Så vad gör jag egentligen med allting som gått emot oss? En sak jag inte gör är ger mig. Jag överklagade Försäkringskassans beslut tills det tog stopp. Jag begärde en utredning av min sjukskrivande läkare, jag hade en hel del kontakt med chefen för hälsocentralen (och de ändrade också sitt arbetssätt). När det har skitit sig på jobben på grund av den usla arbetsmiljön (finns det jobb här nere med bra arbetsmiljö?) så har jag gjort som man ska, jag har börjat med att kontakta min närmaste chef, jag har tagit hjälp av skyddsombud och facket, gällande lärarförbundet så var till och med regionsombudet inblandat faktiskt. Jag ligger även bakom ett par anmälningar till arbetsmiljöverket. Jag har också bytt jobb, jag har inte stannat kvar på skadliga arbetsplatser som visar en stark ovilja att förändra sig. Faktum är att på två år skrev jag på inte mindre än åtta (!) anställningskontrakt, varav fem var för Vimmerby kommun (som älskar att utnyttja tidsbegränsade tjänster som man sedan förlänger stötvis tills LAS säger ifrån). Jag överklagade avstängningen från arbetsförmedlingen och när jag fick beskedet att det var ett fel i det program som samtliga a-kassor använder så rapporterade jag in även det som ett officiellt klagomål.
Med hantverkarna har jag också försökt följa den rätta ordningen, man pratar först med dem direkt, när det inte hjälpt så tog vi hjälp av besiktningsman och slutligen anmälde vi till ARN. Där väntar vi fortfarande på ett besked. Jag har också nyttjat min rätt att lämna omdömen.
I en del fall har det också blivit bättre för de som kommit efter mig. Tyvärr har jag själv aldrig kunnat avnjuta detta och ytterst sällan har någon tackat mig för min uppoffring, för uppoffring är just vad det är. Jag gör mig obekväm genom att protestera och säga ifrån och nu får jag inte ens komma på intervjuer längre.
På samma sätt har jag även skrivit åtskilliga insändare. För jag nöjer mig som sagt inte med att knyta näven i fickan och bara gå runt och tiga. Jag försöker skapa opinion och förändring. Jag har också pratat med åtskilliga personer inom media och gladeligen berättat min historia. En del har använts, en del inte. Liksom fågel Fenix reser jag mig om och om igen och fortsätter försöka. Men man ska inte stånga sig blodig om ingen lyssnar. Därför har vi även undersökt alternativet att faktiskt flytta härifrån, jag blev erbjuden ett jobb på annan ort, vi kollade på hus. Men med barn vill man flytta praktiskt, inte hålla på med tillfälliga boenden och byta skolor och förskolor en massa innan det blir rätt. Vi hittade inget hus som kändes bra. Mestadels på grund av vårt huvudkrav att man ska slippa ta in hantverkare på åtminstone några år. Men jag ligger kvar på mäklarens lista så lite då och då plingar mailen till med ett objekt som matchar de kriterier vi angett.
Så framtiden är alltjämt oviss. Dessvärre tror jag inte Vimmerby är en lämplig plats för en förändrare att bo på. Folk har liksom resignerat här, man har slutat drömma, man förväntar sig inte mer av livet än det kan erbjuda. Ändå pratade jag idag faktiskt med en mamma på skridskoskolan (som aktivt inledde samtal med mig, är så ovan vid att någon jag inte känner pratar med oss) som berättade om en hel del som erbjöds här när hon var liten, en försämring som även Johan kunde bekräfta. Men trots försämringar så orkar folk inte ta strid mot de politiska beslut som gör att man i Vimmerby måste nöja sig med mindre. Kan jag verkligen någonsin bli lycklig på en ort där man alltid måste nöja sig med mindre? Där folk inte orkar ta strid för förändring? Ytterst tveksamt, det strider nämligen mot hela min personlighet att leva så. För jag är en fighter, en envis jävel. Det handlar inte om att ge upp att flytta härifrån, det handlar om att inte nöja sig med mindre än man kan få ut av livet. För jag vill känna framtidshopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar