10:e luckan - konsten att sluta på ett jobb

På min tredje skola här så brukade jag kalla mig för expert på att vara ny på jobbet. Där var jag också öppet kritisk med hur illa saker faktiskt var och hur dåligt det fungerade. Det är väl ändå det som ska sägas som positivt med den arbetsplatsen, tack vare alla besök från skolinspektionen, rektorsbytet etcetera så fanns det en öppenhet, man blundande inte för att det var problem. Jag vet inte om de verkligen lärde sig av det, en i arbetslaget sa ändå det när jag slutade, att nu fick de tyvärr chansen att vara bättre på att ta emot en ny kollega.

Jag har aldrig haft en tillsvidareanställning, all min arbetslivserfarenhet är ifrån tidsbegränsade jobb, det har varit projektledning och vikariat. Så jag är verkligen något av en expert i att vara ny på jobbet, men jag har också sett en hel del olika hantering i när man slutar på jobbet.

Två gånger har jag blivit head-huntad, båda gångerna i Luleå, båda gångerna när jag varit gravid (ingen av gångerna kände de som erbjöd mig jobbet till detta) och båda gångerna har jag därför tackat nej. Tidsbegränsade anställningar rimmar särskilt illa med graviditeter, då är man verkligen inte önskvärd på riktigt. Att aldrig få slå rot på riktigt med en fast anställning är en tråkig del av livet då det påverkar allting, framför allt långtidsplanering och semester. Samtidigt är det en frihet att vara vikarie och ibland bara kunna säga nej - men man får inte göra det för ofta för då blir man inte erbjuden nya jobb.

Mitt första jobb här nere skrevs för en termin och det blev en mardröm utan dess like. När min tjänst lades ut för vårterminen så sökte jag den inte heller då jag inte hade några som helst planer på att fortsätta. Dock diskuterade jag detta med en annan kollega som också bara hade kontrakt för höstterminen. Vi reagerade båda på att tjänsterna som vi hade bara las ut utan att någon pratade med oss. Det fanns liksom inget intresse av ett ens försöka upprätthålla någon slags kontinuitet för eleverna. Vi var obehöriga och utbytbara. Det sistnämnda blev särskilt tydligt när min tjänst som matematiklärare slutligen togs över av en 19-åring som tog studenten ett halvår tidigare. Hans insats som lärare var alltså likvärdig min som ändå hade studerat matematik på universitetet och hade flera års erfarenhet av undervisning.

Först veckan efter att ansökningstiden för våra tjänster gått ut så sökte en av rektorerna upp mig och ville prata om att jag inte sökt tjänsten. Hela det mötet var suspekt. Jag hade inte sökt om min tjänst. De visste att jag vantrivdes med arbetsmiljön på skolan. Det fanns tydligen en praxis (ännu mera oskrivna regler) att ALDRIG prata med personer vars tjänster löpte ut utan ville de vara kvar så fick de själva aktivt söka om sina tjänster utan att någon bad dem göra det eller uppmuntrade till det. Dessutom var det nu "försent" för mig att söka lärartjänsten (vill man ha någon kvar på ett jobb så ser man till det). Men jag kunde förstås söka andra tjänster som ännu låg ute. Meningslöst och idiotiskt möte. Det enda som gjorde det mer idiotiskt var hur obehaglig avslutningslunchen var, jag tömde i alla fall en halv godisskål i min kasse innan jag åkte hem. Jag tyckte jag åtminstone kunde få det med mig. Överlag var de sista veckorna på den skolan en bekräftelse på hur rätt det var att lämna. Jag blev ensam ansvarig för betygsättning (obehöriga lärare får INTE sätta betyg på egen hand) för ingen hade tid att gå igenom mina betygsförslag med mig (rektorns ansvar att se till att det ordnas) och de extra betygssamtal jag var tvungen att hålla fick jag också reda på av en slump. För att vara en skola med hög personalomsättning och hög andel obehöriga lärare så hade man oroväckande usla rutiner för hur detta ska hanteras på bästa sätt. Jag känner mig dock trygg med de betyg jag delade ut. Jag la mycket tid på att läsa betygskriterierna, studerade deras resultat och jämförde med elevernas tidigare betyg. Men det kändes inte bra alls. Efter en fruktansvärd avslutningslunch var jag fri (och hade mycket tröstgodis med mig hem).

Andra jobbet här nere blev ännu konstigare, inledningsvis gick det jättebra och jag ser fortfarande det arbetslaget som det bästa jag arbetat med här nere. Men det är ändå rörigt. Det var tal om att både jag och klasskollegan skulle fortsätta med klassen till hösten, just för att kontinuitet var prioriterat. Men sedan blev det en incident där några elever vände sig mot mig. Jag förlorade förtroendet för rektorn då jag inte fick stöttning och rektorn tycktes samtidigt ha förlorat förtroendet för mig. Samtidigt kom det fram väldigt suspekt information som tydde på att det fanns flera i personalen som ogillade mig. Jag valde att söka mig vidare och min klasskollega likaså. Jag ville inte gå på avslutningsmiddagen med de tidigare kollegorna men övertalades. Det var då jag fick jasminbusken i present, den har nog torkat ut nu, jag har inte orkat vattna den tillräckligt. Jag gillar ändå inte prydnadsväxter. Men alltid spännande med presenter som kräver arbete. Min bil stank av jasmin i flera veckor efteråt. Vi var i slutändan tre lärare ur samma arbetslag som slutade samtidigt, den som jag upplevde bäst stöd ifrån var en av de andra som slutade, hon var väldigt noga med att jag skulle få med mig kopior av allt arbetsmaterial så jag kunde dra nytta av det i framtiden. Jag å andra sidan hjälpte henne med lite digitala saker.

Så var vi framme vid tredje skolan, det var första gången jag fick ett kontrakt för ett helt läsår, långtidsplanering var för första gången möjligt. Men oj vilket kaos, oj vad de hade mörkat en del för mig. Jag vet exakt när jag bestämde mig för att sluta. Jag hade redan funderat på det tidigare men till skillnad från mina tidigare erfarenheter här nere så fick jag respons direkt när det började barka åt helvete. Jag fick en resurs till klassrummet (även om det sköttes extremt illa när en permanent resurs skulle anställas och INGEN talade om för mig att denna efter EN vecka - varav halva tiden varit frånvarande - slutade). Men när rektorn meddelade att denne slutade för att han ansåg att möjligheterna saknades för att göra ett bra jobb. Då bestämde jag mig, om inte chefen tror på arbetsplatsen - då är jag chanslös. Men vet ni hur svårt det är att säga upp sig när man har ett vansinnesschema som knappt lämnar tid för toabesök och lunch? Till slut fick jag säga upp mig i förbifarten mellan två lektioner och rektorn ville då ta in mig på sitt kontor för att prata!!! Jag var ju redan sen till nästa lektion! Som pricken över i la de ut annonsen för min tjänst INNAN de hade bekräftat min uppsägning, INNAN jag hade fått chansen att tala om för min klass att jag skulle sluta. Så när jag slutligen kunde berätta det så hade ryktet redan gått. Men det är ändå skolan jag lämnade enkom för att organisationen var så himla stökig och resurserna usla. Klassen var orolig ja, men jag trivdes ändå med dem, jag upplevde för första gången sedan jag kom till Småland att föräldrarna var på min sida, att de verkligen såg hur hårt jag slet för deras barns skull (även om det inte alltid lyckades). 

Om de tidigare avslutningsaktiviteterna var obehagliga så tar denna dock priset. Den nya rektorn (som inte sagt mer än två ord till mig på hela min sista månad) slår sig ner vid mitt bord under avslutningslunchen och är pratglad. När avtackningarna genomförs blir det uppenbart varför, hon visste INGENTING om mig och behövde desperat något att säga om mig och vad jag skulle göra nu. De andra som slutade hade annat jobb och studier klart. Jag slutade utan ett tydligt mål. Det var så vansinnigt genomskinligt alltihopa. Dagen innan hade det varit avtackning i arbetslaget, som jag också hade blivit övertalad att gå på. Okej, jag visste faktiskt inte om avtackningen, jag bara visste att det var sista arbetslagsmötet och jag hade tänkt skippa det för att jag var så fruktansvärt förkyld (ni vet, det här var på den tiden vi lärare ALLTID gick till jobbet sjuka såvida vi inte var döende, för det var liksom bara enklast så) och bara ville hem och sova så jag skulle orka skolavslutningen nästa dag. Så min kollega berättade om avtackningen och jag gick dit. Jag kom försent förstås, det hade jag gjort hela terminen. Från sista lektion tills mötet började var det endast 10 minuter och jag hann aldrig runda av min klass och packa ihop mina saker på den korta tiden. Jag lät mig avtackas, jag sa något kritiskt och brutalt ärligt (som vanligt) i någon fråga som diskuterades och sedan åkte jag hem och sov.

Är det då bättre när man slutar på biblioteket? Nej! Till att börja med så staplades tre vikariat på varandra innan jag fick mitt projekt. Ett projekt som fick göras om på grund av pandemin. Där jag blev utlovad ett halvårs förlängning på grund av att projektet just hade gått ner på halvfart. En förlängning som drogs tillbaka på grund av LAS och jag fick ett nytt datum, dagen innan jag skulle lasas in. Eller mer korrekt, muntligen fick jag ett nytt datum. I praktiken hände ingenting, inget nytt kontrakt, ingenting. Enligt lagen har man rätt att senast en månad innan ens anställningstid löper ut få ett skriftligt besked om fortsättning eller avslut. Så 29 dagar innan mitt kontrakt löpte ut fick jag själv ta upp frågan med chefen och meddelade då istället att jag kommit fram till att jag inte tänkte förlänga fram till min utlasning utan att jag tänkte gå när kontraktet tog slut. Redan nästa dag på morgonmötet så fick jag en gliring från chefen om att han inte visste hur det skulle bli med mitt projekt då han "nyss fått veta att jag inte tänkte fortsätta". Han tog tillbaka en utlovad förlängning, struntade i att ta fram ett nytt kontrakt åt mig men blir sedan förvånad över att jag inte bara fortsätter. Det här var över ett år sedan och hela tiden har andra korttidsvikarier fått jobba kvar och fått förlängt i perioder. Det har hela tiden funnits arbete men jag skulle bort. Nu vill man dessutom ha in personal med högskoleutbildning istället för assistenterna. Jag HAR en högskoleexamen inom litteratur. Men skulle ändå bort.

Som pricken över i så ratades jag (tillsammans med en tidigare kollega som gick i pension samtidigt som jag slutade) för kommunens julklapp som delades ut för det hårda slitet under pandemin. För korttidsvikarier så räknades det om man arbetat i oktober eller november. Men för de som haft längre anställningar så gällde endast om man var anställd i november. Mitt missnöje och den efterföljande insändaren i lokaltidningen resulterade i ett digitalt möte med kommunalrådet. Men det gav förstås ingenting. Hela mitt projekt, hela förutsättningen för mitt arbete vändes upp och ned på grund av pandemin och jag fick sluta på grund av las. Men jag förtjänade inget extra tack för mitt slit för att jag inte var timvikarie och därmed var det arbetad tid i november som räknades. Jag slutade sista oktober.

Det är en konst att avsluta en anställning på ett värdigt sätt. Jag har som sagt vad haft endast tidsbegränsade anställningar så jag är väl förtrogen med hur det är att sluta på jobbet. Jag har haft många sista dagar. Men aldrig har jag känt mig så utbytbar och obetydlig som när jag haft min sista dag här nere i Småland. Om och om igen dessutom.