Köket som bara tar och tar och tar och tar...

Sååå... när vårt nya kök diskuterades och frågan om vilka slags skåpluckor vi ville ha så nämnde jag vad vi haft i vårt tidigare kök i Luleå (som vi faktiskt fick renoverat per egna önskemål genom bofonden). Sådana slags luckor befattade sig inte vår "köksexpert" med, det var omodernt och hans yrkesstolthet förbjöd honom att beställa och montera något sådant (hans yrkesstolthet hade dock tydligen inget alls emot att ge kunden dåliga råd, montera sluttande och vågiga golv eller bryta beställningar bakom ryggen på kunden men det är tydligen en HELT ANNAN FRÅGA).

Nåväl tänkte vi, ska man ha nytt kök så kan man också verkligen ha nytt så vi valde bland de olika alternativ han lade fram. Idag har jag noterat hur de skåpluckor som hans yrkesstolthet tillät honom att montera in har blivit fuktskadade nedanför diskbänken (också vald ur de alternativ han lade fram). Diskbänken har väldigt låg skyddskant (höga kanter är tydligen också omoderna) och ett av förslagen som lades fram hade diskbänken faktiskt ingen upphöjning alls på utsidan (det valde vi förstås bort direkt). Som följd av detta så stänker vatten över ibland (det gör det även med hög kant för övrigt, människor slabbar när de diskar, det är fakta) och har runnit nerför skåpluckorna som nu blivit fuktskadade. På ett år. Och då har vi inte ens använt köket fullt ut eftersom det aldrig blivit helt klart.

Kommer jag någonsin förlåta Johans släkting som rekommenderade denne hantverkare? Inte särskilt troligt med tanke på de egna agerandena senare under renoveringsprocessen.

Kommer jag någonsin förlåta mig själv för att jag gick vidare med denna hantverkare trots att alla varningsflaggorna egentligen fanns att det här inte var rätt "köksexpert" för oss? Knappast troligt heller.

Om vi mot förmodan bor kvar så måste hela köket göras om igen. Det kommer ha gått mycket tid och pengar (och slitage på miljön) för att få ett nytt kök.

Det var fortfarande rätt att byta ut köket, det gamla var slitet och hade uppenbara brister (ack käre morfar, kök var inte riktigt din grej). Men det hade inneburit bra mycket mindre lidande att ha haft kvar det gamla köket.

Fyra år senare

Igår var det på dagen fyra år sedan vi stuvade in det sista i bilen och lämnade ett mycket regnigt Luleå. Vi körde E4:an söderut med några trevliga stopp på vägen innan vår destination för kvällen på favoritmotellet i Docksta.

Efter en natt där fortsatte vi då för fyra år sedan köra mot Sollentuna för att sova hos mina föräldrar (som inte var hemma) för att då slutligen komma fram till vårt nya hem näst följande dag.

Då hade vi drömmar och framtidstro, jag hade redan ett jobb klart som skulle påbörjas bara fyra veckor senare. Vi kastade oss rakt in i att organisera upp så pass mycket att vi kunde ta emot gäster för födelsedag och dop om tre veckor.

Sedan det jobbet har jag skrivit på ytterligare sju anställningsavtal innan, varav fem för Vimmerby kommun, innan LAS-yxan föll.

I början höll vi också igång med renoveringar i bra tempo, ett rum i halvåret. Vårt drömhus skapades bit för bit. Tills vi skulle börja med köket vill säga. Det är nu tre år sedan det första planeringsmötet och två år sedan de började bygga på det. Inte nog med att köket ännu inte är klart, ingen annan renovering är heller åtgärdad och de tillfälliga lösningar vi tvingades till för fyra år sedan är väl egentligen permanenta.

I trädgården försökte jag istället hitta min livlina men när allting blev ovisst så tappade jag orken och motivationen för den.

Jag vet att det finns många som tycker att jag gör väldigt mycket och därmed ska vara nöjd med det. Men de som känner mig vet att det här ligger långt under min normala produktionsnivå.

Eller som mamma som sa häromveckan att pappershögar är vi bra på båda två och jag faktiskt fick protestera. I Luleå hade jag ordning på mitt arbetsbord. Här nere har jag fått tömma arbetsrummet två gånger. En gång för renovering (självmant) och en gång för sotsanering (dumma hantverkare). Vi fick först löftet att få städa själva vilket jag också började med och hann sanera halva rummet innan de ändrade sig och nu hävdade att de minsann inte fått chansen att städa. Dessutom anklagades jag (av Johans egna släkting) för att vara onödigt noggrann när jag städade (antar att de tyckte att antalet timmar jag ville bli ersatt för var för många). Nu hände dock detta att hantverkarna själva skickade in fakturan från städbolaget till ARN när vår anmälan hanterades. Jag hade som sagt vad städat halva rummet själv redan, så städfirman städade den andra halvan - på lika många timmar som jag redan lagt ner. Vi krävde väldigt snarlik timersättning. Skillnaden var dock denna att det JAG faktiskt hade städat var rent!!!! Allt de har städat och lagt i lådor (huller om buller) har fortfarande sotrester på sig.

Men hantverkarna har valt att ignorera oss i detta och har då hellre betalat ett företag för undermålig städning än att lyssna det allra minsta på oss i hur illa städningen är genomförd. För de som städade var ju proffs (hade exakt samma utrustning som jag redan införskaffat) till skillnad från mig.

Det har varit fyra tuffa och omvälvande år. Drömmen är slut.

Ett år senare..

Så nu är den här, årsdagen efter min flykt till tältet i skogen. När jag slutligen insåg att jag inte stod ut och jag var trött på att behöva gömma mig bakom en fasad. Det var då jag skrev ner min berättelse. Efter några nätter återvände jag ändå hem, planen var att jobba framåt. Jag beställde ny inredning, jag hittade nya tapeter och mina föräldrar lovade gottgörelse för sina handlingar genom att vi kunde göra om hela köket igen.

Men först var det tvunget att få avslut med B, med snickarna. Problemet var att de fortsatte sitt förhalande under hösten när vi hittade nya fel, de ifrågasatte oss och ville dessutom insistera på att just Johans släkting var den som skulle komma hit och jobba (ingen av oss har ens pratat med honom sedan december 2019), när vi sa nej så utgick B ifrån att problemet låg hos mig och tyckte att jag bara kunde välja att inte vara hemma när dem skulle komma. Att INGEN av oss ville se honom här var tydligen obegripligt. Trots att de själva under mötet när vi begärt att släktingen plockades bort från renoveringen höll med om att det nog var lite olämpligt med en nära släkting som ansvarig för ett projekt.

Så på det här året som har gått har mitt liv därför fortsatt utför. Johan ville inte ta itu med att göra något med köket då det är "onödigt" att göra om ett helt nyrenoverat kök. På den punkten håller jag med, jag har hela tiden varit inne på ansvarsfull renovering och att inte slita på miljön i onödan. Men då tyckte jag att vi borde se över alternativet att faktiskt flytta härifrån och låta någon annan som inte var så påverkad av det helvete köksrenoveringen inneburit för oss att kunna bo här. Det har varit för döva öron, för då "vinner de" och "de ska fanimej inte få jaga oss härifrån". Det finns inga vinnare i det här, bara förlorare och de största är vi som varit fast i ett hus vi mått så dåligt i. Så istället åt vi våra måltider på glasverandan fram till december när barnen började klaga på att de frös. Detta för att Johan ville laga mat i nya köket och tyckte det var för jobbigt att fortsätta äta i köket upp. Sedan dess har vi ätit i vardagsrummet och jag har hatat det varje dag. Det är så mycket matspill i mattan och det är oräkneliga mängder smulor bland barnens leksaker. Så sent som häromdagen hittade jag en intorkad kladdig, utsmetad fläck av något oidentifierat på golvet där Emma lagt pussel. Jag hatar det verkligen.

Samtidigt så gav jag det ändå ett försök att nå fram till svärmor. Den relationen har havererat helt och Johan har inte velat inse vidden av det hela och backa upp mig. För han vill inte välja bort några släktingar för att han har så få kvar. Att jag mått skit av hur hon behandlat mig har tydligen inte varit lika viktigt. I alla fall skrev jag ner och förklarade hur det hon gjort och sagt till mig har påverkat mig och hur det har känts. Hon svarade med att just det - inte svara alls! Istället tyckte hon att Johan kunde bo hos henne på heltid och barnen varannan vecka så i planen ingick väl då helt enkelt att Johan och jag skulle skilja oss. Att vi skulle ge upp vår relation, att vi skulle ge vika för våra motgångar helt och bara lägga ned. Denna lösning var förstås idealisk för henne då hon skulle få fritt tillträde till barnen varannan vecka men inte behöva befatta sig med mig. Jag gav det ett försök till att nå fram till henne, då svarade hon faktiskt. Med att försöka skuldbelägga mig som inte "tillät" henne att träffa sina barnbarn, insistera på att det "ändå är jag som bestämmer i den här familjen" och sa ifrån att hon inte ville ha någon mer kontakt med mig. Hennes reaktion på att vi sagt att vi tittar på hus på annat håll och att vi då kommer flytta härifrån och hon verkligen aldrig mer kommer träffa någon av oss:

1. "Det är ingen poäng att flytta, man tar ändå med sig sina problem." Intressant då att hon inte ville stoppa oss från att flytta HIT från Luleå! Och nej! Det gör man inte om svärmor är ens största problem och man väljer att INTE TA MED SIG HENNE!!!!!!
2.  "Det var tråkigt." Där stannade reaktionen. Johan har nu därför tvingats ta till sig insikten att hans egen mamma hellre släpper iväg sitt enda barn och sina enda barnbarn och aldrig mer träffar dem - än kan ta till sig att hon grymt har sårat och varit elak och orättvis mot sin svärdotter. Stoltheten är viktigare än barn och barnbarn.

Apropå det, vad jag och Johan har bråkat mest om under året som har gått är i nio fall av tio svärmor och den sista tiondelen har gällt helvetesrenoveringen. Jag tror i allra högsta grad att våra liv har mycket stora förutsättningar att bli bättre om dessa två ting kan elimineras från våra liv.

Men jag hade ju i alla fall ett jobb jag trivdes med eller hur var det? Ja fram tills att min utlovade förlängning drogs tillbaka då HR påtalade för min chef att det går inte för då blir hon inlasad. Så gissa vad? Motsvarigheten inträffade! Jag blev utlasad istället. Och extra bitter på köpet. Något som verkligen förstärktes när jobbet sex månader senare (när min "karantän" precis löpt ut, annonserade efter en person med precis mina kvalifikationer! För att göra det jobbet JAG gjort! Redan vid utlasningen blev det helt patetiskt då en annan vikarie fick utökade timmar redan veckan efter jag slutade. Vilket tur då att jag blev erbjuden ett nytt jobb - i Säter! Slutligen fick jag ändå med Johan på banan att en flytt antagligen var oundviklig så vi åkte upp och kollade på hus en helg. Vi gillade inget av dem. Sedan hittade jag något som verkade helt perfekt bara några veckor senare men det såldes före visning. Där gick luften ur. För tiden rann redan iväg från oss. Emma går i skolan och har skolplikt, hon kan alltid beredas en plats. Men Alice ska in i förskolan och där kan kommunerna lagligen låta oss vänta i flera månader på en plats. Och utan en fast punkt kan vi inte ansöka om plats då vi inte vet i vilken stadsdel och i vilket upptagningsområde vi hamnar. Så jag fick tacka nej till jobbet och vi måste vänta med en flytt åtminstone till nästa år.

Så fortsätta med limbo då, fortsätta äta i vardagsrummet fast jag hatar det. Fortsätta ha vårt kök nerpackat. Veta att ännu fler födelsedagar och minst en jul till kommer tvingas genomföras i ett helvete.

Hantverkarna då? Ja, de fortsätter att ljuga, slingra sig och ignorera oss. Vi begärde ut personuppgifter enligt GDPR från B. De påstod sig inte ha något alls sparat. Mindre än två veckor senare delade de personuppgifter om oss med en extern part. Så mycket var dem för att följa GDPR. Istället får vi fortsätta höra deras offerkofta-version. Det här har varit SÅÅÅÅÅÅÅ jobbigt för dem. De som hela tiden dragit ut på tiden, förhalat, vägrat diskutera lösningar och ersättningar för skador. Men det har varit så synd om dem. Inte vi som måste leva med helvetet, vi som hittar nya fel hela tiden. Vi som fortfarande har ett lutande golv. Lutande häll (uppdagades på allvar när jag gjorde vanliga pannkakor med väldigt lättflytande smet)

Jag försökte verkligen, jag försökte få det att bli bra, jag försökte hitta en lösning, jag försökte trots att alla verkade ignorera att jag upplevde att bo i huset som tortyr. Jag borde ha stannat i tältet, då hade alla förstått hur hemskt det var och en riktig lösning hade tagits fram för länge sedan. Det är på mig, jag skulle aldrig ha återvänt och jag kommer aldrig förlåta mig själv för det. Men om jag kan förlåta alla som svikit mig under den här tiden? Knappast troligt. Jag har lärt mig nu efter att ha analyserat och diskuterat med Johan kring svärmors agerande mot mig genom åren och hennes kommentarer att hon faktiskt aldrig har respekterat mig. Det var ett falskspel från början och jag missade det. Jag kommer aldrig mer släppa in den människan i mitt liv igen.

Fast vilket liv, jag lever i en ständigt pågående mardröm och försöker så desperat vakna upp hela tiden. Jag försöker göra bra saker med barnen och ge de det bästa jag kan trots att jag numera bara är en spillra av mitt forna jag. Flytta om ett år betyder leva ännu ett år i limbo, ännu ett år i ett helvete, ännu ett år på samma ort som alla dessa människor som föraktar mig och bara vill mig illa.

Jag har erbjudit Johan skilsmässa så han slipper välja mellan mig och sin mamma. För tydligen är det fåtal släktingar han har så viktiga att han kunnat acceptera vilken skit som helst ifrån dem. För skiljer vi oss blir det precis som hans mamma önskar - hon får fritt tillträde till honom och barnen varannan vecka men hon slipper mig. Han insisterar dock på att han inte vill det. Han vill hitta en framtid med mig, med barnen. Och skilja sig på grund av sin mamma är tydligen världens sämsta skäl. Han försökte prata med sin mamma. Hon lovade att skriva ett svar till mig, ett riktigt svar. Men hon skulle skicka det till Johan dock så han fick lämna över det (vem är det egentligen som tvingar Johan att agera medlare?). Någon som vill gissa hur länge sedan det löftet kom? Det är över tre månader bort, hon har inte skrivit något. Hon tänkte aldrig göra det, det var bara ännu ett försök att manipulera Johan att tro att hon visst är en god människa som inte alls hatar sin svärdotter och önskar henne väck. Så Johan har fått komma till insikt. Det är i slutändan inte jag som tvingar honom att välja, det är hon. Därför har hon heller inte träffat sina barnbarn sedan ett kort möte utanför ICA innan jul och hon har inte ens försökt träffa dem heller. Som sagt, att få hata mig är viktigare än barn och barnbarn. Men jag utgår ifrån att även hon använder sig av offerkoftan och går runt och talar om för folk vilken hemsk svärdotter hon har som förvägrar henne barnbarnen. Barnen frågar inte heller efter henne längre.

Det värsta är förstås att barnen kommer i kläm, en flytt löser även detta. Då kan vi rent praktiskt inte träffa svärmor längre för det är för långt bort. Emma tycker därför att vi ska flytta tillbaka till Luleå för "där hittar ingen oss". Ack så rätt hon har, de flesta orkade faktiskt inte bemöda sig att åka och hälsa på när vi bodde i Luleå - för det var just för långt bort. Andra dagar gråter hon och vill inte flytta ifrån sina vänner, sin skola, huset eller gungorna.

Så på ett år har mitt liv gått från hemskt till ett enda levande helvete. Och mitt i alltihopa försöker jag ändå hålla humöret uppe så gott det går, jag försöker fortfarande leverera de bästa födelsedagar jag kan, utflykter och upplevelser med barnen. Samtidigt som hela mitt inre skriker av smärta och undrar hur fan allt kunde gå så kapitalt åt helvete.

Idag är det 1-årsjubileumet för min flykt till tältet. Det är också 4-årsjubileumet för när vårt flyttlass hämtades i Luleå. När jag låg på golvet och monterade isär rumsavdelare efter att flyttfirman vägrat ta med den hel. Under tiden bar de lådor runt omkring mig. Jag hade lyckats. Jag hade slitit dygnet runt i flera veckor för att få allt klart inför flytten och jag hade nått i mål. Nästa kapitel i vårt liv skulle börja. Hade jag bara anat att nästa kapitel var en skräckhistoria så hade jag stannat kvar. Om det verkligen är som svärmor påstår att jag är den som ensam bestämmer i familjen så hade vi varit härifrån för länge sedan och hon hade aldrig fått chansen att fortsätta manipulera Johan så länge som hon gjorde. Men jag är inte ensam, jag bestämmer inte ensam. Vi har alltid varit ett team - även nu när livet varit jobbigt och skakigt så har vi försökt fortsätta vara ett team.

Jag tänkte inte på att det var 1-årsjubileumet idag. Då hade jag nog inte bokat konsert för hela familjen ikväll. Då hade jag inte låtit mina föräldrar komma hit just nu. Det har varit en lång väg tillbaka till att överhuvudtaget kunna acceptera dem. Jag är fortfarande sårad och tilliten är för alltid försvunnen. Även om B's förhalningar orsakat mycket lidande och deras lögner varit makalösa (vi anmälde senare till ARN men det blev tyvärr nedlagt) och de har visat absolut noll intresse och initiativ för att avsluta denna fruktansvärda renovering så i slutändan kunde vi valt en annan väg under det gångna året. Vi kunde ha slagit oss fria från deras gisslantagande. Vi kunde haft ett nytt, fint kök och känt hopp.

För nu är det för sent, nu när vi har börjat prata om alternativet att flytta så är det för sent att göra om köket igen. För det är slöseri och helt onödigt att göra om ett kök ännu en gång om vi ändå ska flytta om ett år. Samtidigt så går det inte att flytta in i köket som det ser ut nu med alla fel och brister. Så vi måste bo i limbo minst till nästa sommar. Ett år till av helvete. Ett år till som våra köksprylar är nedpackade. Ett år till av att äta på glasverandan, i vardagsrummet eller i det övre köket. Ett år till bland flyttlådor. Ett år till utan tavlor på väggarna. Det är vår 10:e bröllopsdag om 1,5 månad. Vårt bröllopsfoto har tillbringat fyra år i en flyttlåda tillsammans med alla andra viktiga fotografier. Vårt nya porslin som vi fick i bröllopspresent ligger kvar i sina inslagna paket. Det skulle packas upp i vårt nya kök. Alices dopfoto har inte ens kommit upp på väggen än. Livet är en parentes och kommer så fortsätta vara till minst nästa sommar. Och om flytten blir av då så väntar helvetet att packa ihop det här kaoset (som fortfarande består av åtskilliga lådor med sotskadade prylar) för att sedan packa upp det någon annanstans. Blir flytten inte av för att vi kommer fram att det trots allt går att bo kvar. Ja då är det först då som vi kan återuppta renoveringarna. Vilket betyder att vi har tappat ännu ett år (plus den extra tiden för att faktiskt renovera). Så minst ett varv till av födelsedagar och jular i ett helvetes kaos.

Det här är mitt liv nu. Vissa människor är nog inte menade för lycka.