Det här har länge varit min dröm, jag strävar alltid efter nästa utmaning och jag har velat göra en svensk klassiker länge. För Vasaloppsdelen var det lättare med träning när vi ännu bodde i Norrbotten men avståndet till absolut alla tävlingar är samtidigt jobbigt så därför fick den drömmen följa med oss söderöver och jag siktade på den som "planerad 40-årskris". Det har inte blivit av, istället har många pengar gått förlorade i startplatser som inte kunnat nyttjas (även om vi lyckats få igen lite på Vasaloppsstarterna i alla fall). Dels är det svårt att få till rätt träningsmängd när man hela tiden byter jobb och har en familj vid sidan av, Johans sjukdomar har också fällt oss och inte hjälpte det med en kollega som gick till jobbet med sin förkylning och smittade ner mig precis före Vansbrosimmet (den ljuva tiden när alla gick och jobbade sjuka).
Men genom hela planerandet så har ändå mina föräldrar funnits där, redo att vara barnvakter vid varenda tävlingshelg - även de som inkluderat övernattningar. Svärmor däremot har lagt den mesta av sin tid på att tala om för oss hur vi inte kommer lyckas, hur det inte är möjligt att genomföra när man har små barn, hur vi underskattar träningsmängden och gällande Vasaloppet då, hur vi borde ha bott kvar i Luleå om vi ville träna för det.
Jag tycker absolut inte som förälder att man rimligen ska överhopa sina barn med en övertro på att absolut allt är möjligt, men man behöver inte heller fokusera på hur de ALDRIG kan lyckas!
Jag är inte lång och därför gjorde jag en inventarielista till överskåpet i köket i lägenheten i Luleå, så jag i dörren kunde se vilken mat jag hade hemma och om jag tog det sista av något så skrev jag upp det på handlingslistan. Detta sätt introducerade jag för Johan när vi blev sambos och även om han inte alltid kom ihåg att stryka så fungerade systemet till ungefär 95%. Men de få gånger svärmor hälsade på (hon ville egentligen inte åka till Luleå, det var ju så himla långt bort, det var först när Emma föddes som det på något vis blev "värt det" att åka) och listan kom på tal så fick både jag och Johan höra att "jag kunde inte förvänta mig att Johan skulle klara av det, du vet ju hur han är".
Det är sant att Johan är något disträ men det är just det som är det magiska med listan (nu följde just den inte med i flytten då vi har en annan skafferilösning nu) men alla mina system och rutiner minskar risken att han glömmer saker. Vi har schema kring vattning och städning, vi turas om att ha ansvarsveckor här hemma och vi har delat upp nattningen av barnen 50/50 enligt schema som möjliggör tid för egna aktiviteter. Förutom att det minskar risken för vardagsbråk så är det också lättare för den som tenderar att glömma saker (Johan) att veta vad både vad som förväntas göra men också vad som behöver göras. Så jo! Jag tror att Johan kan klara av det (åtminstone till 95%) och både jag och Johan tycker det är tråkigt att hans förmåga nedvärderats.
Det här ledde till skådespelet, för de där 5% när det inte fungerar, när Johan glömmer, de har jag inte kunnat påtala i närheten av svärmor för då har just gliringen kommit direkt. Inför henne har det varit tvunget att vara perfekt för allt annat är ett bevis för hur mina listor och mina system är värdelösa på Johan för han är så disträ. Det är inte roligt. Inte för någon av oss.
Då fastnar vi i cirkelresonemanget. Jag blev anklagad för att vara ett dåligt stöd för Johan när han var sjuk, detta baserade svärmor på de TVÅ tillfällen hon träffade mig under en hel höst. När jag sa just detta "du har ju inte varit här" så fick jag svaret att hon kan bara bedöma det hon sett. Det gick inte att komma vidare därifrån.
När Emma säger att hon ska bli forskare så talar jag om för henne att då måste hon gå i skolan och fortsätta lära sig nya saker. När hon säger att hon ska ta fram nya dinosaurie-arter genom att utvinna DNA ur bärnstensmyggor så säger jag att hon måste fortsätta gå i skolan och lära sig nya saker (och att när hon fyller 11 år så ska vi ha Jurassic-filmmaraton). Jag tänker inte säga till henne att det är omöjligt (vi har dock börjat diskutera forskningsetik lite försiktigt). Jag tänker inte hymla för mina barn om att deras drömmar innebär hårt arbete men jag tänker alltid säga till dem att det är möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar