Årskrönika?

Jag skrev faktiskt sådana några år. Den sista är skriven 2016 när vi såg fram emot ett magiskt 2017. 2017 var året bloggen nog dog första gången. Jag skrev två inlägg på hela året. I januari. Ingenting när Alices föddes, ingenting om flytten, ingenting om vårt nya liv i söder och ingenting om vår första jul som en familj på fyra. 2017 var visserligen magiskt så till vida att vi fick Alice men det var överlag också då vårt liv blev jobbigt och motgångarna började staplas på varandra och sedan dess har det aldrig slutat. Vi har  befunnit oss i konstant strid sedan dess. Motståndaren har bytts ut men vi är alltid i strid.

Så skriva en årskrönika och sammanfatta 2022? Nej, tack. Blicka framåt mot 2023 med nya drömmar och mål? Nej, fy fan! Det har jag också gjort. Blickat framåt, sagt att nästa år vänder det. Men det är slut med det nu. Jag vågar inte tro på att livet vänder längre. För de senaste vändningarna har alla varit till det sämre. Vi tror hela tiden att vi befinner oss på någon slags botten men det dyker alltid upp nya nivåer.

Vad jag vill få ut av vårt liv nästa år är att äntligen, efter många långa år få tillbaka makten och kontrollen över det. Jag vill bestämma över vårt liv. Inte som idag när andra bestämmer. När andra sitter på makten. Jag googlar och kollar runt. Upptäckter alltmer att ungefär vilken kommun som helst i Sverige erbjuder ett bättre utbud för barnfamiljer än Vimmerby. Vi har kollat på andra ställen att bo i två års tid nu, både seriöst och halvseriöst. Vi har till exempel upptäckt att små, små kommuner i Norrlands inland har fullt utvecklade kulturskolor och flertalet orkestrar. Kommuner vi trott endast bryr sig om jakt, fiske och skoteråkning är rena kulturella meckan jämfört med Vimmerby. Men kommunernas utbud är förstås bara en del av drömmen. Vad vi framför allt behöver är ett hem som vi kan styra över. Ett hem vi kan trivas i. Ett hem med NOLL renoveringsbehov. Vi är utmattade av att leva år ut och år in i limbo, att kasta bort barnens uppväxt på att ha det så här.

Här skrivs inga årskrönikor och här ges inga nyårslöften. Snarare finns det en liten, ynklig desperat önskan om att det väntar en bättre framtid för oss där ute någonstans. Att det någonstans finns en plats där drömmar kan frodas och inte bara dör. Kanske.

Kan inte någon bara ordna den här julklappen till mig?

I 2,5 år har jag försökt få bort bilderna som hantverkarna publicerade på sina sociala medier utan vårt samtycke. Det räckte inte ens när det uppstod en öppen diskussion på Instagram under vilken vår "köksexpert" erkände att ett avtal hade brutits för att inlägget skulle tas bort. Länge låg kommentarerna där som ett öppet erkännande att han faktiskt agerat fel. Istället blev jag trakasserad över messenger där han försökte pressa mig att dra tillbaka en dålig recension. Sedan dess finns recensionsfunktionen inte kvar på hans sida, han tog bort det helt. Slutligen blockerade han mig på alla sociala medier och därmed försvann kommentarerna. Men bilderna då? Jodå, bilderna från VÅRT PRIVATA HEM som vi INTE HAR SAMTYCKT TILL och upprepade gånger BETT ATT FÅ BORTTAGNA. Ja, de ligger alltjämt kvar. Han kanske tror att jag inte kan se det längre i och med att jag är blockad. Snälla någon, jag är betydligt mer kunnig kring IT-teknik och sociala medier för att kunna kringgå det. Så jag vet att bilderna alltjämt ligger där. Mot vår vilja.

INGEN ANNAN ÄN JAG har heller försökt få bort dem. Det har varit min ensamma strid. Johans släktingar som alla ställde sig på hantverkarnas sida i detta har totalt struntat i detta. De som skulle föreställas vara på min sida i renoveringen? Nej, inte en enda förutom jag har slagits för att få bort bilderna fast flera håller med om att de inte borde ligga kvar. Detta har bidragit till den bild hantverkarna har haft av hela situationen. Att det är JAG som är en galen och rabiat kärring, att det är på grund av MIG som renoveringen gick åt helvete för JAG har ställt orimliga krav. Att vi tog in en extern besiktningsman som bekräftade alla grova fel vi upptäckt och dessutom hittade ännu fler har helt ignorerats. Det är istället JAG som blivit ensam skurk i detta. Den hatade, den utstötte. Detta bekräftas också av den absurda arrogans som pågår i att FORTSÄTTA insistera på att bilder ska ligga kvar på sociala medier över ett projekt som kunden är så grymt missnöjd med.

Det var vad vi fick för att följa en rekommendation. För att lita på någon vi trodde brydde sig om oss.

2,5 år sedan jag upptäckte dem och försökte få bort dem och alltjämt ligger de kvar. Ingen har hjälpt mig att ligga på för att de ska tas bort. Istället har folk drivit på alla andra möjliga saker. Jag har tvingats släppa in klåpare i mitt hem om och om igen för att åtgärda fel i ett kök som är bortom räddning. Jag har ignorerats om och om igen. Min åsikt och mina krav har bara körts över. Det här är fjärde julen utan ett riktigt kök, Alice sjätte jul i livet så hon minns inte ens hur det var att sitta till bords i ett kök och äta julmat. Kan ingen bara ge mig julklappen att få bort de förbannade bilderna någon gång?!?!??!?