Överlag har jag funnit den här "kalendern" terapeutisk, att få gå igenom olika saker. Men vissa insikter har också kommit och emellanåt är det bara tungt.
I december 2020 anmälde vi B till ARN för allt som gått fel med vår renoveringen. Det ärendet avskrevs på grund av att det ansågs för omfattande (vilket det blev, B dränkte de i dokumentation och långa e-mailkonversationer medan vi gjort vårt bästa att sammanfatta och se till att bara kärnpunkterna kom med). B har istället valt att tolka detta som att ärendet faktiskt är prövat och avgjort. I mars anmälde vi sedan A för dennes del i renoveringen. Det tolkade tydligen B som att vi "gick efter" A istället, trots att vi mycket noga hållit isär de olika delarna och de försökte sabotera den anmälan genom att ringa till ARN och säga att saken var just avgjord.
I fallet med B så blev det nedlagt direkt. I fallet med A så blev vi i omgångar efterfrågade att komma in med kompletteringar och förklara saker och sedan var det bara vänta som gällde. Och vänta har vi gjort. Handläggningstiden ska vara ca 90 dagar stod det i juli när vi fick besked att vårt ärende nu stod i kö för att handläggas. Det dröjde tills igår innan beskedet kom. Med ett faktiskt avslag. Den enda punkten de hade tagit upp på ARN hade de INTE bett oss om något förtydligande kring. Så ARN har nu alltså fastställt att en hantverkare har inget ansvar alls för att den slarvar med underlaget när den gör ritningar och orsakar förseningar, det är okej med avtalsbrott och att medvetet försena slutresultatet, garantipapper behöver INTE innehålla något datum från när de gäller och skriftliga instruktioner behöver inte finnas.
Det här beskedet väljer de att delge oss tre dagar före julafton efter att ha väntat så länge.
I mars 2020 slutade jag vilja åka hem. Jag var på väg hem från en jobbresa till Göteborg precis innan Sverige stängde ner på grund av pandemin och jag ville verkligen inte komma hem igen. Det "enda" som hade hänt då var sotet och att B inte ville ersätta oss för de skadorna. Det var innan besiktningen som bekräftade hur illa ställt det var med köket, det var innan vi visste att B skulle dra precis allting i långbänk och det var innan vi visste att A skulle ghosta oss och bryta ett muntligt avtal. Men redan då hade jag börjat avsky köket. En känsla som sedan bara har växt.
Vi har fått vårt kök förstört! Det är en hyllning till fuskjobb men tydligen kan INGEN hållas ansvarig för detta! Vårt drömhus är förstört. Det enda som återstår nu är att flytta härifrån. Vi kommer aldrig bli behandlade rättvist här. Vi kommer aldrig få ett bra bemötande här. Det är två dagar till julafton. En julafton jag bävat för, en julafton jag redan i somras lyfte att jag helst ville fira någon annanstans. En julafton jag sa till att jag inte ville ha med det där hemska köket. Ändå står vi här, två dagar före jul och jag klarar inte ens av att gå in i köket längre. Allt är förstört och ingen står på vår sida. Det kommer inte bli en god jul om två dagar. Igår kväll satt jag och surfade efter hotell i närområdet som erbjuder julfirande. Allt är uppbokat. Finns ingenting. Vi är fast här i det renoveringshelvete som vi har levt med i två år.
Jag hatar mig själv för att jag inte bättre orkat reda ut det här. Men jag är dränerad på energi på grund av allt som hänt. Vi har verkligen ingenting här nere. Jag tänkte på det igår också. Jag bröt foten. De enda som hjälpte oss med något alls var mina föräldrar. Vi har inget nätverk här. Vi har ingen att ringa om vi behöver hjälp. Vi har några bekanta. Men det är allt.
De största misstagen går inte att ta tillbaka. Finns det någon sak jag verkligen ångrar så är det att vi frågade Johans kusin om han kunde rekommendera någon bra kökskille. Det var början till slutet. Det var det som bröt sönder oss. Det var det som vände hela Johans släkt mot oss. Och jag ångrar att vi flyttade från Luleå. För vi passar inte in här. Vi passade in i Luleå. Det vi trodde var ett litet skakigt nätverk när Alice föddes prematurt är rena stålnätet jämfört med vad vi har här. För det var inte alls skakigt egentligen, när vi bad om hjälp så hörsammade folk det. De ville ställa upp. De ville hjälpa oss. De ville ha oss. Blod är INTE tjockare än vatten. Vi skulle ha stannat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar