Så har det gått fyra år..

..sedan hantverkarna rev ut vårt gamla kök för att renovera och sätta in det nya. Fyra år och det är fortfarande inte klart. Det finns inte ens en tidsplan längre. Ingenting. Det finns ingen framtid för det. Det har varit ett enda långt limbo i över två år nu. Ja förutom strider med hantverkarna om bilder på sociala medier, bråk om personuppgifter och att vi är fullständigt övergivna av de flesta släktingar. Så här befinner vi oss, fyra år senare, vi har inget kök och är ensammare än någonsin. Det är då man verkligen undrar vad vi gör här nere, ett av de tungt vägande skälen för att flytta ner hit var ju för att komma närmare släkten. De fick oss att tro att det var uppskattat att komma närmare. Nu vet vi bättre.

Det blir ännu en jul utan kök. Snart har vi renoverat kök i Emmas halva liv och för Alice är det två tredjedelar som har hunnit passera. Det är en smärta utan dess like. Jag saknar mina saker. Jag saknar att ha ett fungerande kök.

Vi nyttjade faktiskt bofonden i Luleå till att just piffa upp köket. Bytte golv och lackade om skåpluckor, allt fixat snabbt och smidigt precis innan jul för 14 år sedan. Under några dagar fick vi ha kyl- och frys i hallen och micron i vardagsrummet men det var verkligen tillfälligt och absolut överlevnadsbart. Det här är fyra år. Det här är renoveringen som aldrig tar slut. Det här är inte ett liv. Det här är limbo. Självklart tittar vi på andra hus. I dryg 2,5 år har vi levt med den parallella planen att det bästa kanske vore att flytta och börja om någon annanstans igen. Vi lever i parallella spår. Utan att veta vad vi borde lägga vår energi på, utan att kunna fokusera på EN framtidsplan.

Fyra år sedan ett utslitet, illa planerat 70-talskök revs ut och vi har det värre nu. Det är aldrig för sent att ge upp.