med hela livet just nu, att något saknas.

23:e luckan - vad kunde jag gjort annorlunda?

Alla handlingar har konsekvenser och det är inte bra att göra sig obekväm med många på en så liten och inskränkt ort som Vimmerby. Men till saken hör är att jag började inte så. Jag har alltid försökt följa de rätta vägarna när något har varit fel på mina arbetsplatser. Och fel har det varit, den höga personalomsättningen på samtliga arbetsplatser jag haft sedan flytten bekräftar just detta att det här är en fråga som står långt utanför mig. Problemet fanns innan jag började och problemet kvarstår efter att jag slutat.

Men jag har gjort vad man ska, jag har vänt mig till chefer och skyddsombud, jag har fyllt i de rätta rapporterna när situationen har krävt det (okej, inte helt sant, INGEN på min första skola sa ett ord om incidentsrapporter som gällde något annat än fysiskt våld). Jag har som sagt vad lärt mig mycket om arbetsrätt men till syvende och sist har jag självmant bytt jobb för att jag insett att jag kämpar mot krafter som inte är intresserade av att det ska bli bättre. Och jag sa ingenting utåt. Jag pratade om det med personer i min privata krets men jag har alltid varit noga med att respektera integriteten för mina elever och absolut inte hänga ut någon. Det här har lett till en del intressanta situationer senare när jag har stött på tidigare elever på stan när jag varit i sällskap med någon. Ingen har riktigt förstått den interaktion som skett just för att de inte vet om exakt vad jag har varit med om tidigare.

Allt detta ändrades på biblioteket, till att börja med för att där förstod jag aldrig helt själv varför arbetsmiljöproblematiken var så stor som den var, vissa saker märkte man men en del var bara konstigt. Jag stod inte heller i frontlinjen där men jag var aldrig sen att stötta upp när det behövdes. Där fick jag dock sluta för att LAS dök upp. Även då sa jag ingenting alls utåt annat än till människor jag kände. Det som fick mig att se rött var dock att det ett halvår efter att jag tvingats bort dök upp en annons på biblioteket som motsvarande mina kompetenser. Samtidigt visste jag att vikarierna var fortsatt kvar - trots att det skulle råda vikariestopp under det nya året. Då först tog jag det offentligt och sedan har jag stannat kvar i offentligheten. Så jag bråkar inte för bråkandets skull. Många av de frågorna som ännu är obesvarade kring den nya biblioteksverksamheten är samma som varit obesvarade för personalen i över ett år.

Men det är klart att det är mer tacksamt att peka ut mig som att jag orsakar min egen problematiska situation när jag säger att jag inte passar in här. Hade min utlovade förlängning trätt i kraft så hade jag fått fast anställning (hur den hade stått sig mot den nya organisationen vet jag dock inte). Vimmerby kommun är den överlägset största arbetsgivaren här, tre gånger så stor som den största privata och folk tiger och lider med deras personalpolicy för att de behöver jobbet. Hur många som jobbar på vikariat i två år, lasas ut och sedan väntar sex månader på att komma åter vet jag inte. För ingen annan säger något öppet. En del håller med mig i det tysta medan andra som sagt vad tycker att jag har mig själv att skylla för den situation som uppstått.

Jag är en mångsidig, utbildad och snabblärd människa, jag står för idéer, förändringsvilja och flexibilitet på de arbetsplatser jag haft. Jag gillar tydlighet och struktur så att alla vet vad som förväntas av dem på arbetsplatsen. Så man har de bästa förutsättningarna att göra ett bra jobb. Jag gillar digitalisering och de möjligheter som finns. Hur man kan effektivisera på ett sätt som faktiskt gynnar personalgruppen. Jag ställer också upp, jag har täckt andras lektioner (alltid på bekostnad av egen planeringstid men å andra sidan har jag ibland kunnat åtnjuta samma tjänst), jag har hoppat in på arbetspass, jag har sjungit och spelat för mina elever och jag sådde ett frö som slutade med ett bejublat Lucia-tåg för två år sedan. Inget av detta kan man göra själv, men många saker hade inte blivit av om jag inte knuffat kollegor i den riktningen.

Jag vet att jag tar plats, jag vet att jag hörs och syns. På min första skola här nere lärde jag mig snabbt att sluta med det. Där lärde jag mig att idéer var farligt att ha för då förväntades du göra allting själv. Det var som sagt vad inte en bra arbetsplats för mig så jag lämnade. Stor skillnad då mot biblioteket där flertalet i kollegiet hakade på. Det skapades en glädje. Men inte så stark som jag trodde ändå. I artikeln i höstas så sa mina tidigare kollegor att så bra på jobbet och så bra sammanhållning som de hade under sommaren, precis innan omorganisationen blev känd, det hade de aldrig haft. Så åtta månader efter att jag slutat. Vilket samtidigt kan stämma rätt så bra. En del gillar inte min stil alls. Personer med idéer och förändringsvilja kan vara asdryga att jobba med. Dels för att förändring är jobbigt men dels också för att när någon ny inte vill acceptera en dålig arbetsmiljö så tar en del det personligt. För varför har de accepterat den dåliga arbetsmiljön om det nu inte var nödvändigt? Då blir till och med en förändring till det bättre ett hot.

Så kanske är det i en större kommun jag behöver vara, en universitetsort. Sådana har överlag en bättre acceptans för förändring och utveckling.

22:a luckan - det är över nu

Överlag har jag funnit den här "kalendern" terapeutisk, att få gå igenom olika saker. Men vissa insikter har också kommit och emellanåt är det bara tungt.

I december 2020 anmälde vi B till ARN för allt som gått fel med vår renoveringen. Det ärendet avskrevs på grund av att det ansågs för omfattande (vilket det blev, B dränkte de i dokumentation och långa e-mailkonversationer medan vi gjort vårt bästa att sammanfatta och se till att bara kärnpunkterna kom med). B har istället valt att tolka detta som att ärendet faktiskt är prövat och avgjort. I mars anmälde vi sedan A för dennes del i renoveringen. Det tolkade tydligen B som att vi "gick efter" A istället, trots att vi mycket noga hållit isär de olika delarna och de försökte sabotera den anmälan genom att ringa till ARN och säga att saken var just avgjord.

I fallet med B så blev det nedlagt direkt. I fallet med A så blev vi i omgångar efterfrågade att komma in med kompletteringar och förklara saker och sedan var det bara vänta som gällde. Och vänta har vi gjort. Handläggningstiden ska vara ca 90 dagar stod det i juli när vi fick besked att vårt ärende nu stod i kö för att handläggas. Det dröjde tills igår innan beskedet kom. Med ett faktiskt avslag. Den enda punkten de hade tagit upp på ARN hade de INTE bett oss om något förtydligande kring. Så ARN har nu alltså fastställt att en hantverkare har inget ansvar alls för att den slarvar med underlaget när den gör ritningar och orsakar förseningar, det är okej med avtalsbrott och att medvetet försena slutresultatet, garantipapper behöver INTE innehålla något datum från när de gäller och skriftliga instruktioner behöver inte finnas.

Det här beskedet väljer de att delge oss tre dagar före julafton efter att ha väntat så länge.

I mars 2020 slutade jag vilja åka hem. Jag var på väg hem från en jobbresa till Göteborg precis innan Sverige stängde ner på grund av pandemin och jag ville verkligen inte komma hem igen. Det "enda" som hade hänt då var sotet och att B inte ville ersätta oss för de skadorna. Det var innan besiktningen som bekräftade hur illa ställt det var med köket, det var innan vi visste att B skulle dra precis allting i långbänk och det var innan vi visste att A skulle ghosta oss och bryta ett muntligt avtal. Men redan då hade jag börjat avsky köket. En känsla som sedan bara har växt.

Vi har fått vårt kök förstört! Det är en hyllning till fuskjobb men tydligen kan INGEN hållas ansvarig för detta! Vårt drömhus är förstört. Det enda som återstår nu är att flytta härifrån. Vi kommer aldrig bli behandlade rättvist här. Vi kommer aldrig få ett bra bemötande här. Det är två dagar till julafton. En julafton jag bävat för, en julafton jag redan i somras lyfte att jag helst ville fira någon annanstans. En julafton jag sa till att jag inte ville ha med det där hemska köket. Ändå står vi här, två dagar före jul och jag klarar inte ens av att gå in i köket längre. Allt är förstört och ingen står på vår sida. Det kommer inte bli en god jul om två dagar. Igår kväll satt jag och surfade efter hotell i närområdet som erbjuder julfirande. Allt är uppbokat. Finns ingenting. Vi är fast här i det renoveringshelvete som vi har levt med i två år.

Jag hatar mig själv för att jag inte bättre orkat reda ut det här. Men jag är dränerad på energi på grund av allt som hänt. Vi har verkligen ingenting här nere. Jag tänkte på det igår också. Jag bröt foten. De enda som hjälpte oss med något alls var mina föräldrar. Vi har inget nätverk här. Vi har ingen att ringa om vi behöver hjälp. Vi har några bekanta. Men det är allt.

De största misstagen går inte att ta tillbaka. Finns det någon sak jag verkligen ångrar så är det att vi frågade Johans kusin om han kunde rekommendera någon bra kökskille. Det var början till slutet. Det var det som bröt sönder oss. Det var det som vände hela Johans släkt mot oss. Och jag ångrar att vi flyttade från Luleå. För vi passar inte in här. Vi passade in i Luleå. Det vi trodde var ett litet skakigt nätverk när Alice föddes prematurt är rena stålnätet jämfört med vad vi har här. För det var inte alls skakigt egentligen, när vi bad om hjälp så hörsammade folk det. De ville ställa upp. De ville hjälpa oss. De ville ha oss. Blod är INTE tjockare än vatten. Vi skulle ha stannat.

21:a luckan - ångrar jag mig?

Jag fick faktiskt frågan rakt ut, om jag ångrade mig att jag gift mig med Johan. Nej, det gör jag absolut inte. Inte har det bara att göra med våra fantastiskt knäppa barn som vi inte skulle ha fått i sådana fall, utan även för att Johan och jag för det mesta ändå varit ett team, vi delar värderingar och vi stöttar varandras drömmar. Det är sådant som gör att relationer håller även efter att den himlastormande förälskedelen har lugnat ner sig.

Faktum är att fram till att svärmor började kritisera mig så hårt och vägrade lyssna på mig helt och hållet för två år sedan så tänkte jag inte heller särskilt mycket på hennes egenheter. Fast det är klart, så länge vi bodde i Luleå så fick jag inte se så mycket av dem heller. Jag till och med tyckte vi hade en bra relation. Det är nu när jag börjat se vår relation i annat ljus som jag upptäckt beteendemönstret och insett att hon faktiskt aldrig respekterat mig. Så nu måste jag förhålla mig till det för resten av livet, då jag genom barnen för alltid är bunden till Johans släkt. Turligt nog så är inte blod tjockare än vatten och man kan faktiskt välja bort släktingar som är giftiga.

Men när det i forum jag hänger i dyker upp frågor kring svärfamiljen där trådstartaren redan INNAN det finns några barn med i ekvationen insett att den blir illa behandlad så har jag bara en rekommendation att ge och det är SPRING! Gå din väg innan det är för sent, innan du blir fast för livet genom barn. Hade jag förstått för flera år sedan hur illa jag respekterad jag var så hade jag inte suttit här och skrivit det här, men då hade det heller inte funnits några fantastiska barn.

Vad jag däremot ofta ångrat är att vi flyttade från Luleå, och flera av våra vänner där har sagt till oss att vi borde komma hem igen. På grund av pandemin har vi inte ens kunnat åka och hälsa på nu på flera år. När jag flyttade till Luleå som 19-åring kände jag ingen, men där gick det att komma in i samhället och bygga sig ett nätverk. Det har inte gått här på samma sätt. Människorna i Luleå släpper in en. Det gör de inte här. Inte på riktigt. Man får ibland på nåder vara med på ett hörn men riktig vänskap? Det är sällsynt. Varje gång jag träffar någon här nere som har anknytning till Norrbotten blir jag överlycklig och tänker att denna någon kan bli min nya bästa vän så desperat klamrar jag väl fortfarande fast vid Norrbotten.

Men det är en sak att flytta till Luleå som 19-årig ensamstående student och en helt annan sak att återvända dit med sin familj när man är i 40-årsåldern. Skulle det perfekta jobbet dyka upp där så varför inte? Här kan jag ändå inte få några jobb. Men det ÄR svårare att flytta nu. Barnen har rotat sig, MIN familj har också utökats och den skulle jag behöva flytta ifrån. Det är därför vi istället har funderat på att börja om på helt ny ort i Dalarna. Mer snösäkert men inte så sjujäkla långt bort ifrån dem vi VILL träffa. Men samtidigt tillräckligt långt bort för att inte behöva oroa oss för att springa på Johans släktingar i vardagen. Men många har flyttat ut nu under pandemin och när Stockholmspengar lägger sig i bostadsmarknaden på de mindre kommunerna så landar priserna därefter. Det är mycket att tänka på helt enkelt.

Jag ångrar definitivt köksrenoveringen, att vi litade på Johans kusin, att vi inte la oss i mer, att vi inte ifrågasatte mer, att vi trodde vi hade att göra med proffs. De har förstört köket och med det så mycket mer. Samtidigt är jag tacksam då hela kökskaoset blottade Johans släktingars riktiga känslor. Vetskap är trots allt bättre. Nu vet vi att de inte respekterar oss eller bryr sig om oss. Då kan vi agera utifrån det. Kanske kan flytten ner fortfarande bli bra. Det ser inte särskilt troligt ut men kanske.

20:e luckan - en svensk klassiker

Det här har länge varit min dröm, jag strävar alltid efter nästa utmaning och jag har velat göra en svensk klassiker länge. För Vasaloppsdelen var det lättare med träning när vi ännu bodde i Norrbotten men avståndet till absolut alla tävlingar är samtidigt jobbigt så därför fick den drömmen följa med oss söderöver och jag siktade på den som "planerad 40-årskris". Det har inte blivit av, istället har många pengar gått förlorade i startplatser som inte kunnat nyttjas (även om vi lyckats få igen lite på Vasaloppsstarterna i alla fall). Dels är det svårt att få till rätt träningsmängd när man hela tiden byter jobb och har en familj vid sidan av, Johans sjukdomar har också fällt oss och inte hjälpte det med en kollega som gick till jobbet med sin förkylning och smittade ner mig precis före Vansbrosimmet (den ljuva tiden när alla gick och jobbade sjuka).

Men genom hela planerandet så har ändå mina föräldrar funnits där, redo att vara barnvakter vid varenda tävlingshelg - även de som inkluderat övernattningar. Svärmor däremot har lagt den mesta av sin tid på att tala om för oss hur vi inte kommer lyckas, hur det inte är möjligt att genomföra när man har små barn, hur vi underskattar träningsmängden och gällande Vasaloppet då, hur vi borde ha bott kvar i Luleå om vi ville träna för det.

Jag tycker absolut inte som förälder att man rimligen ska överhopa sina barn med en övertro på att absolut allt är möjligt, men man behöver inte heller fokusera på hur de ALDRIG kan lyckas!

Jag är inte lång och därför gjorde jag en inventarielista till överskåpet i köket i lägenheten i Luleå, så jag i dörren kunde se vilken mat jag hade hemma och om jag tog det sista av något så skrev jag upp det på handlingslistan. Detta sätt introducerade jag för Johan när vi blev sambos och även om han inte alltid kom ihåg att stryka så fungerade systemet till ungefär 95%. Men de få gånger svärmor hälsade på (hon ville egentligen inte åka till Luleå, det var ju så himla långt bort, det var först när Emma föddes som det på något vis blev "värt det" att åka) och listan kom på tal så fick både jag och Johan höra att "jag kunde inte förvänta mig att Johan skulle klara av det, du vet ju hur han är".

Det är sant att Johan är något disträ men det är just det som är det magiska med listan (nu följde just den inte med i flytten då vi har en annan skafferilösning nu) men alla mina system och rutiner minskar risken att han glömmer saker. Vi har schema kring vattning och städning, vi turas om att ha ansvarsveckor här hemma och vi har delat upp nattningen av barnen 50/50 enligt schema som möjliggör tid för egna aktiviteter. Förutom att det minskar risken för vardagsbråk så är det också lättare för den som tenderar att glömma saker (Johan) att veta vad både vad som förväntas göra men också vad som behöver göras. Så jo! Jag tror att Johan kan klara av det (åtminstone till 95%) och både jag och Johan tycker det är tråkigt att hans förmåga nedvärderats.

Det här ledde till skådespelet, för de där 5% när det inte fungerar, när Johan glömmer, de har jag inte kunnat påtala i närheten av svärmor för då har just gliringen kommit direkt. Inför henne har det varit tvunget att vara perfekt för allt annat är ett bevis för hur mina listor och mina system är värdelösa på Johan för han är så disträ. Det är inte roligt. Inte för någon av oss.

Då fastnar vi i cirkelresonemanget. Jag blev anklagad för att vara ett dåligt stöd för Johan när han var sjuk, detta baserade svärmor på de TVÅ tillfällen hon träffade mig under en hel höst. När jag sa just detta "du har ju inte varit här" så fick jag svaret att hon kan bara bedöma det hon sett. Det gick inte att komma vidare därifrån.

När Emma säger att hon ska bli forskare så talar jag om för henne att då måste hon gå i skolan och fortsätta lära sig nya saker. När hon säger att hon ska ta fram nya dinosaurie-arter genom att utvinna DNA ur bärnstensmyggor så säger jag att hon måste fortsätta gå i skolan och lära sig nya saker (och att när hon fyller 11 år så ska vi ha Jurassic-filmmaraton). Jag tänker inte säga till henne att det är omöjligt (vi har dock börjat diskutera forskningsetik lite försiktigt). Jag tänker inte hymla för mina barn om att deras drömmar innebär hårt arbete men jag tänker alltid säga till dem att det är möjligt.

19:e luckan - nya lärdomar

Visste ni att ens pulsklocka larmar om man sover färre än fem timmar per natt under en veckas tid? Då börjar appen skicka ut hälsouppdateringar om alla skadliga effekter som långvarig sömnbrist kan leda till. För den som undrar, det minskar inte direkt stressen.

Det var en lärdom jag aldrig hade behövt veta och kunde ha undvikit om jag haft jobb där jag faktiskt hann med det mest grundläggande - att få sova tillräckligt mycket.

Men till saken hör är att jag överlag gillar att lära mig nytt. Jag vill bli bättre på allt jag gör och jag vill vara rätt person för jobbet. Så när jag börjat vikariera som lärare så hade jag faktiskt åtskilliga möten med universitetets studievägledare om hur detta kunde genomföras. Här finns det minst sagt intressanta hinder på vägen. Vill man till exempel läsa kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) så måste man ha ett visst antal universitetspoäng i minst två ämnen. MEN!!! Det finns undantag, har man en civilingenjörsexamen så räknas den som behörighet nog trots att antalet poäng i de olika ämnen inte är tillräckliga (civilingenjörer studerar i de flesta fall för många olika ämnen för att uppfylla det enskilda ämneskravet som lärarutbildningarna kräver). Så har man inte tagit ut en civilingenjörsexamen är ens chanser att bli behörig till KPU:n betydligt sämre.

Det finns andra vägar in dock, KPU gäller i första hand behörighet till högstadiet eller gymnasiet. Men så finns det VAL (vidareutbildning av lärare), det här är en direkt konsekvens av legitimationskravet för att få studera inom VAL krävs nämligen att man är yrkesverksam på en skola och undervisar i samtliga ämnen man vill bli behörig i. Det kräver också en viss mängd av tidigare studier men främst som sagt att man undervisar. Så det här är en speciell process att bli antagen till då man dels måste uppfylla de särskilda akademiska kraven och få ett lärosäte att anta en. Samtidigt förutsätter det också att man arbetar på en skola som accepterar att man vill bli behörig och därmed antingen låter en studera delvis på arbetstid eller att man får gå ner i arbetstid. Vill ni veta hur man bemöts på skolorna som obehörig när man säger att man vill bli behörig och undersöker sina alternativ? "Du vet väl att det här är en heltidstjänst?"

Jag har inte arbetat på en enda skola som såg det som det allra minsta positivt att jag ville bli behörig lärare utan det enda de ville ha var någon på 100% här och nu! Det finns självklart de där hemska övermänniskorna som förstör för oss andra genom att arbeta heltid i ett yrke som har en veckoarbetstid på 45 timmar i veckan, familj och fjorton hobbyer men samtidigt kan studera halvtid på kvällar och helger. Jag är INTE den personen! Just nu kämpar jag med en halvfartskurs (fast vi är många på kursen som är överens om att det är en ovanligt omfattande halvfartskurs) under min arbetslöshet. Fast visserligen har jag varit skadad, slitit med en hopplös renovering, varit motarbetad av Johans släktingar och fått krångla med barnomsorg så jag knappt är ensam hemma någon gång alls. Jag ska försöka komma igen.

Men det jag har lärt mig är just detta, skolorna må säga sig vilja ha behöriga lärare, men de vill inte på något vis underlätta till att fler vikarierande lärare blir behöriga utan de förväntar sig att hela lärarbristen ska lösas av politikerna och genom utökade utbildningsplatser så att det sedan finns mängder av behöriga lärare att välja mellan. Det är inte realistiskt, lärarbristen ökar för varje år.

Dessutom förväntas man som obehörig lärare göra hela jobbet som en behörig lärare skulle ha gjort, med mindre utbildning i bagaget, ingen mentor att rådfråga och full undervisning- och mentorsansvar. Detta blir särskilt tydligt på en del skolor där man försöker locka till sig fler behöriga lärare genom att erbjuda just dem att INTE behöva ha mentorsansvar för en klass. Istället blir det alltså obehöriga och annan skolpersonal som får mentorsuppdraget på sitt bord - istället för de som faktiskt är utbildade för det! Desto nyare man är på ett jobb desto längre tid tar det att göra arbetsuppgifterna. Jag har oroväckande ofta stött på lärare med många år i yrket som är öppet hånfulla och nedlåtande gentemot det slit deras yngre och mindre erfarna kollegor får dras med. Nej, de behöver minsann inte använda all sin förtroendetid utan det är bara sååååå lyxigt. Samtidigt ser man själv hur man sliter sitt hår för att bara hinna med det absoluta minimumet. De bryr sig inte om en för det kommer snart en ny obehörig kollega, så klart det gör! Man får ju inte chansen att göra ett bra jobb! Ändå kände jag fram till min sista skola att jag hela tiden ändå utvecklades som lärare, jag lärde mig nya saker. Det enda jag lärde mig på min sista skola var att jag helt saknade värde och detsamma gällde mina elever som jag slogs för hela tiden utan att någon lyssnade.

När jag sedan började på biblioteket så gjorde jag samma sak som tidigare, jag märkte snabbt att det här definitivt var ett yrke som skulle passa mig (men som jag aldrig tidigare tänkt på) så därför undersökte jag utbildningsvägarna och jag kastade mig gladeligen in i att få lära mig mer och veta mer. Trots att det är extremt dålig utbildningsavkastning på just bibliotekarie-yrket så är det faktiskt riktigt svårt att komma in på utbildningen. Jag har max i urvalskategorin högskolepoäng men kommer ändå inte in. Jag kommer in på andra kurser men inte på den. Samtidigt så sa ändå en av mina tidigare kollegor just det, att jag genom min studiebakgrund läst betydligt mer litteratur än vad man gör på bibliotekarie-utbildningen. Men att ha studerat litteratur och arbeta på ett bibliotek är tydligen inte särskilt attraktivt för då borde jag fått fortsätta.

Som en röd tråd genom hela mitt yrkesliv har ändå teknik funnits, jag har alltid intresserats av ny teknik och tagit varje chans att få lära mig mer. Att jag har undervisat mycket i matematik har turligt nog banat vägen för mig lite då programmeringen får ta mer och mer plats i skolan. Men där har jag också blivit bränd. Jag var så glad över att jag tillsammans med andra kollegor löste så jag kunde få programmera i liten grupp med min sista klass. Sedan fick jag skäll av en högstadielärare för att jag inte konsulterat denna innan om programmering så vi kunde valt en röd tråd att följa genom skolgången. Det låter riktigt smart! Så långt håller jag gärna med. Men jag fick aldrig delta i några ämneslärarträffar, det var aldrig någon som bjöd in min till att alls diskutera detta. Jag har som sagt vad varit glad om jag ens hunnit sova och jag hade chansen att undervisa i programmering - så jag tog den!

På biblioteket uppmuntrades initialt mitt teknikintresse, jag fick arbeta nära IT-bibliotekarien och jag arbetade sedan med mitt projekt att minska det digitala utanförskapet. Tyvärr visade sig inte alla vara lika pigga på teknikutvecklingen så det blev motigt i början och många sprang och hämtade mig när det dök upp frågor på mitt område istället för att försöka själva. Detta till trots fick jag inte heller fortsätta - för tydligen är inte digital utveckling heller prioriterat på biblioteket.

Så vart har mitt intresse för ny kunskap tagit mig? Inte mycket längre än till personlig glädje för jag har ännu inte hittat mig en arbetsgivare som uppskattar en anställd som vill lära sig mer, som verkligen vill ha alla förutsättningar att göra det bästa jobb som bara är möjligt.

Min klocka har i alla fall aldrig behövt larma fler gånger för att jag sovit så lite, jag har sett till att hålla mig på som minimum mer än fem timmar per natt sedan dess.

18:e luckan - förändraren

Så vad gör jag egentligen med allting som gått emot oss? En sak jag inte gör är ger mig. Jag överklagade Försäkringskassans beslut tills det tog stopp. Jag begärde en utredning av min sjukskrivande läkare, jag hade en hel del kontakt med chefen för hälsocentralen (och de ändrade också sitt arbetssätt). När det har skitit sig på jobben på grund av den usla arbetsmiljön (finns det jobb här nere med bra arbetsmiljö?) så har jag gjort som man ska, jag har börjat med att kontakta min närmaste chef, jag har tagit hjälp av skyddsombud och facket, gällande lärarförbundet så var till och med regionsombudet inblandat faktiskt. Jag ligger även bakom ett par anmälningar till arbetsmiljöverket. Jag har också bytt jobb, jag har inte stannat kvar på skadliga arbetsplatser som visar en stark ovilja att förändra sig. Faktum är att på två år skrev jag på inte mindre än åtta (!) anställningskontrakt, varav fem var för Vimmerby kommun (som älskar att utnyttja tidsbegränsade tjänster som man sedan förlänger stötvis tills LAS säger ifrån). Jag överklagade avstängningen från arbetsförmedlingen och när jag fick beskedet att det var ett fel i det program som samtliga a-kassor använder så rapporterade jag in även det som ett officiellt klagomål.

Med hantverkarna har jag också försökt följa den rätta ordningen, man pratar först med dem direkt, när det inte hjälpt så tog vi hjälp av besiktningsman och slutligen anmälde vi till ARN. Där väntar vi fortfarande på ett besked. Jag har också nyttjat min rätt att lämna omdömen.

I en del fall har det också blivit bättre för de som kommit efter mig. Tyvärr har jag själv aldrig kunnat avnjuta detta och ytterst sällan har någon tackat mig för min uppoffring, för uppoffring är just vad det är. Jag gör mig obekväm genom att protestera och säga ifrån och nu får jag inte ens komma på intervjuer längre.

På samma sätt har jag även skrivit åtskilliga insändare. För jag nöjer mig som sagt inte med att knyta näven i fickan och bara gå runt och tiga. Jag försöker skapa opinion och förändring. Jag har också pratat med åtskilliga personer inom media och gladeligen berättat min historia. En del har använts, en del inte. Liksom fågel Fenix reser jag mig om och om igen och fortsätter försöka. Men man ska inte stånga sig blodig om ingen lyssnar. Därför har vi även undersökt alternativet att faktiskt flytta härifrån, jag blev erbjuden ett jobb på annan ort, vi kollade på hus. Men med barn vill man flytta praktiskt, inte hålla på med tillfälliga boenden och byta skolor och förskolor en massa innan det blir rätt. Vi hittade inget hus som kändes bra. Mestadels på grund av vårt huvudkrav att man ska slippa ta in hantverkare på åtminstone några år. Men jag ligger kvar på mäklarens lista så lite då och då plingar mailen till med ett objekt som matchar de kriterier vi angett.

Så framtiden är alltjämt oviss. Dessvärre tror jag inte Vimmerby är en lämplig plats för en förändrare att bo på. Folk har liksom resignerat här, man har slutat drömma, man förväntar sig inte mer av livet än det kan erbjuda. Ändå pratade jag idag faktiskt med en mamma på skridskoskolan (som aktivt inledde samtal med mig, är så ovan vid att någon jag inte känner pratar med oss) som berättade om en hel del som erbjöds här när hon var liten, en försämring som även Johan kunde bekräfta. Men trots försämringar så orkar folk inte ta strid mot de politiska beslut som gör att man i Vimmerby måste nöja sig med mindre. Kan jag verkligen någonsin bli lycklig på en ort där man alltid måste nöja sig med mindre? Där folk inte orkar ta strid för förändring? Ytterst tveksamt, det strider nämligen mot hela min personlighet att leva så. För jag är en fighter, en envis jävel. Det handlar inte om att ge upp att flytta härifrån, det handlar om att inte nöja sig med mindre än man kan få ut av livet. För jag vill känna framtidshopp.

17:e luckan - bilkörning

I Luleå klarade vi oss på en bil, fast i över 10 år hade jag faktiskt ingen bil alls. Man behöver inte alltid bil. Vi var vana vid att gå, cykla eller åka buss dit vi skulle - även när det var -35 grader kallt! När vi blev föräldrar hade vi dessutom huvudregeln att bilen ska vara med den av oss som hade Emma. Detta innebar att vi sällan tog bilen till jobbet - något som blev en utmaning för Johan ibland i och med att de tiderna han arbetade så gick inte bussen. Men vi löste det alltid på något sätt.

Vi samlade också ärenden på hög, först när vi fått ihop till tillräckligt många ärenden ut till Storheden eller ner på stan så gjorde vi en ärendetur, givetvis med körschema för att effektivisera det hela. Det handlade alltså inte bara om att undvika att köra bil i onödan utan också om att vara rädda om vår tid. Johan cyklade ofta till Ormberget med Emma i cykelvagnen och sedan joggade han med henne där. Vi cyklade till midsommarfirandet på Hägnan (smart sätt att undvika trafikkaoset).

Vi tog med oss det tänket när vi flyttade. Även om vi förstås var tvungna att uppgradera oss till två bilar så kör vi fortfarande inte i onödan. Vi åker inte in till stan för bara en grej. Vi skaffade oss en dubbelcykelvagn så vi kunde cykla med båda barnen i. Men någon gång strax efter att vi flyttade hit så kom detta med bilkörning upp och det var någonstans vi inte ville köra för vi tyckte det var onödigt och fick till svar från svärmor att så kan man inte tänka här. Tydligen så är det så att bo i Vimmerby betyder per automatik att man kör bil till allting utan minsta eftertanke. När Johan är iväg och jobbar så frågade de honom om han inte hade någon bil bara för att han tog bussen till jobbet. Bensinpriset är högt, Johans bil börjar bli väl till åren och vi vill faktiskt inte köra i onödan men att välja bort bilen till förmån för bussen är alltså helt uteslutet för många!

För oss handlar det som sagt också om tiden. Vi försöker fortfarande planera vårt resande på smidigaste sätt. När barnen började i simskola så ville vi gärna simma med de båda två, framför allt på babysimmet. Detta fungerade bara med en barnvakt till det andra barnet. För att kunna uppnå denna barnvakt så har vi ett par gånger fått slita upp barnen vansinnigt tidigt på söndagsmorgon för att köra två mil åt fel håll, lämna Emma, köra två mil in till stan, simma, köra två mil för att hämta Emma och så två mil hem igen. Det är mycket som har känts galet för oss där. Dels att det vi verkligen tvingats väcka barnen extra tidigt för detta, plus att vi fick ta all bilkörningen. Den hade faktiskt kunnat delas på olika personer om svärmor kunnat tänka sig att köra till oss för barnvakt - eller åtminstone köra hem Emma åt oss. För jo, JAG köpte bilbarnstolar åt svärmor att ha i sin bil så hon smidigt kunde ta barnen ibland (vilket hon var väldigt taggad på i början och skulle göra allt som hennes syster gjort för sina barnbarn, som till exempel betala för simskolan, intressant nog erbjöd hon sig aldrig att betala för simskolan i Luleå och vi tänkte inte ens tanken att någon annan skulle stå för den) men det var sällan detta blev så att det faktiskt underlättade för oss utan mer när det passade svärmor att få leka farmor. Bilbarnstolarna erbjöd hon sig INTE att betala. Hon ville också ha en vagn hos sig och jag köpte en sulky för ändamålet.

Värst var det när Johan blev sjuk och svärmor sa nej till mig när jag frågade om hon kunde komma över en gång i veckan och hjälpa honom lite. Senare på hösten så tyckte dock svärmor med syster att Johan behövde mer motion och tänkte därför ut den fiffiga planen att Johan skulle lämna barnen tidigare på förskolan (=längre dagar) så han hann ut till dem för att följa med på deras morgonpromenad innan systern skulle till jobbet. MER bilkörning!

Den mesta "hjälpen" vi har kunnat få har alltså handlat om att vi ska köra någonstans först. Då vi var vana från Luleå med att klara oss själva så slutade vi helt enkelt be om hjälp efter flytten. Det blev bara krångligare och jobbigare. Intrycket vi fått från annat håll är att poängen med att bo nära släkten är att man få stöd och avlastning - inte slå knut på sig själv och köra extra långt och få extra långa dagar. Det blev inte värt det. En sak vi faktiskt gärna hade velat ha var barnvakt på måndagar så vi båda kunde spela tillsammans. Det var tydligen omöjligt! För stort önskemål och det skulle bli försent på kvällen. Vi påtalade att vi hade sovrum så svärmor behövde inte åka hem på kvällen om hon tyckte det blev sent. Återigen omöjligt, måste sova hemma! Vi frågade inte igen. För vi tjatar inte, vi kan sucka oss emellanåt åt det hela men vi är som sagt vad vana vid att klara oss själva. Vi bara inte trodde att vi skulle behöva fortsätta göra det så mycket här nere. Fast det gör vi inte heller, för mina föräldrar ställer upp, de reser ned och anpassar sig efter oss.

Det har varit lite upp och ned med min bil, den har en tendens att inte gå igenom besiktning på första försöket men jag har en bra verkstad i alla fall. Min pappa tjatar däremot på mig att jag borde köpa en ny bil till Johan. Vi är inte människor som gärna byter bil. Bilaffärer är sällan bra affärer och vi ser bil mest som ett redskap än något man kastar pengar på i onödan. Så klart att vi också har en drömlista över vilken sorts bil vi helst skulle vilja ha. Jag har drömt om rattvärme ända sedan jag började köra bil i Norrbotten - men å andra sidan så är jag en hejare på att köra bil med Lovikka-vantar! Men för två år sedan, när värmen la av i min bil, då var det måttligt roligt på vintern. Jag fick ha täckbyxor på mig bara för att inte frysa i bilen! Samtidigt så hade AC:n i Johans bil lagt av så vi hade verkligen en varm och en kall bil!

Idag upptäckte vi att mjölken var slut, den borde inte vara det men det har blivit en miss. Två alternativ återstår, låna av grannen eller klara sig utan tills nästa gång vi passerar en affär. Som sagt, det tar visserligen bara dryga 10 minuter in till stan, men vi kör inte i onödan. Vi kan jobba runt mjölken. Man måste faktiskt inte åka bil för minsta lilla bara för att man bor på landet.

16:e luckan - skador

Okej, den krassa verkligheten är denna, hur hälsosamt och nyttigt det än är att hålla på med orientering så medför det trots allt viss risk för skador. Särskilt fotskador. Jag röntgade en fot första gången redan på mellanstadiet och gjorde då min första tur på kryckor. Två år i rad kom jag tillbaka till gymnasiet i augusti lite halt och eländig. O-ringen i det soliga Karlstad var någon slags bottenrekord, efter tre etapper kunde jag knappt gå överhuvudtaget, jag hade hälseneinflammation på ena foten och hade stukat den andra. Fast riktigt rekord i besök på röntgen var utan tvekan 2013 när jag röntgades inte mindre än fyra gånger inom tre månader. Detta inkluderade den lite mer otippade ansiktsröntgen. Men jag hade faktiskt sagt till Johan att jag slutade med nattorientering för att jag ALLTID skadade mig och på come-backen på Grymnatta så kolliderade jag mycket riktigt med en gran (vem sätter egentligen ut alla dessa träd i skogen?!?!??). För övrigt har jag fortsatt med nattorientering, jag tenderar fortfarande att slå i huvudet men det är roligt att springa på natten!

Men röntgen brukar alltid visa detsamma, bara en mjukdelsskada, ingen fara.

Sedan vi flyttade ner har orientering till viss del fått stå tillbaka lite, ironiskt nog har vi oftast mycket längre till tävlingarna här än vi hade i Norrbotten. 2018 började ändå rätt så starkt men när vi var på 25-manna på hösten så kände jag direkt att träningen blivit lidande på sistone och kroppen inte var med mig, jag anade att det skulle sluta illa men tävlingsdjävulen ger inte upp i första taget och jag gjorde ändå en anständig stafettsträcka. Dagen efter följdes av en medeldistans och jag visste nu vad som var fel. Jag har en broskknöl på min vänstra häl som minne från min första hälseneinflammation, den andra slog till fyra år senare och nu - efter 18 år var det dags igen. Jag ringde min läkare (eller egentligen Hälsocentralen i Hultsfred där jag för tillfälligt var listad, se 11:e luckan, jag hade ingen husläkare just då) och fick en tid. Den krockade givetvis med arbetslagsmötet men det struntade jag i, jag behövde tiden så jag kunde få läkemedel utskrivet. Läkaren instämde i min självdiagnos och jag meddelade nu min rektor och mitt arbetslag att jag verkligen inte kan delta fullt ut i de pulspass de tvingade mig att leda tre gånger i veckan då jag var ordinerad vila från spring och hopp och liknande aktiviteter. Därför blev jag mäkta irriterad när jag mot slutet av terminen fick skit för det så klart var mitt eget fel att pulspassen inte fungerade då jag inte var ombytt och deltog aktivt. JAG HADE JU SAGT TILL ATT JAG INTE KUNDE!!!!!

Hälseneinflammationen läker ut, det är en överansträngningsskada som bäst förebyggs genom att trappa upp träning lagom och inte fuska med uppvärmning och stretchning. Det är väldigt klantigt att dra på sig sådana. Endast om man drabbas väldigt tätt så misstänks det att andra skäl kan ligga bakom, allt detta förklarade läkaren på O-ringen för mig vid min andra inflammation. Efter att ha nypt mig i hälen, beordrat springförbud och skrivit ut läkemedel då jag som alla andra galna orienterare självklart avsåg att fortsätta springa resterande etapper. Som sagt, orienterare är envisa. Vi gillar inte att ge upp.

Men så bröt jag som bekant foten nu i slutet av sommaren. Dagen efter orientering.. Skickligheten är total! Det samtalet som utspelade sig med läkaren efter röntgen var minst sagt talande:

Läkaren: "Du har en fraktur."
Jag: "Nääää!"
Läkaren: "Jo, där är frakturen." *pekar på bilden*
Jag: "Nääää!"
Läkaren: "Jo, där är den." *pekar återigen på bilden*
Jag: "Men det är ju aldrig en fraktur! Jag bara röntgar för att utesluta det."

För så är det, alla mina besök på röntgen till trots så var det här bara andra gången med en fraktur. Den första en stackars handled som fick sig en spricka för 20 år sedan. Och nej, jag lät inte en sådan petitess förstöra vare sig julbak eller julkonsert med studentorkestern. Jag till och med färgade håret inför konserten med hjälp av en kompis (jo, en gång i tiden hade jag så nära vänner att de utan vidare hjälpte mig med en hemmafärgning och sitter och småpratar med mig under verkningstiden samtidigt som jag sitter naken i badrummet för att det liksom var enklast att inte ha några kläder på sig alls när man ändå måste duscha och har en arm inplastad).

Att bryta foten som arbetslös var betydligt värre än att ha en hälseneinflammation när man var anställd. För vi fick inte rätt till hjälp. Det enda vi hade behövt av Vimmerby kommun var tillfällig utökad barnomsorg för att klara vardagen. Men nej, det var absolut omöjligt, se 15:e luckan. Nu är foten läkt, mer eller mindre i alla fall. Jag kan köra bil igen, jag kan gå obehindrat, men jag har fortfarande ont och en hel del rehabilitering återstår och jag ger den inte den tid som behövs. För det är tålamod och träning som läker skador. Idrottare är överlag usla på tålamod. Min förra allvarliga fotskada, stukningen från 2013 som också är anledningen till att jag hade ett par kryckor liggande hemma nu. Jag brukar skämta om att jag gjorde som eliten och passade på att bli gravid. Det är faktiskt inte helt långt ifrån sanningen heller. Året innan hade jag påbörjat en ny smärtbehandling mot min huvudvärk och för första gången på 12 år var jag inte längre beroende av narkotikaklassade värktabletter för att orka med min vardag, för första gången på 12 år så var det överhuvudtaget möjligt att fundera på en graviditet. Från tanke till handling, jag blev gravid och jag gick. Från augusti 2013 till april 2015 tog jag inte ett enda löpsteg. Jag gick på orienteringar, jag åkte skidor på vintern (jag tog faktiskt ett DM-guld i skidorientering 2015). Jag var tålmodig.

Inte en chans i helvete att jag kommer vara så tålmodig den här gången (vi planerar framför allt INTE för någon mer graviditet som kommer hålla mig lugnare). Jag är för länge sedan frustrerad över den där dumma brutna foten. Att vi fick så dåligt stöd från kommunen har dessutom bara ökat på min irritation. Jag avstår från skridskoåkning i vinter. Det vet jag av erfarenhet rimmar illa ihop med nyligen skadade fötter men det är nog allt. Jag ska försöka trappa upp träningen och sköta mig. Men det blir svårt. Jag hoppas dock att det inte är en ny grej jag började med, att vinna DM-medaljer när jag är skadad. För jag tog faktiskt ett DM-silver på min precisionsorienteringsdebut i höstas. Jag är tävlingsmänniska, det var så nära att jag tog guldet. Det kommer nog alltid irritera mig lite. Fast det var kul att få tävla lite och att inte hela DM-säsongen förstördes av en idiotisk bruten fot. Plus att det är så himla sällan man är så fantastiskt bra på något man gör för allra första gången. Jag kommer fortsätta med precisionsorientering vid sidan av de andra orienteringsgrenarna. För nu har jag testat samtliga grenar.

15:e luckan - barnomsorg

Lagom till att vi skulle flytta så hade Vimmerby tillfälligt ett intagningsstopp i förskolan, bara det är väl egentligen ett rätt så illavarslande tecken men det löste sig. Vi sökte plats och vi fick den. Direkt märkte vi skillnaderna mot Luleå.

I Luleå så får de så kallade 15-timmarsbarnen sina timmar fördelade över tre dagar, så när Alice föddes  fick Emma gå tisdag-torsdag, kl 9.00-14.00, så rätt lugna och trivsamma tider som inte innebar någon stress för vare sig barn eller föräldrar. Dessa tider möjliggjorde besök på BHV med bebis utan problem (för oss också lugna besök från hemsjukvården första tiden) och matchade idealiskt med kyrkans babysång på måndagar och Teknikens hus fria inträde för föräldralediga på fredagar. För oss som dessutom bodde bara ett par minuter från förskolan så innebar det verkligen det bästa av två världar, bra tider för Emma under vilka hon kunde delta fullt ut i verksamheten och tillräckligt långa, sammanhängande tider för mig som var hemma att fokusera på Alice.

Vimmerby var rena mardrömmen i jämförelse. Här skulle barnen ha tre timmar per dag fem dagar i veckan, nitiskt inklämt mellan frukost och lunch. Inga undantag oavsett hur långt ifrån förskolan man bor. Så den faktiskt tiden Johan fick ensam med Alice var knappt två timmar. Så samtliga BHV-besök fick ändå förläggas på eftermiddagarna när han hade Emma med sig. Försöker man ifrågasätta detta (inte bara Vimmerby som varit så här galna) så skriker genast ett antal förskolepedagoger att förskolan minsann inte är till för föräldrarna utan bara för BARNEN! Att föräldrarna stressas sönder går liksom givetvis aldrig ut över barnen. Bor man dessutom som vi gör så blir förskolan ändå nödvändig, annars skulle Emma ALDRIG fått träffa några andra barn. Men även där hånas man för att förskolan (som är en så fantastisk arbetsplats) är tydligen hemsk och överfull och föräldrarna gör mycket bättre i att hålla sina barn därifrån så mycket som möjligt. För små barn behöver minsann inte leka med andra barn och alla föräldrar kan minsann helt på egen hand erbjuda hela förskolans pedagogik på hemmaplan (varför är då förskollärarutbildningen på tre år?).

Vimmerby har ingen öppen förskola. Det fanns det i Luleå, tidigare på varje stadsdel men de gjorde om det till en stor mötesplats nere på stan för alla. Vimmerby har kyrkans mini-café vars tider inte fungerade med den vanliga förskolan. Vissa dagar var det tydliga regler också vilka åldrar på barnen som fick komma. Det fanns verkligen inte utrymme för att först lämna på förskolan och sedan åka till kyrkan inne i stan. Så det känns som om de caféerna i första hand vände sig till förstagångsföräldrar eller de som bor inne i stan. Först nu efter pandemin har det kommit igång med mini-caféer även i de yttre tätorterna. Men kyrkan som enda mötesplats för föräldralediga är ändå problematiskt då alla inte känner sig bekväma att gå dit. Vi som inte kände några andra småbarnsföräldrar lyckades inte komma in i gemenskapen alls.

Först i år ändrades tiderna för förskolan till tre gånger i veckan och tiderna matchar faktiskt också skoldagen vilket absolut underlättar. Tyvärr har man ändå inte tänkt färdigt där. Tidigare låg planeringsdagen på vår förskola på fredagar men nu är den på onsdagar vilket betyder att en av tre dagar som det är förskola är det väldigt lite pedagogisk verksamhet och mest bara utelek. Samtidigt har de språkaktiviteten på måndagar när Alice inte får vara där. Inte heller fick hon se Lucia-tåget i år för 15-timmarsbarnen bjöds inte in att vara med i måndags. Hon har kommenterat Lucia-bilden två dagar i rad nu. Lucia-tåget hon inte ens fick se.

Fritids här har inte heller imponerat på oss och då ska tilläggas att jag har jobbat på fritids i Luleå så där har jag faktiskt riktigt bra koll på upplägget utan att för den delen haft några barn där. Vi valde att behålla Emmas fritidsplats efter att jag blev utlasad just för att vi bor som vi bor, just för att det inte finns några kompisar här att leka med, just för att hennes enda möjlighet att leka med vännerna är i skolan och på fritids. Så när det fåtal fritidstimmar hon tilldelades krockade med miniorerna så frågade vi om vi inte kunde flytta dem till en annan dag. Nej, det var de tiderna som gällde och med slutklämmen: "Fritids är till för de barn som behöver det." Hela tiden till att vi slutligen sa upp platsen i somras så hade vi känslan att Emma var oönskad på fritids, att de inte tyckte hon "behövde" vara där. Hela bemötandet genomsyrade det.

Det hela kulminerade när sommaren började när de tider vi lämnat in blev avvisade (detta genom ett telefonsamtal till mig när jag satt i ett möte som jag omedelbart avbröt för jag trodde att något hade hänt med Emma - annars ringer de inte från fritids) på första sommardagen! Vi hade lämnat in våra tider enligt instruktion redan i början av april men det tog alltså över två månader innan någon frågade oss om tiderna. De där fem timmarna per vecka gällde tydligen även på loven. Dock hade ingen sagt ett ord om detta när Emma överskred timmarna under sportlovet. Vi blev dessutom spydigt bemötta och fick veta vår skyldighet att känna till reglerna. Noterbart är förstås att fritidspedagogen själv varit tvungen att ringa och dubbelkolla regelverket. Hon som arbetat där i många år måste ringa sin chef men vi som föräldrar ska bara veta vad som gäller. Jag påtalade att reglerna faktiskt lämnar stort utrymme för tolkning. Det hela gick vidare till rektor som riktigt visade mig vilket litet värde jag har, för när jag sa att det är under de fasta tiderna jag bokar in saker så fick jag till svar: "Fritids är inte barnpassning när du gör ärenden."

Samtidigt försökte både fritidspedagogen och rektorn hävda att vi självklart hade rätt till utökad tid vid händelse av jobbsökande aktivitet. Jag påtalade att detta står det inte ett ord om i de så kallat tydliga reglerna.

Här var det tydligt att rektorn för inte mindre än TVÅ landsbygdsskolor inte förstår var eleverna bor. Med 15 fasta timmar i veckan (samma som förskolan) så har man ett visst spelrum för att boka in intervjuer och annat utan att behöva ringa förskola och fritids för att säga att man kommer in med barnen vid en annan tid än den fasta. Men rektorn ville inte lyssna på detta utan där kom barnpassnings-kommentaren in. För det hade varit synnerligen otympligt för mig att vid varje intervju eller annan jobbsökningsaktivitet först ringa förskola och fritids, sedan få in barnen i bilen och köra iväg dem bara för att hämta dem drygt två timmar senare (längre än så brukar intervjuer inte ta). Administratören på kommunen har dessutom fyllt på detta ytterligare med att säga att arbetslösa förväntas sköta sitt arbetssökande under skoldagen, undras om hon har stämt av med arbetsförmedlingen att man slipper söka jobb på hela sommaren? De olika buden har varit många men INGEN har velat hålla med om att regelverket är otydligt!

Just för att alla var så vansinnigt verklighetsfrånvarande (rektorn försökte dessutom hävda att jag behövde vända mig till riksdagspolitikerna för att påverka tiderna på fritids, fritidshemmet är reglerat i skollagen men vistelsetiden för barn till arbetssökande, sjukskrivna och föräldralediga är upp till varje kommun att själv bestämma över) så jag skickade istället in två officiella klagomål till kommunen. Dels gällande regelverket och dels gällande bemötandet. Regelverket är nu under revidering men ett förtydligande har redan trätt i kraft, numera står det att de fem timmarna är upp till fritidshemmet och föräldrarna att enas om och att man har rätt till utökning vid behov. Precis vad vi försökte få när Emma hade miniorerna. Hade regelverket varit tydligare då så hade vi kanske sluppit det dåliga bemötandet. Dock erkänner man fortfarande inte att regelverket varit otydligt! I protokollet när saken togs upp så stod det att "det kan uppfattas som otydligt". Lika noga var man med att inte be om ursäkt för bemötandet vi fick. Istället beklagade verksamhetschefen att jag hade "uppfattat rektorn som nedlåtande".

Det enda bra som skedde var att Emmas fritidsplats kunde avslutas med omedelbar verkan så vi slapp att betala under uppsägningstiden.

Så gissa vilken mardröm det blev för oss när jag bröt foten i slutet av sommaren och vi tillfälligt behövde utökad barnomsorg. Självklart tyckte de inte att vi hade rätt till något alls "för att vi var arbetslösa". Att Johan studerade OCH arbetade extra och att jag inte kunde vara själv med barnen hjälpte inte. Vi hade INTE rätt till fritidsplats för Emma. Eller vi hade tydligen det, efter att vi överklagad och hänvisat till vissa punkter i deras älskade regelverk. Men tid tog det, administratören hänvisade till rektor, rektor hänvisade till administratör, ingen hade bråttom att svara, alla förhalade och framför allt hade vi ju egentligen inte rätt till plats. Trots att vi uttryckligen både muntligt och skriftligt sa att Johan tvingats avstå både studier och arbete för att ta hand om barnen när jag inte kunde. När vi slutligen fick rätt hade det gått nästan tre veckor och Emma ville inte längre gå på fritids, hon kände sig inte välkommen. Dessutom var redan mina föräldrar på plats för att hjälpa till, under hela hösten turades de om att bo med oss så att Johan kunde studera och arbeta under tiden som min fot läkte.

Tänka sig att Vimmerby en gång i tiden kallade sig för barnens stad. Som barnfamilj skulle vi aldrig rekommendera Vimmerby som bostadsort.

14:e luckan - familjens hälsa och integritet

Det här är den svåraste biten att skriva om för det är inte fullt ut min historia att berätta. I och med att jag bloggar, använder Instagram och Facebook och regelbundet publicerar bilder och filmer av mina barn där så vet jag att en del tycker att jag inte respekterar familjens integritet. Men jag tänker hela tiden på vad som är ok och vad som inte är ok. Johan och jag tog till exempel redan från början gemensamt beslut om att vi tar inga toalettbilder, vi har därför inga bilder av barn sittandes på potta eller toalett. Jag har också privata inställningar på både min Instagram och min Facebook vilket betyder att jag själv har godkänt mina följare.

Bloggen är öppen men jag har inte skrivit ut vårt efternamn och jag och Johan har Sveriges vanligaste förnamn för vår generation. Barnen har båda två fått förnamn som återfinns på respektive topp 10-lista för sitt år (Alice var till och med det årets vanligaste förnamn bland nyfödda). Självklart vet personer som känner oss och som känner igen scenarier att det är vi det handlar om men för den oinvigde är detta långt ifrån självklart. Det här var en punkt som våra snickare missförstod grovt. Jag kritiserades för Instagram-inlägg som endast mina vänner kunde se (enda anledningen till att snickarna ens fick reda på att inlägget fanns var för att jag brukade räkna Johans kusin som vän men han är givetvis borttagen sedan länge). De kände igen sig i beskrivningarna i bloggen och tolkade det som att de blev uthängda men jag har inte skrivit ut någons namn så ingen utöver direkt inblandade vet exakt vilka som har varit här och arbetat.

Jag är ytterst medveten om integritet och av den anledningen så har jag också startat ett helt anonymt Twitter-konto som inte kan kopplas till mitt vanliga alter ego för att jag ville dela med mig mer av familjens dråpligheter utan att någon skulle ta illa vid. Samma sak på Reddit där jag också verkar under ett helt annat användarnamn.

Som anhörig äger jag inte deras sjukdomar eller krämpor, men de påverkar mig. Framför allt är det svårt med barnen. En del av mig ser värdet i att berätta om vilka problem som kan dyka upp, jag ser andra föräldrar göra det hela tiden. Samtidigt vill jag respektera deras integritet och inte vara för personlig. När de blir äldre kanske de inte vill att alla ska veta vilka hälsoproblem de hade som barn. Men en sak vet jag i alla fall säkert - lita på din magkänsla! Jag blev så motarbetad, främst från svärmor som bara pratade om barnens mognad och att vi bara skulle vänta. Framför allt fick jag absolut inte jämföra med mig! Det gick tydligen bra att jämföra med Johan som utifrån vad jag förstått legat efter mig i princip all utveckling. Men jag stod på mig och det visade sig att Emma faktiskt behövde tillfällig medicinsk behandling för att komma framåt. Kan mycket väl vara så att Johan led av samma sak som barn, vi vet inte. Men så många gånger sedan vi flyttade ner som jag känt mig som en usel förälder, så kände jag aldrig i Luleå.

Att sedan Johan har varit sjuk har givetvis drabbat mig personligen ganska hårt, framför allt som det har påverkat hans förmåga att dela ansvaret för vår familjs vardag och omsorgen av våra barn. Samtidigt arbetade jag dessutom heltid fram tills jag blev utlasad. Det som sved hårdast i detta var då också när svärmor (efter att ha sagt nej till att hjälpa till oss när jag bad om en mindre insats en gång i veckan) klart och tydligt deklarerade att jag har gjort ett dåligt arbete med att stötta Johan när han varit sjuk. Trots att både jag och Johan har försökt förklara för henne att jag faktiskt slet som en galning, påtalat att hon själv absolut inte ville hjälpa oss något och därför inte heller var hos oss och såg hur vi kämpade med vardagen så har hon vägrat att backa från det uttalandet. Det gör ont att tänka på och är absolut den mest bidragande orsaken till att jag helt förlorat respekten för henne. Jag har försökt att nå fram, jag har gett henne fler chanser att bemöta mina tankar än jag skulle gjort med någon annan utanför familjen. Hon har ignorerat varenda kontaktförsök och faktiskt uttryckligen sagt till mig att hon inte längre vill höra från mig. Samtidigt har hon insisterat på att hon har en rätt till umgänge med våra barn. Hon vägrar respektera mig men tycker det är självklart att hon ska träffa barnen som hon behagar. 

Efter många plågsamma gräl här hemma så är jag och Johan åtminstone på samma sida där. Hans släktingar har INGEN rätt till våra barn om de inte kan respektera oss som familj. Det avgörande kom när Emma fyllde år och det PÅ HENNES FÖDELSEDAGSKORT från svärmor och svärmors syster stod gliringar till oss föräldrar! Emma går i ettan, hon kan läsa och vi måste nu öppna och censurera hennes post för att skydda henne från att bli indragen i detta mer än hon redan är. För barnen vet, de hör saker och de märker saker. De vill inte träffa farmor, istället smider de planer om hur vi ska lura farmor att vi har flyttat så hon ska lämna oss ifred. Alice ska bygga en robot som kan flytta hela huset till en bättre plats där farmor inte hittar oss. Emma ska uppfinna vaktdinosaurier som gör att farmor inte kommer åt oss. För barnen vill helst inte flytta härifrån, de vet att vi har varit och tittat på hus på andra ställen men de vill inte flytta och om inte träffa farmor kan göra det möjligt att bo kvar så väljer de det varje dag i veckan. 

För så är det, det tyngst vägande skälet för mig att flytta härifrån, att ge upp en släktgård, att lämna minnen från min uppväxt bakom mig - det är att aldrig mer behöva vara orolig för att springa på någon av Johans släktingar. För att slippa dem är jag villig att ge upp alla drömmar jag haft för det här stället.

13:e luckan - A-kassan

Jag gick med i a-kassan när jag började jobba längre vikariat och det faktiskt fanns en chans att få ut ersättning. Men hur hjälpsam är a-kassan? Den fina punkten som drabbar åtskilliga lärare nuförtiden är att man blir avstängd i 45 dagar om man själv säger upp sig "utan giltiga skäl". Så för att lämna en destruktiv skolmiljö och faktiskt få a-kassa direkt så måste man i praktiken ha kraschat fullständigt så det finns ett bra läkarintyg som styrker att man blev sjuk av jobbet (notera dock att HAR man ett sådant sjukintyg så får man ingen sjukpenning för då är man inte sjuk egentligen utan det är ett arbetsmiljöproblem som arbetsgivaren borde ha åtgärdat) och man måste också ha en chef som är tillräckligt bra för att aktivt ha försökt omplacera en och modifiera ens arbetsmiljö. Saknas detta så blir man avstängd från a-kassan om man säger upp sig.

Fram till min tredje skola var detta ett icke-problem för i och med att jag inte sa upp mig utan bara inte försökte förnya mina tidsbegränsade tjänster så det var inte mitt fel att jag nu var arbetslös. Men på den tredje skolan så valde man att i största möjliga mån anställa även obehöriga lärare på läsårsbasis, det är i sig sunt eftersom det innebär bättre kontinuitet för eleverna. Det var också praktiskt för mig att få ett längre vikariat och faktiskt kunna långtidsplanera. Eller, det hade varit bra för mig OM arbetsmiljön hade varit tillräckligt bra. För det som hände nu var att jag var tvungen att säga upp mig och därmed orsakade jag min egen arbetslöshet och stängdes därför av från a-kassan i hela 45 dagar, det vill säga nio veckor. Detta är en mycket fin inlåsningseffekt som tvingar människor utan eget sparkapital att stanna kvar i en destruktiv arbetsmiljö tills dess att de kraschar fullständigt.

Jag överklagade dock givetvis min avstängning och så snart jag fick nys om att det gick att läsa Skolinspektionsrapport från skolan så laddade jag upp hela den till a-kassan som bevisning som bekräftade att det var en skadlig arbetsmiljö. Den ignorerades för att jag överklagade "för sent", detta trots att jag förklarade att jag skickat in den så fort den var tillgänglig för mig och att jag inte hade den till hands när jag först ansökte om a-kassa. Jag försökte då att ansöka på nytt men min nya ansökan hanterades som om en överklagan av den tidigare och ratades därför också.

När jag började på biblioteket så gick jag ur a-kassan. När man är egenföretagare vid sidan av anställning så kan man ändå inte få ersättning om man inte arbetar heltid och från början arbetade jag endast 80% på biblioteket. När jag började med projektet och gick upp till heltid gick jag med i Visions a-kassa istället i och med att jag bytt fackförbund. Även där kom jag på kant med min handläggare då jag försökte följa instruktionerna men det visade sig finnas felaktiga instruktioner i systemet men efter en månad lyckades jag slutligen få min a-kassa beviljad och på grund av pandemin så var det ingen karens alls heller. 

Nu är det så att jag ville inte slösa min tid, redan när jag slutade som lärare så hade jag försökt mig på att studera parallellt med arbetslösheten. Men det är här det blir riktigt fiffigt. Man får max studera 20 veckor med a-kassa - oavsett studietakt. Det är en gräns som systemet har. Samtidigt får man arbeta deltid och stämpla upp till heltid i hela 60 veckor! Så ta ett extrajobb är bra. Försöka studera och förbättra sina möjligheter på arbetsmarknaden inte bra. Har man däremot ett arbete så får man förstås studera så mycket man vill på sin fritid.

Detta ledde till skarpt läge i höstas, fortsätta på a-kassan och sitta hemma och rulla tummarna medan jag sökte ett minimum av fyra jobb i månaden eller börja studera deltid och därmed bli av med all ersättning, nolla min SGI och stå helt utan skyddsnät tills dess att jag fått ett nytt jobb och kan tjäna ihop till en ny SGI. Jag hade råd att välja det sistnämnda men återigen, många kan inte ens välja här utan MÅSTE fortsätta vara arbetslösa helt utan chans att påverka sin situation och förbättra sina möjligheter på arbetsmarknaden.

Om jag är en förespråkare för att ersätta alla bidragssystem med medborgarlön/basinkomst/negativ inkomstskatt? Absolut! Utan att tveka!!! Varje dag i veckan!

12:e luckan - Försäkringskassan

Jag tar vid där jag slutade igår, Försäkringskassan och jag hade under många härliga år en väldigt bra relation - vi behövde inte ha med varandra att göra! Detta ändrades med föräldraskapet vilket gör att den här relationen alltså inleddes redan innan vi flyttade och problematiken med den också började redan tidigare. Dock inte förrän Alice föddes. När barn föds prematurt och blir sjukhusinlagda så får man vabba, vården skriver ett intyg (som faktiskt per automatik godkänns!) men man får ansöka som vanligt via hemsidan. Hemsidans vabansökan är dock utformad efter att ett barn går på förskolan eller i skolan så det tog åtskilliga turer innan vi fick allting korrekt. Under tiden handläggning pågår får man inga pengar alls. Eftersom man avstår från arbete så utebliver även lönen och man får lägga absurt mycket tid på att sitta i telefonkö till Försäkringskassan. Här hade vi dock tur med handläggaren som faktiskt ringde upp rätt snabbt då hon förstod vad som blivit fel och hjälpte oss korrigera. Men det dröjde ändå tills Alice var utskriven från neo tills vi fick vabersättning, så fem veckor utan inkomst.

Problemen fortsatte också med min föräldrapenning då den första handläggaren hävdade att jag bara fick räkna arbeten från samma arbetsgivare utan uppehåll och därmed strök hon både mitt sommarvikariat OCH mitt vikariat innan sommaren. På Försäkringskassans hemsida kan man däremot faktiskt läsa att man får ha hur många arbetsgivaren man vill, det är totalbeloppet man tjänat in som ska vara grundande. Så jag överklagade och fick rätt.

Där lugnade allting ner sig ändå tills min sjukskrivning från mitt första jobb här nere. Läkarintyget som läkaren skrev var som sagt vad tydligen helt undermåligt (jag förstod det själv när jag senare läste på om alla krav som faktiskt ställs på ett läkarintyg). Vilket betydde att jag fick avslag på min ansökan om sjukpenning, samtidigt hade jag redan avstått från att arbeta vilket gjorde att jag givetvis inte fick lön för den tiden (allt det här kommer ju i efterhand!!). Det här verkade förvåna många. Hälsocentralen trodde som sagt inte på mig när jag sa att jag behövde ett kompletterat sjukintyg för att i deras värld tar Försäkringskassan alltid kontakt direkt med dem om de har frågor om sjukintyget. Men det hade Försäkringskassan nyligen slutat med och istället lämnat över ansvaret på den som ansöker. Mina dåliga chefer på den första skolan var vana vid personalproblem (de hade också ignorerat mig när jag redan några veckor inpå terminen larmade om min situation) och utgick ifrån att blir man sjukskriven får man pengar så alltså är det inte deras problem.

Jag överklagade till varje instans jag fick, jag hänvisade till alla möjliga direktiv och skrivelser jag kunde hitta. Efter över två år tog det stopp när jag nekades prövning till Kammarrätten. Jag har kostat Försäkringskassan mycket pengar i form av handläggning. Med tanke på min korta sjukskrivningsperiod så hade det faktiskt varit mer ekonomiskt att bara betala ut ersättning till mig. Konsekvenserna av detta blev också att jag vägrade acceptera en sjukskrivning på mitt andra jobb. För de orden som min tidigare handläggare på Försäkringskassan sagt hade etsat sig kvar i mig: "Du kunde ha valt att inte acceptera sjukskrivningen." Jag vaknade flera gånger om nätterna på grund av den helt galna arbetsmiljön men det var just det som de tog fasta på i sjukintyget, att jag var ny på ett jobb och det var nya rutiner. Jag insåg det i efterhand, intyget var skrivet för att fälla mig, med fokus på min arbetssituation och inte på mitt mående och eftersom mina chefer vägrade hjälpa mig så var jag körd på förhand. Så jag lovade mig själv att aldrig sjukskriva mig igen, det är inte värt besväret. Detta blev som sagt då en akut situation på nästa jobb - där det återigen fanns legitima skäl för en sjukskrivning.

När jag var på kontrollbesök till tandsköterskan nyligen och hon läste upp min hälsodeklaration så framgick det att jag varit sjuk. Jag sa ifrån att det inte stämde, enligt Försäkringskassan har jag aldrig varit sjuk. Tandsköterskan tog bort det. Mina "besvär" har aldrig klassats som sjukdom och ska därför inte stå som det heller.

En sak som verkligen förvånade mig när jag kom till biblioteket var dock hur många som var sjukskrivna hela tiden - och tycktes få det godkänt! Fick alla bättre läkare och sjukintyg än jag eller var det kanske precis som Försäkringskassan sagt - att mina symptom inte var allvarliga nog?

Hur eller hur så har jag och Försäkringskassan återgått till minsta möjliga relation igen, nu hanterar vi bara föräldrapenning.

11:e luckan - Hälsocentralen

Vi tilldelades en husläkare när vi flyttade hit. Jag har dock inte samma som övriga familjen längre. Detta för att jag faktiskt bytte hälsocentral ett tag. När allting gick åt helvete på mitt första jobb här så sökte jag akut vård och sjukskrevs för utmattningssymptom. Det skulle senare visa sig vara universums sämst skrivna läkarintyg och mina äventyr med Försäkringskassan spar vi till en annan dag. I alla fall, jag försökte få tag i läkaren igen efter att sagda problem med läkarintyget dök upp men förvägrades denna kontakt för att hälsocentralen trodde helt enkelt inte på att det var något fel på läkarintyget i och med att Försäkringskassan inte tagit kontakt direkt med dem. När jag slutligen lyckades få dem att inse detta var den sjukskrivande läkaren inte tillgänglig så ingen kunde ändå göra något åt det. I tidningen kunde jag senare läsa hur han gjorde volontärarbete i något annat land vilket i sig är behjärtansvärt - men det hjälpte ju inte mig det allra minsta! Först sex månader senare hamnade mitt ärende åter hos honom (via hälsocentralens chef) och det enda han kunde skriva då var att han inte kunde göra om sin bedömning för att det gått för lång tid sedan vi träffades.

Under den här tiden bytte hälsocentralen också chef och mitt ärende eller framför allt min mycket hårda kritik landade rakt på henne då jag faktiskt anmälde hälsocentralen för hur jag blivit bemött och bristerna i deras arbete. Tydligen resulterade detta i att hälsocentralen gjorde om sina rutiner och läkarna utbildades i hur man skriver ett bra sjukintyg. Inget av detta skulle förstås komma att hjälpa mig och inte heller fick jag återkoppling när jag blev lovad det. Så jag bytte hälsocentral och listade mig i Hultsfred istället då jag helt saknade förtroende för Vimmerby hälsocentral - vilket blev riktigt problematiskt när vi var tvungna att göra ett akut läkarbesök med Alice och hamnade just hos samma läkare som tidigare bemött mig så nonchalant. Vi övervägde att lista om hela familjen men kom fram till att det var för opraktiskt. Istället frågar vi numera rutinmässigt innan vi accepterar ett läkarbesök efter vilken läkare de erbjuder oss och ingen av oss går till den här läkaren.

Men detta blev riktigt suspekt när jag då sökt vård i Hultsfred och där fått träffa stafettläkare (de har haft svårt att rekrytera fasta läkare) som verkligen har reagerat på att jag inte är listad vid min närmaste hälsocentral - framför allt då jag inte ens arbetar i Hultsfred. Detta blev särskilt tydligt när jag arbetade i Mariannelund och åkte därifrån till läkarbesök i Hultsfred för att sedan köra hem.

Sedan en tid tillbaka är jag dock åter listad i Vimmerby så det är därför jag inte längre har samma husläkare som övriga familjen. Jag gillade dock inte den tidigare husläkaren, hon tyckte jag skulle sluta amma för att kunna äta medicin för att minska effekterna av en stress orsakad av en usel arbetsmiljö. Jag tycker verkligen inte om det resonemanget. Blir folk sjuka av sin arbetsplats så ska de alltså medicineras friska istället för att roten till problemen ska åtgärdas. Eller att någon ska tala om för MIG hur länge jag ska amma mitt barn! Jag åt ingen medicin - jag slutade istället på den dysfunktionella arbetsplatsen.

Hälsocentralen blev alltså bättre efter att ha fuckat upp min situation, de skärpte sina rutiner och utbildade sina läkare. Jag har en kopia av åtgärdsprogrammet liggande någonstans. Men jag har naturligtvis inte fått något för det. Jag blev fortfarande utan sjukersättning för min sjukskrivning. Något som hade kunnat undvikas både om mina chefer lyssnat på mig när jag larmade om en ohållbar arbetsmiljö men också om läkaren gjort ett bra jobb från början.

10:e luckan - konsten att sluta på ett jobb

På min tredje skola här så brukade jag kalla mig för expert på att vara ny på jobbet. Där var jag också öppet kritisk med hur illa saker faktiskt var och hur dåligt det fungerade. Det är väl ändå det som ska sägas som positivt med den arbetsplatsen, tack vare alla besök från skolinspektionen, rektorsbytet etcetera så fanns det en öppenhet, man blundande inte för att det var problem. Jag vet inte om de verkligen lärde sig av det, en i arbetslaget sa ändå det när jag slutade, att nu fick de tyvärr chansen att vara bättre på att ta emot en ny kollega.

Jag har aldrig haft en tillsvidareanställning, all min arbetslivserfarenhet är ifrån tidsbegränsade jobb, det har varit projektledning och vikariat. Så jag är verkligen något av en expert i att vara ny på jobbet, men jag har också sett en hel del olika hantering i när man slutar på jobbet.

Två gånger har jag blivit head-huntad, båda gångerna i Luleå, båda gångerna när jag varit gravid (ingen av gångerna kände de som erbjöd mig jobbet till detta) och båda gångerna har jag därför tackat nej. Tidsbegränsade anställningar rimmar särskilt illa med graviditeter, då är man verkligen inte önskvärd på riktigt. Att aldrig få slå rot på riktigt med en fast anställning är en tråkig del av livet då det påverkar allting, framför allt långtidsplanering och semester. Samtidigt är det en frihet att vara vikarie och ibland bara kunna säga nej - men man får inte göra det för ofta för då blir man inte erbjuden nya jobb.

Mitt första jobb här nere skrevs för en termin och det blev en mardröm utan dess like. När min tjänst lades ut för vårterminen så sökte jag den inte heller då jag inte hade några som helst planer på att fortsätta. Dock diskuterade jag detta med en annan kollega som också bara hade kontrakt för höstterminen. Vi reagerade båda på att tjänsterna som vi hade bara las ut utan att någon pratade med oss. Det fanns liksom inget intresse av ett ens försöka upprätthålla någon slags kontinuitet för eleverna. Vi var obehöriga och utbytbara. Det sistnämnda blev särskilt tydligt när min tjänst som matematiklärare slutligen togs över av en 19-åring som tog studenten ett halvår tidigare. Hans insats som lärare var alltså likvärdig min som ändå hade studerat matematik på universitetet och hade flera års erfarenhet av undervisning.

Först veckan efter att ansökningstiden för våra tjänster gått ut så sökte en av rektorerna upp mig och ville prata om att jag inte sökt tjänsten. Hela det mötet var suspekt. Jag hade inte sökt om min tjänst. De visste att jag vantrivdes med arbetsmiljön på skolan. Det fanns tydligen en praxis (ännu mera oskrivna regler) att ALDRIG prata med personer vars tjänster löpte ut utan ville de vara kvar så fick de själva aktivt söka om sina tjänster utan att någon bad dem göra det eller uppmuntrade till det. Dessutom var det nu "försent" för mig att söka lärartjänsten (vill man ha någon kvar på ett jobb så ser man till det). Men jag kunde förstås söka andra tjänster som ännu låg ute. Meningslöst och idiotiskt möte. Det enda som gjorde det mer idiotiskt var hur obehaglig avslutningslunchen var, jag tömde i alla fall en halv godisskål i min kasse innan jag åkte hem. Jag tyckte jag åtminstone kunde få det med mig. Överlag var de sista veckorna på den skolan en bekräftelse på hur rätt det var att lämna. Jag blev ensam ansvarig för betygsättning (obehöriga lärare får INTE sätta betyg på egen hand) för ingen hade tid att gå igenom mina betygsförslag med mig (rektorns ansvar att se till att det ordnas) och de extra betygssamtal jag var tvungen att hålla fick jag också reda på av en slump. För att vara en skola med hög personalomsättning och hög andel obehöriga lärare så hade man oroväckande usla rutiner för hur detta ska hanteras på bästa sätt. Jag känner mig dock trygg med de betyg jag delade ut. Jag la mycket tid på att läsa betygskriterierna, studerade deras resultat och jämförde med elevernas tidigare betyg. Men det kändes inte bra alls. Efter en fruktansvärd avslutningslunch var jag fri (och hade mycket tröstgodis med mig hem).

Andra jobbet här nere blev ännu konstigare, inledningsvis gick det jättebra och jag ser fortfarande det arbetslaget som det bästa jag arbetat med här nere. Men det är ändå rörigt. Det var tal om att både jag och klasskollegan skulle fortsätta med klassen till hösten, just för att kontinuitet var prioriterat. Men sedan blev det en incident där några elever vände sig mot mig. Jag förlorade förtroendet för rektorn då jag inte fick stöttning och rektorn tycktes samtidigt ha förlorat förtroendet för mig. Samtidigt kom det fram väldigt suspekt information som tydde på att det fanns flera i personalen som ogillade mig. Jag valde att söka mig vidare och min klasskollega likaså. Jag ville inte gå på avslutningsmiddagen med de tidigare kollegorna men övertalades. Det var då jag fick jasminbusken i present, den har nog torkat ut nu, jag har inte orkat vattna den tillräckligt. Jag gillar ändå inte prydnadsväxter. Men alltid spännande med presenter som kräver arbete. Min bil stank av jasmin i flera veckor efteråt. Vi var i slutändan tre lärare ur samma arbetslag som slutade samtidigt, den som jag upplevde bäst stöd ifrån var en av de andra som slutade, hon var väldigt noga med att jag skulle få med mig kopior av allt arbetsmaterial så jag kunde dra nytta av det i framtiden. Jag å andra sidan hjälpte henne med lite digitala saker.

Så var vi framme vid tredje skolan, det var första gången jag fick ett kontrakt för ett helt läsår, långtidsplanering var för första gången möjligt. Men oj vilket kaos, oj vad de hade mörkat en del för mig. Jag vet exakt när jag bestämde mig för att sluta. Jag hade redan funderat på det tidigare men till skillnad från mina tidigare erfarenheter här nere så fick jag respons direkt när det började barka åt helvete. Jag fick en resurs till klassrummet (även om det sköttes extremt illa när en permanent resurs skulle anställas och INGEN talade om för mig att denna efter EN vecka - varav halva tiden varit frånvarande - slutade). Men när rektorn meddelade att denne slutade för att han ansåg att möjligheterna saknades för att göra ett bra jobb. Då bestämde jag mig, om inte chefen tror på arbetsplatsen - då är jag chanslös. Men vet ni hur svårt det är att säga upp sig när man har ett vansinnesschema som knappt lämnar tid för toabesök och lunch? Till slut fick jag säga upp mig i förbifarten mellan två lektioner och rektorn ville då ta in mig på sitt kontor för att prata!!! Jag var ju redan sen till nästa lektion! Som pricken över i la de ut annonsen för min tjänst INNAN de hade bekräftat min uppsägning, INNAN jag hade fått chansen att tala om för min klass att jag skulle sluta. Så när jag slutligen kunde berätta det så hade ryktet redan gått. Men det är ändå skolan jag lämnade enkom för att organisationen var så himla stökig och resurserna usla. Klassen var orolig ja, men jag trivdes ändå med dem, jag upplevde för första gången sedan jag kom till Småland att föräldrarna var på min sida, att de verkligen såg hur hårt jag slet för deras barns skull (även om det inte alltid lyckades). 

Om de tidigare avslutningsaktiviteterna var obehagliga så tar denna dock priset. Den nya rektorn (som inte sagt mer än två ord till mig på hela min sista månad) slår sig ner vid mitt bord under avslutningslunchen och är pratglad. När avtackningarna genomförs blir det uppenbart varför, hon visste INGENTING om mig och behövde desperat något att säga om mig och vad jag skulle göra nu. De andra som slutade hade annat jobb och studier klart. Jag slutade utan ett tydligt mål. Det var så vansinnigt genomskinligt alltihopa. Dagen innan hade det varit avtackning i arbetslaget, som jag också hade blivit övertalad att gå på. Okej, jag visste faktiskt inte om avtackningen, jag bara visste att det var sista arbetslagsmötet och jag hade tänkt skippa det för att jag var så fruktansvärt förkyld (ni vet, det här var på den tiden vi lärare ALLTID gick till jobbet sjuka såvida vi inte var döende, för det var liksom bara enklast så) och bara ville hem och sova så jag skulle orka skolavslutningen nästa dag. Så min kollega berättade om avtackningen och jag gick dit. Jag kom försent förstås, det hade jag gjort hela terminen. Från sista lektion tills mötet började var det endast 10 minuter och jag hann aldrig runda av min klass och packa ihop mina saker på den korta tiden. Jag lät mig avtackas, jag sa något kritiskt och brutalt ärligt (som vanligt) i någon fråga som diskuterades och sedan åkte jag hem och sov.

Är det då bättre när man slutar på biblioteket? Nej! Till att börja med så staplades tre vikariat på varandra innan jag fick mitt projekt. Ett projekt som fick göras om på grund av pandemin. Där jag blev utlovad ett halvårs förlängning på grund av att projektet just hade gått ner på halvfart. En förlängning som drogs tillbaka på grund av LAS och jag fick ett nytt datum, dagen innan jag skulle lasas in. Eller mer korrekt, muntligen fick jag ett nytt datum. I praktiken hände ingenting, inget nytt kontrakt, ingenting. Enligt lagen har man rätt att senast en månad innan ens anställningstid löper ut få ett skriftligt besked om fortsättning eller avslut. Så 29 dagar innan mitt kontrakt löpte ut fick jag själv ta upp frågan med chefen och meddelade då istället att jag kommit fram till att jag inte tänkte förlänga fram till min utlasning utan att jag tänkte gå när kontraktet tog slut. Redan nästa dag på morgonmötet så fick jag en gliring från chefen om att han inte visste hur det skulle bli med mitt projekt då han "nyss fått veta att jag inte tänkte fortsätta". Han tog tillbaka en utlovad förlängning, struntade i att ta fram ett nytt kontrakt åt mig men blir sedan förvånad över att jag inte bara fortsätter. Det här var över ett år sedan och hela tiden har andra korttidsvikarier fått jobba kvar och fått förlängt i perioder. Det har hela tiden funnits arbete men jag skulle bort. Nu vill man dessutom ha in personal med högskoleutbildning istället för assistenterna. Jag HAR en högskoleexamen inom litteratur. Men skulle ändå bort.

Som pricken över i så ratades jag (tillsammans med en tidigare kollega som gick i pension samtidigt som jag slutade) för kommunens julklapp som delades ut för det hårda slitet under pandemin. För korttidsvikarier så räknades det om man arbetat i oktober eller november. Men för de som haft längre anställningar så gällde endast om man var anställd i november. Mitt missnöje och den efterföljande insändaren i lokaltidningen resulterade i ett digitalt möte med kommunalrådet. Men det gav förstås ingenting. Hela mitt projekt, hela förutsättningen för mitt arbete vändes upp och ned på grund av pandemin och jag fick sluta på grund av las. Men jag förtjänade inget extra tack för mitt slit för att jag inte var timvikarie och därmed var det arbetad tid i november som räknades. Jag slutade sista oktober.

Det är en konst att avsluta en anställning på ett värdigt sätt. Jag har som sagt vad haft endast tidsbegränsade anställningar så jag är väl förtrogen med hur det är att sluta på jobbet. Jag har haft många sista dagar. Men aldrig har jag känt mig så utbytbar och obetydlig som när jag haft min sista dag här nere i Småland. Om och om igen dessutom.

9:e luckan - Svenska kyrkan

Vi är alla medlemmar i Svenska kyrkan och vi trivdes verkligen med deras aktiviteter i Luleå, det var på kyrkans babysång vi lärde känna våra första föräldra-vänner och vi har fortfarande kontakt med flertalet av dem trots att vi inte bor kvar. Vår församling i Luleå hade arbetat hårt med att ta fram ett inkluderande och brett koncept som verkligen bjöd in och fick en att känna sig välkommen. Man utökade till exempel julaftonsfikat till en komplett jullunch (föranmälan givetvis) där endast vuxna behövde betala för sig. Vid varje gudstjänst var det antingen kyrkkaffe innan eller efter. Vid familjegudstjänsterna bjöds det oftast på mat, korv eller hamburgare, grillen på uteplatsen gick varm. Förutom babysången så fanns det regelbundna aktiviteter såsom stick-kafé, sång för hälsan (en särskild kör som vände sig specifikt till daglediga, sjukskrivna, föräldralediga och pensionärer, de lät ärligt inte särskilt bra i början men OJ, vad de växte med tiden!), soppkvällar, lovaktiviteter och det mycket populära sommarkafét. Det sistnämnda hölls vid bagarstugan tills den utsattes för skadegörelse men det flyttades då till de ordinarie lokalerna istället och jag tror faktiskt de har återställt stugan nu. Det där var bara vår närmaste kyrka men sedan samarbetade man mycket och det hände mycket! Det var alltid inkluderande och man kände sig välkommen.

Emmas andra jul hade Johan jobbat på natten så för att han skulle få sova ut innan julafton satte fart på riktigt så gick jag och Emma till julkrubban och vad jag fick kämpa för att hålla jämna steg med henne där hon for runt och kröp och petade på allt. När prästen avslutade stod Emma mitt framför henne och tittade upp. När jag höll på att klä på Emma efteråt så kom en äldre dam fram till oss och sa: "Det är så roligt med barnen, de piggar upp!". När vi vann på Melodikrysset två år efter Emmas dop så mailade hennes doppräst och gratulerade oss och frågade hur vi hade det. Vår sista dag i Luleå var vi på sommarkafét och Emma bakade tillsammans med sin bästa kompis. Första brödet gratis, ville man baka fler så fick man betala.

I Vimmerby... ojojojoj... Det tog alltså nästan 1,5 år innan vi fick alla papper korrekt efter Alices dop! De stavade fel på dopbrevet, fadderbrevet var istället ett dopbrev! Vi sa till, fick först höra att vi kunde väl ändra stavningen själva (skrivet med kulspetspenna) och när vi slutligen fick nya papper så var det NYA stavfel! Prästen var dessutom inte från pastoratet och hade inte vägarna förbi Vimmerby så ofta vilket försenade ytterligare och vi förstår fortfarande inte varför de på pastorsexpeditionen inte kollade att allt var rätt när hon äntligen kom förbi med tanke på hur länge vi fått vänta. Det stod även fel datum på dopljuset och vi fick nya klisterlappar - också felstavade. Detta löstes slutligen av en helt annan präst i samband med att jag skulle spela i kyrkan när jag beklagade mig över detta och han grävde runt i lådorna tills han hittade klisterlappar till dopljus och gav mig att fylla i själv så det blev rätt. Jag fick till och med en extra.

Kyrkkaffet här i vår kyrka är också i vapenhuset... om det är något. Man får alltså inte ens sitta ner ordentligt vid ett bord. Det är verkligen "hem med er nu!" Så när miniorerna återupptogs efter pandemin men Emma blev missad när inbjudan skickades ut var vi inte ens förvånade. Jag upptäckte av en slump att det börjat och hon kunde hoppa in i gruppen två veckor sent. Efter pandemin skulle också Barnens bibel delas ut till 4-åringarna. I Emmas har de faktiskt skrivit in hennes namn ordentligt i förväg och de delades ut under en gudstjänst. För Alice var det inte ens en gudstjänst utan Gud och spagetti och ännu ett exempel på otydlig information för i brevet vi fick hem stod inte ett ord om att man var tvungen att föranmäla sig - vilket man tydligen behövde göra! Det kom de dock på innan och mailade ut om. Jag fick mailet en dag senare för av någon anledning hade vi blivit missade - igen! Inte heller hade de någon riktig koll på vilka som skulle ha bibeln. Jag har själv skrivit in Alices namn.

Efter Lucia-incidenten var jag inne och läste på pastoratets hemsida. Där står det att barnverksamheten ska vara en uppföljning av dopet. Vi har dock aldrig fått någon välkomstinbjudan till något alls efter att Alice döptes. I och med att all barnverksamhet varit inne i stan så hann dessutom Johan aldrig åka på något då det krockade med de korta tiderna Emma fick ha i förskolan. Först nu efter pandemin har man börjat med barnverksamhet även i de yttre tätorterna. Den barnverksamhet som är förresten. Den tar uppehåll på loven! På loven när en del barn har absolut inget alls att göra då gör kyrkan ingenting! I Luleå arrangerade man istället alltid någon aktivitet även för de större barnen så de familjer som inte har möjlighet att göra något på lovet ändå har en dedikerad aktivitet att gå på.

Så vad kan man säga, Vimmerby pastorat har inte imponerat på oss direkt.

8:e luckan - hur ska man bli en del av ett samhälle som inte släpper in en?

Igår blev vi påminda om det igen, hur vi efter 4,5 år här nere fortfarande är okunniga utbölingar som inte vet vad som gäller för att vi inte har insynen i traditionerna. På lappen om Lucia i kyrkan så stod det att alla var välkomna. Alice har aldrig fått gå i ett Luciatåg än då förskolan här bara bar Luciatåg där de äldsta barnen deltar. Emma däremot har varit med i två, för att i Luleå lussade alla barn. Avdelningarna slog ihop sig två och två och lussade för föräldrarna så där var det en blandning av små barn som bars fram av fröknarna och stora barn som gick själva och sjöng, ett klassiskt förskole-Luciatåg där alla får vara med och alla får vara vad de vill vara. Emma hann göra ett sådant innan vi flyttade och sedan var hon Lucia sista året på förskolan. Men det stod på lappen till Lucia i kyrkan att alla får vara med. Toppen tänkte jag, då kan både tjejerna vara med. Men på övningen så avvisades Alice med orden att hon var för liten och man måste gå i skolan för att få vara med. "De lulade oss." Så beskrev hon det själv. Jag är mest less på att ännu en gång har det blivit fel för att vi inte känt till det som inte står, för att vi bara tolkat den skriftliga texten och den är inte tillräcklig om man inte känner till "hur det brukar vara". 

Men då kanske någon opponerar sig och tycker att det är väl självklart att en 4-åringen inte får vara med på ett Luciatåg i kyrkan (eller snart fem, för det försökte Alice själv med "Snart fyller jag fem."). Men innan flytten så var vi ofta på kyrkans aktiviteter i Luleå och där var just inkludering i fokus. Emmas första jul var vi med i julspelet och den levande julkrubban, en annan mamma med sin bebis som var något äldre än Emma var också med. Mamman var herde och bebisen var ett av fåren. "Alla som vill får vara med." Så sa både prästen och kantorn. Prästen som gladeligen höll "Jesusbarnet" medan jag framförde en psalm på klarinetten.

Men visst, vi borde kanske ha lärt oss vid det här laget att man inte kan lita på den skriftliga informationen. För det är inte första gången. Orienteringen häromkring är notoriskt dålig på vägvisning. Det gäller oavsett om det är Vimmerby, Hultsfred, Mariannelund, Målilla eller Oskarshamn. Kiras öken har det stått som samling ibland. Inte från vilken väg eller avfart det sitter en första skärm eller något, utan bara Kiras öken. Utifrån det så vet "alla" vart de ska ta vägen. "Vimmerby motorstadion", ja men om du aldrig har varit där tidigare då? Hur vet du vart du ska köra? Och vart vid motorstadion? Detta gäller främst ungdomsserien, allianstävlingar och träningar. Distriktstävlingar följer trots allt regelverket och skyltar med orienteringsskärmar från närmaste stora väg eller avfart. Allting bygger på en förkunskap som man saknar som inflyttad.

När jag arbetade i Mariannelund så hade Lärarförbundet en aktivitet med biovisning på Metropol. Exakt så, det var allt som stod, ingen adress eller något alls. Visste ni att det både finns ett Metropol i Hultsfred och att biografen i Eksjö heter Metropol? Jag lärde mig det den kvällen eftersom jag körde till fel Metropol och undrade varför ingen var där.

Överlag så släpps man inte in i Vimmerby heller, det finns ingen öppen förskola här, ingen naturlig mötesplats att åka till om man är nyinflyttad. När vi beklagade oss kring detta vid ett tillfälle och att det var svårt att lära känna andra föräldrar så svarade svärmor glatt att här blir alla kompis med de i sin BHV-grupp och sedan är det dem som gäller resten av livet. Jaha ja, du kunde inte ha tänkt på att säga det till oss INNAN vi flyttade så vi visste att vi inte kunde få vänner här för ingen släpper in oss?!??!?! För alla är redan klara med sitt vänskapsbildande. Man får inga klasslistor vare sig på förskolan eller i skolan. Som en galen detektiv har vi försökt leta reda på kontaktuppgifter till barnens vänner (barn som vi bara har förnamnen på) för att kunna bjuda på kalas och så. Kring Emma har vi slutligen lyckats bygga upp en liten grupp och nu har vi slutligen en skolkatalog i alla fall med bilder och efternamn. Men jag undrar fortfarande när jag vet att det varit kalas som Emma inte varit bjuden på om det är för att barnet inte ville bjuda Emma eller för att föräldrarna inte orkade/ville försöka kontakta oss och bjuda in henne. När det gäller Alice så har vi inte kontaktuppgifter till ett enda barn som går i hennes grupp på förskolan. Hon har aldrig varit hemma hos en kompis eller vi har haft någon hos oss. Det är därför hon gärna villa göra det Emma gör, för hon har ingen annan. Hon ville vara med på Luciatåget med Emma. Två år i rad har hon velat vara Lucia på vårt julkort så det här betyder ändå något för henne. Men ännu en gång så ställs hon vid sidan av.

Det är inte som så att vi inte försöker. Förutom förskolan så har vi anmält barnen till simskola och skridskoskola, de orienterar, jag försökte med Friluftsfrämjandet (tyvärr finns all barnverksamhet i Mörlunda så det blir ju inte av), vi bjuder in till kalas och ignorerar faktumet att väldigt få inbjudningar kommit åt andra hållet. Vi fortsatte betala för ytterst få timmar på fritids när jag blev arbetslös bara för att Emma skulle få lite tid att leka med sina kompisar för hemma har de som sagt vad bara varandra. Men det var vi tvungna att sluta med.

Men man släpps inte in här, efter 4,5 år kan vi konstatera det som många anser är det pinsammaste att behöva säga, men vi är ensamma! Vi är inte en del av någon vänskapskrets här i Vimmerby, vi står vid sidan av och släpps inte in, vi har inte traditionerna och vi känner inte till det som inte skrivs ut. Politikerna bygger nytt och pratar om människor som ska flytta till Vimmerby, jag skulle aldrig någonsin rekommendera en enda person att flytta hit. Aldrig!

7:e luckan - berättelsen om ett köksbord

Vi gjorde allting rätt när vi planerade för flytten, vi försökte rensa och gallra (med varierad framgång förvisso) och vi började packa systematiskt (också med varierad framgång), vi lånade släp och vi körde en del grejer till tippen och en del skänktes bort. Vi hörde oss också för med vänner och bekanta när firmor skulle anlitas. Vår kompis Mia påtalade att några fått sin städning underkänd i besiktningen så jag tog kontakt där och frågade vilken firma de anlitat - vi valde en annan! Kvartersvärden var riktigt imponerad och bad om att få veta vilken firma vi anlitat då de ibland måste anlita städning själva vid utflytt och det är alltid bra att veta vilka som gör ett bra jobb. Vi frågade kompisar vilken flyttfirma de anlitat och så blev det också.

Men så var det frågan med köksbordet. I Luleå hade vi ett fult och slitet men väldigt funktionellt furubord med en extra iläggsskiva som smidigt kunde förvaras under bordsskivan när man inte använde den. Jag köpte det begagnat för några hundralappar elva år tidigare så det hade definitivt gett valuta för pengarna. Men det var ju så himla fult och slitet! Vi velade om vi skulle ta med det eller ej. På plats fanns det ett ännu mer begagnat köksbord i fulare skick. Vi valde att ta med oss vårt och det som stått i köket här stod därför utomhus med vaxduk över sig när vi kom (lite skydd för väder och vind i alla fall).

Köksbordet gick sönder i flytten. Det lastades illa på det och stommen till benen knäcktes. Bordsskivan var dock hel. Inte så mycket att göra åt, det fula, lätt regnhärjade bordet från trädgården lyftes in igen och det var det bordet vi använde fram tills köksrenoveringen drogs igång. Vid sidan av köksbordet så var det lite annat smått som repades i samband med flytten och en golvlampa gick sönder. Jag pratade med flyttfirman och blev lovad kompensation. Detta glömdes dock bort så jag fick påminna dem några månader senare och då tog det fart. Självklart ska en kund inte behöva vänta så länge på ersättning. Jag ombads räkna ut värdet av det som gått sönder så jag gick helt enkelt ut på nätet och kollade på vad ett likvärdigt bord skulle kosta (tittade i första hand på IKEA och andra budgetalternativ i och med att bordet trots allt var bättre begagnat från början). Jag kom fram till ett belopp och de ansåg det rimligt och betalade ut direkt. Inget krav på kvitton och att jag måste ha ersatt allt på en gång (detta kvittokrav dök nämligen upp från B's sida, vilket innebär att de alltså förväntade sig att vi skulle höra av oss varje enskild gång något blev ersatt för nya ersättningskrav, istället för att som vi föreslog betala en engångssumma för det uppskattade värdet).

Det dröjde också till februari 2020 innan vi slutligen köpte nytt köksbord. När vi trodde att köket var klart, vi stannade och tittade på möbler i Ingelsta på väg till Stockholm och provade ut något som kändes rätt. Jag försökte förhala leveransen så mycket jag kunde efter att vi insett att köket verkligen inte var klart och skulle behöva göras om. Men hur länge som helst gick det inte. Så sedan april 2020 har våra nya köksmöbler stått i sina kartonger ute i boden och väntat på att få packas upp. Vi kommer knappt fram till hyllorna och våra saker därinne så ur förrådssynvinkel är det bara allmänt uselt. Men vi köpte möbler för att vi trodde på A och B när de sa att köket var klart, för att vi trodde att de hade gjort ett bra arbete.

När jag äntligen får sitta och äta vid mitt nya köksbord vet jag inte. Jag bara hoppas att jag fortfarande tycker om det när det faktiskt slutligen kan packas upp.