Att överhuvudtaget ha något som kallas "sotlådor".

För andra gången sedan jag började läsa det här läsåret har jag tvingats låna en bok på biblioteket som jag faktiskt äger - för att jag inte vet var min bok är. Mer än att den mest troligt ligger i någon av "sotlådorna". För det är vad vi kallar dem, de där lådorna där allt det sotskadade ännu ligger nedpackat i väntan på att vi ska orka sanera dem ordentligt. Enligt B och saneringsfirman ÄR det sanerat, men det var visuellt sot kvar efter de första städarna och ett snabbt drag med mina sotsaneringssvampar bekräftade detta. Även de "duktiga" städarna som kom efteråt fuskade åt höger och vänster så vi litar inte på att något alls är rent på riktigt. B laddade upp fakturan till ARN så vi vet exakt vad de betalade saneringsfirman. Exakt hälften av den ersättning vi begärde för saneringen. Men då hade jag redan sanerat hälften innan firman kom in i bilden. Så jag som anklagades av B för att vara onödigt noggrann tog alltså exakt lika lång tid på mig som de så kallade professionella städarna. Jag hade exakt samma utrustning som dem. Skillnaden mellan arbetet som jag gjorde och som saneringsfirman gjorde? När jag städade blev det faktiskt rent och vi var nöjda. Men B ville hellre betala en extern firma för att göra ett undermåligt arbete och göra sin kund ännu mera missnöjd. De har fortfarande inte ersatt oss för en enda sak som vi tvingades kasta på grund av sotet.

Men det här är mitt liv numera, Emma tycker att jag bara inte ska tänka på det som är jobbigt men jag kan inte lämna det bakom mig för att det hela tiden dyker upp i mitt liv om och om igen. För jag lever fortfarande mitt i det. Vi har inte orkat ta itu med "sotlådorna". Varje gång vi saknar något som ligger i en "sotlåda" så blir hela världen nattsvart igen. Jag tvingades kasta saker jag hade kvar från när jag var barn som inte gick att sanera. Det monetära värdet var litet men det nostalgiska? Det här var saker som överlevt min barndom, två flyttar tvärs över landet men inte kunde överleva en klåperifirma.

Jag vet inte ens hur jag ska leva mitt liv utan att ständigt bli påmind om hur vi fick vårt kök, vårt arbetsrum och flera år av våra liv förstörda på grund av värdelösa hantverkare.

Ibland är det rätt att vara nostalgisk..

Jag tänker på det en hel del, jag vet att det varit en pandemi och så men det är ändå svårt att inte tänka på det. När jag bröt foten (egentligen benet om man ska vara petig men så pass långt ner så jag räknar det till foten då det var ett snedtramp som ledde till benbrottet) var vi tvungna att kalla in hjälp utifrån i form av mina föräldrar. Vi fick inte hjälp från kommunen med utökad vistelsetid på fritids förrän efter tre veckor av jagande av rätt person, överklaganden och hänvisning till lagen! Vid det laget ville Emma inte längre gå och det lilla förtroende vi hade kvar för rektorn och fritids var sedan länge förstört. Inte heller frågade en enda person som vi känner här nere om vi behövde hjälp med något. Jag har fortfarande fastfrusna morötter och potatis i trädgårdslandet för att det fanns inte möjlighet för någon att ta upp dem. Men jag vet, vi har inte särskilt mycket vänner här, de jag väl egentligen räknar till mina vänner har alla egna krämpor och begränsningar i sina liv så jag förväntar mig inte att de ska kunna ställa upp. Utöver det har vi bekanta. Människor man hälsar på, pratar glatt med men egentligen inte umgås alls med utanför den gemensamma aktivitet man träffas i.

Hoppar jag nu tillbaka i tiden. Ungefär 7,5 år. Vi gick till babysång för första gången i Luleå (vi hade försökt gå veckan innan men det var tydligen inställt på andra aktiviteter så vi gick på kyrkans eftermiddagsfika istället och alla blev så förtjusta i Emma). Fem dagar senare var vi hemma hos några föräldrar som vi träffat där, de bjöd hem oss till brädspelshäng utan att egentligen känna oss men tänkte att vi skulle passa in. Två veckor senare bröt Johan armen och de erbjöd sig omedelbart att passa Johan och Emma så jag kunde ta mig en skidtur på egen hand (förvisso fanns det viss förståelse för hopplösa karlar som bryter kroppsdelar vid idiotiska tillfällen men ändå).

Vi fick många helt nya vänner i Luleå efter att vi fått barn och det gick snabbt! Om tre dagar fyller Alice fem år, hon får inget kalas med vänner i år heller. Efterspel av pandemin eller ej, det gör ingen skillnad, vi känner inte en enda av föräldrarna till de andra barnen i hennes förskolegrupp - de är 19 barn. Möjligheterna att lära känna folk har varit få, man får inga kontaktlistor, det är nästan inga föräldramöten, vi har inte gått på någon mödravårdsgrupp ihop med dem, allt handlar om att försöka nätverka den korta stunden man eventuellt hämtar och lämnar samtidigt som någon annan sönderstressad förälder.

Jag försöker påminna mig själv om skälen till att vi flyttade, att vi ville bo i hus och det var svårt att hitta i rimlig prisklass i Luleå, jag försöker tänka på lägenheten och hur trång den hade varit om vi bott kvar, jag försöker minnas alla bränderna på Porsön och hur otryggt det faktiskt emellanåt var. Inbrotten och skadegörelsen på skolan. Att Emmas förskola faktiskt också brann inte ens ett år efter att vi flyttat. Men vad jag ändå inte kan låta bli att komma tillbaka till var att jag i Luleå kände att jag var del av en samhörighet som inte finns här. I 4,5 år har jag försökt räkna ut hur i helvete man kommer in i gemenskapen här i Vimmerby och jag fattar det inte! Alla oskrivna regler som alla känner till och som vi bara fortsätter att inte fatta. Hur gör man egentligen för att leva här? Jag begriper det inte.

Tre veckor efter att vi träffade ett par föräldrar för första gången på babysången i Luleå så hjälpte de oss så jag kunde få åka skidor för mig själv i en timma. Tre veckor.