Nothing compares 2U

Platsen var O-ringendiscot i Arboga. Det lilla discot alltså, för de under 15 år. Året var 1991. "Det var ett 5-dagars det!" Regnet veckorna innan hade förvandlat campingen till en fullständig lervälling och hela Arboga sålde slut på gummistövlar (vilket syrrans kompis bittert fick erfara då hon glömt kvar sina på konfalägret i Skålsjögården). Många lyckades inte köra in sina husvagnar på campingen. Inte ens bilarna fick komma in om det inte fanns bekräftat att ens förhyrda husvagn fanns där inne. Vi fick komma in. Det regnade då med. Men regnet sprack upp och solen kom fram. Campingen torkade. Det var varmt. Det var som vanligt. Vi tillbringade den mesta tiden på eftermiddagar och kvällar i varandras förtält. Jag var 12 år. Jag hängde mest med Hilda och Helena. Även Olle var med. Vi var ju vårt gäng. Det var kortspel och vattenkrig mot smågrabbarna.

Vi bestämde oss för att gå på discot på fredagen. Jag, Hilda och Helena. Mina enda jeans var lerprickiga på rumpan så jag knöt klubbjackan om midjan för att det inte skulle synas. Vi dansade och vi hade roligt. Det var som ett klassiskt mellanstadiedisco. Bara mycket större och i ett stort restaurangtält på C-orten. När de började spela lugna låtar, tryckarna, då stod vi och pratade. Då kom han fram, iklädd badtofflor, shorts och ny T-shirt med sitt målfoto tryckt på den. Han frågade om jag ville dansa. Till Sinéad O'Connors "Nothing Compares 2U" dansade jag således min första tryckare. Det var precis som det skulle vara, stelt och styltigt.

Jag som har en särskild förkärlek för 60- och 70-talsmusik har redan fått uppleva så många artister jag tycker om gå hädan. Egentligen har jag aldrig lyssnat särskilt mycket på Sinéad O'Connor. Men det var den dansen. Den första gången.

Sex år sedan flytten

Idag är det sex år sedan vi kom fram hit, till det som skulle bli vårt nya hem. Till drömmar och framtiden tänkte vi. Sex år. Alice hade precis fyllt fyra månader och Emma skulle strax fylla tre år.

Vi såg fram emot att ta oss an det nya. Energin var hög i början, vi fixade och donade, vi gjorde utflykter, vi cyklade på långturer. Inte ens alla mina jobbyten sänkte oss, jag tog nya tag hela tiden och tänkte att nästa ställe blir bättre.

Men vi märkte tidigt av att gemenskapen var svår. På grund av tiderna på allmän förskola så blev det aldrig av för Johan att komma iväg med Alice till kyrkans öppna verksamhet (familjecentralen och kommunens egna öppna förskola slog inte upp portarna förrän i våras), orienteringsklubben hade förvisso några ungdomsträningar och vissa klubbresor men den riktiga gemenskapen infann sig aldrig och nu efter pandemin är det som om allt har dött ut. Vi får knappt en reaktion när vi lyfter frågan om ungdomsträning och på de två senaste avslutningarna av ungdomsserien så är det endast två från klubben som fått ta emot pris, Emma och Alice. Inga andra barn har sprungit fem av nio tävlingar. Det märks nu. Emma tycker inte det är så roligt att åka på orientering längre för hon har inga vänner där. Hon har bara Alice att vara med och då kan de lika gärna vara hemma.

Släkten då? Den som vi ville komma närmare. Den som vi faktiskt trodde ville att vi skulle bo närmare! Ja, Johans släktingar har vi inte träffat på flera år. De vände oss ryggen i samband med renoveringen, tog Johans kusins sida mot oss. Vägrade lyssna på någonting, vägrade läsa besiktningsprotokollet, vägrade tro på oss att arbetet var uselt genomfört. Men det är klart, de är väl vana vid kusinens gratisarbeten på semestern och då får man acceptera att det blir lite som det blir. Men vi var en betalande kund! Som behandlades orimligt uselt. Svärmor visade dessutom upp ett bristande omdöme när det gällde tillsyn av våra barn OCH har försökt bryta upp oss. Mina föräldrar ljög för oss, ignorerade våra önskemål och gick bakom ryggen på oss. 

Jag ville bo i hus för att jag ville ha rätt att bestämma över mitt hem. Jag var trött på lägenhet av just den anledningen. Alla renoveringar här har stannat upp just för att vi inte får bestämma. Jag ville bli delägare i gården redan när vi flyttade men stoppades. Det är mitt misstag, det tar jag på mig. Vi skulle aldrig ha flyttat in här utan att ha fått bli åtminstone delägare. Faktum är att vi faktiskt var och tittade på hus i närheten två år innan vi flyttade. Johan hade fått en intervju här nere (dock ändrades tjänstens förutsättningar och det blev inget av det). Vi tittade på andra hus för att mamma inte ville släppa det här helt och hållet. Men vi kom fram till att skulle vi bo här nere så var det i det här huset eller inte alls. Men visst, med facit i hand borde saker gjorts annorlunda - mycket annorlunda.

Så här sitter vi, vi flyttade 120 mil bara för att bli helt ensamma.

För det är just det, det är så absurt svårt att komma in i samhället och gemenskapen här att vi inte ens tänker på nivån "vem skulle sakna oss om vi bara packade ihop allt och försvann?" utan snarare "vem skulle ens märka det?".

Symbol för detta just nu är att vi inte kan gå på bio. Vi kan inte se den nya Indiana Jones-filmen för vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. Det är tredje gången på ett år det har dykt upp något vi gärna vill gå på. Men vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. I höstas fick jag gå på konserten med en gammal kompis från Luleå istället. I vintras "räddades" vi av att konserten blev inställd och nu står vi här igen. En ynklig bio-film som visas här i Vimmerby som vi gärna vill se men det går inte att lösa. Sex år har vi bott här men vi har totalt misslyckats med att bygga oss ett nätverk här. I en nödsituation skulle nog grannarna ställa upp, men det är allt.

Det här är också vad som andra tar fäste vid. Ensamheten, min mamma lyfte den för flera år sedan, att vi är så ensamma här. De få vi har kontakt med pratar också om det, hur vi inte trivs. Ingen lyfter det som ändå är bra med att bo i Vimmerby utan det enda som tas upp och diskuteras är att det nog är bättre för oss någon annanstans. Så kanske är frågan ändå djupare än om någon skulle märka av om flyttade igen, är det till och med vad alla vill? Att vi försvinner här ifrån för alltid och aldrig kommer tillbaka?

16:e luckan - skador

Okej, den krassa verkligheten är denna, hur hälsosamt och nyttigt det än är att hålla på med orientering så medför det trots allt viss risk för skador. Särskilt fotskador. Jag röntgade en fot första gången redan på mellanstadiet och gjorde då min första tur på kryckor. Två år i rad kom jag tillbaka till gymnasiet i augusti lite halt och eländig. O-ringen i det soliga Karlstad var någon slags bottenrekord, efter tre etapper kunde jag knappt gå överhuvudtaget, jag hade hälseneinflammation på ena foten och hade stukat den andra. Fast riktigt rekord i besök på röntgen var utan tvekan 2013 när jag röntgades inte mindre än fyra gånger inom tre månader. Detta inkluderade den lite mer otippade ansiktsröntgen. Men jag hade faktiskt sagt till Johan att jag slutade med nattorientering för att jag ALLTID skadade mig och på come-backen på Grymnatta så kolliderade jag mycket riktigt med en gran (vem sätter egentligen ut alla dessa träd i skogen?!?!??). För övrigt har jag fortsatt med nattorientering, jag tenderar fortfarande att slå i huvudet men det är roligt att springa på natten!

Men röntgen brukar alltid visa detsamma, bara en mjukdelsskada, ingen fara.

Sedan vi flyttade ner har orientering till viss del fått stå tillbaka lite, ironiskt nog har vi oftast mycket längre till tävlingarna här än vi hade i Norrbotten. 2018 började ändå rätt så starkt men när vi var på 25-manna på hösten så kände jag direkt att träningen blivit lidande på sistone och kroppen inte var med mig, jag anade att det skulle sluta illa men tävlingsdjävulen ger inte upp i första taget och jag gjorde ändå en anständig stafettsträcka. Dagen efter följdes av en medeldistans och jag visste nu vad som var fel. Jag har en broskknöl på min vänstra häl som minne från min första hälseneinflammation, den andra slog till fyra år senare och nu - efter 18 år var det dags igen. Jag ringde min läkare (eller egentligen Hälsocentralen i Hultsfred där jag för tillfälligt var listad, se 11:e luckan, jag hade ingen husläkare just då) och fick en tid. Den krockade givetvis med arbetslagsmötet men det struntade jag i, jag behövde tiden så jag kunde få läkemedel utskrivet. Läkaren instämde i min självdiagnos och jag meddelade nu min rektor och mitt arbetslag att jag verkligen inte kan delta fullt ut i de pulspass de tvingade mig att leda tre gånger i veckan då jag var ordinerad vila från spring och hopp och liknande aktiviteter. Därför blev jag mäkta irriterad när jag mot slutet av terminen fick skit för det så klart var mitt eget fel att pulspassen inte fungerade då jag inte var ombytt och deltog aktivt. JAG HADE JU SAGT TILL ATT JAG INTE KUNDE!!!!!

Hälseneinflammationen läker ut, det är en överansträngningsskada som bäst förebyggs genom att trappa upp träning lagom och inte fuska med uppvärmning och stretchning. Det är väldigt klantigt att dra på sig sådana. Endast om man drabbas väldigt tätt så misstänks det att andra skäl kan ligga bakom, allt detta förklarade läkaren på O-ringen för mig vid min andra inflammation. Efter att ha nypt mig i hälen, beordrat springförbud och skrivit ut läkemedel då jag som alla andra galna orienterare självklart avsåg att fortsätta springa resterande etapper. Som sagt, orienterare är envisa. Vi gillar inte att ge upp.

Men så bröt jag som bekant foten nu i slutet av sommaren. Dagen efter orientering.. Skickligheten är total! Det samtalet som utspelade sig med läkaren efter röntgen var minst sagt talande:

Läkaren: "Du har en fraktur."
Jag: "Nääää!"
Läkaren: "Jo, där är frakturen." *pekar på bilden*
Jag: "Nääää!"
Läkaren: "Jo, där är den." *pekar återigen på bilden*
Jag: "Men det är ju aldrig en fraktur! Jag bara röntgar för att utesluta det."

För så är det, alla mina besök på röntgen till trots så var det här bara andra gången med en fraktur. Den första en stackars handled som fick sig en spricka för 20 år sedan. Och nej, jag lät inte en sådan petitess förstöra vare sig julbak eller julkonsert med studentorkestern. Jag till och med färgade håret inför konserten med hjälp av en kompis (jo, en gång i tiden hade jag så nära vänner att de utan vidare hjälpte mig med en hemmafärgning och sitter och småpratar med mig under verkningstiden samtidigt som jag sitter naken i badrummet för att det liksom var enklast att inte ha några kläder på sig alls när man ändå måste duscha och har en arm inplastad).

Att bryta foten som arbetslös var betydligt värre än att ha en hälseneinflammation när man var anställd. För vi fick inte rätt till hjälp. Det enda vi hade behövt av Vimmerby kommun var tillfällig utökad barnomsorg för att klara vardagen. Men nej, det var absolut omöjligt, se 15:e luckan. Nu är foten läkt, mer eller mindre i alla fall. Jag kan köra bil igen, jag kan gå obehindrat, men jag har fortfarande ont och en hel del rehabilitering återstår och jag ger den inte den tid som behövs. För det är tålamod och träning som läker skador. Idrottare är överlag usla på tålamod. Min förra allvarliga fotskada, stukningen från 2013 som också är anledningen till att jag hade ett par kryckor liggande hemma nu. Jag brukar skämta om att jag gjorde som eliten och passade på att bli gravid. Det är faktiskt inte helt långt ifrån sanningen heller. Året innan hade jag påbörjat en ny smärtbehandling mot min huvudvärk och för första gången på 12 år var jag inte längre beroende av narkotikaklassade värktabletter för att orka med min vardag, för första gången på 12 år så var det överhuvudtaget möjligt att fundera på en graviditet. Från tanke till handling, jag blev gravid och jag gick. Från augusti 2013 till april 2015 tog jag inte ett enda löpsteg. Jag gick på orienteringar, jag åkte skidor på vintern (jag tog faktiskt ett DM-guld i skidorientering 2015). Jag var tålmodig.

Inte en chans i helvete att jag kommer vara så tålmodig den här gången (vi planerar framför allt INTE för någon mer graviditet som kommer hålla mig lugnare). Jag är för länge sedan frustrerad över den där dumma brutna foten. Att vi fick så dåligt stöd från kommunen har dessutom bara ökat på min irritation. Jag avstår från skridskoåkning i vinter. Det vet jag av erfarenhet rimmar illa ihop med nyligen skadade fötter men det är nog allt. Jag ska försöka trappa upp träningen och sköta mig. Men det blir svårt. Jag hoppas dock att det inte är en ny grej jag började med, att vinna DM-medaljer när jag är skadad. För jag tog faktiskt ett DM-silver på min precisionsorienteringsdebut i höstas. Jag är tävlingsmänniska, det var så nära att jag tog guldet. Det kommer nog alltid irritera mig lite. Fast det var kul att få tävla lite och att inte hela DM-säsongen förstördes av en idiotisk bruten fot. Plus att det är så himla sällan man är så fantastiskt bra på något man gör för allra första gången. Jag kommer fortsätta med precisionsorientering vid sidan av de andra orienteringsgrenarna. För nu har jag testat samtliga grenar.

8:e luckan - hur ska man bli en del av ett samhälle som inte släpper in en?

Igår blev vi påminda om det igen, hur vi efter 4,5 år här nere fortfarande är okunniga utbölingar som inte vet vad som gäller för att vi inte har insynen i traditionerna. På lappen om Lucia i kyrkan så stod det att alla var välkomna. Alice har aldrig fått gå i ett Luciatåg än då förskolan här bara bar Luciatåg där de äldsta barnen deltar. Emma däremot har varit med i två, för att i Luleå lussade alla barn. Avdelningarna slog ihop sig två och två och lussade för föräldrarna så där var det en blandning av små barn som bars fram av fröknarna och stora barn som gick själva och sjöng, ett klassiskt förskole-Luciatåg där alla får vara med och alla får vara vad de vill vara. Emma hann göra ett sådant innan vi flyttade och sedan var hon Lucia sista året på förskolan. Men det stod på lappen till Lucia i kyrkan att alla får vara med. Toppen tänkte jag, då kan både tjejerna vara med. Men på övningen så avvisades Alice med orden att hon var för liten och man måste gå i skolan för att få vara med. "De lulade oss." Så beskrev hon det själv. Jag är mest less på att ännu en gång har det blivit fel för att vi inte känt till det som inte står, för att vi bara tolkat den skriftliga texten och den är inte tillräcklig om man inte känner till "hur det brukar vara". 

Men då kanske någon opponerar sig och tycker att det är väl självklart att en 4-åringen inte får vara med på ett Luciatåg i kyrkan (eller snart fem, för det försökte Alice själv med "Snart fyller jag fem."). Men innan flytten så var vi ofta på kyrkans aktiviteter i Luleå och där var just inkludering i fokus. Emmas första jul var vi med i julspelet och den levande julkrubban, en annan mamma med sin bebis som var något äldre än Emma var också med. Mamman var herde och bebisen var ett av fåren. "Alla som vill får vara med." Så sa både prästen och kantorn. Prästen som gladeligen höll "Jesusbarnet" medan jag framförde en psalm på klarinetten.

Men visst, vi borde kanske ha lärt oss vid det här laget att man inte kan lita på den skriftliga informationen. För det är inte första gången. Orienteringen häromkring är notoriskt dålig på vägvisning. Det gäller oavsett om det är Vimmerby, Hultsfred, Mariannelund, Målilla eller Oskarshamn. Kiras öken har det stått som samling ibland. Inte från vilken väg eller avfart det sitter en första skärm eller något, utan bara Kiras öken. Utifrån det så vet "alla" vart de ska ta vägen. "Vimmerby motorstadion", ja men om du aldrig har varit där tidigare då? Hur vet du vart du ska köra? Och vart vid motorstadion? Detta gäller främst ungdomsserien, allianstävlingar och träningar. Distriktstävlingar följer trots allt regelverket och skyltar med orienteringsskärmar från närmaste stora väg eller avfart. Allting bygger på en förkunskap som man saknar som inflyttad.

När jag arbetade i Mariannelund så hade Lärarförbundet en aktivitet med biovisning på Metropol. Exakt så, det var allt som stod, ingen adress eller något alls. Visste ni att det både finns ett Metropol i Hultsfred och att biografen i Eksjö heter Metropol? Jag lärde mig det den kvällen eftersom jag körde till fel Metropol och undrade varför ingen var där.

Överlag så släpps man inte in i Vimmerby heller, det finns ingen öppen förskola här, ingen naturlig mötesplats att åka till om man är nyinflyttad. När vi beklagade oss kring detta vid ett tillfälle och att det var svårt att lära känna andra föräldrar så svarade svärmor glatt att här blir alla kompis med de i sin BHV-grupp och sedan är det dem som gäller resten av livet. Jaha ja, du kunde inte ha tänkt på att säga det till oss INNAN vi flyttade så vi visste att vi inte kunde få vänner här för ingen släpper in oss?!??!?! För alla är redan klara med sitt vänskapsbildande. Man får inga klasslistor vare sig på förskolan eller i skolan. Som en galen detektiv har vi försökt leta reda på kontaktuppgifter till barnens vänner (barn som vi bara har förnamnen på) för att kunna bjuda på kalas och så. Kring Emma har vi slutligen lyckats bygga upp en liten grupp och nu har vi slutligen en skolkatalog i alla fall med bilder och efternamn. Men jag undrar fortfarande när jag vet att det varit kalas som Emma inte varit bjuden på om det är för att barnet inte ville bjuda Emma eller för att föräldrarna inte orkade/ville försöka kontakta oss och bjuda in henne. När det gäller Alice så har vi inte kontaktuppgifter till ett enda barn som går i hennes grupp på förskolan. Hon har aldrig varit hemma hos en kompis eller vi har haft någon hos oss. Det är därför hon gärna villa göra det Emma gör, för hon har ingen annan. Hon ville vara med på Luciatåget med Emma. Två år i rad har hon velat vara Lucia på vårt julkort så det här betyder ändå något för henne. Men ännu en gång så ställs hon vid sidan av.

Det är inte som så att vi inte försöker. Förutom förskolan så har vi anmält barnen till simskola och skridskoskola, de orienterar, jag försökte med Friluftsfrämjandet (tyvärr finns all barnverksamhet i Mörlunda så det blir ju inte av), vi bjuder in till kalas och ignorerar faktumet att väldigt få inbjudningar kommit åt andra hållet. Vi fortsatte betala för ytterst få timmar på fritids när jag blev arbetslös bara för att Emma skulle få lite tid att leka med sina kompisar för hemma har de som sagt vad bara varandra. Men det var vi tvungna att sluta med.

Men man släpps inte in här, efter 4,5 år kan vi konstatera det som många anser är det pinsammaste att behöva säga, men vi är ensamma! Vi är inte en del av någon vänskapskrets här i Vimmerby, vi står vid sidan av och släpps inte in, vi har inte traditionerna och vi känner inte till det som inte skrivs ut. Politikerna bygger nytt och pratar om människor som ska flytta till Vimmerby, jag skulle aldrig någonsin rekommendera en enda person att flytta hit. Aldrig!

Ännu ett år, ännu ett decennium faktiskt.

Det var några år sedan jag faktiskt skrev en årskrönika. Bloggen har varit en av sakerna jag har prioriterat ner under en tid. Skrivandet överlag faktiskt. Vilket är synd.

Men nu är alltså 2019 snart slut. Det som jag på förhand hade bestämt skulle bli mitt fantastiska år med stora bedrifter. Det blev det inte. Det blev ett år i sjukdomens tecken. Min evighetsförkylning gav visserligen med sig till slut med endast fyra återfall under hösten. Men övriga familjen. Herregud alltså. Har barnen ens varit i förskolan? Ibland kan man undra.

Renoveringshelvetet. Som jag hatar det. På riktigt, riktigt, äkta maniskt vansinneshat. Jag vet inte ens om jag kan komma över det. Så jag gör det enda jag kan och planerar nästa renovering. Annan hantverkare dock. Hoppas han kan. Jag behöver något som går min väg. Det nya året kommer jag få inleda med att sanera sot i arbetsrummet. Det får bara mitt glödgade hat av renoveringen att bli värre men rummet är i praktiken obrukbart just nu och vi behöver hålla barnen och katten ute ifrån det jämt.

Katten ja, med renoveringen kom råttan in. Råttan med stort R (vars kompis jag misstänker bor i vår långgarderob). Det är visst råttår i år. De snodde de sista av mina äpplen och päron också. Jag reagerade med att slutligen skaffa katt. Hon är helt galen i både mat och ja just det, helt galen. Passar in perfekt i familjen alltså. Lite sur över att inte få röra sig fritt i hela huset men vi har som sagt vad ett rum under renovering och ett annat i akut behov av sotsanering. Vårt hus är extremt olämpligt för små barn och små djur just nu. Jag nämnde hur mycket jag hatade renoveringen, inte sant?

Nytt jobb igen.. men där går det bra väl? Jag har ju inte slutat än. Lite blandat om man säger så. Men jag har åtminstone fantastiska kollegor och känner för första gången sedan flytten att jag börjar ha riktiga vänner på nära håll igen. Som jag till och med träffat utanför arbetstid! Med flit! Helt makalöst. De inger hopp inför framtiden.

Min svenska klassiker, min stora dröm. Den fortsätter att blekna. Drygt med en dröm som inte stöttas dessutom, som man bara får höra att man inte kan göra. Att det är lika så gott att strunta i det. Och EN orienteringstävling blev det i år - om jag inte räknar skuggningarna i inskolning. På riktigt. Det är helt värdelöst. Men det har varit kul att springa med barnen. De utvecklas, de växer upp. Så därför svider det extra mycket att jag måste ta av deras tid för att sanera huset. Jag hatar verkligen renoveringen.

Ett decennium, 10 år. Det är alltså det här man har sin blog till, kommer ihåg vad man gjorde för 10 år sedan på den nyårsaftonen. För jag mindes inte, jag fick bläddra tillbaka och kolla. Men jag var med Johan. Vi är inne på vårt 12:e år tillsammans. Det känns både vansinnigt men helt rimligt. Så mycket som vi fått uppleva ihop. Men också så tungt slutet på det här året har varit. Jag är trött, så trött.

Måtte nästa år bli friskare. Måtte vi kunna ta tillbaka lite drömmar igen. Och måtte jag kunna förlika med mig renoveringen. Jag hatar verkligen, verkligen den här köksrenoveringen.

Bucket list

Jag såg filmen för några veckor sedan. Eller rättare sagt såg den igen. Det är en bra och tänkvärd film. Sedan tänker jag förstås på min egen Bucket list. Som jag filat på under många år. Jag hade en plan. I år skulle en av de stora sakerna bockas bort. Jag skulle göra En svensk klassiker! Jag hade slipat på det här i flera år, i år skulle jag vara i mitt livs form. Förkylningen jag drog på mig i oktober förra året saboterade hela vinterträningen. Ingen läkare hittade någon förklaring till min ständiga dödshosta så jag lärde mig leva med den. Så det blev inget Vasalopp. 

Lite piggare fram emot våren så kanske det går att cykla i alla fall. Dödshostan, sjuka barn, tidsbristen, pessimistiska släktingar slaktade gemensamt den ambitionen. 

Men simma då? Simma är trots allt min fantastiska paradgren! Jag är vattuman, ett blötdjur, flyter som en kork! Så jag beställde våtdräkter på nätet efter att ha försökt tolka storleksguiderna (tyvärr har jag aldrig trots min kärlek till vatten utvecklat en riktigt bra simmarkropp) och vi simmade i sjön. Sjön var egentligen på tog för varm för denna träning men den var åtminstone ström och bra. Det såg faktiskt riktigt lovande ut, vi hade bokat hotellrum och allting. Men i sista minuten så fick jag kollegans förkylning. Ingen simning.

Lidingöloppet! Jag fixade ju trots allt minst 10 000 steg om dagen hela semestern samt de två veckorna efter den. Jag höll fanan högt, god grundkondis och det handlar trots allt bara om att springa! Jag kan väl i nödfall gå bitvis om det behövs. Jag fixade extra semesterdagar för att faktiskt kunna njuta lite av Stockholm efteråt också. Då får bebisen feber - IGEN! Samtidigt har Johan redan kastat in handduken kring sin egna träning.

Så ingen klassiker. Endast en orienteringstävling i år som inte varit skuggning i inskolning eller miniknat. Visserligen testade jag äntligen MTBO men mitt magiska superår som jag hade siktat in mig på kom jag inte i närheten av.

Nu känner jag mest en trötthet. Luften har gått ur mig. För jag är utmattad. Ända sedan familjen växte till fyra medlemmar så har jag fått slåss. Jag har bråkat med Försäkringskassan om föräldrapenning, jag har bråkat med Försäkringskassan om sjukpenning. Jag är inne på mitt fjärde jobb på två år och har stadigvarande fått kämpa för att få mer eller mindre kompetenta chefer att lyssna (borde kanske läsa min julklappsbok alltså..).

Nu är vi mitt i en renovering som helt har stannat upp vilket betyder att sannolikheten för ett färdigt kök innan jul minskar radikalt för varje dag som går. Och här sitter jag vid datorn, precis där en råtta sprang förbi för en vecka sedan.

Kanske är det mest magiska av allt att jag ändå fortsätter drömma. Jag har inte gett upp tanken på En svensk klassiker. Jag har sett till att få in barnen i både simskola och skridskoskola. Jag försöker pyssla och fixa. Jag har precis avslutat en kurs i trädbeskärning. Jag grävde upp mig ett jordgubbsland i somras och förra sommaren planterade jag björnbär. Jag bakar fantastiska tårtor åt barnen. Jag vill fortfarande så otroligt mycket. Men just nu är jag ganska så trött. Vill bara ha hit en katt. Så kanske jag kan sluta oroa mig för råttorna i alla fall.

Lucka 18 i min julkalender

Vi avrundade denna dag med att vara lite sociala i vårt föreningsliv och anslöt till Vimmerby OK's julavslutning. Dock kunde vi inte springa intervaller med de andra så vi gick istället elljusspåret runt och så svarade på alla tipsfrågorna. Lite lagom samarbete sådär så frågorna borde bli rätt. Sedan trodde inte Johan på mig till sista frågan så jag ändrade svaret åt honom. Det var dumt gjort. 12 av 12. Jag är duktig på tipsfrågor. Jag vann en julskinka... nu behöver jag inte oroa mig över att vi måste ransonera vår första skinka.. Vi är ju trots allt en familj som består av Stor-glufs, Lill-glufs, Mini-glufs och Anna!

Årskrönika eller njae.. jag vet inte riktigt?

Alltså.. 2015 blev skapligt händelserikt och kanske är det några saker som är värda att lyfta fram.

Jag började köra tävlingsklass i skidorientering och lyckades på något obegripligt vis också kamma hem ett DM-guld i medeldistans!

Under våren sprang jag igen, för första gången på nästan två år och det kändes bra, jag fortsatte att flytta fram gränserna hela säsongen och lagom till slutet var jag rätt så nöjd med mina insatser med tanke på att jag inte hinner lägga ner fullt så mycket tid på träning som egentligen skulle behövas. I höstas testade jag även att springa med fötter helt otejpade och utan några extra stöd alls. Visserligen "bara" på en sprint men ändå, det gick! De höll! Min kropp är på väg tillbaka!

Johan och jag passade på att ha lite barnfritt under vår resa söderöver så vi lämnade Emma hos sin farmor i ett dygn och drog iväg på sista dagen av SOF. Det var rätt så lagom. Jag ägnade halva kvällen åt att hitta på en låneklarinett och lyckades få ihop det så jag hade möjlighet att hoppa in på en spelning i alla fall.

Vi skaffade en cykelvagn (efter avancerade matematiska beräkningar från min sida där jag tog hänsyn till olika rabatter och bonuspoäng innan jag kom fram var det var mest fördelaktigt att köpa vagnen) så vi kunde åka på cykelturer med Emma. Sedan slog regnsommaren till...

Jag bakade en egen marsipantårta inför Emmas första födelsedag! Vilket förstås innebar en testbakning veckan innan.. Man måste ju se vad som funkar och vad man behöver jobba mera på.

Äntligen sprang jag stafett igen också! Okej att vi blev diskade.. okej att jag fick gå ut i omstart.. Men ingetdera berodde faktiskt på mig och jag gjorde i alla fall ett bra lopp!

I slutet av september insåg jag att nu var det banne mig dags att börja jobba igen så jag slängde iväg några ansökningar och två dagar senare hade jag en intervju inbokad. Totalt var jag på tre intervjuer/rekryteringsträffar vilket resulterade i två arbetserbjudanden. Jag bestämde mig för att bli lärarvikarie och i mitten av november var alla papper i ordning och jag kunde börja jobba. Innan jul och decemberförkylningarna slog till så hann jag pröva på alltifrån förskoleklass upp till högstadiet och även vara på fritids. Jag har undervisat i matte, fysik, teknik, samhällskunskap, svenska, musik och franska!

Och jag sprang nattorientering igen! Utan att skada mig! Horribelt långa banor och den första var inte alls lämplig nattbana och jag gjorde ett superklantigt misstag men jag tog mig runt alla tre BAIK-A-NÄTTERNA! Vann en biocheck i alla fall..

Inför det nya året så siktar jag på att fortsätta vikariera som lärare medan jag jobbar vidare på min karriärplan. För jag har en sådan numera! Mest troligt kommer jag se över vad som krävs för att bli behörig lärare. Jag har fått bra respons när jag varit ute i skolorna. De flesta verkar tycka att jag har fallenhet för läraryrket. Tänka sig liksom var livet tar vägen ibland..

Nya träningsmål ska upp också. Förra året startade jag i Vårruset men det blev ett ganska motigt lopp med smärta i låren och mest bara tungsprunget. Jag vill köra ett traditionellt löparlopp i år men då ska det bli bättre!

Och jag vill springa mera stafetter! Drömmen är förstås 10-mila (natt? stora kaveln?) men det ser det lite väl mörkt (ha ha ha) ut för.. Men den som lever får se.

Hoppas kunna vara med på lite studentorkesteraktiviteter med, PQ jubilerar och det är NATOM i Stockholm i höst. Kan man åka till Åbo med en 2-månaders baby så ska man väl kunna ta sig till Stockholm för lite musicerande!

Annars så är det styra upp framtiden för lilla familjen som gäller. Johan och jag har en målbild vi jobbar mot. 2016 kan nog bli ett riktigt häftigt och omvälvande år för oss. Det här ska bli riktigt bra!

Lilla familjens julfirande!

I år körde vi den nedskalade lilla versionen av julfirande och efter lite kollräkning av hushållsekonomin kan vi konstatera att något rekord i julhandeln kan man knappast anklaga oss för att ha bidragit till.

Vi gick in i julhelgen med ett evinnerligt snörvlande så när jag hade mina dubbla gudstjänstspelningar på fjärde advent så låg tyvärr Johan hemma och hostade i kapp med Emma.. Dock kryade alla på sig tillräckligt för att vi för andra året i rad kunde åka iväg och springa Tomteracet dagen före julafton! I år var det dock jag som tävlade och Johan fick det ärofyllda uppdraget att springa med Emma.. De försökte köra så mycket som möjligt mellan de olika deltävlingarna för att minimera risken för kollisioner. Emma tyckte dessutom att det var så himla roligt att stämpla så det blev rätt så många stämplingar på en del kontroller. Själva orienterandet var det mest Johan som fick stå för. På kvällen var vår lilla tjej så utmattad att hon däckade fullständigt direkt efter middagen. Det är hårt att vara orienterare..

Sista kontrollen!

Nåväl, medan Johan och Emma sov så föll jag hårt för stereotypen vad mamman gör kvällen innan julafton, jag städade undan det sista i vardagsrummet, pysslade i ordning julträdet (på grund av vår lilla klåfingriga tjej så valde vi bort traditionell julgran i år, det hade helt enkelt inte funkat), la fram julklapparna (efter att ha sorterat ut Johans födelsedagspresenter ur högen) och kom förstås inte i säng förrän sisådär tre timmar efter planen. 

Julträdet!

Men det fanns ju tid att sova på morgonen lite! 

Eller hur.. Så fort Johan kom hem från jobbet så vaknade jag ju förstås så vi åt frukost ihop och han fick sina födelsedagspresenter och lagom till Johan skulle somna vaknade Emma.. Jag lyckades klämma in dryga 15 minuters tupplur efter frukost innan ett illvrål hördes och en viss liten person visade sitt stora missnöje över att bli tvångskommenderad till sängen en stund innan förmiddagsfikat. Så vi tryckte istället i oss ett äkta julfika innan vi gick till kyrkan. Förra året var ju Emma och jag med i julspelet men nu gick vi till vår närmaste kyrka istället där de har ett dockspel på julafton. Mycket spännande för en liten tjej som omedelbart sprang fram för att undersöka närmare. Det blev lite flängande fram och tillbaka och två gånger fick jag slita undan Emma från ett, i mitt tycke ganska illa placerat, värmeljus. Men det var massa musik och Emma verkade stortrivas. Efteråt fick jag till och med ett tack för att vi varit där från en äldre kyrkobesökare, "det är så härligt med barn i kyrkan.."

Sedan hemåt för jullunch som också var något nedbantad, fast omedvetet lite mer än planerat då jag totalt glömde bort doppet så det åt vi på juldagen istället. Emma inhalerade snabbt som bara den ett antal potatisar och efter lunchen var det fullständig jullunchkoma fram till "Kalle Anka".

"Kalle Anka" tröttnade Emma på omedelbart och började leka istället medan jag och Johan såg klart. Julkalendern har gått bra att se men när det gäller tecknade saker så är det bara "Spöket Laban" som duger, absolut inget annat. Johan har testat en hel del av utbudet på Netflix men inget annat funkar. TV är helt enkelt inte så spännande än så länge.

Innan vi gick vidare till julklappar så fikade vi lite och då jag för andra året i rad hade högläsning ur vår valda julsaga så antar jag att det är tradition nu. En del läser Dickens, vi läser Gardell! "Mormor gråter" ska det vara förstås.

Julklappshögen.

Julklappshögen hade jag placerat på bordet i vardagsrummet så lilla klåfingret inte skulle komma ut, det funkar typ bara nästan men alla låg kvar i alla fall.. Den nedskalade julen till trots så låg det ett helt berg på bordet. Min mamma lämnade över lite klappar när hon var här vid första advent och Johans familj hade skickat lite så vi "skulle ha något att öppna på julafton". Så summa summarum: ett berg! Jag hjälpte Emma att öppna det första paketet och sedan lekte hon med den boken under tiden som vi öppnade resten av hennes julklappar för öppna paket var tydligen totalt ointressant. Årets tema var helt klart böcker. Emmas klappar dominerades av böcker och även Johans och mina avsevärt färre julklappar så var det också läsbara saker som var mest förekomna. Vilket var perfekt! Emma älskar böcker just nu och hon har "läst" intensivt i sina julklappsböcker mest hela tiden, helst en tre, fyra stycken samtidigt. Böcker är det bästa!

"Varför ligger mina klappar på bordet? Jag vill läsa nu!"

Mina julklappar.

Johan och jag fick lite gemensamma klappar med.

Efter julegröten så rundade vi av julafton med att se "Tomten är far till alla barnen", riktigt långt ifrån den sorts jul som vi firade i år.

Det var vår lilla jul det!

En ny skidorienteringssäsong står runt knuten!

Förra säsongen gjorde jag och Johan allt vi kunde för att få åka så många tävlingar som möjligt. Vi gjorde upp en plan där vi fördelade tävlingarna jämnt mellan oss (som vi sedan fick revidera åtskilliga gånger på grund av inställda och flyttade tävlingar). Vi försökte höra oss för med tävlingsledare och vi lusläste regelverk. Och vi nötte många kilometer på Ormberget på våra nyinköpta skateskidor. Allt för att lära oss mer och bättra på våra förutsättningar som skidorienterare.

Framgången blev varierad. Visserligen fick vi båda hem varsin mästerskapsplakett även om vi måste erkänna att Johans från Norrlandsmästerskapet blev vi inte riktigt klok på hur regelverket egentligen fungerar med plaketterna. Egentligen fattar vi inte överhuvudtaget och det verkar vi inte vara ensamma om. När vi diskuterat prisutdelningarna så upptäckte vi snart att det verkar överlag som om folk har dålig koll på vilka regler som gäller och det i allmänhet är ett enda stort godtycke. Många gånger så är det mer avgörande vem som delar ut medaljerna än hur du har presterat som avgör om du får åka hem med en medalj eller ej.

Våra försök att verkligen reda ut vad reglerna säger var lättare sagt än gjort, det är skralt med dokument på nätet om skidorientering. Något jag blev varse om flera gånger under säsongen.

Johan och jag är som sagt vad nybörjare inom skidorientering och av flera anledningar vill vi veta så mycket som möjligt vad vi ger oss in på. Det är först sedan vi blev med bil som vi på allvar började ägna oss åt friluftsaktiviteter efter olika långa uppehåll. Ironiskt nog är det mycket smidigare att vara fysisk när man har en bil som tar en till naturen. Jag har visserligen sett folk cykla med sina skidor upp till Ormberget men det är verkligen inte riktigt min grej. Så mycket skidkunskap har fått dammas av och skate hade ingen av oss kört tidigare.

Vissa kuperade terränger har därför medfört en hel del bekymmer för oss men vi är båda envisa och vill gärna testa så vi har försökt förbereda oss så gott vi kunnat för att testa framfarten på smala skoterspår i skogen. Den förra vintern bjöd dessutom på ett minst sagt varierat väder så under flera av tävlingarna var förutsättningarna långt ifrån de bästa.

Skidorientering är en smal sport med få utövare och ibland funderar jag på om det inte är så man föredrar det. Det är svårt att komma in som nybörjare. 

Inför en tävling mailade jag tävlingsledaren och frågade om ungefärliga banlängder. Något som verkligen aldrig står i inbjudan, inte ens på öppen-banorna. Jag fick till svar att de var enligt normen. Jag ägnade en hel kväll med att lusläsa alla dokument jag kunde hitta om skidorientering bara för att konstatera att till skillnad från vanlig orientering så verkar det inte finnas någon kilometernorm utan man pratar mer om förväntad segrartid. Det hjälper ju knappast mig som ligger så långt från eliten som man kan tänka sig.. Istället fick jag kollade igenom gamla resultatlistor (för där står det ju faktiskt hur långa banorna varit) för att bilda mig en uppfattning om vad jag kunde förvänta mig i skogen.

Inför en annan tävling så hörde jag mig för om möjligheterna att styra lottningen så både jag och Johan skulle hinna köra. Det svaret jag fick då var bland det mest nedvärderande jag upplevt på länge. En fin uppläxning om att det är brukligt för föräldrar att den ena kör tävlingsklass och den andra en öppen bana. På tävlingen planerades ett totalt startdjup på 30 minuter! Även elittränade föräldrar borde haft vissa problem att hinna på den tiden. Ett mer artigt nej, det är inte görbart hade varit både snällare och tja, i allmänhet trevligare.

Det finns dock ljusglimtar, när en tävling blev flyttad på grund av allt kaoset med inställda tävlingar och brist på uttagningstävlingar till de internationella mästerskapen så lät den snälla tävlingsledningen oss ändå få köra båda två - fastän det innebär att jag startade utanför det ordinarie startfältet. Men det blev stressigt för oss så efter det körde vi som sagt vad varannan tävling istället.

Vintern blev helt enkelt en rejäl utmaning, framför allt blev det mycket åkning på is. Det visade sig inte vara riktigt vare sig min eller Johans grej. Efter att ha dragit på mig universums största lårkaka-blåmärke efter en tävling (och mer eller mindre chockat babysimledarna några dagar senare) bestämde jag mig för att köra mer försiktigt. Jag får blåmärken lätt och med en liten familj som väntar på mig så är det viktigare för mig att komma i mål helskinnad än snabbt. Mellan fotskada och graviditet så hade jag ju dessutom inte tränat på min fulla förmåga på över ett och ett halvt år. Så vid flera tillfällen fattade jag det säkra beslutet och tog av mig skidorna och gick. Något som jag fick höra efteråt från Johan tydligen legat till grund för vissa förlöjligande kommentarer på målområdet. Men det är min ensak och ingen annan hur jag bedömer vad som är lämpligt för mig att fullfölja och vad som inte är det. Redan säsongen innan fick jag ta emot vissa gliringar för att jag inte åkte för fullt nedför en brant backe i skogen. Då var jag gravid och hade också i allra högsta grad egna skäl till att fatta beslut om vad som var lämpligt för mig och vad som inte var det.

Så varför då ge sig ut på banor som uppenbarligen ligger över min förmåga? Jag gillar att testa mina gränser, det har jag alltid gjort. Jag tar mig gärna an en ny utmaning. Att nöja mig med öppen bana är inte riktigt min grej (dessutom så vet man ju ytterst sällan vad de innebär eftersom det som sagt vad inte finns några riktiga dokument om vad man kan förvänta sig i vare sig svårighetsgrad eller banlängd på öppna banor) utan jag vill helst köra tävlingsklass.

Men Johan och jag lärde oss något viktigt under förra säsongen så den här vintern kommer vi inte kasta oss ut på varenda tävling inom rimligt köravstånd, vi kommer inte per automatik avstå andra aktiviteter för att åka skidorientering. Nu vet vi mer vad vi kan vänta oss och vi kommer ha det i åtanke innan vi beslutar vilka tävlingar vi kör. Vi tycker fortfarande att skidorientering är roligt men vi är lite mer återhållna nu.

Den största ironin i alltihopa är att jag hörde inför vår egna tävling i vintras att skidorienteringstävlingar kan man inte ens räkna med att gå runt på utan de är en förlustaffär som man ändå arrangerar bara för att bidra till tävlingsutbudspotten. Då kan man tycka att varje liten tävlingsavgift är eftertraktad men tydligen inte.

Nattorientering ÄR ofarligt!

Jag sa ju som bekant till Johan att jag slutade med nattorientering för att jag alltid skadade mig och när vi sen körde Grymnatta så bevisade jag med råge att så också var fallet. Men det ryckte som sagt vad i orienteringsbenen och jag ville så gärna springa mer innan säsongen tog slut. Så jag kastade mig rakt på BAIK-A-NÄTTERNA. Nu verkar jag ha kommit på ett sätt som förhindrar mig från att skada mig under tävlingarna men frågan om det är till det bättre?

Dagen före första deltävlingen skallade jag hyllan i kylskåpsdörren i ett försök att hindra Liten från att stoppa chiliflaskan i munnen. Resultatet blev ett litet sår och ett blåmärke - precis där pannlampan skulle sitta! Men jag skadade mig inte under tävlingen dock..

I måndags, alltså två dagar före den andra deltävlingen, så slant jag när jag skalade rotfrukter till soppan och lyckades göra rejäl skada på min vänstra långfingernagel som nu sitter löst över ett sår och är allmänt störande. Det gör inte så ont längre dock men det begränsar mig i aktiviteter. Men jag kom hem oskadd från kvällens tävling..

Så nu börjar jag bli lite fundersam, vad kommer hände under den vecka som är kvar till den sista deltävlingen?

Det är inte farligt att vara nöjd.

När det gäller idrottsprestationer så varnar man ofta just för det, att vara nöjd. Man påstår att det är bättre att hitta fel och brister och ständigt jaga nya mål. Personligen tror jag att man både kan jaga nya mål men ändå vara nöjd med det man presterat.

För tre år sedan så utmanade jag mig själv och bestämde mig för att göra en orienteringscomeback, någonting fattades för att göra träning kul och det jag saknade var just min idrott, det som alltid varit min idrott. Denna insikt kom till mig när jag sprungit klart min comebacktävling, en tävling som genomfördes i hällande regn, en tävling som var precis så där kall och jävlig som orientering kan vara. Men det räckte. När solen sedan sken i början av hösten så lurade jag ut Johan på personalorienteringen och han var också fast. Han som inte orienterat sedan skolorienteringen fattade ändå direkt charmen. Veckan efteråt jobbade jag men han åkte ändå själv och sprang. Så blev vi en orienterarfamilj.

Den hösten skedde också det stora avgörandet gällande min framtid, jag hittade mig en smärtläkare och äntligen kunde jag se en framtid som inte präglades av huvudvärk och pillerknaprande. Fast han lyfte dock ett varnande finger för träning, det kunde ha negativ inverkan på mitt smärtfria tillstånd. Jag har gjort mitt bästa för att jobba runt det. Man måste se möjligheter och lösningar i livet. Ibland har jag också betalat priset för att ha gjort något jag velat, värken har kommit och jag har fått offra en dag på vila. Det är en balansgång.

Min första tävlingssäsong i ny klubbdress blev dock en vända i skadornas tecken.. klippkort på röntgen och läkarbesöken travades på varandra.. Det var så det kändes i alla fall när jag inom loppet av två månader jobbade mig ihop till ett nytt frikort. Orientering är absolut precis så ofarligt som jag mindes det. Sjukgymnasten gav mig sedan nattsvarta besked, snack om att jag nog inte skulle springa orientering igen. Men orienterare har tävlingsdjävulen boende djupt inne i själen! Så jag försökte jobba med rehabövningar och lägga upp ett träningsschema som skulle fungera ändå och när förra säsongen började så stod jag redo att gå så många banor som möjligt. Jag ville inte tappa teknik, jag ville hålla igång. Så jag knatade på. Sista banan jag promenerade runt var tre veckor innan Emma föddas och tre veckor efter förlossningen började personalorienteringen och jag var på plats igen, nu med vår lilla tjej i bärselen.

Vinterträningen blev sedan absolut inte som jag tänkt mig! Överhuvudtaget! Mest på grund av Johans krämpor som gjorde att jag inte kunde lämna honom ensam med Emma. Men jag harvade på med skidor och skidorientering så gott det gick och åkte på köpet hem ett mycket oväntat DM-guld. När våren slutligen kom och snön gav upp så snörade jag på mig löparskorna igen och tog mina första löparsteg på nästan två år.

Början av säsongen präglades mycket av känslan att inte orka med och inte nå upp till de mål jag ville fram till. Men allteftersom säsongen fortlöpte, tävlingarna och träningarna blev fler och till slut började även målen att nås och då kom också insikten. Det mest sanna jag sagt på länge var när jag fick frågan efter medel-DM av en klubbkompis hur det hade gått och jag svarade: "-Orienteringen gick bra så när som på onödig bom på dubbelkontrollen men jag sprang precis så fort som jag kan förvänta mig med tanke på min träningsinsats."

Jag har bommat väldigt lite den här säsongen och det har bitvis räddat mig. Naturligtvis springer de flesta ifrån mig, framför allt som jag tävlat nästan hela säsongen i "fel" klass mot yngre, starkare förmågor. Men det ska de också göra, för de tränar mer, de satsar hårdare.

Den här säsongen fick jag också göra comeback i stafettsammanhang, tyvärr blev vi inte godkända men det var bortom min kontroll, jag gjorde ett bra lopp och det är allt jag kan styra över. Det enda jag saknar från den här säsongen är mer långdistans men det gavs inte tillfälle för det, inget mer med det.

Igår kom den sista bekräftelsen med, jag vågade mig på att springa sprinten på personalorienteringen otejpad och det kändes bra, foten kanske inte är helt bra men det är bra mycket starkare än när jag tog mig ut i våras och började springa. Det går åt rätt håll.

Nu planerar jag för vinterträningen och fokus är främst att förvalta och bevara min form, om tillfälle ges kommer jag försöka ta mig upp till nästa nivå men jag har trots allt en familj som behöver mig också. Jag vare sig vill eller kan ge mig av och träna precis som jag känner för det.

Nästa generation har också blivit litet av ett lokalfenomen när hon har tagit sig runt miniknat efter miniknat, visserligen har en stor del av sträckorna varit på axlar eller buren i famn så kraften funnits kvar till upploppet. Tio miniknat blev det för vår lilla tjej under hennes första orienteringssäsong.

Inte lätt att välja pris efter målgång.

Pssst!!! Egentligen är inte säsongen riktigt slut ens här uppe.. jag smygladdar och suktar efter BAIK-A-NÄTTERNA. Alltså nattorientering igen.. minns ni hur min nattorienteringscomeback slutade? Orientering är absolut ännu mera ofarligt när det är mörkt..

Ännu en mästerskapssäsong..

Nu ligger årets DM-säsong runt hörnet. Eller ska man vara petig så årets andra DM-säsong för jag gjorde ju redan en i vintras i skidorientering men nu är det den vanliga orienteringens tur.

Jag grubblade mycket efter vinterns mästerskapstävlingar och jag ägnade en hel del tid åt att söka i regelverk för att försöka reda ut det jag tyckte var otydligt. Som jag såg det så verkade godtycke spela oroväckande stor roll när plaketterna skulle delas ut. De enkla tydliga reglerna är visst inte så enkla när allt kommer kring.

För att klass ska ha DM-status krävs:

• Individuellt minst två startande.
• Stafett minst två startande kompletta lag.
• I klasserna DH16 och yngre erhålls guld, silver och brons oavsett antal deltagare.
• I klasserna DH18-DH21 delas bara guldmedalj ut om det är mindre än fem startande.
• I klasserna DH18-DH21 delas alla valörer ut om det är fem eller fler startande.
• I DH35 och äldre delas bara guldmedalj ut.

Man kan ju då undra vad är det som blir otydligt när ansvarig prisutdelare ska fördela DM-plaketter? Till att börja med så fastnar man på första punkten. Den tycker också jag borde förtydligas men jag har inte hittat några nyare dokument med en bättre formulering. Men så här är det faktiskt, att numera (så vitt jag minns var det inte tillåtet när jag var liten men jag kan förstås ha fel) så får man springa tävlingsklass på DM även om man inte kan tävla om DM-plaketterna. Alltså att man inte tillhör distriktet. Så när man räknar på om en tävlingsklass har DM-status så måste man därmed kika på hur det ser ut med löpare från det egna distriktet. Det är lite si och så med det har jag märkt. 

I ungdomsklasserna blir det alltid extra rörigt då alla ungdomarna här uppe får pris och de ofta försöker samköra den prisutdelningen med DM-plaketterna och det alltid är någon som inte riktigt klarar av att hålla reda på vilka ungdomar som bara ska ha vanligt pris och vilka som ska stå på pallen. Sedan kolliderar också den första punkten med den tredje som säger att barnen ska ha plaketter oavsett hur många de är som deltar så hur ska det tolkas egentligen? Ska ett barn som springer själv i sin klass få guldet eller ej? Där har jag sett det gå åt båda hållen när plaketter ska delas ut.

Problematik har även uppstått i DH18-DH21 huruvida man ska dela ut en eller alla plaketter, för det beror ju också på hur många som startar och även där slarvas det med att försäkra sig om de tävlande tillhör distriktet eller ej.

Vinterns skidorienteringsprisutdelningar kändes emellanåt som en absurd fars, jag har fortfarande inte riktigt tagit till mig att jag blev distriktsmästaren som inte fick närvara på sin egen prisutdelning. Och varför? För där hade man gjort det onödigt krångligt för sig. Tidigare delades DM-plaketterna i skidO ut per 10-årsklass för de som tävlar i DH35 och äldre och det är just den klassindelningen som gäller i SkiGo cup som körs här uppe. Så på DM  hade man den klassindelningen men delade sedan klasserna på prisutdelningen när det skulle delas ut plaketter. Det här ledde till smått absurda situationer då dels de tävlande inte visste om de deltog i en klass med DM-status eller ej och många gånger visste inte prisutdelarna vilka som skulle ha plaketterna för de visste ju inte hur gamla de tävlande var!

Det var så det kom sig att prisutdelningen hölls innan jag gått i mål. För de trodde redan min klass var avgjord. Detta efter att de åtminstone på den tävlingen bestämde sig för att dela ut plaketterna strikt på åldersbasis, alla som tillhörde den övre halvan ansågs tävla i den klassen. Lika självklart var det inte på andra tävlingar för då hade frågan faktiskt ställts till en tävlande vilken klass den kört och gör man så kan man lika gärna bara ge guld till de två bästa i klasserna och säga att den ena tävlade i den yngre och den andra i den äldre. Nu protesterade turligt nog folk mot det och det blev strikt åldersbasis.

Det här hade förstås enkelt kunnat avhjälpas genom att ha varje åldersklass men kört samma bana inom 10-årsintervallerna och sedan slagit ihop resultatlistorna innan man räknade poäng till SkiGo cup. Då hade DM blivit betydligt tydligare och prisutdelningarna mindre förvirrande.

Norrlandsmästerskapen blev jag inte klok på alls, lördagens prisutdelning missade jag förstås (kvar i skogen som alltid..) men på söndagen var jag där och fattade ingenting. Nu delades det ut guld, silver och brons i alla klasser oavsett hur många som startat. Vilket i praktiken innebar att det enda man behövde göra i flera klasser för att få en plakett var att fullfölja. Men jag har inte kunnat hitta några regelverk så jag vet inte. Det enda jag hittade var ett dokument som beskrev 2014-årsmästerskap som sa att det endast var guld i DH35 och uppåt.

Som sagt, det är rörigt åtminstone för mig som inte läst alla dokument och de jag hittar på nätet gör det inte lättare. Sedan kan man undra varför jag ens bryr mig om plaketterna, det är väl inte det orientering handlar om? Nej så klart inte men jag tycker inte om att det är så pass rörigt så det enda som verkar avgöra om du går hem med en plakett eller ej är hur prisutdelarna tolkat reglerna.

Själv kommer jag knappast fylla på prisskåpet något den här mästerskapssäsongen. En misstanke jag hade blev till att börja med bekräftad varför min klass är så otroligt underrepresenterad på tävlingarna i Norrbotten. Totalt finns det bara 15 löpare i samtliga norrbottensklubbar som tillhör min klass. Av dessa 15 så har endast tre stycken haft minst en start i tävlingsklass i år. Inte konstigt att vi ofta går ner och springer seniorklass istället. Det är ibland enda sättet att få utmanas. Jag är inte ute efter priser (det är förstås kul att vinna dock, det tänker jag inte hymla om) men jag gillar att utmanas och jag älskar att kunna jämföra mig med andra. Det är helt enkelt roligare att springa då. Jag visste att många gick upp till nästa klass i år men jag trodde (eller hoppades i alla fall) att vi åtminstone skulle vara några fler kvar. Nu vet jag att så inte är fallet. Det finns bara två personer jag kan räkna med att anmäla sig till min klass, gör de inte det så är det bara att välja seniorklassen istället.

Surt också att min favoritdistans mest troligt faller bort helt i år för min del.. Men är man arrangörsklubb så är man, inget att göra åt.

Orientering så det står härliga till!

Nästan två år efter alla andra så kan jag slutligen också säga att jag sprungit på alla kartorna för O-ringen i Boden. Och det har varit bra lopp med! Känns ju då inte alls bittert att jag inte kunde fullfölja för två år sedan men sånt som händer, inget att gräva ner sig i.

Så efter en fruktansvärd dålig träningsorientering i tisdags nere i snårig småländsk skog så lastade vi in hela familjen i bilen och åkte till Storklinten för Vittjärvs 2-dagars! Uppladdningen hade inneburit vissa uppoffringar här hemma. När jag och Emma kom hem i onsdags så var det till en förkyld Johan och han blev ännu sjukare under torsdagen så jag fattade raskt beslut om att isolera Johan till en karantän i hobbyrummet så jag och hemma inte skulle bli smittade. Enormt med sömn och uppassning från sin fru var precis vad Johan behövde så han följde med ut på orienteringen igår. Dock under falsk förhoppning om att regnet skulle upphöra lagom till min starttid men tydligen hade inte regnet studerat väderprognosen så istället började det regna ännu värre då..

I alla fall så hann vi båda hjälpa Emma genom miniknatet innan jag klättrade 30 meter ner och sedan 135 meter upp för att komma till starten. Samtidigt som det hällregnade.. Så lagom till start hade alltså mina vadmuskler fått rejält med uppvärmning och jag var genomblöt. Men jag har gjort flera av mina bästa lopp i fruktansvärt väder så bara att köra på!

Det blev inte ett perfekt lopp, jag gjorde några krokar vid tre kontroller men överlag gick det ändå bra. Det var svår orientering i tuff terräng samtidigt som det regnade. Jag stortrivdes! Och jag förstod tidigt att många hade problem, dels för att en av mina klubbkamrater sprang om mig två gånger.. Vanligtvis blir man bara passerad en gång så blir man omsprungen på nytt så har det ju bommats. Och att möta någon som startat före mig när jag är på väg ut från en kontroll hör inte till vanligheterna. Fler än min klass hade min bana med och jag hade mycket nöje vid datorn igår kväll när jag jämförde sträcktider åt höger och vänster. Jag vann en delsträcka i min klass och jag slog massor med folk på olika delsträckor! Faktum är att hade vi alla som sprang den här banan sprungit i samma klass så hade jag inte kommit sist..

Idag var det då dags att följa upp med långdistansen. Här var det många utmaningar samtidigt. Jag har inte sprungit en långdistans på över två år, inte sedan jag skadade mig. Förra våren så gick jag öppna banor när det var långdistans och när Johan sprang lång-DM så drog jag runt på barnvagnen med vår 20 dagar lilla solstråle i. Så skulle jag orka? Träningen har inte riktigt blivit som jag tänkt mig under vintern eller våren. Dels har Johans krämpor ställt till det men jag har inte heller alltid varit så bra på att prioritera mig själv. För att göra saken jobbigare för mig så har jag inte sprungit min tävlingsklass i år heller. Jag vill bli utmanad och har därför sökt mig motstånd genom att springa seniorklass. I medeldistans är det ingen större skillnad men på långdistans pratar vi dryga kilometern längre bana. Men det finns bara ett sätt att veta vad man orkar. Testa! Dessutom har det inte blivit tävlingar två dagar i rad sedan innan Liten föddes för nuförtiden så turas vi ju om att springa om vi inte mot förmodan har fått tag i en barnvakt.

Nu hade solen spruckit fram och vis av erfarenhet så vet jag att vätskekontroller på långdistans tenderar att vara utplacerade utifrån hur de bästas löptid är så jag tog med mig vätskebältet och kunde därmed ta mig en egen liten vätskepaus på väg in till fjärde kontrollen. Jag sprang taktiskt idag, tog inte ut mig i onödan när det gick uppför så jag skulle orka hela vägen i mål. Försökte också springa på lite mellan kontrollerna för att sedan satsa på finorientering in mot kontrollpunkterna. Förutom att jag kom lite snett till trean så höll min plan väl. Jag orienterade bra och säkert, jag är nöjd med mina vägval. Men det var förstås långdistans, inte lika tekniskt utmanande som medeldistans och det var mer öppen terräng så här gynnades de löpstarka - och det är ju inte jag! Fast jag sprang på en bättre tid än jag vågade hoppas på och jag slog folk på delsträckor även denna etappen!

På det hela taget är jag mycket nöjd med helgens orientering. Det måste förstås erkännas att knäna värker lite av all bergsbestigning. Foten är kanske lite öm. Ljumsken kunde kännas bättre. Att tappa kökshandduken på golvet när jag diskade var rätt så dumt för det gjorde ont i rumpan att böja sig ned och plocka upp den. Det enormt tjusiga blåmärket med ett rivsår mitt i kanske inte fullt så mycket matchar min bikini när det är dags för stranden. Men jag är så där härligt trött som man ska vara efter en bra orienteringshelg! Det här är livet!

Även Johan fick kämpa lite idag, han gick runt dagens väldigt kuperade miniknat med Emma och när det blir för jobbigt att ta sig fram när man bara är 11 månader? Ja då rider man på pappas axlar förstås! Jag hann ta några fina spurtbilder av vår lilla tjej innan jag skyndade iväg till starten.

Jag tror det kan bli bra det här, lite mer konditionsträning och jag kan få en fin höstsäsong. En tävling kvar innan sommaruppehållet sedan blir det träning för min del när alla andra åker på flerdagarstävlingar i söder. Men jag är helt klart på väg tillbaka!

Hur hållar man egentligen igång träningen på resande fot?

Det är inte direkt det lättaste, mycket restid och man vill passa på att gärna annat som man inte kan göra hemma. Men det finns ju förstås även träningssaker man inte kan göra hemma som det ges tillfälle för. Så efter riktiga barmarkspremiären under lördagens 10-mila så har jag nu följt upp med bana A på Minialliansen. Så att vi missade veckans träning hemma i Luleå igår gör ju inte lika mycket då det istället blev en regnig och blöt tur på en nyritad karta här nere.

Fast jag måste ändå säga att jag tycker att det fuskats lite med rekognoseringen på sina ställen. Jag fick inte riktigt ihop det med stigarna på alla ställen. Men det var kul att träffa orienterare från annat håll, fast en del har jag förstås redan träffat. En av tanterna blev fundersam när hon såg mig för visst kände hon väl igen mig men vilken konstig klubb jag sprang för. Jag förklarade min koppling till VOK och upplyste om att jag sprang Tjust 2-dagars för två år sedan och raskt trillade polletten ner. Inom orienteringens värld är man sällan främlingar på riktigt..

Mera skidorientering!

Alltså, jag visste ju att jag inte skulle ta några mer DM-plaketter, det finns bara så många tävlingar i rad som motståndet stämplar ut sig.. Men jag ser ändå gårdagens sprint (?) som en stor framgång. Intressant lång bana dock för att kallas för sprint, årets första medeldistans var kortare och ser man på segrartiderna så var det nog inte direkt sprintbanlängder..

Själv kom jag förstås sist! Men inte toksist.. sträcktiderna vittnar om att jag börjar ta in på mer erfarna åkare och så farligt långt efter näst sista åkare var jag inte. Dessutom gjorde jag fina personliga framsteg, för första gången klarade jag av att komma i hög fart från ett elljusspår och fortsätta rakt in på ett smalt spår i skogen utan att vare sig ramla eller kollidera med ett träd.

Jag ser ju hur de andra är bättre än jag och det gäller främst skidhanteringen. Jag är inte tillräckligt säker på de smala spåren bland träden. Men orienteringsmässigt och vägvalsmässigt har jag gjort stora framsteg. Tycker nog att på gårdagens bana var alla vägval utom ett riktigt bra. Sedan var det förstås lite klurigt att identifiera spåren på sina ställen då det varit mycket skoteråkare i farten och vädret som alltid försvårat bevarandet av spårsystemet. Jag är inte riktigt säker på exakt vad jag gjorde till tionde kontrollen men helt plötsligt befann jag mig rakt på den.

Mer skidåkning i benen så kan det här nog bli riktigt bra till nästa säsong!

Var avsevärt mjukare att ramla igår med.. fast nu stod jag visserligen på benen nästan hela banan så det var inte något problem i sig.

Missade dock prisutdelningen, lät som det hade varit lite rörigt med DM-plaketterna igen.. Dubbelkollade regelverket på kvällen, jag tycker de är glasklara sånär som på att man missat att förtydliga att det självklart bara är distriktets deltagare som ska räknas när man kollar om en klass har DM-status eller ej samt hur många plaketter som ska delas ut. Kanske borde man även tydliggöra reglerna för ungdomsklasserna med för som det nu är formulerat så motsäger sig kraven på två punkter. Det är synd att det ofta blir så rörigt när DM-plaketter ska delas ut för det minskar betydelsen av utmärkelsen. Framför allt i junior- och seniorklasserna så verkar det vara mycket godtycke som avgör huruvida silver och brons delas ut då alla tolkar reglerna olika (fast de ändå är så pass tydliga..).

Så klart vi tävlar i första hand för att det är roligt men när priser ska delas ut så måste ju samma regler tillämpas oavsett vem som är arrangör för just den tävlingen!

Som om orientering inte var ofarligt nog..

..så prövade jag för två år sedan skidorientering och det är hur kul som helst! Orienteringsmomentet i sig är inte den verkliga utmaningen men vägvalen kan bli riktigt avgörande och det är inte alltid helt enkelt att manövrera sig själv på skidor på smala skoterspår.

Min skidförmåga är inte riktigt vad den varit och som skidorienterare så kör man egentligen en variant av skate. Så när mamma erbjöd sig att ge oss skate-skidor i julklapp så tackar man och tar emot, det är något lättare att ta sig runt nu än på sina gamla klassiska skidor.

Men att ta sig fram både uppåt och neråt där det kan vara smalt och svänga snabbt är inte det lättaste och när temperaturen hoppar upp och ner och det fryser på och vissa områden förvandlas till rena isgator så är det nästan så man undrar vad i hela friden man håller på med?

Bit för bit så försöker jag träna upp mina förmågor för att bli bättre, man är aldrig för gammal för att pröva något nytt! Närmast borde jag jobba mer på hur man gör säkra stopp på glansis. För den där lilla vägen var verkligen glashal.. och helt plötsligt började den gå utför.. och det gick bara fortare.. och där susade jag förbi skoterspåret jag skulle in på. Så jag försökte bromsa upp mig genom att köra in mot kanten och den gigantiskt upplogade snövallen. Den bestod också av kompakt is. Jag fick visserligen stopp på mig själv men det blev mer av en krasch än en säker inbromsning.. Alltså inte den bästa stoppmetoden.

Så mycket som jag ramlat i vinter har jag nog inte gjort sedan jag lärde mig åka skidor för en väldig herrans massa år sedan. Nåväl, bara upp och hoppa igen och ta nya tag! Nästa helg är det tävling igen!

En berättelse om ett väldigt oväntat DM-guld!

Som bekant så har vi här upp i det norra kustlandet fått ganska så rejält med snö på sistone vilket ställt till det litegrann för arrangörer av vintersporter. För det finns faktiskt något som heter för mycket snö. Men i början på förra veckan kom det glädjande beskedet att Piteå IF tänkte genomföra sina dubbeltävlingar i skidorientering som planerat. Men Moder Natur bestämde sig för att busa en sista gång så i fredags drog det in rejäla vindar och temperatur kring nollan.

Konsekvenserna blev att ett spårsystem som mycket skräp blåst ner i men också att många spår var smalare än planerat och framför allt mjukare än planerat. Detta varierat med isiga och hårda spår på sina ställen - framför allt de elljusspår som fanns i området. Allra charmigast var förstås en kombination av de två, stenhårda skoterspår precis under skidorna och mjuk snö bredvid så stavarna sjönk ner till knäna på en..

Johan och jag är ju ännu glada nybörjare på skidorientering, gårdagens tävling var min femte totalt och andra i tävlingsklass. Det kan vara lite klurigt att ägna sig åt skidorientering just för att vädret gärna ställer till det emellanåt och tävlingar blir inställda. Med Emma i släptåg så innebär det förstås också lite extra planerande men Johan och jag har gjort en fin plan över tävlingarna där vi delat upp dubbeltävlingarna mellan oss (en plan som vi redan gjort om en gång efter de senaste inställda tävlingar).

Så jag skulle åka medel-DM på förmiddagen och Johan sprinten på eftermiddagen. Johan skämtade i lördags kväll om att jag hade chans på DM om de andra stämplade fel.. men eller hur liksom.

Men vi var redo i alla fall! Nya snötrugor fanns på plats på stavarna. Redan på väg till första kontrollen stod det dock klart att man skulle behövt snöskor till trugor för stavarna försvann långt ner i snön direkt.

Att det skulle bli en utmaning att tävla visade sig redan på väg till start för jag halkade omkull två gånger. Att det låg en ishinna över landskapet var inte direkt en underdrift och solen sken härligt över de få minusgraderna - som gjort för mer halka.

Till andra kontrollen förvirrade jag mig lite för jag passerade de spåren som de pratat om innan tävlingen där det var igensnöat eller brant så där blev mitt enda riktigt dåliga vägval och jag höll på att bli tokig när jag försökte ta mig fram uppför i djup snö.

Ibland känns det som om alla kartor i Norrbotten är döpta efter ett berg och det säger något om kuperingen.. det här var utan tvekan de mesta höjdmetrarna jag tagit hitintills under skidorientering - och det längsta jag kört.

Men efter det dåliga vägvalet till tvåan så var det bara att fortsätta och kontroll för kontroll tog jag mig framåt. Att det skulle ta lång tid att klara banan förstod jag tidigt så jag vägrade att kolla på klockan för jag ville verkligen bara inte veta. På väg mot sexan var sista gången jag såg andra tävlande. Inga problem för mig dock, jag lider inte av att köra solo-lopp.

Längst bort vid kartvändningen övervägde jag att kolla på klockan men struntade i det, det var nog bäst att inte veta. Efter elvan så återstod den verkliga utmaningen - kontrollerna uppe på berget. När jag stod där vid trettonde kontrollen och insåg exakt hur drygt det var att ta mig till fjortonde kontrollen så övervägde jag för en kort stund att bara strunta i den och bege mig tillbaka men näää! Har jag tagit mig så här långt, kämpat så här hårt, hållit på så här länge (fortfarande ingen aning om hur länge för nu vågade jag verkligen inte kolla på klockan..) då ska jag banne mig ta alla kontrollerna med!

Fick revidera mina vägval lite på slutet för att få det så smidigt som möjligt men även på bredspåren gick det tungt. Det var länge sedan jag var så slut i kroppen. Och än var det inte slut på utmaningarna heller. Sista kontrollen var ju placerad i botten av nedförsbacke så det gällde att bromsa i tid om man inte bara skulle fara förbi in på upploppet.

Jag var i mål! Och fick det besked jag räknat med - att jag var godkänd! Alla stämplingar korrekta.

Så jag tog mig runt skolan, packade ihop mina skidor och så slutligen in till tävlingsarenan i skolans lekhall - helt omedveten om att fler än Johan och Emma med spänning väntade på min ankomst.

Skidorienteringarna här uppe har nämligen i de vuxna klasserna 10-årsintervaller för det är så den cup som finns avgörs. Men DM ska delas ut i de vanliga 5-årsintervallerna. Så min tävlingsklass ska alltså delas i två och alla de där som åker skidor bättre än mig? Jo de råkar också vara 40+. Eller nästan i alla fall, vi var två stycken som tillhör just D35 och därmed det minimiantalet som måste starta för att man ska få dela ut DM-plaketter.

Men vad var det Johan hade sagt kvällen innan? Tänk om de stämplar fel.. En saknad stämpel hos konkurrenten gjorde att bara jag fullföljde banan så skulle jag få ett DM-guld.

Men hela det scenariot var ju så osannolikt så det hade inte jag i åtanke och tydligen hade det varit vissa missförstånd under prisutdelningen då den redan genomförts under tiden som jag var kvar i skogen men Johan hade upplyst dem om att jag faktiskt ännu inte kommit i mål.

Så knappt hade jag kommit innanför dörren innan jag mötte min första klubbkamrat som frågade om jag klarat banan och avslutade med att säga något om DM. Jag fattade ingenting, jag var utmattad. Men sedan kom nästa person och sa samma sak. Och jag blev mer eller mindre framföst till prisutdelarna och helt plötsligt hade jag en plakett i handen.

Envishet lönar sig! Jag har aldrig fått ett DM-guld tidigare för det har alltid varit totalt omöjligt, jag är uppvuxen i Stockholm med mördande konkurrens och sedan min orienteringscomeback för några år sedan så har jag inte riktigt hittat formen igen, skadat mig på nytt och sedan dessutom varit gravid. 

Nu var det förstås inte min överlägsna fysiska form och orienteringsförmåga som gav mig ett DM-guld i skidorientering utan snarare min inre tjurskalle som vägrar ge upp! Men det är den jag är och framför allt den jag var. FS - före skadorna. Som ungdom och ung junior tvekade jag aldrig att kasta mig över nya utmaningar, ingenting var för långt eller för svårt. Men sedan kom skadorna och jag lyckades aldrig riktigt ta mig tillbaka igen. Nu, många år senare är jag mer lik den jag var som ung. Studentåren med festerna har blivit en slags parentes, det är inte den jag är egentligen.

Det är så här det ska vara, att ägna helgen åt utomhusaktiviteter och känna sig smått ledbruten när det blivit måndag (fast jag mår ändå oförskämt bra, visst ömmar kroppen lite men inte så farligt som jag trodde, kanske kan bli en skidtur i eftermiddag trots allt..).

Så igår kväll makade jag plats i mitt prisskåp (egentligen bara en hylla i ett skåp) och la min plakett på plats. Och tänkte på morfar. Visst var det kul att ringa mamma och pappa och berätta om DM-guldet men den som verkligen skulle ha glatt sig med mig hade varit morfar.

Hur man tävlar mot löpare i andra klasser!

Orienterare älskar att tävla. Det är på något vis inbyggt i oss. Naturligtvis säger vi alltid när någon frågar att vi orienterar för att det är roligt men med det menar vi också att vi är helt tokiga i tävlingsmomentet. Modern teknik har gjort det ännu enklare för oss att jämföra våra resultat med varandra och därmed kan man ta tävlandet till nya nivåer.

Förutom att tävla mot de i sin egen klass så måste man förstås jämföra sig inom till exempel familjen, en kompisgrupp eller liknande. Här kan det förstås uppstå vissa problem, för hur tävlar man mot någon som inte sprungit samma bana som en själv? Så på skoj efter 25-manna medeldistansen tog jag fram några tävlingskategorier som möjliggör att man mäter sig med löpare som sprungit en annan bana. Detta för att bevisa på ytterligare några plan exakt hur mycket stryk Johan och mamma fick.

1. Kilometertid. Naturligtvis inte den faktiska kilometertiden som ens GPS-klocka visar utan den kilometertid man fått jämfört med ens banlängd. Jag vann den här kategorin i min familj (måste tilläggas att jag gick..).
2. Spurten. I de allra flesta fall så har de tävlande samma sista kontroll och därmed kan man direkt jämföra vilken tid som löparen tagit på sig på upploppet. Jag kom tvåa i den här kategorin (måste tilläggas att jag gick..).
3. Placering i resultatlistan. Här måste man förstås göra en beräkning där hänsyn tas till hur många löpare som startat i klassen jämfört med den placering som den tävlande tagit. Jag vann den här kategorin (måste tilläggas att jag gick..).
4. Bommade kontroller. Tack vare winsplit så kan man ju enkelt se hur många kontroller man fått bomtid på. Återigen måste en beräkning göras där man gör en jämförelse gällande antal bommade kontroller och ens totala antal kontroller. Jag vann den här kategorin (kan erkännas att jag här faktiskt hade fördel av att ha gått..).
5. Bomtid. Med winsplit pro kan man också se sin bomtid vilket alltså kan innebära en förfining av punkt 4. Vi brydde oss inte om att ta hänsyn till den kategorin då jag redan överlägset stod som familjesegrare och det inte behövdes några fler kategorier för att avgöra placering två och tre.

Men det var kul att räkna lite på resultaten och så, jag har ju inte kunnat tävla fullt ut i år. Samtidigt så blir man lite fundersam, vilka resultat skulle jag kunna prestera om jag kunnat springa? Nu är det uppläggning av vinterträning som gäller för med lite tur så är jag återigen springandes till våren! För även om man orienterar för att det är roligt.. det är så himla mycket roligare när man kan springa på och nog är det allra roligast att få vinna med!

Vart tar tiden vägen?

För sex år sedan skapade jag den här bloggen. Det var ett infall jag fick under tiden som jag städade och förberedde lägenheten för Johans ankomst. Det var nämligen min sista kväll som ensamboende och nästa dag skulle Johan flytta in på riktigt (även om det skulle dröja ett bra tag innan det sista av hans saker tog sig hela vägen till Luleå).

Mycket har hänt under de här åren. Jag hade haft 10 år på mig att leva i eget hushåll och göra allt precis som jag ville och hade speciella system för hur precis allting ska genomföras och ett enormt kontrollbehov. Idag har jag totalt släppt taget om flera "livsviktiga" områden och litar på att Johan kan klara det alldeles utmärkt utan att jag lägger mig i. Faktum är att han numera har bättre koll än jag på en del saker så jag måste vända mig till honom för att dubbelkolla vad som gäller..

Johan å sin sida har funnit att mina ordningssystem faktiskt gör hans tillvaro lättare, att det inte skadar med den extra strukturen - även om han ibland faller tillbaka i gamla kaotiska ovanor..

För sex år sedan var vi två studentmusiker som efter flera år av festivalvänskap hittat fram till något nytt. Sedan dess har vi prövat oss fram bland lite annat men skulle väl idag i första hand definiera oss som en orienterarfamilj och inte bara som musiker. Även om vi båda två fortfarande spelar.

Familj ja.. efter sex år som en liten familj på två så blev vi ju till slut faktiskt tre. Något vi aldrig hade räknat med. Men som jag sa idag till min smärtläkare, det var han som gjorde det här möjligt, han har för alltid förändrat våra liv fullständigt.

Så imorgon firar vi vår tredje bröllopsdag och denna gång som en snäppet större familj. Vem hade kunnat ana det för sex år sedan?