15:e luckan - barnomsorg

Lagom till att vi skulle flytta så hade Vimmerby tillfälligt ett intagningsstopp i förskolan, bara det är väl egentligen ett rätt så illavarslande tecken men det löste sig. Vi sökte plats och vi fick den. Direkt märkte vi skillnaderna mot Luleå.

I Luleå så får de så kallade 15-timmarsbarnen sina timmar fördelade över tre dagar, så när Alice föddes  fick Emma gå tisdag-torsdag, kl 9.00-14.00, så rätt lugna och trivsamma tider som inte innebar någon stress för vare sig barn eller föräldrar. Dessa tider möjliggjorde besök på BHV med bebis utan problem (för oss också lugna besök från hemsjukvården första tiden) och matchade idealiskt med kyrkans babysång på måndagar och Teknikens hus fria inträde för föräldralediga på fredagar. För oss som dessutom bodde bara ett par minuter från förskolan så innebar det verkligen det bästa av två världar, bra tider för Emma under vilka hon kunde delta fullt ut i verksamheten och tillräckligt långa, sammanhängande tider för mig som var hemma att fokusera på Alice.

Vimmerby var rena mardrömmen i jämförelse. Här skulle barnen ha tre timmar per dag fem dagar i veckan, nitiskt inklämt mellan frukost och lunch. Inga undantag oavsett hur långt ifrån förskolan man bor. Så den faktiskt tiden Johan fick ensam med Alice var knappt två timmar. Så samtliga BHV-besök fick ändå förläggas på eftermiddagarna när han hade Emma med sig. Försöker man ifrågasätta detta (inte bara Vimmerby som varit så här galna) så skriker genast ett antal förskolepedagoger att förskolan minsann inte är till för föräldrarna utan bara för BARNEN! Att föräldrarna stressas sönder går liksom givetvis aldrig ut över barnen. Bor man dessutom som vi gör så blir förskolan ändå nödvändig, annars skulle Emma ALDRIG fått träffa några andra barn. Men även där hånas man för att förskolan (som är en så fantastisk arbetsplats) är tydligen hemsk och överfull och föräldrarna gör mycket bättre i att hålla sina barn därifrån så mycket som möjligt. För små barn behöver minsann inte leka med andra barn och alla föräldrar kan minsann helt på egen hand erbjuda hela förskolans pedagogik på hemmaplan (varför är då förskollärarutbildningen på tre år?).

Vimmerby har ingen öppen förskola. Det fanns det i Luleå, tidigare på varje stadsdel men de gjorde om det till en stor mötesplats nere på stan för alla. Vimmerby har kyrkans mini-café vars tider inte fungerade med den vanliga förskolan. Vissa dagar var det tydliga regler också vilka åldrar på barnen som fick komma. Det fanns verkligen inte utrymme för att först lämna på förskolan och sedan åka till kyrkan inne i stan. Så det känns som om de caféerna i första hand vände sig till förstagångsföräldrar eller de som bor inne i stan. Först nu efter pandemin har det kommit igång med mini-caféer även i de yttre tätorterna. Men kyrkan som enda mötesplats för föräldralediga är ändå problematiskt då alla inte känner sig bekväma att gå dit. Vi som inte kände några andra småbarnsföräldrar lyckades inte komma in i gemenskapen alls.

Först i år ändrades tiderna för förskolan till tre gånger i veckan och tiderna matchar faktiskt också skoldagen vilket absolut underlättar. Tyvärr har man ändå inte tänkt färdigt där. Tidigare låg planeringsdagen på vår förskola på fredagar men nu är den på onsdagar vilket betyder att en av tre dagar som det är förskola är det väldigt lite pedagogisk verksamhet och mest bara utelek. Samtidigt har de språkaktiviteten på måndagar när Alice inte får vara där. Inte heller fick hon se Lucia-tåget i år för 15-timmarsbarnen bjöds inte in att vara med i måndags. Hon har kommenterat Lucia-bilden två dagar i rad nu. Lucia-tåget hon inte ens fick se.

Fritids här har inte heller imponerat på oss och då ska tilläggas att jag har jobbat på fritids i Luleå så där har jag faktiskt riktigt bra koll på upplägget utan att för den delen haft några barn där. Vi valde att behålla Emmas fritidsplats efter att jag blev utlasad just för att vi bor som vi bor, just för att det inte finns några kompisar här att leka med, just för att hennes enda möjlighet att leka med vännerna är i skolan och på fritids. Så när det fåtal fritidstimmar hon tilldelades krockade med miniorerna så frågade vi om vi inte kunde flytta dem till en annan dag. Nej, det var de tiderna som gällde och med slutklämmen: "Fritids är till för de barn som behöver det." Hela tiden till att vi slutligen sa upp platsen i somras så hade vi känslan att Emma var oönskad på fritids, att de inte tyckte hon "behövde" vara där. Hela bemötandet genomsyrade det.

Det hela kulminerade när sommaren började när de tider vi lämnat in blev avvisade (detta genom ett telefonsamtal till mig när jag satt i ett möte som jag omedelbart avbröt för jag trodde att något hade hänt med Emma - annars ringer de inte från fritids) på första sommardagen! Vi hade lämnat in våra tider enligt instruktion redan i början av april men det tog alltså över två månader innan någon frågade oss om tiderna. De där fem timmarna per vecka gällde tydligen även på loven. Dock hade ingen sagt ett ord om detta när Emma överskred timmarna under sportlovet. Vi blev dessutom spydigt bemötta och fick veta vår skyldighet att känna till reglerna. Noterbart är förstås att fritidspedagogen själv varit tvungen att ringa och dubbelkolla regelverket. Hon som arbetat där i många år måste ringa sin chef men vi som föräldrar ska bara veta vad som gäller. Jag påtalade att reglerna faktiskt lämnar stort utrymme för tolkning. Det hela gick vidare till rektor som riktigt visade mig vilket litet värde jag har, för när jag sa att det är under de fasta tiderna jag bokar in saker så fick jag till svar: "Fritids är inte barnpassning när du gör ärenden."

Samtidigt försökte både fritidspedagogen och rektorn hävda att vi självklart hade rätt till utökad tid vid händelse av jobbsökande aktivitet. Jag påtalade att detta står det inte ett ord om i de så kallat tydliga reglerna.

Här var det tydligt att rektorn för inte mindre än TVÅ landsbygdsskolor inte förstår var eleverna bor. Med 15 fasta timmar i veckan (samma som förskolan) så har man ett visst spelrum för att boka in intervjuer och annat utan att behöva ringa förskola och fritids för att säga att man kommer in med barnen vid en annan tid än den fasta. Men rektorn ville inte lyssna på detta utan där kom barnpassnings-kommentaren in. För det hade varit synnerligen otympligt för mig att vid varje intervju eller annan jobbsökningsaktivitet först ringa förskola och fritids, sedan få in barnen i bilen och köra iväg dem bara för att hämta dem drygt två timmar senare (längre än så brukar intervjuer inte ta). Administratören på kommunen har dessutom fyllt på detta ytterligare med att säga att arbetslösa förväntas sköta sitt arbetssökande under skoldagen, undras om hon har stämt av med arbetsförmedlingen att man slipper söka jobb på hela sommaren? De olika buden har varit många men INGEN har velat hålla med om att regelverket är otydligt!

Just för att alla var så vansinnigt verklighetsfrånvarande (rektorn försökte dessutom hävda att jag behövde vända mig till riksdagspolitikerna för att påverka tiderna på fritids, fritidshemmet är reglerat i skollagen men vistelsetiden för barn till arbetssökande, sjukskrivna och föräldralediga är upp till varje kommun att själv bestämma över) så jag skickade istället in två officiella klagomål till kommunen. Dels gällande regelverket och dels gällande bemötandet. Regelverket är nu under revidering men ett förtydligande har redan trätt i kraft, numera står det att de fem timmarna är upp till fritidshemmet och föräldrarna att enas om och att man har rätt till utökning vid behov. Precis vad vi försökte få när Emma hade miniorerna. Hade regelverket varit tydligare då så hade vi kanske sluppit det dåliga bemötandet. Dock erkänner man fortfarande inte att regelverket varit otydligt! I protokollet när saken togs upp så stod det att "det kan uppfattas som otydligt". Lika noga var man med att inte be om ursäkt för bemötandet vi fick. Istället beklagade verksamhetschefen att jag hade "uppfattat rektorn som nedlåtande".

Det enda bra som skedde var att Emmas fritidsplats kunde avslutas med omedelbar verkan så vi slapp att betala under uppsägningstiden.

Så gissa vilken mardröm det blev för oss när jag bröt foten i slutet av sommaren och vi tillfälligt behövde utökad barnomsorg. Självklart tyckte de inte att vi hade rätt till något alls "för att vi var arbetslösa". Att Johan studerade OCH arbetade extra och att jag inte kunde vara själv med barnen hjälpte inte. Vi hade INTE rätt till fritidsplats för Emma. Eller vi hade tydligen det, efter att vi överklagad och hänvisat till vissa punkter i deras älskade regelverk. Men tid tog det, administratören hänvisade till rektor, rektor hänvisade till administratör, ingen hade bråttom att svara, alla förhalade och framför allt hade vi ju egentligen inte rätt till plats. Trots att vi uttryckligen både muntligt och skriftligt sa att Johan tvingats avstå både studier och arbete för att ta hand om barnen när jag inte kunde. När vi slutligen fick rätt hade det gått nästan tre veckor och Emma ville inte längre gå på fritids, hon kände sig inte välkommen. Dessutom var redan mina föräldrar på plats för att hjälpa till, under hela hösten turades de om att bo med oss så att Johan kunde studera och arbeta under tiden som min fot läkte.

Tänka sig att Vimmerby en gång i tiden kallade sig för barnens stad. Som barnfamilj skulle vi aldrig rekommendera Vimmerby som bostadsort.