I Luleå klarade vi oss på en bil, fast i över 10 år hade jag faktiskt ingen bil alls. Man behöver inte alltid bil. Vi var vana vid att gå, cykla eller åka buss dit vi skulle - även när det var -35 grader kallt! När vi blev föräldrar hade vi dessutom huvudregeln att bilen ska vara med den av oss som hade Emma. Detta innebar att vi sällan tog bilen till jobbet - något som blev en utmaning för Johan ibland i och med att de tiderna han arbetade så gick inte bussen. Men vi löste det alltid på något sätt.
Vi samlade också ärenden på hög, först när vi fått ihop till tillräckligt många ärenden ut till Storheden eller ner på stan så gjorde vi en ärendetur, givetvis med körschema för att effektivisera det hela. Det handlade alltså inte bara om att undvika att köra bil i onödan utan också om att vara rädda om vår tid. Johan cyklade ofta till Ormberget med Emma i cykelvagnen och sedan joggade han med henne där. Vi cyklade till midsommarfirandet på Hägnan (smart sätt att undvika trafikkaoset).
Vi tog med oss det tänket när vi flyttade. Även om vi förstås var tvungna att uppgradera oss till två bilar så kör vi fortfarande inte i onödan. Vi åker inte in till stan för bara en grej. Vi skaffade oss en dubbelcykelvagn så vi kunde cykla med båda barnen i. Men någon gång strax efter att vi flyttade hit så kom detta med bilkörning upp och det var någonstans vi inte ville köra för vi tyckte det var onödigt och fick till svar från svärmor att så kan man inte tänka här. Tydligen så är det så att bo i Vimmerby betyder per automatik att man kör bil till allting utan minsta eftertanke. När Johan är iväg och jobbar så frågade de honom om han inte hade någon bil bara för att han tog bussen till jobbet. Bensinpriset är högt, Johans bil börjar bli väl till åren och vi vill faktiskt inte köra i onödan men att välja bort bilen till förmån för bussen är alltså helt uteslutet för många!
För oss handlar det som sagt också om tiden. Vi försöker fortfarande planera vårt resande på smidigaste sätt. När barnen började i simskola så ville vi gärna simma med de båda två, framför allt på babysimmet. Detta fungerade bara med en barnvakt till det andra barnet. För att kunna uppnå denna barnvakt så har vi ett par gånger fått slita upp barnen vansinnigt tidigt på söndagsmorgon för att köra två mil åt fel håll, lämna Emma, köra två mil in till stan, simma, köra två mil för att hämta Emma och så två mil hem igen. Det är mycket som har känts galet för oss där. Dels att det vi verkligen tvingats väcka barnen extra tidigt för detta, plus att vi fick ta all bilkörningen. Den hade faktiskt kunnat delas på olika personer om svärmor kunnat tänka sig att köra till oss för barnvakt - eller åtminstone köra hem Emma åt oss. För jo, JAG köpte bilbarnstolar åt svärmor att ha i sin bil så hon smidigt kunde ta barnen ibland (vilket hon var väldigt taggad på i början och skulle göra allt som hennes syster gjort för sina barnbarn, som till exempel betala för simskolan, intressant nog erbjöd hon sig aldrig att betala för simskolan i Luleå och vi tänkte inte ens tanken att någon annan skulle stå för den) men det var sällan detta blev så att det faktiskt underlättade för oss utan mer när det passade svärmor att få leka farmor. Bilbarnstolarna erbjöd hon sig INTE att betala. Hon ville också ha en vagn hos sig och jag köpte en sulky för ändamålet.
Värst var det när Johan blev sjuk och svärmor sa nej till mig när jag frågade om hon kunde komma över en gång i veckan och hjälpa honom lite. Senare på hösten så tyckte dock svärmor med syster att Johan behövde mer motion och tänkte därför ut den fiffiga planen att Johan skulle lämna barnen tidigare på förskolan (=längre dagar) så han hann ut till dem för att följa med på deras morgonpromenad innan systern skulle till jobbet. MER bilkörning!
Den mesta "hjälpen" vi har kunnat få har alltså handlat om att vi ska köra någonstans först. Då vi var vana från Luleå med att klara oss själva så slutade vi helt enkelt be om hjälp efter flytten. Det blev bara krångligare och jobbigare. Intrycket vi fått från annat håll är att poängen med att bo nära släkten är att man få stöd och avlastning - inte slå knut på sig själv och köra extra långt och få extra långa dagar. Det blev inte värt det. En sak vi faktiskt gärna hade velat ha var barnvakt på måndagar så vi båda kunde spela tillsammans. Det var tydligen omöjligt! För stort önskemål och det skulle bli försent på kvällen. Vi påtalade att vi hade sovrum så svärmor behövde inte åka hem på kvällen om hon tyckte det blev sent. Återigen omöjligt, måste sova hemma! Vi frågade inte igen. För vi tjatar inte, vi kan sucka oss emellanåt åt det hela men vi är som sagt vad vana vid att klara oss själva. Vi bara inte trodde att vi skulle behöva fortsätta göra det så mycket här nere. Fast det gör vi inte heller, för mina föräldrar ställer upp, de reser ned och anpassar sig efter oss.
Det har varit lite upp och ned med min bil, den har en tendens att inte gå igenom besiktning på första försöket men jag har en bra verkstad i alla fall. Min pappa tjatar däremot på mig att jag borde köpa en ny bil till Johan. Vi är inte människor som gärna byter bil. Bilaffärer är sällan bra affärer och vi ser bil mest som ett redskap än något man kastar pengar på i onödan. Så klart att vi också har en drömlista över vilken sorts bil vi helst skulle vilja ha. Jag har drömt om rattvärme ända sedan jag började köra bil i Norrbotten - men å andra sidan så är jag en hejare på att köra bil med Lovikka-vantar! Men för två år sedan, när värmen la av i min bil, då var det måttligt roligt på vintern. Jag fick ha täckbyxor på mig bara för att inte frysa i bilen! Samtidigt så hade AC:n i Johans bil lagt av så vi hade verkligen en varm och en kall bil!
Idag upptäckte vi att mjölken var slut, den borde inte vara det men det har blivit en miss. Två alternativ återstår, låna av grannen eller klara sig utan tills nästa gång vi passerar en affär. Som sagt, det tar visserligen bara dryga 10 minuter in till stan, men vi kör inte i onödan. Vi kan jobba runt mjölken. Man måste faktiskt inte åka bil för minsta lilla bara för att man bor på landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar