Jo men liksom så att.. det är ju egentligen förstås synd om Johan. För i lördagskväll blev han attackerad av den nyfallna snön som fick marken att hoppa upp och attackera hans handled. Till skillnad från hans begåvade fru som förra året hade klippkort på röntgen utan att något visade sig vara av så hade ju han faktiskt brutit armen.
Men som en av mammorna på babysången ju faktiskt krasst konstaterade, när man har en 3,5 månadersbaby hemma så drabbar onekligen en sådan otur/klantighet/total idioti i allra högsta grad partnern med.
Så Johan klagar väldigt lite. Jag suckar desto mer. För så länge armen ännu är svullen kan han verkligen inte göra något alls som kräver två händer, alltså saker såsom lyfta vår baby för att tillgodose vilket som helst av hennes behov, laga mat, diska, tvätta, köra bil, handla etcetera. Det här för också med sig att jag just nu är låst i hemmet för i och med att Johan inte kan ta hand om Emma så kan jag inte lämna de ensamma..
Tack vare en vänlig gest från samma babysångsmamma så kunde jag ändå komma ut och få både premiärträningen och premiärskidåkningen avklarad igår då hon och hennes karl var barnvakt åt Johan och Emma under tiden. Men det blir helt klart några veckor av pusslande framför oss för att få vardagen att gå ihop. Snart ska det ju dessutom julstädas och julbakas med..
Vår ugn har som pricken över i lagt av med. Men den här gången kommer inte Lulebo i vanlig ordning försöka laga något som borde bytts ut för länge sedan utan vi ska få en ny spis - om sisådär en två veckor eller så..
Jag är inte alls bitter.. inte det allra minsta. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar