Okej, den krassa verkligheten är denna, hur hälsosamt och nyttigt det än är att hålla på med orientering så medför det trots allt viss risk för skador. Särskilt fotskador. Jag röntgade en fot första gången redan på mellanstadiet och gjorde då min första tur på kryckor. Två år i rad kom jag tillbaka till gymnasiet i augusti lite halt och eländig. O-ringen i det soliga Karlstad var någon slags bottenrekord, efter tre etapper kunde jag knappt gå överhuvudtaget, jag hade hälseneinflammation på ena foten och hade stukat den andra. Fast riktigt rekord i besök på röntgen var utan tvekan 2013 när jag röntgades inte mindre än fyra gånger inom tre månader. Detta inkluderade den lite mer otippade ansiktsröntgen. Men jag hade faktiskt sagt till Johan att jag slutade med nattorientering för att jag ALLTID skadade mig och på come-backen på Grymnatta så kolliderade jag mycket riktigt med en gran (vem sätter egentligen ut alla dessa träd i skogen?!?!??). För övrigt har jag fortsatt med nattorientering, jag tenderar fortfarande att slå i huvudet men det är roligt att springa på natten!
Men röntgen brukar alltid visa detsamma, bara en mjukdelsskada, ingen fara.
Sedan vi flyttade ner har orientering till viss del fått stå tillbaka lite, ironiskt nog har vi oftast mycket längre till tävlingarna här än vi hade i Norrbotten. 2018 började ändå rätt så starkt men när vi var på 25-manna på hösten så kände jag direkt att träningen blivit lidande på sistone och kroppen inte var med mig, jag anade att det skulle sluta illa men tävlingsdjävulen ger inte upp i första taget och jag gjorde ändå en anständig stafettsträcka. Dagen efter följdes av en medeldistans och jag visste nu vad som var fel. Jag har en broskknöl på min vänstra häl som minne från min första hälseneinflammation, den andra slog till fyra år senare och nu - efter 18 år var det dags igen. Jag ringde min läkare (eller egentligen Hälsocentralen i Hultsfred där jag för tillfälligt var listad, se 11:e luckan, jag hade ingen husläkare just då) och fick en tid. Den krockade givetvis med arbetslagsmötet men det struntade jag i, jag behövde tiden så jag kunde få läkemedel utskrivet. Läkaren instämde i min självdiagnos och jag meddelade nu min rektor och mitt arbetslag att jag verkligen inte kan delta fullt ut i de pulspass de tvingade mig att leda tre gånger i veckan då jag var ordinerad vila från spring och hopp och liknande aktiviteter. Därför blev jag mäkta irriterad när jag mot slutet av terminen fick skit för det så klart var mitt eget fel att pulspassen inte fungerade då jag inte var ombytt och deltog aktivt. JAG HADE JU SAGT TILL ATT JAG INTE KUNDE!!!!!
Hälseneinflammationen läker ut, det är en överansträngningsskada som bäst förebyggs genom att trappa upp träning lagom och inte fuska med uppvärmning och stretchning. Det är väldigt klantigt att dra på sig sådana. Endast om man drabbas väldigt tätt så misstänks det att andra skäl kan ligga bakom, allt detta förklarade läkaren på O-ringen för mig vid min andra inflammation. Efter att ha nypt mig i hälen, beordrat springförbud och skrivit ut läkemedel då jag som alla andra galna orienterare självklart avsåg att fortsätta springa resterande etapper. Som sagt, orienterare är envisa. Vi gillar inte att ge upp.
Men så bröt jag som bekant foten nu i slutet av sommaren. Dagen efter orientering.. Skickligheten är total! Det samtalet som utspelade sig med läkaren efter röntgen var minst sagt talande:
Läkaren: "Du har en fraktur."
Jag: "Nääää!"
Läkaren: "Jo, där är frakturen." *pekar på bilden*
Jag: "Nääää!"
Läkaren: "Jo, där är den." *pekar återigen på bilden*
Jag: "Men det är ju aldrig en fraktur! Jag bara röntgar för att utesluta det."
För så är det, alla mina besök på röntgen till trots så var det här bara andra gången med en fraktur. Den första en stackars handled som fick sig en spricka för 20 år sedan. Och nej, jag lät inte en sådan petitess förstöra vare sig julbak eller julkonsert med studentorkestern. Jag till och med färgade håret inför konserten med hjälp av en kompis (jo, en gång i tiden hade jag så nära vänner att de utan vidare hjälpte mig med en hemmafärgning och sitter och småpratar med mig under verkningstiden samtidigt som jag sitter naken i badrummet för att det liksom var enklast att inte ha några kläder på sig alls när man ändå måste duscha och har en arm inplastad).
Att bryta foten som arbetslös var betydligt värre än att ha en hälseneinflammation när man var anställd. För vi fick inte rätt till hjälp. Det enda vi hade behövt av Vimmerby kommun var tillfällig utökad barnomsorg för att klara vardagen. Men nej, det var absolut omöjligt, se 15:e luckan. Nu är foten läkt, mer eller mindre i alla fall. Jag kan köra bil igen, jag kan gå obehindrat, men jag har fortfarande ont och en hel del rehabilitering återstår och jag ger den inte den tid som behövs. För det är tålamod och träning som läker skador. Idrottare är överlag usla på tålamod. Min förra allvarliga fotskada, stukningen från 2013 som också är anledningen till att jag hade ett par kryckor liggande hemma nu. Jag brukar skämta om att jag gjorde som eliten och passade på att bli gravid. Det är faktiskt inte helt långt ifrån sanningen heller. Året innan hade jag påbörjat en ny smärtbehandling mot min huvudvärk och för första gången på 12 år var jag inte längre beroende av narkotikaklassade värktabletter för att orka med min vardag, för första gången på 12 år så var det överhuvudtaget möjligt att fundera på en graviditet. Från tanke till handling, jag blev gravid och jag gick. Från augusti 2013 till april 2015 tog jag inte ett enda löpsteg. Jag gick på orienteringar, jag åkte skidor på vintern (jag tog faktiskt ett DM-guld i skidorientering 2015). Jag var tålmodig.
Inte en chans i helvete att jag kommer vara så tålmodig den här gången (vi planerar framför allt INTE för någon mer graviditet som kommer hålla mig lugnare). Jag är för länge sedan frustrerad över den där dumma brutna foten. Att vi fick så dåligt stöd från kommunen har dessutom bara ökat på min irritation. Jag avstår från skridskoåkning i vinter. Det vet jag av erfarenhet rimmar illa ihop med nyligen skadade fötter men det är nog allt. Jag ska försöka trappa upp träningen och sköta mig. Men det blir svårt. Jag hoppas dock att det inte är en ny grej jag började med, att vinna DM-medaljer när jag är skadad. För jag tog faktiskt ett DM-silver på min precisionsorienteringsdebut i höstas. Jag är tävlingsmänniska, det var så nära att jag tog guldet. Det kommer nog alltid irritera mig lite. Fast det var kul att få tävla lite och att inte hela DM-säsongen förstördes av en idiotisk bruten fot. Plus att det är så himla sällan man är så fantastiskt bra på något man gör för allra första gången. Jag kommer fortsätta med precisionsorientering vid sidan av de andra orienteringsgrenarna. För nu har jag testat samtliga grenar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar