Vi gjorde ett försök redan i våras, vi åkte till Borlänge över en helg och kollade på hus men inget av de hus vi tittade på var rätt för oss. Klockan tickade dessutom emot oss. Kommunerna har rätt att dröja fyra månader med att erbjuda förskoleplats, det funkar väl om man bor på orten och ska avsluta en föräldraledighet och vet när man behöver en förskoleplats. Men för familjer som behöver flytta är detta rena mardrömmen. För när man söker jobb vill de allt som oftast ha ny personal på plats långt tidigare än om fyra månader. Inte heller kan man söka i förväg om man inte vet i vilken stadsdel man ska bo. Detta är ett vansinnigt moment 22. Samtidigt går politikerna ut med och gör uttalanden om att arbetsförmedlingen behöver bli mer tvingande att få folk att flytta till jobben. Utan att göra något åt vare sig bostadspolitik eller göra att man kan få barnomsorg snabbare.
Så flytta hals över huvud är uteslutet. Det krävs en långsiktig plan när man har familj. Kan dock försvåras av att har man ännu inte fått ett nytt jobb så får man inget huslån och då kanske man inte kan köpa hus alls. Hyresköerna är ofta absurt långa och vi vill helst inte tillbaka till lägenhet. Vi vill bo så här, vi vill bo på landet, vi vill ha stor trädgård, vi vill ha en bit till vägen (så katten inte riskerar att bli överkörd direkt).
Vi bor alltså i vårt drömhus. Det bara ligger på fel ställe. Det ligger i en kommun där drömmar dör, där kommunen ser medborgarna som störande moment, för krävande om de ifrågasätter saker och man gör sitt bästa för att krossa ner all vilja att utveckla kommunen till något bättre. Allt förutom bostad och skola är helt onödigt och ingenting som kommunen har "en skyldighet att erbjuda". Det är här man måste bråka och slåss för minsta lilla sak. Vi är trötta på att bråka. Vi har inte gjort något annat än bråkat sedan vi flyttade hit. Igår var det fyra år sedan den högt ansedde läkare på Vimmerby hälsocentral beseglade mitt öde med ett undermåligt sjukintyg. Något vare sig hälsocentralen ville ta ansvar för eller åtgärda utan bara övergav mig när Försäkringskassan nekade mig pengar. Hultsfreds kommun som var min arbetsgivare då gjorde detsamma, övergav mig. Vid varje motgång har jag rest mig på nytt, jag har börjat på nya jobb men jag har verkligen VARJE GÅNG mötts av dåliga chefer och urusel arbetsmiljö! Jag har också fått förklarat för mig att människor här inte orkar slåss för bättre arbetsmiljö för de har försökt men inget händer. Så det är här drömmar dör, det är här människors livsglädje och kämpaglöd försvinner. Det är här vi bara väntar på att siste man ska släcka lyset.
Vi gjorde allting rätt enligt planen, flytta när barnen är små så att man inte behöver bryta upp deras skolgång senare. I slutändan är det precis vad vi kommer behöva göra. Bryta upp, börja om. Överge drömmen för att det verkligen inte är värt att fortsätta kämpa här. Allt vi har försökt göra här kommer vara bortkastat. All tid, all energi och alla pengar vi investerat. Men för vad? För att trädgården ska få förfalla på nytt? Det är över två år sedan jag kunde sitta vid mitt köksbord och se ut ur fönstret och se månen titta tillbaka på mig. Jag kommer aldrig mer få den utsikten för vårt kök är förstört och vi kommer aldrig mer äta en måltid i det. Hälften av Alices födelsedagar har vi tvingats fira i kaos och det kommer hinna bli minst en till. Barnen fryser då vi äter på glasverandan fastän det är oktober. Förra året åt vi där långt in i november innan vi flyttade över till vardagsrummet och fick smulor överallt och jag hatade det. Djupt och intensivt. Det är så livet är nuförtiden. Hat och elände.
Vårt nya kök (som Johans släktingar inte kan förstå varför vi inte använder då "det är klart") är verkligen en hyllning till varje hantverkare som helt saknar yrkesstolthet. Vid första anblick ser det fint ut, men när man väl använder det, när man väl rör sig i rummet så uppenbarar sig det ena fusket och slarvet efter det andra. Det som bevisar att de verkligen sket fullständigt i om vi fick ett trivsamt kök eller ej. Det är därför vi inte är där, det är därför våra nya möbler ännu står nedpackade ute i boden, det är därför vårt köksgeråd ännu är nedpackat. Det är därför vårt porslin som vi fick i bröllopspresent ännu ligger nedpackat och inslaget. För jo, vi har inte ens öppnat paketen än, vi ställde in dem i garderoben här, för att öppnas och packas upp till vårt nya kök. Vår 10-åriga bröllopsdag passerade och paketen är ännu inte öppnade.
Här blev livet ett helvete. Lekstugan som i två år legat omonterad ute i ladugården och som aldrig kommer bli monterad. Det är här drömmar dör och energin försvinner.
Det är också här jag lärde mig cykla. Det är här jag har barndomsminnen med morfar. Jag ser minnen snurra förbi på Facebook, från när vi tog hit Emma första gången för sju år sedan, om hur vi drömde om att flytta hit. om hur hon skulle få växa upp här. Det enda jag kan känna nu att när vi flyttar härifrån så slipper jag åtminstone Johans släktingar. Då behöver jag aldrig någonsin träffa svärmor igen. Ingen av de här som vände oss ryggen när renoveringen gick åt helvete eller Johan blev sjuk kommer någonsin finnas i mitt liv igen. För det är det som är grejen, här är det alltid bråk. Med hälsocentralen, Försäkringskassan, kommunen, hantverkare, chefer, fritids, rektor men framför allt med släkten. Ett av de starkaste skälen för att flytta hit var att komma närmare släkten men de har aldrig varit på vår sida. Vi blir bara hånfullt bemötta. När vi försökte berätta vår sida om renoveringen blev vi avvisade "jag vill inte prata om den". När jag försökte förklara hur jag upplevt allt för svärmor så svarade hon med att inte svara alls! Bara ignorera mig! För att sedan bli krävande och prata om sina rättigheter att träffa barnen. Behandla barnens mor som skräp men sedan insistera på umgänge med barnen.
Det är här min huvudvärk kom tillbaka. Den som jag levde med i 12 år men lyckades bli av med. Men nu är den tillbaka. Den här veckan har jag vaknat med huvudvärk sex dagar i rad. Minns ni hur många dagar en vecka består av?
Köket är det som satte igång den här kraftigt nedåtgående spiralen. Tack Johans kusin för att du hatar oss så intensivt! Tack för din rekommendation av kökskille som gav företaget du jobbar för uppdraget. Tack för att du lurade oss och förde oss bakom ljuset. Tack för att du inte sa ett ord om hur länge det skulle dröja innan renoveringen kom igång trots att du visste hur snabbt vi ville ha det klart. Tack för att du gjorde ett uselt jobb som arbetsledare. Tack för att du ljög och lovade saker bortom dina befogenheter. Tack för att du spred saker från min privata instagram vidare till dina kollegor istället för att prata med mig. Tack för att du spridit lögner om oss och baktalat oss för hela släkten så alla valde att tycka synd om dig och ditt företag. Tack för att du visade oss hur lite du respekterar både Johan och mig och hur du verkligen skiter i våra barns välmående. Tack för att du förstörde vårt hus och vår dröm.
