"Ingen vill ändå ha några lussebullar" - En julkrönika

Kring jul finns det många så kallade måsten. Det kommer därför också radvis med krönikor från förstå-sig-på:are som gladeligen påtalar att ingen kommer klaga om pepparkakorna är köpta, syltan saknas, det är ostädat och så vidare. Det är minsann inte ett dugg synd om mammorna som "tar på sig" en massa för inget de gör är egentligen nödvändigt. De kunde lika gärna strunta i alltihopa och alla skulle vara lika nöjda ändå. Det är inte sant. Vi som vet vi vet. Barnen blir visst ledsna om en tradition försvinner. De kommer visst sakna julgranen om ingen orkat fixa en. Saknas julklappar så kunde man lika gärna ställa in helt. Fast det kan man inte heller för hur kul är det att komma tillbaka efter jullovet och alla andra har firat jul? Det är ur det som olika julklappshjälpar är sprungna, för att bistå de som inte har råd. För att alla barn ska få en jul.

Redan första året efter att jag flyttat hemifrån så julbakade jag. Då skulle jag ändå "hem" över julen och hade väl inte egentligen tänkt fixa så mycket. Men en kompis bjöd hem mig för att baka. Det är liksom det som är grejen. Jag älskar julbaket. Ända sedan jag var barn. Det var jag som under tonåren tog över ansvaret för pepparkakshuset. Jag gjorde ritning och jag bakade ut delarna, dekorerade och monterade. Det var ingen som tvingade mig. Den traditionen dog när jag flyttade hemifrån. Det var inte meningen att det skulle bli så. Jag kom ner några dagar före jul. Det fanns tid. Jag var inställd på att baka som vanligt. Men utan att fråga mig om jag ville göra det så köpte mamma en färdig byggsats. Jag blev arg för att hon bara tog ifrån mig min grej utan att ens fråga mig om det. Den blev aldrig monterad. Det blev inget pepparkakshus det året. Om det har blivit några sedan dess hos mina föräldrar vet jag inte. För det där var sista julen jag kom "hem". För att förstå hur mycket jag älskar att julbaka så ska man veta att till och med det året jag hade bruten arm, skulle fira jul ensam i mitt studentrum julbakade. Jag tvingade min dåvarande idiot till kille att hjälpa (han övergav mig för fan över jul ju!). Totalt inkompetent på bakning visade det sig men lussebullar, pepparkakor och pepparkakshus blev det faktiskt.

Mycket kring min barndoms jular älskade jag och flera saker har jag kopierat rakt av till hur vi firar jul som familj. Men jag AVSKYDDE stressen och hoten som hela tiden haglade fram till jul och sedan den påtvingade "glädjen" på julafton för då skulle vi minsann vara sams och tycka om varandra. Den bästa julen vi hade var det året vi åkte bort till Sälen. Allt julstök var avklarat innan, skidåkning och familjemys hela veckan.

Jag visste att jag inte ville göra jul på det stökiga viset. Jag ville inte ha hot hängande över julen. Så jag börjar tidigt. Jag har en presentlåda i garderoben som fylls på under hela året, vid reor och kampanjer. Sedan är det bara att plocka ihop. Jag bytte ut sena nätter med paketinslagning till återanvändningsbara julsäckar. Jag försöker börja med julbaket i november för att slippa stressen. Men det blir så klart inte alltid som man tänkt sig. De senaste FEM åren utan fullt fungerande kök sabbar min julglädje rejält. Det blir stressigt. För det är stökigt. Ett stök som sprider sig till övriga huset. Det är tjat och elände för att vi saknar energi att hålla efter och det är grejer överallt. Det sistnämnda för att rätt förvaring saknas på grund av att huset faktiskt inte är vårt. Det finns massa saker här sedan innan vi flyttade in. Saker vi inte får röra. Vi får inte gå igenom, vi får inte rensa. Men de tar plats och försvårar vårt liv. Det är möbler vi inte har valt som hindrar oss från att skaffa egna mer funktionella möbler. Så har vi levt nu i 7,5 år.

Jag ville inte ha den här julen. Fem jular utan kök var mer än tillräckligt. Jag sa det till familjen redan i januari men ändå hamnade vi här. Alternativen är tre: 

1. Jag lämnar familjen över jul. Jag låter Johan och barnen få fira själva och sedan återkommer jag i mellandagarna.
2. Vi firar helt enkelt inte jul. Vi låtsas inte om att det existerar.
3. Jag biter ihop, är olycklig men fejkar det så att barnen åtminstone kan få en jul. 

Ni fattar själva. Det finns inget bra alternativ. Det är pest, kolera eller tyfus som gäller. Så det är där vi befinner oss. Jag är ständigt frustrerad över hur gladeligen alla vill göra detta sköra läge värre. Oönskad kontakt från våra föräldrar har vi redan drabbats av. Det kostade ett par dagar av aktivitet och energi som jag kunde lagt på att fixa för barnens skull. Men det skiter de fullständigt i.

Lussebullarna skaver. Av någon anledning så är det just dem som blir kvar till sist när det är mycket med allt. Det tar mig 10 år bakåt i tiden. Till Emmas första jul. Vi gick tidigt ut med att vi inte tänkte åka någonstans med en bebis men de som ville var välkomna att fira jul med oss i Luleå. Svärmor och pappa nappade. Mamma ville inte komma för det var för jobbigt att dela hotellrum med pappa och hans snarkningar. Vi styrde upp en jul bäst vi kunde. Jag och Emma blev till och med tillfrågade att vara med i julspelet vilket jag tyckte var kul så vi åkte på repetitioner. Jag skulle även spela klarinett. Vi var dock på minus från början. Johan bröt som bekant armen samma dag som Emma döptes och inledde därför första halvan av december med gips. Detta innebar att det mesta hushållsarbete och bebisansvar föll på mig och jag hann inte med. Avgipsningen kom inte heller med någon omedelbar lättnad för Johan mådde fortsatt inte bra. Det var sex dagar före julafton det riktigt slogs omkull. Alltså 10 år sedan idag. Johan gick slutligen till läkaren, skickades till sjukhuset och innan kvällen kom var han inlagd som nyinsjuknad i diabetes. Så där stod jag, med en 4,5 månader gammal bebis, julen mindre än en vecka bort och gäster på ingång.

När mamma ringde var det första hon sa "du vet att du kan säga till dem att inte komma". Ställa in var faktiskt det sista jag hade i åtanke. Jag ville inte vara själv. Hjälpen och stödet var på väg. Trodde jag i alla fall. Med facit i hand så borde vi nog ställt in. Stoppat dem från att komma. Men där och då gjorde jag vad jag gjort så många gånger förr och så många gånger sedan dess, jag samlade ihop mig och tog nya tag. Jag visste inte om jag skulle få hem min man till jul men jag tog min bebis och åkte till affären för att julhandla det sista. Nästföljande dag stod jag med kokboken i ena handen, bebis i den andra och försökte räkna ut hur man griljerar en julskinka. Det är första, enda (och sista?) gången jag själv griljerat skinka. Vi hade inte julskinka när jag var liten. Johan har gjort alla skinkor före och efter den. Sedan fick jag hämta hem en trött Johan på permission. Tack vare stabila värden och att de ville få hem så många som möjligt till jul så fick han komma hem till oss med planerade återbesök istället. Vanligtvis blir det uppemot några dagars inläggning för att ställa in insulinbehandling och försäkra sig om att den insjuknade kan hantera allt.

Hjälpen dock? Det vete fan. Jodå, svärmor åkte så gärna och handlade det sista som "saknades" med Johan. Hon köpte ohyggliga mängder choklad och godis (i sällskap med sin son som precis blivit diagnosticerad med diabetes och som hon nyss följt med till sjukhuset för återbesök). När jag stressade runt för att få klart var hon allmänt ointresserad av att hjälpa till och när jag suckade över obakade lussebullar så kom den: "Ingen vill ändå ha några lussebullar." Ett tips så här i juletider. Om någon stressar inför julen och nämner något specifikt så försök INTE "lätta upp" genom att påtala att just den saken är oviktig och bara kan struntas i. Den är uppenbarligen viktig för personen som säger det så fundera istället på hur du kan möjliggöra det. Erbjud dig att hjälpa till, passa den klängiga bebisen, gör något annat som behöver göras. Men nedvärdera inte någon annans viktiga sak. Det blev inga lussebullar. Inte för att de ville ha något fika ens på julafton. När jag började prata om de kakor som faktiskt fanns gick svärmor och hämtade det köpta godiset istället. Faktum är att hon smååt så mycket av godiset så jag och Johan ledsnades och gömde det. När hon frågade efter det och jag sa att jag inte visste var det var så började hon riva runt i våra skåp och gick slutligen och väckte Johan som vilade och tvingade honom att ta fram godiset. På juldagen föreslog hon att vi kunde ta av det fika jag bakat bara för att sedan återgå till godiset sedan "men vi har ju ätit av dina kakor nu". Jo men tack så mycket att du fick det att låta som en gigantisk uppoffring att äta av mitt hembakade julfika. 

Först senare lärde jag mig att hon avskyr russin i bröd och bullar. Jag tar dubbelt så mycket russin i lussedegen och låter gladeligen barnen hamra in så mycket russin de bara vill i bullarna. Detta gjorde jag redan innan vi tog avstånd från svärmor. Jag vet att jag aldrig riktigt kommit över Emmas första jul och allt som hände då. Lussebullskommentaren har etsat sig fast i mitt minne.

Det är sex dagar kvar till julafton. Vi har fortfarande inte bakat några lussebullar. Men så har jag fortfarande inte heller ett fullt fungerade kök. Sjätte julen nu. Ingen bryr sig. Folk tycker vi får skylla oss själva vid det här laget. Vi kunde väl bara ha flyttat om vi velat. Ingen bryr sig om några av de omständigheterna som försvårat en flytt. Men så klart vi kollar efter hus. Räknar på vad som är rimligt att lägga på ett nytt hus med tanke på att ingen av oss har fast jobb (särskilt inte som väntar på annan ort). Jul blir det väl likförbannat. Jag är dock glad att jag inte sett några fåniga krönikor i år om hur man bara kan strunta i allt för ingen ändå bryr sig. Vem försöker de lura? Så klart någon bryr sig. Har du människor i ditt liv så bryr de sig vad som sker kring jul. Vad som finns och vad som inte finns.

Imorgon får i alla fall Johan griljera skinkan. Resten av julstöket faller på mig. Jag som egentligen inte ville den här julen men gör den för barnens skull.

"Men varför flyttar ni inte bara?"

Det där har vi fått höra många gånger. Som om flytta är det allra enklaste i världen. Efter att vi fick Emma så började tankarna också vandra, borde vi flytta? Vi kände många som uppfostrade sina barn i lägenhet men vi visste också att de hyrde externa förråd för att få allt att fungera med de många friluftshobbyerna som vi också delade. Så klart vi ville ha något annat än att stå och fixa skidor uppe inne i hallen där ett litet barn for runt.

I fredagens avsnitt av Svenska nyheter var det ett inslag om oseriösa hyresvärdar och frågan som ställdes var också den, varför flyttar de inte bara? Men det är inte alltid så bara att flytta.

Tillbaka till oss i Luleå. Året har hunnit gå över till 2015. Vi kollar på hus i Luleå och går faktiskt på en del visningar. Hällbacken exploateras för fullt så vi beställer även hem huskataloger och kollar på olika modeller. Men bostadsmarknaden är het i Luleå, det kostar mer än vi känner oss bekväma att betala (då hade vi det ändå bättre än vi har det nu i och med att Johan hade fast jobb). Johan söker olika IT-jobb, går på en del intervjuer och var riktigt nära när en planerad satsning sedan läggs ner i sista minuten. Han får även en intervju här nere. Så vi reser ned allihopa över en helg. Vi meddelar mamma att om Johan får jobbet så måste vi flytta in här i huset vare sig hon är redo för det eller ej för vi behöver någonstans att bo. Hon är INTE road. Företaget ändrar inriktning för den tänkta tjänsten. Så vi åker hem till Luleå, gör en fullständig rockad i lägenheten och mitt gamla kontor blir Emmas egna rum. Vi valde att avvakta med att göra i ordning hennes rum tills vi visste säkert att vi skulle bo kvar på obestämd tid.

Emma firar sin första födelsedag i Luleå, livet går in i en ny vardagslunk och jag börjar jobba som lärare med planen att skola om mig. Universitetet visar sig dock vara extremt ohjälpsamma på den punkten vilket får mig att ifrågasätta om det ens existerar någon lärarbrist.

Men tanken på att flytta har inte lämnat oss. Lägenheten känns alltjämt trång, särskilt när allt fler leksaker tar plats och Emma är ett barn som verkligen, verkligen gillar att fara runt. Vi är utomhus så mycket vi kan - oavsett väderlek.

Det går dock mer och mer upp för oss att vill vi ha ett hus så måste vi antagligen lämna Norrbotten. Huspriserna matchar helt enkelt inte vår önskade husbudget. Alternativet är att flytta ut i en by. Det är STOR skillnad med att bo på landet i Norrbotten och bo på landet här nere i Småland. Drygt en meter snöskillnad och 3-4 ggr så lång vinter för att nämna några. Vi tvekar.

När sommaren 2016 kommer åker vi återigen ner till Småland. Vi planerar en längre resa, under vilken bland annat Emmas andra födelsedag ska firas och vi ska åka via inlandet hem och springa orientering i Lycksele. Johan har också bokat in en husvisning i Vena. Så ett par dagar före Emmas födelsedag kollar på vi ett hus som ett äldre tyskt par vill sälja. Huset ligger i samhället men alldeles i utkanten med skogen runt knuten. Hörntomt, gästhus, lagom stort, lite omodernt men egentligen inget större fel på det. Där och då kommer vi ändå till insikt att ska vi bo här nere så finns det bara ett hus för oss. Det är släktgården. Samtidigt har Vimmerby kommun nu slaktat kulturskolan och vi börjar tveka på om det faktiskt finns en vettig framtid här nere för oss. Men vi vill ändå tro på de löften om att samarbete med Hultsfred ska utredas. Vi trodde fel.

Mamma är fortfarande motvillig. Fastän vi förklarar att vi vill flytta NU SNART och får vi inte flytta till gården så är det över, vi kommer INTE flytta dit senare. Vi vill inte bryta upp Emmas liv igen. För i Luleå går Emma på en förskola hon trivs, hon har kompisar och fritidsaktiviteter. Vi tänker ändå att nästa sommar kan vara en bra tid för en flytt. Vi hoppas på ett barn till och vi vill hellre föda i Norrbotten där vi har närmare till sjukhuset än här nere i Småland. Det skulle också ge oss tid att renovera upp en del och förbereda en flytt i god tid samt avsluta vårt liv i Luleå ordentligt.

Jag vill bli delägare från början. Vi är tydliga med att vi inte vill knuffa ut mamma men vi vill trygga vårt medbestämmande samt så klart kunna göra egna ROT- och RUT-avdrag. Mamma säger nej, hon är inte redo för att släppa kontrollen så mycket. Där begår vi vårt första stora misstag. Vi skulle aldrig ha flyttat hit utan att ha fått bli delägare. Det är ett oförlåtligt misstag från vår sida och det kommer få stor betydelse i framtiden.

Men initialt ser det ändå bra ut. När vi firar julen och Johans 40-årsdag nere i Småland så är den nya hörnsoffan på plats, vi har möte med mammas hantverkare om badrumsrenoveringen och under våren börjar det hända grejer. Dessutom föds Alice med buller och bång sex veckor för tidigt och vi hamnar i ett kaos under en veckas tid där vi inser vikten av att ha ett nätverk och tolkar det som bekräftat att det är bra att bo nära familjen när man har småbarn. I efterhand har vi förstått att det riktiga nätverket hade vi såklart i Luleå. Med fantastiska vänner som släppte det mesta för att hjälpa oss, som ställde upp och tog hand om Emma med mycket kort varsel. Dessutom var Emma världens tryggaste unge som hängt med oss på allsköns aktiviteter och därmed kände sig bekväm med i praktiken vem som helst i vårt vänskapsnätverk.

När vi i maj reser ner med siktet inställt på ett franskt bröllop blir det ändrade planer på grund av att hela familjen utom jag blir förkyld. Istället blir vi kvar i Småland, bestämmer inflyttningsdatum och säger upp lägenhet och elavtal i Luleå. Flytten ska bli av! Följer gör två kaotiska månader med hoppackning samtidigt som vi försöker njuta så mycket som möjligt av vår sista tid i Norrbotten. Vi gör utflykter, träffar vänner. Återigen ställer vännerna så klart upp och passar Emma så vi kan packa ihop mer effektivt.

Flyttlasset går iväg en måndag och samma fredag lämnar vi ett regnigt Luleå efter avslutad lägenhetsbesiktning. Det känns naturligt. Regnet vräkte ner den dagen i augusti nästan 19 år tidigare när jag landade på Kallax för första gången och skulle påbörja mitt nya liv som student vid Luleå Tekniska Universitet.

Kvällen innan vi flyttar in är det byfest. Det har inte varit någon byfest sedan dess. Man kan läsa in vad man vill i det om man känner för det. Mamma är på plats och tog emot flyttlasset och har försökt packa upp några av Emmas saker för att hon ska bli glad och känna sig trygg. Redan första natten får vi dock problem. Emma vill inte sova i sin säng utan springer ner och lägger sig i den gamla träsängen som hon sovit i när vi varit här på besök. Jag och Johan kånkar upp den till sovrummet och hon sover i den hela första veckan. Efter några dagar frågar hon också, omgiven av alla sina saker, när vi ska åka hem igen.

Annars är det full rulle, inom tre veckor från flytten ska Emmas födelsedag firas och Alice ska döpas. Veckan efter börjar jag på mitt nya jobb. Vi åker också förbi Emmas nya förskola för att introducera henne för den nya miljön. Den biten fungerar dock som alltid perfekt. Några äldre barn visar henne gladeligen runt och Emma som helst är kompis med alla springer iväg. Förskolan visar sig senare bli ett eget kaos. Tidigare under året var det nämligen intagningsstopp till förskolan (olagligt att göra så) och vi var tveksamma om att få plats. Dessutom har de andra regler för 15-timmarsbarn här nere. I Luleå hade hon efter att Alice föddes fått gå tis-torsdag 9-14. I Vimmerby gällde mån-fre 8.15-11.15. Johan som är hemma med Alice stressas sönder, vi väljer att skippa måndagar och fredagar vilket innebär att Emmas tider med andra barn blir extremt begränsad. Samtidigt finns det inte lika mycket daglediga aktiviteter som vi var vana vid från Luleå. Efter pandemin ordnade dessa saker upp sig i Luleå. Kyrkan har nu aktiviteter på alla orter, det finns babysång och den öppna förskolan kom till slut igång när familjecentralen öppnades - lagom till Alice började skolan. Vistelsetiden på förskolan för deltidsbarn har också uppdaterats och matchar nu det vi hade i Luleå. Alice fick dock inte särskilt mycket glädje av det då hon på grund av pandemin, Johans arbetstider etc i bästa fall var i förskolan två dagar i veckan på slutet.

Vi märker också att det är svårt att få kontakt med andra föräldrar. Särskilt som vi har så udda tider och Johan sällan möter andra vuxna. Jag har i alla fall hittat en simskola för barnen i stan och det blir ett första möte med en del andra föräldrar. Dessutom suger mitt jobb. Arbetsmiljön är horribel och rektorerna och facket totalt döva när jag slår larm. Jag blir sjukskriven redan efter en månad. Vi försöker dock hålla humöret uppe. Vi fortsätter renovera rum efter rum, mamma och pappa är här och hjälper till, vi bygger en gungställning. Svärmor är entusiastisk över att ha oss nära (även om allt fler oombedda "råd" poppar upp). Den första julen i vårt nya hem och allt känns ändå rätt så bra. Vi gjorde det, vi hittade ett nytt hem.

Men det är inte vårt. Vi äger det inte. Det märks när saker ska göras. Mamma drar i handbromsen. Våra drömmar trycks tillbaka. Slutligen händer då det som inte får hända. Köksrenoveringen. Vi blir lurade från dag ett. Mamma tvekar till byte av panna. Vi försöker jämka och styra upp, det kompromissas och i slutändan så faller allt som ett korthus och vi står mitt i skiten. Vi äger inte. Vi kan inte bestämma själva. Dessutom lurade av hantverkare, inklusive Johans kusin, och nu vänder sig släkten oss ryggen på riktigt. Vi hade redan märkt av att nyhetens behag av att oss nära hade försvunnit. Svärmor verkade inte vara så intresserade av att vara en närvarande farmor trots allt. Våra intressen och aktiviteter hånas och nedvärderas. Allt umgänge är uteslutande efter hennes bekvämlighet - aldrig vad som passar oss. Vi slutar be om hjälp. Eftersom mamma ändå vi åka ner hit ibland så styrs många av våra aktiviteter efter henne istället. Hon är ju ändå här, så klart hon kan passa barnen en del. Men där börjar orken också tryta. När drömmen om En svensk klassiker går under på grund av sjukdom och allmän skit är hon mest lättad över att slippa vara själv med barnen över natten när vi skulle ha åkt iväg. Vi förstår. Vi anpassar oss.

Men köket blir ju aldrig klart. Bråken trissas upp, lögnerna, kaoset. Allting bara växer. Mitt i det står vi. Nu dessutom i en pandemi där människor uppmanas att sluta resa bort och stanna hemma. Vi vill inte vara hemma! Vårt hem är i kaos! Jag flyttar till och med ut i ett tält i skogen när det är som värst. Ingenting kan dock få människor att sluta ljuga för oss. Vi kan dessutom inte lösa situationen själva för att vi äger inte. Men flytta då om det är så hemskt säger folk. De som säger det är idioter och borde onekligen läsa på mer. För det är ändå vad vi undersöker igen. Trots att vi inte ville bryta upp barnen på nytt, trots att hela planen med att flytta när vi gjorde var att vi skulle vara rotade ordentligt innan de började skolan. Nu går redan Emma i skolan och det visar sig samtidigt vara det bästa. Alices förskoleplats är däremot en huvudvärk utan dess like. En kommun har nämligen hela FYRA MÅNADER på sig att skaka fram en förskoleplats. Så att flytta med småbarn är en logistiskt mardröm.

När vi börjar prata om att flytta igen så blir reaktionerna blandade. Min pappa blir orimligt entusiastisk och börjar genast föreslå Västerås som ett bra ställe (lagom nära dem antog vi). Svärmor däremot är noga med att påtala att det finns ingen garanti med att något blir bättre bara för att man flyttar. Med det resonemanget så finns det aldrig en poäng med att försöka förändra sitt liv om man inte trivs med det. Muntergök deluxe. När jag så blir kallad på intervju i Dalarna bokar jag in tre husvisningar under en och samma helg, mamma och pappa går med på att passa barnen och vi kör norrut. Vi går ALL-IN den helgen. Jag har marknadsfört Borlänge kommun tidigare utan att egentligen ha koll så jag vet precis alla ställen vi ska kolla på. Och det gör vi. Mellan husvisningarna åker vi runt och kollar på precis ALLT. I samband med varje visning undersöker vi noga skolor och förskolor, kollar på resväg. Vi står även utanför det helgstängda biblioteket jag har sökt jobb på. Vi är extremt grundliga. Men inget av husen vi kollar på känns rätt. Det är för mycket som behöver fixas och vi är dränerade efter köksrenoveringskaoset. Vi är inte villiga att ta oss an det just nu. Vi kollar på nätet efter lägenheter men inser att det finns inget större än en tvåa ledigt. Mamma upplyser oss dessutom om att Borlänges skolranking är bland den sämsta i landet. Vi har istället konstaterat att kulturskolan erbjuder betydligt bättre utbud än Vimmerby.

Jag erbjuds jobbet. De till och med erbjuder mig att jobba deltid på distans de första månaderna så jag kan komma på plats ordentligt. Men jag tackar nej. Det går inte. Det blir för stökigt. Så ni idioter som säger "men varför flyttar ni inte bara?", det är inte så himla bara att flytta med barn. Dessutom har vi nu också en katt som vi bryr oss om.

Vi har flera gånger försökt ta nya tag kring vårt elände men litet har förändrats. Det står still. När man inte äger är man begränsad. Och varför äger vi inte? Vi har blivit erbjudna. Först när livet var riktigt kört i botten här, DÅ blev vi erbjudna att få ta över på riktigt. Vi ställde följdfrågor ändå, vi ville veta villkoren. Då har diskussionen stannat upp igen och tiden har fortsatt gå. Nu har vi två barn i skolan. Vilket dock är en fördel om man ska flytta. Skolplikt råder i Sverige så skolplats kan de få direkt och fritidsplats erbjuder i stort sett alla kommuner inom en vecka från att man söker. Nackdelen är såklart att barnen är mer rotade och har kompisar nu. På riktigt kompisar. Det har inte hindrat oss. Vi har fortsatt kolla på hus. Och varit på husvisningar. Med barnen. Vi är lika grundliga som tidigare. Vi kollar på skolor, kulturskolor/musikskolor, orienteringsklubbar, simhallar med mera. Ska vi flytta så ska barnen självklart få allting som är begränsat som vi bor nu. Det senaste huset vi kollade på var en total katastrof. Så mycket de hade mörkat i annonsen. Det hade fantastiskt potential - för den som har lust att lägga ner tid och pengar på det. Men ingen av renoveringarna de hade påbörjat var klara. Garaget behövde inte renoveras utan snarare rivas. Elen var inte korrekt gjord. Efter mitt uppföljningssamtal med mäklaren så plockades annonsen ned. Jag sa som det var, det där huset går inte att säljas för det priset och jag antar att säljarna inte ville gå ner i pris så mycket som behövdes med tanke på arbetet.

Under alla de här åren har vi levt två parallella liv. Dels försöker vi göra minsta möjliga här för att vardagen ska flyta på, vi fixar det vi känner vi måste i trädgården för OM vi är kvar så skulle vi vilja njuta av det och det. Samtidigt som vi hela tiden spanar efter ett annat hem. Det är otroligt tärande för dessutom ska det vanliga livet rulla på. Aktiviteter, skola, arbete, högtider. Samtidigt som vi bara ser tiden gå och allt vi en gång drömt om, all potential vi såg innan vi ens hade flyttat hit tynar bort. Allt bara dör. Tiden bara går.

Jag lägger inte skulden på någon annan längre. Skulden är min. Jag skulle ha satt hårt mot hårt. Vi borde aldrig ha flyttat hit utan att ha fått bli åtminstone delägare. Det är mitt fel. Jag orsakade det här. Allting som hänt därefter är på grund av mitt idiotiska beslut, att jag trodde att det skulle lösa sig med tiden. Det är min skuld att bära och jag kommer ta med mig den så länge jag lever.

Men sak ska ni veta, det finns inget "bara" med att flytta. Dessutom råder det bostadsbrist i Sverige. Bara så ni vet. Vi lider inte av vår situation för att vi inte orkar göra något åt den. Vi har ägnat hela Emmas 10-åriga liv åt att försöka hitta det bästa hemmet för vår familj. Nu är vi trötta och desillusionerade. Samtidigt måste vardagen fungera. Det är fan inte så jävla enkelt som att bara packa ihop och dra och allt löser sig!

När man faktiskt aldrig lurat någon utan bara litat på fel personer.

När jag fyllde i anmälningarna till ARN så stötte jag på patrull direkt. ARN ville nämligen inte acceptera mig som anmälare för de ansåg inte att jag var part i konflikten. Nu ska jag reda ut varför.

ARN noterade nämligen att mitt namn och min underskrift inte fanns på några officiella handlingar. Jag stod inte med på ett enda avtal och inga fakturor var riktade till mig. Det här stämmer. Den enda faktura som ställdes ut till mig var de nya vitvarorna men dessa beställde jag också själv direkt av butiken och de hämtades sedan upp av Allvin. Men vår tvist med hantverkarna gällde ju inte vitvarorna så den fakturan var irrelevant i den uppkomna situationen.

För att överhuvudtaget kunna gå vidare med ARN fick jag därför ange mig själv som ombud istället.

Men varför stod inte mitt namn på något avtal? Det gällde ändå en beställning av nytt kök i huset jag bor i och jag var delaktig i valet av inredningen och utformandet.

1. Johan skötte kontakten med Allvin efter att vi fick honom rekommenderad för oss av Johans kusin. Förutom fysiskt planeringsmöte (som jag verkligen har velat få Allvin att förklara för mig hur han kunde begå så stora misstag då om han nu är en så kallad "köksexpert") så skedde deras kommunikation huvudsakligen via mail och det var också den vägen vi fick det slutgiltiga förslaget som vi godkände (och trodde de strax skulle börja med - INTE ett halvår senare). Men något avtal med Allvin skrevs aldrig och inte heller med Bälters som Allvin tog in för att genomföra själva renoveringen. Det här innebär att inte heller Johans namn finns på några avtal.
2. Mamma ville betala för renoveringen eftersom det var hennes hus och hon bestämmer så när Bälters frågade om faktureringsuppgifter fick de hennes uppgifter.
3. När allt hade börjat skita sig och pappa klev in för att få klart (eftersom mamma inte orkade längre) skrev hon en fullmakt så han kunde företräda henne.

En av sakerna som VI anklagats för är nämligen att bryta avtal. Det är särskilt med i hatet jag fått ta emot från Allvin. Men jag har aldrig brutit något avtal för jag har inte lovat något (inte muntligt heller) och jag har inte skrivit på något.

Jag är en van distanshandlare och jag föredrar att ta mina köp på faktura när det är möjligt för att det alltid är lättare att hålla inne med pengar än att få ersättning i efterhand. Det var därför jag ställde mig bakom när vi valde att hålla inne en (laglig) summa pengar av betalningen till Bälters tills dess att ersättningsfrågan kring sotskadorna var utredda. Det togs INTE väl emot och det var efter detta vi bad Bälters att byta ut Johans kusin som ansvarig arbetsledare för vi ville ha maximal distans till släkten nu när det började bli stökigt. Innan sotskadorna hann utredas klart upptäckte vi flertalet fel i köket och tog därför in en extern besiktningsman för att få klartecken på om det verkligen var fel eller om vi var överdrivet noga. Bälters och Allvin var inte närvarande vid denna besiktning just för att det var för oss. Men åtskilliga fel upptäcktes och vi lämnade därför över kopior av besiktningsprotokollet till hantverkarna och reklamerade renoveringen. De godkände givetvis inte detta då de inte fått närvara vid besiktningen och Allvin tog det dessutom personligt (det sägs att han sjukskrev sig i samband med detta, jag vet inte). En ny besiktning bokades in som alla involverade parter bjöds in till.

Det är efter den som det blev jobbigt på riktigt. Bälters krävde nämligen ett avtal, alltså att vi gjorde en beställning för att de skulle komma tillbaka in och åtgärda felen. Man ska aldrig behöva BESTÄLLA åtgärder av fel som hantverkaren har gjort. Nu började det muttras om att det faktiskt inte fanns något avtal till att börja med och det är helt sant. Det skrevs aldrig något avtal innan Bälters kom in och jobbade och vi hade egentligen bara e-mailkonversationen med Allvin som allt byggde på. Besiktningsmannen påpekade faktiskt detta att vi inte borde ha betalat fakturan från Bälters alls utan bara lämnat över den till Allvin då det var han som tog in dem. Men i och med att den betalades så accepterade vi ett avtal med Bälters. Eller mer exakt, mamma gjorde. Hon stod på fakturan. Detta var något som ARN också noterade när vi senare anmälde.

Mamma skrev också på det nya avtalet, beställningen av åtgärderna av köket. Det är där det fanns med en punkt som jag och Johan motsatte oss. Nämligen att hela det innestående beloppet skulle betalas när bristerna var åtgärdade. I och med att sotskadorna och kompensationen ännu inte var utredd så ville vi inte det och vi ville absolut inte ha det med på avtalet. Dessutom hade besiktningsmannen sagt till oss att vi inte borde betala de pengarna. Han var dock den som formulerade avtalet så hur den punkten kom med vet jag inte. Ingen har brytt sig om att förklara detta för oss trots att jag ställt frågan många gånger.

Avtalet skrevs på men inte av mig eller Johan, vi har inte lovat något alls och därför inte heller brutit några avtal.

Nästa skavande punkt var bytet av diskbänken. Måtten på den stämde inte eftersom köksritningen var tvungen att göras om en bit in i arbetet på grund av att Allvin begick ett misstag när han var här och mätte för inredningen. Hade han bara dragit ut spisen och sett rördragningen där bakom hade han förstått att hans initiala plan inte skulle fungera men det gjorde han inte. Inte heller insisterade han på att vi borde byta kökspanna i samband med renoveringen (något mamma tyckte var onödigt och det är ju hennes hus). Det här är vad man får när man anlitar en "köksexpert". Jag och Johan har hela tiden hävdat att Allvin borde stå för den nya diskbänken i och med att det var hans initiala misstog som ledde till att den inte passade och behövde bytas ut. Men tyvärr så lovades det muntligen att Allvin skulle beställa en ny diskbänk och vi skulle betala för den. Jag och Johan lovade dock inte detta. Muntliga avtal är hur eller hur ett elände, de kan inte bevisas. Såvida inte klåparen man anlitat bekräftar det i ett sms. Men Allvin bröt sin del av avtalet och beställde aldrig diskbänken och orsakade därför med flit ytterligare försening av köket. Dessutom gjorde han sig okontaktbar, svarade inte på telefonsamtal eller sms innan vi slutligen nådde honom och han då glatt meddelade (skriftligt) att det inte längre gällde några muntliga avtal med vår familj. Ett solklart avtalsbrott och vi hade bevis på det. Han försökte skylla på att allt var så osäkert så han ville inte beställa utan att få det skriftligt. Med tanke på vår ovilja att vi skulle betala för något som vi ansåg att han orsakat så köper jag det resonemanget fullt ut. Situationen var galet känslig då. Problemet? Allvin kontaktade oss aldrig och bad om att få ett skriftligt avtal, däremot påstod han i efterhand att "det var svårt att få till", ja det brukar ju vara det när man inte ens försöker! Han bara sket i sitt löfte, gjorde sig okontaktbar och till och med tyckte vi kunde köpa ny diskbänk från annat håll. Han hade alltså ingen avsikt att fullfölja det arbete han påbörjat.

Samtidigt hade Bälters påbörjat åtgärderna av de tidigare bristerna och med det följde bland det mest löjliga jag någonsin har stött på. Efter varje avslutat moment så skulle vi inspektera deras arbete och skriva på ett papper att vi godkände det. Detta har alltså ingen som helst juridisk bäring då man har 10(!) år på sig att upptäcka fel i samband med en renovering så det där var bara en idiotisk fånighet de höll på med. Men pappa skrev på varje papper de tog fram. En dag hade de även med sig avtalet från Allvin som han krävde skulle skrivas under och återlämnas om vi ville ha en diskbänk. Jag sa återigen ifrån att jag inte tyckte vi skulle skriva på, vi hade bevis på att det fanns ett muntlig avtal (som jag förvisso också ogillade) och dessutom borde han byta diskbänken oavsett eftersom det var hans fel att den inte passade. Pappa åkte iväg för att prata med honom men lovade innan att inte skriva på. Allvin var inte hemma. Han skrev på och lämnade i brevlådan.

Dessa fåniga lappar från Bälters fortsatte längre fram när vi upptäckte ännu fler fel (Bälters förhalade och bråkade varje gång vi upptäckte brister istället för att bara åtgärda dem, värt att notera att SAMTLIGA brister vi upptäckt har varit rimliga så det har inte funnit någon anledning från deras sida att bråka, det är de som gjort ett dåligt jobb). Men när jag fick en sådan lapp i min hand så sa jag ifrån att jag tänker inte skriva på något (dessutom var jag inte nöjd med utförande och de erkände själva att det här är det bästa som går att göra så här i efterhand). Där slutade de fåniga lapparna åtminstone komma.

Men till saken hör är att jag och Johan aldrig har brutit något avtal. Vi har fått ta emot så otroligt mycket skit (särskilt jag) men vi har inte brutit något avtal. Vi har inte lurat någon. Det jag har gjort är att skriva recensioner. Tydliga, sakliga och framför allt korrekta recensioner. Länge höll jag helt tyst om precis allting samtidigt som vi baktalades åt höger och vänster av hantverkarna och blev paria hos Johans släktingar. Detta för att mina föräldrar sa till mig att inte stöta mig med någon i onödan. Jag tog skit men fick inte försvara mig. När jag förstod att vi blivit lurade så brast det. Det var då jag flyttade ut i tältet och det var då jag valde att skriva ner min version. Det var då jag skrev recensionerna (och Allvin började rikta sitt öppna hat mot mig).

Det viktigaste för mig och Johan var att förutom att få ett bra kök klart att allt skulle slutföras på ett sätt som vi kunde leva med, som vi kunde gå rakryggat ifrån eftersom vi bor på en mindre ort, där alla känner alla och dessutom hade vi nu också fått Johans släktingar emot oss. Det behövde avslutas bra. Detta respekterades inte och nu var vi utpekade som personer som lurat hantverkare och inte håller vad vi lovar. Helt felaktigt.

Det här är vad som fortfarande skaver. Dessutom för att köket inte är klart. För att vi fått ta all skit. För att vi fått utstå allt hat. För att vi blivit utfrusna av Johans släktingar. För att INGEN vill förklara varför vi också blev lurade. Det här är den huvudsakliga anledningen till att vi i flera års tid lever med parallella planer. Dels hur vi ska ha en så anständig tillvaro som möjligt här och vad som behöver göras om vi ska bo kvar. Men också vart ska vi ta vägen om vi måste flytta. Vi har fortsatt hänga på Hemnet, vi har gått på husvisningar. Vi läser på om skolor, fritidsutbud, arbetsmarknad, etc. Vi kan inte slappna av och bara njuta av livet utan måste hela tiden ha en alternativ plan under uppbyggnad. Det är otroligt slitsamt. Dessutom ifrågasätts vi öppet, varför renoverar vi inte bara klart köket? Varför gör vi inte bara om det? Vart ska man börja där? Dels vill vi inte utsätta oss för stressen av en ny renovering om vi ändå inte ska bo här. Dels så har vi ingen hantverkare längre, eller målare för den delen. Det här är en liten ort där alla känner alla och många hantverkare håller varandra om ryggen, det blev vi tidigt varse när vi märkte hur snacket och baktalandet gick på orten. I allt detta ska vi hitta några vi känner vi kan lita på? 

Ovanpå så är det personerna som skulle kunna öka trivseln för oss men som väljer aktivt att inte göra det utan snarare bekräftar att det andra alternativet är vad vi borde välja. Men det här är också det enda hem som barnen minns, det är här de har sin skola och sina vänner. Vi slits bokstavligt talat sönder i hur vi borde gå vidare. 

Samtidigt som det enda felet vi gjorde var att lita på Johans kusin och välja fel hantverkare. Vi har betalat ett riktigt högt pris för det misstaget.

Idag är det exakt sju år sedan vi flyttade hit

Vi kom körande i regnet till vårt totala kaos av flyttlådor och möbler. Åtskilliga flyttlådor står ännu kvar lite varstans. En del är ompackade för att komprimera det som inte behövdes akut. Flertalet packades på nytt när vi skulle börja renovera köket och blivit lovade att det skulle ta ungefär sex veckor innan det blev klart. Så hade det nog också kunnat bli - om förarbetet gjorts ordentligt så vi kunde ha planerat för det. Ovanpå det sotlådorna från arbetsrummet.

Det är en hel del saker jag ännu inte hittat efter flytten, flertalet skönlitterära böcker som jag faktiskt inte har en aning om vars de har tagit vägen. Det gör mig ledsen för det är bland annat flera böcker av Astrid Lindgren inköpta på Boa. Jag tror inte någon flyttlåda kommit bort (jag märkte ju allt så himla noga med vårt namn) utan de ligger väl någonstans i en låda som ännu inte packats upp helt.

Köket är alltjämt den stora sorgen som lägger sordin på hela vår tillvaro. Även trapptornet (som också agerar hall). Vi har haft stora problem med belysningen över köksbänken. Det är en nedsänkt LED-list sedan renoveringen men av någon outgrundlig anledning valde Allvin att skarva den. Det är alltså 105 cm lång armatur vi pratar om. En snabb googling visar att man utan vidare kan köpa upp till två meter sammanhängande och 1,20 meter är en vanlig längd. Men vår skarvades. ALLT skarvades. Metallskåran den ligger i, själva fronten över LED-slingan och initialt även LED-slingan själv. Det sistnämnda ledde till att det var en mörk fläck vid skarven och efter bara ett par månader slutade halva slingan att fungera och den byttes ut. Allt detta skarvande gör dessutom att listen inte sitter kvar i nedsänkningen.

Vi har för länge sedan tappat räkningen över hur många gånger den rasat ner och vi fått sätta tillbaka den. Slutligen vände vi på den för en månad sedan (och blev då av med all form av bänkbelysning) bara för att den stannade kvar bättre åt det hållet. Exakt varför det skarvades på detta sätt vet vi inte, som hantverkare kan du alltid bara köpa nya grejer till kunden och fakturera för alltihopa - även om det blir delar över. Så varför skarva vad som måste varit överblivna bitar från andra projekt? Vi lutar åt att det är ett medvetet sätt att lura oss på mer pengar. Fakturan vi fick saknade nämligen kostnadsspecifikation, allt som ingick i den är prydligt listat men sedan bara en totalsumma. Perfekt för den hantverkare som vill fuska med någon del att inte tydligt visa vad de olika sakerna har kostat.

När jag själv skrivit fakturor så har jag klargjort vad varje del har kostat så det ska vara tydligt för kunden, då har jag ändå aldrig fakturerat för mer än några tusen. Köksinredningen kostade över 60 000 kr och vi fick det angett som en klumpsumma.

Trappen är nästa huvudvärk, golvmattor och halklister har ett bäst före-datum. Jag vet, för jag försökte få sådant åtgärdat i vår trapp/hall i Luleå men nekades. Hall och trapp omfattades inte av bofonden utan det var upp till hyresvärden att avgöra när en renovering behövde göras. Det enda de gjorde var att byta ut trasiga halklister och limma fast lösa. Alltså bara byta den som var trasig. Det är så det kom sig att nedersta trappsteget hade en grå halklist medan övriga var bruna (ljuva 70-talsinredning). Exakt samma bruna nyans finns i vårt trapptorn här. Antagligen var det väl också på 70-talet morfar fixade med det senast, i samma veva som han gjorde om köket. Livslängden är mer än väl passerad och vi hade ju tänkt renovera trappen. När vi byggde till en hall. Efter att köket var klart. Det är nu man blir ledsen igen. Idag har jag köpt lim för att för återigen limma fast halklister i trappen. Så trappen inte är livsfarlig att gå i. Det måste ju hålla "tills vidare".

Jag försökte också limma den sabla köksbänksbelysningen. Den samarbetade inte. En del frågar oss (eller rakt ut ifrågasätter oss) varför vi fortsätter leva så här. Varför vi inte gör klart eller gör om. Men vi äger inte. Vi bestämmer inte. Kommunikationsvägarna är trasiga. Sveken är många. Dessutom en bygd där alla känner alla inom branschen och håller ihop? Vilken hantverkare kan man egentligen lita på? Vilka har faktiskt RIKTIG yrkesstolthet? Vi vet inte längre. När man blir lurad av en släkting så är frågan vem man kan lita på då. Dessutom så är inte livet här guld och gröna skogar direkt. Ingen av oss har fast jobb. Jag får inte ens komma på intervjuer trots att jag bor här OCH utbildar mig till bibliotekarie. Släktingarna som bor här vill inte träffa oss. Fritidsutbudet lämnar en hel del att önska. Hade det inte varit för barnen så skulle vi inte ha någon anknytning alls till samhället. Så hur mycket ska vi utsätta oss för ännu en plågsam renovering så länge vi inte vet om vi har en framtid här?

Det här med temperatur.

Tidigare idag upptäckte jag hur reportern på P4 Kalmar kallade helgens stundande väder för "köldsmocka". Jag gick, som varje sund människa, i taket över denna absurda överdrift. Vi förutspås få -15 vilket inte ens räknas som köldgräns för t ex skidtävlingar eller skidorienteringstävlingar. -15 är helt vanlig vinter, inget annat. Sedan blåser det förstås en del vilket gör att det kan kännas kallare. Att många fryser handlar snarare om att de klär sig fel när de ska bege sig ut.

Naturligtvis är vi inte oberörda av den stundande temperaturen (särskilt inte BLÅSTEN då vi bor på en kulle omgivna av åkermark) men jag har aldrig lidit av kyla utomhus. Vintern 98/99 med den ökända -42 (även kallat myggfritt) i slutet av januari var min första vinter i Luleå. Jag bodde i Porsögården vars charmiga träbaracker var chanslösa mot kylan. När det passerade -35 började vi tappa inomhusvärme. Mitt studentrum hade under ett par dagar knappt 14 grader varmt och ute i allrum och det gemensamma köket var det inte mer än sex grader (alltså kylskåpstemperatur). Då är det INTE roligt. Det är en sak när det är kallt ute men att inte kunna bli varm när man är inomhus. DET är vad som är knäckande.

På grund av vår kökssituation (utan lösning i sikte) så har vi under några års tid ätit samtliga måltider på glasverandan. Den har tack och lov dubbla glas i alla fall och erbjuder en svag isolering. Men det är också ett nyckelhål som går rakt igenom dörren ut i kalla luften. Det enda elementet går på högvarv och vi har sedan lite drygt två år tillbaka ett förrådselement där ute som vi slår på när vi ska äta. Tyvärr har fläkten dött i det så det tar lång tid att få upp värmen. Sådant element har jag för övrigt varit beroende av tidigare. En kompis tröttnade på att jag så ofta frös om vintrarna i mitt studentrum så vi åkte och köpte ett element till mig (el ingick i hyran).

Sedan är det vår hall. Eller snarare avsaknad av den. Det var vad som stod på tur att bli byggt efter att köket var klart (så alltså aldrig). Att bygga till en riktig hall och tilläggsisolera samt renovera trapptornet. Men dit har vi som sagt vad aldrig kommit. Så vad vi har är ett oisolerat trapptorn. Barnens kläder är givetvis inte där ute så här års. I gamla köket hade vi en skobricka innanför dörren för deras skor. Nu har vi bara allt i den inre hallen istället. Så kläder bärs genom två rum varje gång de ska användas eller har använts. Det är också där vi torkar all tvätt. Ett av de vattenburna elementen som är knutet till värmepannan finns där så vi eldar på när det är tvättdags.

Termometern i trapptornet.

Nu flyttade Johan sina kängor bort från trapptornet med. Snön har nämligen slutat smälta där. Dörrhandtaget har en rejäl frosthinna på insidan. Jag blir återigen påmind om det faktum att vi ännu inte har fått ordning på en ordentlig hall. Hur livet alltjämt står still här. Hur vi hålls gisslan av den här hopplösa situationen. Strömavbrottet i Älvsbyn har dock fått oss att tänka till. Om vi ska flytta tillbaka norrut och köpa oss ett hus så MÅSTE det gå att elda i minst ett rum i alla fall. Man måste ha en plan för strömavbrott.

Elda kan vi i alla fall här. Det är det som värmer upp huset på riktigt nu under vintern. Även om vi alla tog på oss tjocktröjor när vi åt middag så behöver vi överlag inte frysa inomhus i alla fall. Jag vägrar dock gå med på att en köldsmocka är på väg in över Kalmar län (liksom på allvar?!?!??!). Jag vet vad riktigt kyla är. Jag hoppas mest att snön ska re till sig (lite väl mycket puder just nu) så det går att åka skidor i helgen. -15 är den köldgräns jag brukar förhålla mig till (man vill ju inte irritera ansträngningsastman i onödan), det här blir perfekt.

Who framed Roger Rabbit

Johan och jag försöker umgås mera och som del i det ser vi ibland filmer på kvällarna när barnen har lagt sig (ja, våra barn som stiger upp hiskeligt tidigt går alltså också att lägga så pass tidigt att vi kan se film själva utan att klockan hinner passera midnatt). Vi började innan jul med de sedvanliga julfilmerna, ni vet, klassiker såsom Die Hard, Jul för jämnan (brasiliansk), Tomten är far till alla barnen, Love actually, A Naija Christmas (nigeriansk) och Gremlins. Den sistnämnda fick Johan att leta sig vidare bland våra streamingtjänster efter andra klassiska 80-talsfilmer. Där kom Roger Rabbit in. Det ÄR en bra film och jag har alltid gillat den. Men sedan hantverkarna saboterade vårt kök och spred sot över hela vårt arbetsrum så är mina känslor mer kluvna och jag har faktiskt inte sett den sedan dess. Förrän ikväll.

I arbetsrummet fanns nämligen Benny i min hylla. Av någon anledning råkade han ligga i en flyttlåda som faktiskt blev uppackad. Benny, som jag behållit i gott skick i 30 år (sedan jag köpte han och Roger Rabbit HÄR i Vimmerby som barn). Men Benny var av kartong. Papper och kartong är bland det jävligaste att sotsanera. Den inkompetenta firman Ocab som Bälters insisterade på skulle sanera (efter att jag redan gjort hälften men då ville Bälters inte kompensera oss för den summan vi angav, spoiler alert, vi har sett fakturorna till Ocab, de hade lika gärna kunnat kompensera oss direkt, det hade kostat Bälters exakt lika mycket men med skillnaden att VI faktiskt hade varit nöjda med resultatet) hade i alla fall rätt där. Vanligtvis sotsaneras inte papper. Det ska förstås tilläggas att sotskador är vanligast efter brand och därmed är papper oftast redan illa åtgånget. Men papper är det allra svåraste att få helt rent. Det visste jag redan innan Ocab kom in i bilden. Det visste jag redan när jag själv började sanera. För till skillnad från vad de där klåparna på Bälters trodde så hade jag stenkoll på sotsanering. Jag köpte exakt samma produkter som Ocab kom med (men till skillnad från deras städare visste jag att man kunde tvätta och återbruka svamparna men det är klart, de fakturerar ju bara kunden för allting så varför skulle de bry sig om att göra något sådant?).

När jag städade så sanerade jag alla viktiga papper (allt Ocab "rengjorde" ligger fortfarande kvar i flyttlådor i väntan på att jag ska orka gå igenom det samt sanera om det, ingenting är nämligen rent, redan första dagen de varit här och jag kom hem och öppnade en låda märkt "rengjort" så kunde jag med blotta ögat SE sotresterna, de kunde helt enkelt inte sotsanera papper för att de inte är vana vid att det görs) men allting annat tvingades jag kasta för att det helt enkelt inte var rimligt att lägga tid på något som kanske inte skulle kunna bli helt rent ändå. Benny, med sina skrymslen och vrår, skulle jag ändå aldrig våga sätta Roger Rabbit i igen för att jag skulle aldrig kunna lita på att han var helt rengjord. Så jag tvingades kasta honom.

Ikväll efter filmen så googlade Johan lite snabbt och såg vad en Roger Rabbit sittande i sin Benny faktiskt går för på samlarmarknaden. Jag var rädd om min Roger Rabbit och jag var rädd om Benny. Båda två var i mycket gott skick (Roger Rabbit är det såklart fortfarande). Även om jag aldrig skulle ha sålt dem så kom fortfarande Bälters jäkligt billigt i vårt ekonomiska krav (som de såklart vägrade möta, gjorde sig okontaktbara och till och med struntade i att hämta ut rekommenderat brev). För jag la aldrig på extra för det eventuella samlarvärdet för Benny.

Roger Rabbit själv låg ännu i en flyttlåda och packades inte upp förrän efter filmen ikväll.

Who framed Roger Rabbit ÄR en bra film, men kommer jag någonsin kunna se den igen utan att känna ett sting i hjärtat? Det handlar inte om Benny egentligen. Det handlar om minnet. Benny kommer alltid vara en del av symboliken för vad vi satte på spel för 5,5 år sedan när vi gjorde misstaget att anlita Allvin Design till att renovera vårt kök. Ett misstag som vi fortfarande betalar för då köket ännu inte är klart. Det finns ingen utsikt kring om det någonsin kommer bli klart. Vet ni förresten vem jag såg på parkeringen utanför ICA dagen före nyårsafton? Allvin i egen hög person. Som en definitiv smärtsam påminnelse om att så länge vi bor här, i ett hus som aldrig blir klart, på en ort där inga släktingar vill ha oss, där han som förstörde vårt kök, bröt avtal, publicerade bilder mot vår vilja på sociala medier och vägrade ta ner dessa bor och verkar. Ja så länge vi stannar här kommer vi antagligen aldrig bli fria att leva det liv vi vill ha. Vi flyttade hit för att vi ville ha makt över vårt hem, för att vi ville ha mer av livet än vi kände att vår lägenhet i Luleå gav oss. Men vi fick mindre. Vi är helt maktlösa och dessutom så fullständigt, totalt oönskade.

Det är trevligt att se på filmer tillsammans. Men just Roger Rabbit var kanske lite för tidigt. Vi borde ha väntat tills vi har ett fint kök - om det någonsin kommer ske.

Ännu en årsdag

Idag för nio år sedan började dagen med ett läkarbesök för Johan och slutade med en inläggning på sjukhuset. Det var då som nu sex dagar kvar till julafton. Då vår första jul som föräldrar efter en ganska turbulent höst. Samma dag som Emma döptes halkade Johan och bröt armen så i en hel månad kunde han inte vara själv med henne och jag fick ansvara 100% för bebis och hushåll. Under sjukskrivningen blev han symptomatisk och idag är det således nio år sedan han fick sin diabetesdiagnos. När han blev inlagd visste vi inte ens när han skulle skrivas ut igen och om han skulle få komma hem till jul.

Det var dagen jag ammade på akuten och slutligen tog vår bebis, storhandlade inför jul och åkte hem. Nästa dag gav jag mig i kast med att griljera julskinka (för första och enda gången). Mamma ringde och jag berättade kort vad som hänt. Hon svarade direkt med: "Du vet att du kan säga till dem att inte komma." Vi hade bestämt att vi ville fira Emmas första jul hemma i lägenheten i Luleå, inte åka bort någonstans. Den som ville var välkommen att göra oss sällskap. Pappa och svärmor hade tackat ja (mamma hade någon ursäkt om att det var för jobbigt att dela hotellrum med pappa).

Jag tyckte kommentaren var konstig. Jag skulle eventuellt bli själv över julen med vårt barn, självklart ville jag ha andra vuxna hos mig som kunde vara ett stöd. Men det hände saker den julen. Det var sådant som sades och som gjordes som sådde ett tvivel i mig. Ett tvivel som blev bekräftat några år senare när allt gick åt helvete med renoveringen. De personerna jag trodde ville vara med oss och ville hjälpa till. Nej, de brydde sig faktiskt inte om oss. Inte på riktigt.

Lussebullarna blev en del av symboliken här. Jag hade redan skött hushållet själv i över en månad på grund av Johans brutna arm. Trots det hade jag ändå styrt upp en hel del julbakning, julstädning, julpyntning med mera. Men jag hade inte hunnit allt. Jag hade inte bakat lussebullarna än. Något jag också beklagade mig över när svärmor kom. Här kan man kanske förvänta sig lite stöd eller så. Hjälpa till med bullar, erbjuda sig att göra något annat så jag kunde få tid till att baka? Eller så kan man göra som svärmor, säga rakt ut att ingen ändå vill ha några lussebullar så det gjorde ingenting. Tacka fan för den käftsmällen. Att jag ville ha dem räknades alltså inte?

Nåväl, vi fick hem Johan från sjukhuset på permission efter en natt på och efter ett återbesök (som svärmor faktiskt erbjöd sig att ta honom på) blev han också utskriven då värdena var under kontroll. Sedan åkte de och handlade det sista inför jul - och hon köpte massivt med julgodis och julchoklad. Johan har precis insjuknat i diabetes och hon VRÄKTE på med godis!

På julafton åt vi inte ens av det fika jag faktiskt hade hunnit baka. För hon och pappa ville bara äta av det godis som svärmor köpt. Johan blev så irriterad på godiset att han gömde allt. När han sedan tog en tupplur började hon fråga efter godiset och jag sa att Johan hade lagt undan det. Då började hon rota i våra skåp efter godiset och gick slutligen in och VÄCKTE Johan för att han skulle tala om var det var.

På juldagen fick jag ändå höra: "Vi kan väl äta av dina kakor då." Senare skulle godiset fram igen, det var tydligen "belöningen" för att ha "offrat" sig att äta av pepparkakor, lingonkaka, ischoklad och chokladkaka som jag hade bakat. Lussebullarna hann jag som sagt vad inte till men men "ingen ville ju ha några ändå".

Vi serverade givetvis julgröt på det sättet jag är van vid. Johans släkt äter inte julgröt. Inte hörde vi några klagomål om det men tydligen avskydde hon den. Fick vi veta typ ett år senare när hon var uppe över nyår och vi lagade det igen för att det är snabb och enkel mat. Då blev vi anklagade för att med flit laga mat vi visste att hon avskydde. Även Johan blev förvånad över den reaktionen för hon hade inte ens sagt det till honom.

Allt det här skavde hos mig men jag lät det passera för att inte bråka i onödan. Men sedan när renoveringen gick åt skogen. När vi blev så himla illa behandlade, när våra åsikter, våra känslor, allting blev överkört och ignorerat. Då mindes jag igen. Hur respektlöst jag blev behandlad Emmas första jul. Hur respektlöst Johan blev behandlad.

Någonstans hade jag kanske redan börjat ge igen. När jag förstod att svärmor avskydde russin i bröd och bullar så lät jag gladeligen ungarna hamra in så mycket russin att det faktiskt var mer russin än deg. 

De senaste åren har jag istället förstått att svärmor aldrig gillat mig, att allt var ett spel. Jag visste att hon ogillade att Johan flyttade till Luleå för att vara med mig. Jag har förstått att hon lurade oss för att få oss närmare. Hon mörkade medvetet att hon VISSTE att det i stort sett är omöjligt att få vänner här som inflyttade föräldrar för alla blir tydligen bästisar inom sin föräldragrupp och det är dem man sedan håller ihop med. Hon slutade nästan omedelbart att anstränga sig för vår skull. Visst var hon gärna barnvakt, men bara hemma hos sig. Att vi fick slita upp barnen en timma tidigare på söndag morgnar bara för att åka hem till henne först och simskola sedan, det var väl ingenting. Hon förväntade sig att vi skulle anpassa oss fullt ut till hennes grejer och visade inget intresse för oss. Jodå, hon var gärna barnvakt när vi åkte på orienteringen "så barnen skulle slippa följa med". Allt vi gjorde var hemskt och tråkigt och något barnen inte borde behöva utsättas för.

Hon har knappt gått på några av våra spelningar här. När jag skulle spela på midsommarafton i Brunnsparken och vi först var ute på släktens stora midsommarfirande så tyckte hon att barnen kunde väl stanna där så de slapp åka till Brunnsparken. Att vi ville vara tillsammans på midsommarafton gick inte hem. Att barnen uppskattar musik, dans, lotterier med mera gick inte hem. För HON kunde inte tänka sig att åka dit, alltså måste det vara hemskt och barnen borde slippa.

Just denna formulering hela tiden. Att det VI ville göra var något som barnen borde få slippa.

Desto sämre vi blev behandlade under renoveringen, desto mer utstötta vi blev. Desto mer gick det inte att blunda för sanningen. Svärmor har aldrig tyckt om mig, hon har aldrig respekterat mig. Hon tolererade mig (knappt) för att jag var viktig för Johan.

I mitten hamnade Johan. Som å ena sidan märkte hur föraktet mot mig blev alltmer tydligt. Å andra sidan så var det hans mamma och den familj som han alltid hade haft. Men till slut gick det inte att blunda för det. De sista presenterna (innan Johan bad dem sluta köpa saker) var så usla att det var omöjligt att få barnen att förstå att man ska vara glad för "det är tanken som räknas". Vilken tanke? Kläder de aldrig skulle använda för att det var helt fel och spel de redan hade (och slutat spela sedan över ett år tillbaka)? När det dessutom kom en gliring till oss föräldrar skriven I Emmas födelsedagskort så brände det slutligen till hos Johan och han sa ifrån.

Det är sex dagar till julafton. Jag har inte hunnit baka lussebullarna än i år heller. Pepparkakslandet stod klart igår. Lingonkaka och chokladkaka finns i frysen. Det blir vår femte jul utan ett riktigt kök. Fuktskadorna på den nya panelen växer sig större för varje dag. Diskbänksbelysningen trillade ner i helgen igen (en dag kommer den nog knuffa ner något som går sönder). Vi är trötta och ledsna att aldrig få fira jul ordentligt. Vi är trötta på att ingen av dem som gjort att vi hamnat här bryr sig det allra minsta. Men det kommer nog bli lussebullar i år i alla fall. Proppfulla med russin. Precis som vi älskar och svärmor hatar. Det kommer bli gröt precis som vi vill ha den (och svärmor hatar).

Vi kommer skapa så mycket glädje vi kan, trots att vi är utstötta och ensamma här. Oönskade av släkten. Det enda positiva i det hela är väl ändå att hade jag förstått på en gång. För 15 år sedan, den där första julen med Johans släkt. Hur mycket de faktiskt inte ville ha mig. Då hade det inte blivit några härliga tjejer. För jag tar inte hur mycket skit som helst. Jag sa det rakt ut till Johan. Att han faktiskt var tvungen att välja. Mig eller hans mamma. Trots hennes manipulationer (hon propagerade alltså aktivt för skilsmässa och hade till och med börjat formulera en plan för hur Johan kunde bo hemma hos henne i hennes tvåa(!) och ha barnen där varannan vecka) så värderade han ändå oss högre.

Så när jag säger att jag känner mig avskydd och ovälkommen häromkring. Det här är vad jag har. Det här är mitt liv. Jag såg det inte tidigare för att jag inte ville se det.

Då, för nio år sedan, hade vi i alla fall fantastiska vänner omkring oss som slöt upp. Både när Johan bröt armen och även sedan när han insjuknade i diabetes. En del är kvar, andra har flyttat. Men jag kommer alltid minnas den kärlek och omtanke ni visade oss.

Stilstudie i inomhustemperatur.

Min första vinter i Luleå blev ovanligt kall, i slutet av januari slog temperaturen till med ett stabilt -42 (lokala avvikelser fanns, om minnet inte sviker helt så kan vi ha haft hela -43 ute på Porsön). Mitt dilemma uppstod redan ett par dagar tidigare när vi passerade -35 för då började vi förlora inomhusvärmen i Porsögårdarna. De så kallade tillfälliga barackerna (som vid det laget hade ganska många år på nacken) klarade helt enkelt inte av att stå emot kylan längre. Att golvet var kallt i mitt studentrum på markplan blev jag ganska tidigt varse, jag löste det mest akuta med en matta så jag åtminstone slapp köldchocken för fötterna varje morgon. Men nu kröp kylan på från alla håll. Helt plötsligt var inomhusvärmen i studentrummet nere på 14 grader. Efter att ha huttrat ute i korridorsköket när jag lagat mat så tog jag ut min termometer där och dubbelkollade, 6 grader, alltså kallare än maxtemperaturen för ett kylskåp.

Jag frös! Så enkelt var det. Jag tillbringade större delen av den där kalla veckan fullt påklädd nerbäddad i sängen. Provianteringen löstes genom en kompis grannhuset som skulle handla och frågade om jag behövde något. Jag skippade några föreläsningar för att jag helt enkelt frös för mycket redan inomhus och inte ville gå ut och bli ännu kallare.

Så var kommer stilstudien in? Jag skickade ut Johan på glasverandan nu ikväll, där vi äter våra måltider sedan ett par år tillbaka på grund av renoveringseländet. Det är 13,8 grader där just nu. Ungefär vad jag hade i mitt studentrum. Sedan stängde jag ut honom i trapptornet = vår hall då tillbyggnaden av en ny hall samt tilläggsisolering skulle göras när köket var klart vilket det ju aldrig blir. Där är det nu fantastiska 6 grader. Givetvis förvarar vi ytterst sällan barnens ytterkläder där på vintern, de skulle helt enkelt bli för kalla när de ska klä på sig och gå ut. Det blir därför ett släpande genom två rum = extra grus hamnar lite varstans.

Johan frös redan innan. Min stilstudie gjorde det inte bättre.

När köldknäppen i Luleå gick över bjöd jag hem några kursare på förfest. Deras enda syfte var egentligen att få upp värmen i rummet igen (vilket var tur för ingen av dem var något vidare som festare). Men så nu kan jag vandra tillbaka genom minnenas allé. Lösningen i studentrummet fixade en kompis senare. Vi ställde helt enkelt in ett extra element (elen ingick i hyran). Lösningen på glasverandan är identisk. Vi kör ett extra element innan vi ska äta. Tyvärr har fläkten gått sönder i det så det tar lång tid innan rummet är behagligt. Vi försöker komma ihåg att slå på det en bra stund innan vi ska äta. Det lyckas ibland. Barnen fryser ofta när vi äter frukost trots att de klär på sig. Det är inte ens december än. Det kan bli mycket kallare än så här.

Så har det gått fyra år..

..sedan hantverkarna rev ut vårt gamla kök för att renovera och sätta in det nya. Fyra år och det är fortfarande inte klart. Det finns inte ens en tidsplan längre. Ingenting. Det finns ingen framtid för det. Det har varit ett enda långt limbo i över två år nu. Ja förutom strider med hantverkarna om bilder på sociala medier, bråk om personuppgifter och att vi är fullständigt övergivna av de flesta släktingar. Så här befinner vi oss, fyra år senare, vi har inget kök och är ensammare än någonsin. Det är då man verkligen undrar vad vi gör här nere, ett av de tungt vägande skälen för att flytta ner hit var ju för att komma närmare släkten. De fick oss att tro att det var uppskattat att komma närmare. Nu vet vi bättre.

Det blir ännu en jul utan kök. Snart har vi renoverat kök i Emmas halva liv och för Alice är det två tredjedelar som har hunnit passera. Det är en smärta utan dess like. Jag saknar mina saker. Jag saknar att ha ett fungerande kök.

Vi nyttjade faktiskt bofonden i Luleå till att just piffa upp köket. Bytte golv och lackade om skåpluckor, allt fixat snabbt och smidigt precis innan jul för 14 år sedan. Under några dagar fick vi ha kyl- och frys i hallen och micron i vardagsrummet men det var verkligen tillfälligt och absolut överlevnadsbart. Det här är fyra år. Det här är renoveringen som aldrig tar slut. Det här är inte ett liv. Det här är limbo. Självklart tittar vi på andra hus. I dryg 2,5 år har vi levt med den parallella planen att det bästa kanske vore att flytta och börja om någon annanstans igen. Vi lever i parallella spår. Utan att veta vad vi borde lägga vår energi på, utan att kunna fokusera på EN framtidsplan.

Fyra år sedan ett utslitet, illa planerat 70-talskök revs ut och vi har det värre nu. Det är aldrig för sent att ge upp.

Hur nyttjar man en garanti hos en hantverkare som är okontaktbar?

Det här är sidopanelen till köksbänken. Den byttes en gång redan våren 2020 när hantverkarna som bäst höll på att försöka åtgärda sitt fuskjobb hos oss. Då fick den bytas på grund av att de hade dragit en för lång skruv igenom den från insidan och därmed skadat den. När den byttes fick min pappa stoppa Allvin från att återigen dra i en för lång skruv och därmed upprepa det tidigare misstaget.

 

Det är en silikontätning mellan diskbänk och sidopanel för att förhindra att vatten rinner ner i sidopanelen och skadar den. Gissa vad som hände i somras? Jo, vi gjorde upptäckten att silikontätningen tydligen inte är dragen hela vägen utan i själva verket slutar vid den orangea pilen med efterföljande fuktskada som följd på den återstående delen. Det var betydligt värre men det gick tillbaka en del när det hade torkat upp.

Konsumentverket erbjuder mycket fin läsning på området.

 

Dilemmat här är förstås att vi kan inte klaga inom två månader från att vi upptäckte felet. Allvin har gjort sig okontaktbar. Ytterst motvilligt lämnade han dock slutligen ifrån sig dokumentet som bland annat innehöll den här skrivelsen. Dock har vi inte kunnat få ett skriftligt uttalande om från vilket datum det gäller. Gäller det från när köket var "färdigmonterat" första gången? Efter att de gjorde om golvet och därmed fick plocka ned den mesta köksinredningen igen? Eller från när själva sidopanelen installerades? När de var tillbaka på vår bröllopsdag och korrigerade fel i köksinredningen? När de var här i oktober för att åtgärda fel? När de var här i december och åtgärdade det som inte gick att åtgärda i oktober? Det finns ännu fler datum att välja på. Men en av frågorna vi faktiskt har vägrats få svar på är just denna, från vilket datum anser Allvin och Bälters att arbetet här blev klart? Eller de kanske faktiskt är på vår sida där och håller med om att det ännu inte är klart? Vem vet? Inte vi i alla fall.

Ska man vara petig så är det än så länge irrelevant. Dels för att fem år inte har passerat (oavsett vilket datum hantverkarna skulle vilja räkna ifrån) och dessutom är klagomålsrätten 10 år på husrenoveringar.

Men i slutändan blir allt irrelevant. En hantverkare som det inte går att kontakta kommer givetvis inte åtgärda något alls. Någonsin.

Vi möts ofta av åsikten att vi bara borde acceptera läget. Att många lever som vi gör, med något som inte blev som man hade tänkt. Men menar folk på allvar att de lägger ut en halv miljon på en renovering och sedan bara tiger och lider när de råkar ut för ett fuskbygge? I så fall är det inte så konstigt att vi blivit illa bemötta och ifrågasatta av alla. För hantverkare är vana vid att kunna fuska och komma undan med det så rimligen behandlar de kunder illa som inte tolererar det och faktiskt kräver en kvalitativ arbetsinsats.

Flytta då om ni inte är nöjda är nästa kommentar. Det har vi undersökt. Det har vi tittat på i flera år. Men det är svårt att hitta ett hus för en rimlig penning som INTE är i akut behov av renoveringar. Tidigare var vi dessutom hindrade av det faktumet att kommunerna kan ta hela fyra månader på sig att få fram en förskoleplats. Nu är båda tjejerna skolbarn så den svårigheten är åtminstone ur världen. Skolplikten innebär att en ny hemkommun är tvungna att ordna fram skolplats mer eller mindre direkt. Men ska vi flytta så vill vi så klart att vi ska få det bättre. Många kommuner har enorma problem idag. Skola, vård, fritid. Allt detta ska läggas ovanpå att det måste finnas en god arbetsmarknad åt mig och Johan. Det är inte så bara att flytta då. Vi har redan kastat bort fyra år på att renovera ETT rum. Vi kan på vår höjd tänka oss att behöva tapetsera ett rum eller två i ett nytt hus. Annars vill vi inte se några hantverkare överhuvudtaget på många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många år. Det blir givetvis en enorm begränsning. Vi är medvetna om det. Men vi undersöker det fortfarande. Vi fortsätter leva livet i parallella spår. Ett där vi måste ordna så bra liv vi kan här och ett där vi hela tiden spanar efter ett bättre liv någon annanstans. Det är otroligt tröttsamt. För vi vill inget hellre än lägga vår tid och vårt fokus på ett liv.

Men ovanpå allting annat som är skit med köket så stirrar nu en fuktskadad sidopanel på oss varje dag. Något som borde vara enkelt åtgärdat. Om man hade anlitat en seriös och kompetent hantverkare.

Sex år sedan flytten

Idag är det sex år sedan vi kom fram hit, till det som skulle bli vårt nya hem. Till drömmar och framtiden tänkte vi. Sex år. Alice hade precis fyllt fyra månader och Emma skulle strax fylla tre år.

Vi såg fram emot att ta oss an det nya. Energin var hög i början, vi fixade och donade, vi gjorde utflykter, vi cyklade på långturer. Inte ens alla mina jobbyten sänkte oss, jag tog nya tag hela tiden och tänkte att nästa ställe blir bättre.

Men vi märkte tidigt av att gemenskapen var svår. På grund av tiderna på allmän förskola så blev det aldrig av för Johan att komma iväg med Alice till kyrkans öppna verksamhet (familjecentralen och kommunens egna öppna förskola slog inte upp portarna förrän i våras), orienteringsklubben hade förvisso några ungdomsträningar och vissa klubbresor men den riktiga gemenskapen infann sig aldrig och nu efter pandemin är det som om allt har dött ut. Vi får knappt en reaktion när vi lyfter frågan om ungdomsträning och på de två senaste avslutningarna av ungdomsserien så är det endast två från klubben som fått ta emot pris, Emma och Alice. Inga andra barn har sprungit fem av nio tävlingar. Det märks nu. Emma tycker inte det är så roligt att åka på orientering längre för hon har inga vänner där. Hon har bara Alice att vara med och då kan de lika gärna vara hemma.

Släkten då? Den som vi ville komma närmare. Den som vi faktiskt trodde ville att vi skulle bo närmare! Ja, Johans släktingar har vi inte träffat på flera år. De vände oss ryggen i samband med renoveringen, tog Johans kusins sida mot oss. Vägrade lyssna på någonting, vägrade läsa besiktningsprotokollet, vägrade tro på oss att arbetet var uselt genomfört. Men det är klart, de är väl vana vid kusinens gratisarbeten på semestern och då får man acceptera att det blir lite som det blir. Men vi var en betalande kund! Som behandlades orimligt uselt. Svärmor visade dessutom upp ett bristande omdöme när det gällde tillsyn av våra barn OCH har försökt bryta upp oss. Mina föräldrar ljög för oss, ignorerade våra önskemål och gick bakom ryggen på oss. 

Jag ville bo i hus för att jag ville ha rätt att bestämma över mitt hem. Jag var trött på lägenhet av just den anledningen. Alla renoveringar här har stannat upp just för att vi inte får bestämma. Jag ville bli delägare i gården redan när vi flyttade men stoppades. Det är mitt misstag, det tar jag på mig. Vi skulle aldrig ha flyttat in här utan att ha fått bli åtminstone delägare. Faktum är att vi faktiskt var och tittade på hus i närheten två år innan vi flyttade. Johan hade fått en intervju här nere (dock ändrades tjänstens förutsättningar och det blev inget av det). Vi tittade på andra hus för att mamma inte ville släppa det här helt och hållet. Men vi kom fram till att skulle vi bo här nere så var det i det här huset eller inte alls. Men visst, med facit i hand borde saker gjorts annorlunda - mycket annorlunda.

Så här sitter vi, vi flyttade 120 mil bara för att bli helt ensamma.

För det är just det, det är så absurt svårt att komma in i samhället och gemenskapen här att vi inte ens tänker på nivån "vem skulle sakna oss om vi bara packade ihop allt och försvann?" utan snarare "vem skulle ens märka det?".

Symbol för detta just nu är att vi inte kan gå på bio. Vi kan inte se den nya Indiana Jones-filmen för vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. Det är tredje gången på ett år det har dykt upp något vi gärna vill gå på. Men vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. I höstas fick jag gå på konserten med en gammal kompis från Luleå istället. I vintras "räddades" vi av att konserten blev inställd och nu står vi här igen. En ynklig bio-film som visas här i Vimmerby som vi gärna vill se men det går inte att lösa. Sex år har vi bott här men vi har totalt misslyckats med att bygga oss ett nätverk här. I en nödsituation skulle nog grannarna ställa upp, men det är allt.

Det här är också vad som andra tar fäste vid. Ensamheten, min mamma lyfte den för flera år sedan, att vi är så ensamma här. De få vi har kontakt med pratar också om det, hur vi inte trivs. Ingen lyfter det som ändå är bra med att bo i Vimmerby utan det enda som tas upp och diskuteras är att det nog är bättre för oss någon annanstans. Så kanske är frågan ändå djupare än om någon skulle märka av om flyttade igen, är det till och med vad alla vill? Att vi försvinner här ifrån för alltid och aldrig kommer tillbaka?

Storm of the century

Det är den jag ser ibland när jag behöver extra styrka. Det är fyra timmar miniserie som talar till mig. Jag kommer aldrig tillhöra en gemenskap på det sättet men det är ändå något med serien som når fram till mig.

När de diskuterar valet som måste göras: "When none of the alternatives look good."

Jag kan relatera.

André Lenoge, demonen, ondskan, hans tema genom hela filmen: "Give me what I want and I'll go away." Det är så jag kände med Bälters och Allvin. Jag hade det på min header på Facebook i över ett år (även om jag tillfälligt bytte ut till andra vid ett par tillfällen). När jag slutligen tog ner den. Ja, det var när vi faktiskt hade "vunnit" en delseger. Bilderna från sociala medier var nedplockade.

Reaktionerna på den headern uteblev dock helt. Jag skrämmer folk till tystnad. Jag vet detta. Vad jag också vet är att mentaliteten är annorlunda här nere. När vi började prata om att flytta ifrån Luleå var alla våra vänner tydliga med att de förstod att vi gjorde det som var rätt för oss men att de skulle sakna oss. Här nere lyfter folk endast fram det som är dåligt med att vi bor här. Man markerar extra mycket att vi är ensamma, att vi inte trivs, att vi är utanför, det utbud som saknas. Varför bor folk egentligen här om man bara vill lyfta fram det som är dåligt? Vi kan se bra saker med att bo här (men också väldigt många varför man borde bo någon annanstans) men detta extrema fokus på det som är negativt. Ingen har ens sagt här att de skulle sakna oss om vi flyttar. Några grannar sa att det var tråkigt när vi åkte och letade efter hus i Borlänge för två år sedan men det är det närmaste. Så hur kommer det sig att smålänningar är mindre sociala än norrbottningar? Nidbilden över den tjuriga, asociala norrlänningen behöver helt klart uppdateras.

För oss är framtiden alltjämt oviss. En ständigt tärande ovisshet. Det enda vi vet med säkerhet är dock att majoriteten av våra släktingar har gett upp oss. Vi är inte värda att slåss för. Vi är inte värda att lyssnas på. Det är inte jag och Johan som berövar barnen deras mor- och farföräldrar, det är handlingarna hos dessa som har lett till att barnen inte längre träffar någon av dem. Ett av de tyngst vägande skälen till att flytta hit var just närheten till släkten - som vi inte längre träffar.

Så det är väl det, det bästa för alla vore verkligen att vi bara försvann, bort från allas medvetande. Precis som i miniserien. Försvinna, glömma.

Integritetskyddsmyndigheten var vad som krävdes.

I över tre år har vi kämpat för att få samma hantverkare som misslyckades med vår renovering att ta ner samtliga bilder de tagit och publicerat på olika sociala medier. Jag har för länge sedan tappat räkningen hur många gånger vi har bett om att få bilderna nedtagna. Det landar nog en bra bit över 50 gånger. Vi har förklarat ansvarsfrågor, hänvisat till GDPR och Bälters egna integritetspolicy. Inget har hjälpt. Dessutom har vi mötts av tystnad. Det enda svaret var när Johan Allvin hotade med polisanmälan om vi inte slutade be honom ta ner den sista bilden och då fick vi minsann veta att ingen ur vår familj hade rätt att bestämma vilka bilder han publicerade.

Men när jag gjorde den vanliga kollen i måndags var dock faktiskt den sista bilden borta. Vad var annorlunda? Varför just nu? I lördags anmälde jag för andra gången Bälters till Imy (Integritetskyddsmyndigheten). Den här gången skickade jag med bilagor som visade på deras arrogans gentemot sina kunders personuppgifter. Sedan försvann bilden. Kan det verkligen stämma att en svensk myndighet kan arbeta så snabbt? Vår teori är att de kontaktade Bälters i måndags morse för att dubbelkolla de uppgifter jag lämnat. Varför anmäla Bälters och inte Allvin Design? Vid tiden för när den aktuella bilden togs och publicerades arbetade Allvin som snickare för Bälters och föll därför under deras integritetspolicy. En policy vi är tveksamma till att någon faktiskt har läst och kan (språkfelen i den är dessutom bitvis bedrövliga).

Vi har alltid förundrats över varför Allvin insisterat på att ha kvar bilder på nätet från en renovering han uppenbarligen misslyckats med och som inneburit en missnöjd kund. Men tydligen var det ändå viktigt av ren principsak.

Hela agerandet är totalt orimligt. Från början till slut. De allra flesta av oss har större hyfs än så och tar ner bilder bara någon ber oss. Det här gällde dessutom företag som är bundna av lagstiftning för personuppgiftshantering. Skrämmande.

En Amerika-resa

När människor började emigrera till Amerika så visste de flesta att det var en envägsresa. De skulle inte återvända. Det gamla livet lämnade man bakom sig. Man gjorde sig av med det som var otympligt och onödigt att resa med och man började ett nytt liv någon annanstans. Idag är inte Amerika-resor eller deras motsvarighet lika definitiva. Det är lättare att resa, det är lättare att ändra sig.

Jag är en rotare. Jag uppskattar förvisso att resa och besöka andra platser men det viktigaste för mig är att ha mitt hem. Min plats att vara på. "Hemma är där man bor och trivs." Det har varit mitt mantra hela livet. Jag bodde på en och samma plats hela min uppväxt, även om vi hela tiden levde under skuggan av min mammas vantrivsel och prat om att flytta så blev vi ändå kvar där i radhuset. Jag bodde orimligt länge i mitt studentrum just för att flytta i onödan inte är min grej. Sedan blev det ännu längre tid i lägenheten. Det var i lägenheten jag bildade familj. Det var där vi gjorde plats för tjejerna.

Men det var också då vi började planera för det nya livet.

Första gången en flytt söderöver kom på tal var Emma inte ens ett år fyllda. Johan sökte ett jobb här nere och blev kallad på intervju. Strax innan ändrade de sig dock men vi hade redan bokat resan och åkte ner. Mamma var ännu väldigt tydlig med att hon INTE ville släppa ifrån sig huset så vi var och kollade på lite andra hus, bland annat ett rätt fint hus i Vena (så här i efterhand hade Hultsfreds kommun varit ett klart bättre alternativ med tanke på vad de erbjuder i form av musikskola och simskola jämfört med Vimmerby). Men huset kändes inte helt rätt. För mycket som behövde göras. Det fanns dessutom ett hus och gård nära som vi borde kunna få ta över. Vi hade ändå förvarnat mamma om att ifall Johan fick jobbet så skulle vi behöva flytta in åtminstone tillfälligt. Hon var INTE redo.

Året efter började vi prata om det mer. Om att flytta ner. Vi började känna oss trångbodda i lägenheten och husen i Luleå var dyra om man inte var villig att bo långt från tätorten. Dessutom kändes det vettigt att flytta närmare släkten. Det ÄR trots allt lite besvärligt att bo långt bort när man har barn. Så redan innan Alice föddes började planerna. Badrummet renoverades enligt våra önskemål. Vardagsrummet tapetserades. Vi började planera för de andra rummen.

Att Alice dessutom föddes prematurt med tillhörande kaos stärkte oss i beslutet att det var rätt att flytta närmare släkten. Till ett större nätverk. Att packa ihop lägenheten var ett elände utan dess like men vi löste det. Vi knöt ihop säcken med Luleå under några sista dagar och sedan körde vi ner. Utmed E4:an som så många gånger förr. Emma hade redan gjort den bilresan flera gånger. Alice en gång tur och retur. Men nu var det för att börja ett nytt liv i söder.

Men livet i söder? Stödet från släkten var väl inte överväldigande. Ville vi ha barnvakt när Alice hade babysim så innebar det att gå upp extra tidigt på söndagar för att först köra Emma åt andra hållet bort till farmor och sedan in till stan igen. Passa henne hemma hos oss var för jobbigt. Inte heller kunde vi få barnvakt så vi kunde spela ihop i musikkåren. Det var också en för stor uppoffring. Inte heller kom vi in i samhället. Avsaknad av öppen förskola i kombination med de riktigt opraktiska tiderna för allmän förskola ledde till att vi inte lärde känna några andra föräldrar alls till att börja med. Pandemin gjorde sitt till med att Emma började skolan just då när vi inte fick ses alls. Först nu, när hon gått tre år i skolan finns det något som påminner om ett nätverk mellan föräldrarna. När det gäller Alice har vi dock ingen kontakt med andra föräldrar. Alice har fortfarande inte haft något kalas med vänner. Emma har firat med kompisar tre gånger redan. Förra året orkade jag inte styra upp något mer än för familjen dock. Renoveringen har krävt sitt av oss. Renoveringen som aldrig blir klar. Renoveringen som gjort oss till paria i släkten. Så alla de släktingarna vi flyttade närmare? Ja, de träffar vi inte alls längre.

Vi har försökt lösa barnens fritid. Vi har betalat dyrt och åkt långt för simskola. Vi har försökt få det att fungera med orienteringen men ironiskt nog är det längre till tävlingarna här än vi hade i Luleå och klubben verkar helt ha gett upp ungdomsträning och planerar för att siste man släcker lyset. Vi har försökt driva på men möts av motstånd och bortförklaringar. Kulturskolan går alltjämt på sparlåga här och man verkar inte riktigt bry sig om barns möjligheter.

Inte har det gått bra att hitta jobb heller. När vi flyttade ner var planen att jag skulle bli lärare men det var ju horribel arbetsmiljö här nere så det fallerade fullständigt. På biblioteket trivdes jag men lasades ut och har samtidigt fått se de som kommit efter mig få arbeta vidare. Min kompetens är helt enkelt inte uppskattad här. Även Johan har svårt att hitta något permanent. Man pratar om en kockbrist men ändå är det inte helt lätt att få fast jobb.

"Hemma är där man bor och trivs" men det är precis det vi inte gör. Huset är misär. I september är det fyra år sedan vi kunde äta mat i vårt egna kök. Husgerådet är alltjämt nedpackat. En obegripligt eländigt uselt genomförd köksrenovering som kostade oss nästan alla släktingar. Så varför fortsätter vi? För två år sedan övervägde vi ändå att flytta. Jag och Johan åkte till Borlänge över en helg och kollade på inte mindre än tre hus men inget av dem föll oss i smaken. Jag var erbjuden ett jobb där så det hade kunnat bli ett nytt liv. En försvårande faktor då var Alice. Kommunerna har nämligen rätt att ta hela fyra månader på sig att ordna fram en förskoleplats. Risken att stå utan barnomsorg vid en flytt var alltså påtaglig. Nu i år är den faktorn eliminerad. Alice börjar skolan i höst. Skolplikten gör att skolorna har en skyldighet att ordna fram en skolplats inom en vecka från att man kommer till en ny kommun.

Det här är min släktgård. Den har gått i arv i åtskilliga generationer. Morfar betalade dyrt för att lösa ut sin systers del av arvet för att få äga den själv. Det är hit jag har kommit hela livet. Jag har minnen här. Jag lärde mig cykla här ute på lagårdsplanen. Vi flyttade hit när barnen var små. Även om Emma redan första dagen frågade när vi skulle åka hem igen. Varje gång tidigare vi varit här så hade vi gjort just det. Åkt hem igen. Alice minns inte att bo någon annanstans. Det är här hon gjort alla stora grejer. Vi har slitit för att skapa ett hem samtidigt som vi känt oss utanför och ovälkomna. Oönskade. Hur många skulle ens bry sig om vi försvann iväg?

Så i bakhuvudet har tanken malt. Borde vi flytta igen? Acceptera förlusten. Börja om någon annanstans. Eller helt enkelt återvända till Norrbotten där vi kände oss välkomna och uppskattade? Men vi vet också att gör vi flytten igen. Då blir det en Amerika-resa. Vi kommer aldrig komma tillbaka hit och hälsa på som vi gjorde innan vi flyttade hit. Någon föreslog just det. Att vi kunde ha det här kvar för att hälsa på ibland. Men göra barnens hem till ett sommarhus? Nej! Ingen av oss skulle orka komma tillbaka hit igen efter att ha misslyckats med att bo här. Nästa flytt blir utan återvändo. Då kommer gården säljas. Mina syskon vill inte ha den och jag tänker INTE förvalta den till tjejerna blir stora. Tar jag deras hem ifrån dem så är det för alltid.

Oavsett vad som händer så gör det ont. Det kommer göra ont under lång tid framöver. Kanske för alltid. Men jag vet också hur det är att växa upp med en förälder som bara pratar om att flytta. Som inte trivs. Mina barn har redan genomlidit fyra år av renoveringskaos. Det är två tredjedelar av Alices liv.  Ledsna föräldrar. Vi vill bara skapa ett stabilt och permanent liv åt dem. Just nu är vi fast i limbo. Vi äger inte stället så vi kan inte göra något alls. Jag ville bli delägare när vi flyttade in men då var mamma inte redo att släppa in mig. Jag borde tagit det varningstecknet på större allvar. Precis som när vi var och tittade på huset i Vena. För att hon inte var redo. Vi borde ha förstått att det inte skulle fungera. Att vi inte är ägare har definitivt försvårat renoveringen och nu är det totalt kaos med precis allting. Vi har blivit ljugna för så många gånger. Avvisade. Ovälkomna. Är det då man ska acceptera förlusten och bara flytta? Göra sin Amerika-resa och sätta punkt för den här tiden en gång för alla.