Alla handlingar har konsekvenser och det är inte bra att göra sig obekväm med många på en så liten och inskränkt ort som Vimmerby. Men till saken hör är att jag började inte så. Jag har alltid försökt följa de rätta vägarna när något har varit fel på mina arbetsplatser. Och fel har det varit, den höga personalomsättningen på samtliga arbetsplatser jag haft sedan flytten bekräftar just detta att det här är en fråga som står långt utanför mig. Problemet fanns innan jag började och problemet kvarstår efter att jag slutat.
Men jag har gjort vad man ska, jag har vänt mig till chefer och skyddsombud, jag har fyllt i de rätta rapporterna när situationen har krävt det (okej, inte helt sant, INGEN på min första skola sa ett ord om incidentsrapporter som gällde något annat än fysiskt våld). Jag har som sagt vad lärt mig mycket om arbetsrätt men till syvende och sist har jag självmant bytt jobb för att jag insett att jag kämpar mot krafter som inte är intresserade av att det ska bli bättre. Och jag sa ingenting utåt. Jag pratade om det med personer i min privata krets men jag har alltid varit noga med att respektera integriteten för mina elever och absolut inte hänga ut någon. Det här har lett till en del intressanta situationer senare när jag har stött på tidigare elever på stan när jag varit i sällskap med någon. Ingen har riktigt förstått den interaktion som skett just för att de inte vet om exakt vad jag har varit med om tidigare.
Allt detta ändrades på biblioteket, till att börja med för att där förstod jag aldrig helt själv varför arbetsmiljöproblematiken var så stor som den var, vissa saker märkte man men en del var bara konstigt. Jag stod inte heller i frontlinjen där men jag var aldrig sen att stötta upp när det behövdes. Där fick jag dock sluta för att LAS dök upp. Även då sa jag ingenting alls utåt annat än till människor jag kände. Det som fick mig att se rött var dock att det ett halvår efter att jag tvingats bort dök upp en annons på biblioteket som motsvarande mina kompetenser. Samtidigt visste jag att vikarierna var fortsatt kvar - trots att det skulle råda vikariestopp under det nya året. Då först tog jag det offentligt och sedan har jag stannat kvar i offentligheten. Så jag bråkar inte för bråkandets skull. Många av de frågorna som ännu är obesvarade kring den nya biblioteksverksamheten är samma som varit obesvarade för personalen i över ett år.
Men det är klart att det är mer tacksamt att peka ut mig som att jag orsakar min egen problematiska situation när jag säger att jag inte passar in här. Hade min utlovade förlängning trätt i kraft så hade jag fått fast anställning (hur den hade stått sig mot den nya organisationen vet jag dock inte). Vimmerby kommun är den överlägset största arbetsgivaren här, tre gånger så stor som den största privata och folk tiger och lider med deras personalpolicy för att de behöver jobbet. Hur många som jobbar på vikariat i två år, lasas ut och sedan väntar sex månader på att komma åter vet jag inte. För ingen annan säger något öppet. En del håller med mig i det tysta medan andra som sagt vad tycker att jag har mig själv att skylla för den situation som uppstått.
Jag är en mångsidig, utbildad och snabblärd människa, jag står för idéer, förändringsvilja och flexibilitet på de arbetsplatser jag haft. Jag gillar tydlighet och struktur så att alla vet vad som förväntas av dem på arbetsplatsen. Så man har de bästa förutsättningarna att göra ett bra jobb. Jag gillar digitalisering och de möjligheter som finns. Hur man kan effektivisera på ett sätt som faktiskt gynnar personalgruppen. Jag ställer också upp, jag har täckt andras lektioner (alltid på bekostnad av egen planeringstid men å andra sidan har jag ibland kunnat åtnjuta samma tjänst), jag har hoppat in på arbetspass, jag har sjungit och spelat för mina elever och jag sådde ett frö som slutade med ett bejublat Lucia-tåg för två år sedan. Inget av detta kan man göra själv, men många saker hade inte blivit av om jag inte knuffat kollegor i den riktningen.
Jag vet att jag tar plats, jag vet att jag hörs och syns. På min första skola här nere lärde jag mig snabbt att sluta med det. Där lärde jag mig att idéer var farligt att ha för då förväntades du göra allting själv. Det var som sagt vad inte en bra arbetsplats för mig så jag lämnade. Stor skillnad då mot biblioteket där flertalet i kollegiet hakade på. Det skapades en glädje. Men inte så stark som jag trodde ändå. I artikeln i höstas så sa mina tidigare kollegor att så bra på jobbet och så bra sammanhållning som de hade under sommaren, precis innan omorganisationen blev känd, det hade de aldrig haft. Så åtta månader efter att jag slutat. Vilket samtidigt kan stämma rätt så bra. En del gillar inte min stil alls. Personer med idéer och förändringsvilja kan vara asdryga att jobba med. Dels för att förändring är jobbigt men dels också för att när någon ny inte vill acceptera en dålig arbetsmiljö så tar en del det personligt. För varför har de accepterat den dåliga arbetsmiljön om det nu inte var nödvändigt? Då blir till och med en förändring till det bättre ett hot.
Så kanske är det i en större kommun jag behöver vara, en universitetsort. Sådana har överlag en bättre acceptans för förändring och utveckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar