Jag fick faktiskt frågan rakt ut, om jag ångrade mig att jag gift mig med Johan. Nej, det gör jag absolut inte. Inte har det bara att göra med våra fantastiskt knäppa barn som vi inte skulle ha fått i sådana fall, utan även för att Johan och jag för det mesta ändå varit ett team, vi delar värderingar och vi stöttar varandras drömmar. Det är sådant som gör att relationer håller även efter att den himlastormande förälskedelen har lugnat ner sig.
Faktum är att fram till att svärmor började kritisera mig så hårt och vägrade lyssna på mig helt och hållet för två år sedan så tänkte jag inte heller särskilt mycket på hennes egenheter. Fast det är klart, så länge vi bodde i Luleå så fick jag inte se så mycket av dem heller. Jag till och med tyckte vi hade en bra relation. Det är nu när jag börjat se vår relation i annat ljus som jag upptäckt beteendemönstret och insett att hon faktiskt aldrig respekterat mig. Så nu måste jag förhålla mig till det för resten av livet, då jag genom barnen för alltid är bunden till Johans släkt. Turligt nog så är inte blod tjockare än vatten och man kan faktiskt välja bort släktingar som är giftiga.
Men när det i forum jag hänger i dyker upp frågor kring svärfamiljen där trådstartaren redan INNAN det finns några barn med i ekvationen insett att den blir illa behandlad så har jag bara en rekommendation att ge och det är SPRING! Gå din väg innan det är för sent, innan du blir fast för livet genom barn. Hade jag förstått för flera år sedan hur illa jag respekterad jag var så hade jag inte suttit här och skrivit det här, men då hade det heller inte funnits några fantastiska barn.
Vad jag däremot ofta ångrat är att vi flyttade från Luleå, och flera av våra vänner där har sagt till oss att vi borde komma hem igen. På grund av pandemin har vi inte ens kunnat åka och hälsa på nu på flera år. När jag flyttade till Luleå som 19-åring kände jag ingen, men där gick det att komma in i samhället och bygga sig ett nätverk. Det har inte gått här på samma sätt. Människorna i Luleå släpper in en. Det gör de inte här. Inte på riktigt. Man får ibland på nåder vara med på ett hörn men riktig vänskap? Det är sällsynt. Varje gång jag träffar någon här nere som har anknytning till Norrbotten blir jag överlycklig och tänker att denna någon kan bli min nya bästa vän så desperat klamrar jag väl fortfarande fast vid Norrbotten.
Men det är en sak att flytta till Luleå som 19-årig ensamstående student och en helt annan sak att återvända dit med sin familj när man är i 40-årsåldern. Skulle det perfekta jobbet dyka upp där så varför inte? Här kan jag ändå inte få några jobb. Men det ÄR svårare att flytta nu. Barnen har rotat sig, MIN familj har också utökats och den skulle jag behöva flytta ifrån. Det är därför vi istället har funderat på att börja om på helt ny ort i Dalarna. Mer snösäkert men inte så sjujäkla långt bort ifrån dem vi VILL träffa. Men samtidigt tillräckligt långt bort för att inte behöva oroa oss för att springa på Johans släktingar i vardagen. Men många har flyttat ut nu under pandemin och när Stockholmspengar lägger sig i bostadsmarknaden på de mindre kommunerna så landar priserna därefter. Det är mycket att tänka på helt enkelt.
Jag ångrar definitivt köksrenoveringen, att vi litade på Johans kusin, att vi inte la oss i mer, att vi inte ifrågasatte mer, att vi trodde vi hade att göra med proffs. De har förstört köket och med det så mycket mer. Samtidigt är jag tacksam då hela kökskaoset blottade Johans släktingars riktiga känslor. Vetskap är trots allt bättre. Nu vet vi att de inte respekterar oss eller bryr sig om oss. Då kan vi agera utifrån det. Kanske kan flytten ner fortfarande bli bra. Det ser inte särskilt troligt ut men kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar