Vad man lämnar och vad man får.

När jag flyttade till Luleå blev det lite som att jag försvann, det tog ett tag men många slutade räkna med mig för jag "var så långt borta". När jag flyttade kostade en förbokat ungdomsbiljett på flyget 350 kr och såvida man inte reste precis vid jul var de lätta att få tag i på kort varsel. Vi flög stand-by med, hela tiden när man inte hade en exakt tid att passa. Stand-by kostade 200 kr och man fick sällan vänta mer än en avgång. Men bit för bit sorterades man bort för att man var så långt borta. Mina kompisar fanns där ändå. Vi sågs tillsammans nere i Stockholm/Uppsala där de pluggade och de flög upp till mig i Luleå. När jag fyllde 20 så var de hos mig. Men med tiden rann det iväg.

Johan upplevde samma sak när han flyttade upp. Hur man lite försvann. Många gånger bjöds man inte ens in för att man "var så långt borta" och så kanske det kom en inbjudan i sista minuten och då kunde man inte lösa det för att det ändå krävdes några veckors förvarning.

Men i Luleå uppstod en annan gemenskap. Många i Luleå har flyttat in, antingen från omkringliggande orter eller från söder för studier. Där fanns inte släktingar redo att hjälpa till utan vi byggde ett eget nätverk. Det var så jag fick Blåfisks extranyckel hemma hos mig (när han tappade sin nyckel och var tvungen att anlita låssmed och byta lås så frågade jag varför han inte bara gav en extranyckel till en kompis, den kompisen blev tydligen jag vilket egentligen var logiskt, vi bodde i husen snett emot varandra). Vi käkade middagar ihop. Det var julbord, påskmiddag och midsommarfiranden.

När studenttiden tog slut flyttade en del men vi som blev kvar, vi umgicks fortfarande. Man knöt nya kontakter genom jobb och annat. När vi blev föräldrar, oj vad fort det gick att få föräldravänner. Bara ett par veckor efter att vi börjat gå på babysång så var vi hembjudna till andra föräldrar och när Johan bröt armen erbjöd de sig att vara barnvakt åt min familj så jag kunde åka skidor.

Vi gick på bio och konserter. Inte bara när vi hade någon familjemedlem på besök utan ändå. Det gick för det mesta bra. När Alice föddes med buller och bång hade vi redan planerat för att flytta till sommaren men vi tolkade också det som att det fanns ett behov av ett större trygghetsnät. När vi gick runt där i lägenheten mitt i natten, jag pratandes med BB och Johan ringde till våra vänner för att hitta någon som kunde ta hand om Emma på obestämd tid en vardagsnatt (stängningsdag på förskolan nästa dag). Då kändes det ändå tufft och osäkert även om vännerna slöt upp. Efter att den första chocken lagt sig så gick det snabbt att bygga upp ett schema av stand-by-barnvakter, alla som kunde lösa det med sina jobb ställde gladeligen upp.

Så vi flyttade inte för att vi hade det dåligt. Vi flyttade för att vi längtade efter hus (tuff bostadsmarknad i Luleå) och för att vi trodde det var en bra idé att komma närmare släkten. Nu sitter vi här, fem år senare och har varit tvungna att bryta med nästan alla lokala släktingar på grund av hur de har behandlat oss. Köksrenoveringen blottade mångas rätta natur och vi har blivit hånade, ifrågasatta och förda bakom ljuset. Min familj har dessutom fortsatt med det gamla, att vi är så långt bort. Vi var inte inbjudna när mamma fyllde 75 år för "jag ser inte på det som ett kalas och det är ju så jobbigt att åka så det ska ni inte behöva". Nu har vi en katt. Det är inte avståndet som är den stora frågan längre då vi ändå bor bara 4-5 timmars bilresa bort. Men vi har en katt. Hennes omsorg måste planeras så vi behöver ändå lite förvarning och vi tycker om att få bestämma själva. Inte att andra väljer åt oss och sedan meddelas vi i sista stund och då kan vi inte, då är det inte lösbart.

De senaste åren har varit ett levande helvete, hantverkare, lögner, bråk, svek. Men också många samtal om vad som gått fel och där jag förklarat min sida, där jag förtydligat allting. Till syvende och sist för döva öron har det visat sig. Jag har bett om svar, jag vill veta varför man har agerat på ett visst sätt (särskilt när det varit exakt tvärtemot vad som har varit överenskommet och vad vi har önskat). Jag blir ignorerad. Mina känslor fortsätter att inte vara viktiga.

Nu var det dags igen, det första mailet sa att det inte skulle bli något firande, det var inte önskat. Bara en lunch hos Lena innan vägsamfällighetens möte. Det eskalerade snabbt till ett fullfjädrat släktfika som uppstod enkom för att pappa fyller 75 år. Vem vill gissa vilka som inte är inbjudna? Inte så konstigt, det är hemma hos Lena och vi pratar inte med varandra sedan många år. Jag försökte återuppta kontakten och ville reda ut vår situation när Emma var nyfödd men det avfärdades. Lena var "färdig" med den delen av sitt liv. Istället visade Lena på nytt att hennes intressen stod över mina och trängde sig på så att hennes barn kunde få träffa sin kusin - att jag och Johan var med på detta var som vanligt sekundärt.

Den yttre fasaden är viktig. Så växte jag upp. "Man ska inte tvätta sin byk offentligt." Så jag har tigit många gånger. Jag var inte öppen med att jag hellre firade jul ensam i ett studentrum i Luleå än åkte ner till min familj. Jag har tigit och lidit när Lena har trängt sig på och tagit över i en situation där vi båda har deltagit. Jag har inte velat utsätta andra för offentliga bråk så jag har låtit det passera. Problematiskt blir dock sådana här situationer. Jag (eller min familj för den delen) är inte önskvärd så när Lena blir värdinna för en släktsammankomst så är vi per automatik inte inkluderade. Och alla är tydligen okej med denna exkludering. Nu hade jag inte väntat mig något annat. På grund av köksrenoveringshelvetet så har kommunikationen med föräldrarna skurit sig igen. Men det eskalerade onekligen snabbt. Från att inte vilja ha ett firande till att det skulle bli ett där alla utom vi är med.

Vi lämnade ett uppbyggt nätverk i Luleå för ensamhet och isolering i Småland. Nu kan vi inte flytta tillbaka. De har raserat vården där uppe, Johan har två kroniska sjukdomar och jag har dåliga tänder. Vi måste bo någonstans där det faktiskt finns vårdtider. Så vart tar vi vägen då? Ingen som vet.