Det här är den svåraste biten att skriva om för det är inte fullt ut min historia att berätta. I och med att jag bloggar, använder Instagram och Facebook och regelbundet publicerar bilder och filmer av mina barn där så vet jag att en del tycker att jag inte respekterar familjens integritet. Men jag tänker hela tiden på vad som är ok och vad som inte är ok. Johan och jag tog till exempel redan från början gemensamt beslut om att vi tar inga toalettbilder, vi har därför inga bilder av barn sittandes på potta eller toalett. Jag har också privata inställningar på både min Instagram och min Facebook vilket betyder att jag själv har godkänt mina följare.
Bloggen är öppen men jag har inte skrivit ut vårt efternamn och jag och Johan har Sveriges vanligaste förnamn för vår generation. Barnen har båda två fått förnamn som återfinns på respektive topp 10-lista för sitt år (Alice var till och med det årets vanligaste förnamn bland nyfödda). Självklart vet personer som känner oss och som känner igen scenarier att det är vi det handlar om men för den oinvigde är detta långt ifrån självklart. Det här var en punkt som våra snickare missförstod grovt. Jag kritiserades för Instagram-inlägg som endast mina vänner kunde se (enda anledningen till att snickarna ens fick reda på att inlägget fanns var för att jag brukade räkna Johans kusin som vän men han är givetvis borttagen sedan länge). De kände igen sig i beskrivningarna i bloggen och tolkade det som att de blev uthängda men jag har inte skrivit ut någons namn så ingen utöver direkt inblandade vet exakt vilka som har varit här och arbetat.
Jag är ytterst medveten om integritet och av den anledningen så har jag också startat ett helt anonymt Twitter-konto som inte kan kopplas till mitt vanliga alter ego för att jag ville dela med mig mer av familjens dråpligheter utan att någon skulle ta illa vid. Samma sak på Reddit där jag också verkar under ett helt annat användarnamn.
Som anhörig äger jag inte deras sjukdomar eller krämpor, men de påverkar mig. Framför allt är det svårt med barnen. En del av mig ser värdet i att berätta om vilka problem som kan dyka upp, jag ser andra föräldrar göra det hela tiden. Samtidigt vill jag respektera deras integritet och inte vara för personlig. När de blir äldre kanske de inte vill att alla ska veta vilka hälsoproblem de hade som barn. Men en sak vet jag i alla fall säkert - lita på din magkänsla! Jag blev så motarbetad, främst från svärmor som bara pratade om barnens mognad och att vi bara skulle vänta. Framför allt fick jag absolut inte jämföra med mig! Det gick tydligen bra att jämföra med Johan som utifrån vad jag förstått legat efter mig i princip all utveckling. Men jag stod på mig och det visade sig att Emma faktiskt behövde tillfällig medicinsk behandling för att komma framåt. Kan mycket väl vara så att Johan led av samma sak som barn, vi vet inte. Men så många gånger sedan vi flyttade ner som jag känt mig som en usel förälder, så kände jag aldrig i Luleå.
Att sedan Johan har varit sjuk har givetvis drabbat mig personligen ganska hårt, framför allt som det har påverkat hans förmåga att dela ansvaret för vår familjs vardag och omsorgen av våra barn. Samtidigt arbetade jag dessutom heltid fram tills jag blev utlasad. Det som sved hårdast i detta var då också när svärmor (efter att ha sagt nej till att hjälpa till oss när jag bad om en mindre insats en gång i veckan) klart och tydligt deklarerade att jag har gjort ett dåligt arbete med att stötta Johan när han varit sjuk. Trots att både jag och Johan har försökt förklara för henne att jag faktiskt slet som en galning, påtalat att hon själv absolut inte ville hjälpa oss något och därför inte heller var hos oss och såg hur vi kämpade med vardagen så har hon vägrat att backa från det uttalandet. Det gör ont att tänka på och är absolut den mest bidragande orsaken till att jag helt förlorat respekten för henne. Jag har försökt att nå fram, jag har gett henne fler chanser att bemöta mina tankar än jag skulle gjort med någon annan utanför familjen. Hon har ignorerat varenda kontaktförsök och faktiskt uttryckligen sagt till mig att hon inte längre vill höra från mig. Samtidigt har hon insisterat på att hon har en rätt till umgänge med våra barn. Hon vägrar respektera mig men tycker det är självklart att hon ska träffa barnen som hon behagar.
Efter många plågsamma gräl här hemma så är jag och Johan åtminstone på samma sida där. Hans släktingar har INGEN rätt till våra barn om de inte kan respektera oss som familj. Det avgörande kom när Emma fyllde år och det PÅ HENNES FÖDELSEDAGSKORT från svärmor och svärmors syster stod gliringar till oss föräldrar! Emma går i ettan, hon kan läsa och vi måste nu öppna och censurera hennes post för att skydda henne från att bli indragen i detta mer än hon redan är. För barnen vet, de hör saker och de märker saker. De vill inte träffa farmor, istället smider de planer om hur vi ska lura farmor att vi har flyttat så hon ska lämna oss ifred. Alice ska bygga en robot som kan flytta hela huset till en bättre plats där farmor inte hittar oss. Emma ska uppfinna vaktdinosaurier som gör att farmor inte kommer åt oss. För barnen vill helst inte flytta härifrån, de vet att vi har varit och tittat på hus på andra ställen men de vill inte flytta och om inte träffa farmor kan göra det möjligt att bo kvar så väljer de det varje dag i veckan.
För så är det, det tyngst vägande skälet för mig att flytta härifrån, att ge upp en släktgård, att lämna minnen från min uppväxt bakom mig - det är att aldrig mer behöva vara orolig för att springa på någon av Johans släktingar. För att slippa dem är jag villig att ge upp alla drömmar jag haft för det här stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar