Visste ni att ens pulsklocka larmar om man sover färre än fem timmar per natt under en veckas tid? Då börjar appen skicka ut hälsouppdateringar om alla skadliga effekter som långvarig sömnbrist kan leda till. För den som undrar, det minskar inte direkt stressen.
Det var en lärdom jag aldrig hade behövt veta och kunde ha undvikit om jag haft jobb där jag faktiskt hann med det mest grundläggande - att få sova tillräckligt mycket.
Men till saken hör är att jag överlag gillar att lära mig nytt. Jag vill bli bättre på allt jag gör och jag vill vara rätt person för jobbet. Så när jag börjat vikariera som lärare så hade jag faktiskt åtskilliga möten med universitetets studievägledare om hur detta kunde genomföras. Här finns det minst sagt intressanta hinder på vägen. Vill man till exempel läsa kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) så måste man ha ett visst antal universitetspoäng i minst två ämnen. MEN!!! Det finns undantag, har man en civilingenjörsexamen så räknas den som behörighet nog trots att antalet poäng i de olika ämnen inte är tillräckliga (civilingenjörer studerar i de flesta fall för många olika ämnen för att uppfylla det enskilda ämneskravet som lärarutbildningarna kräver). Så har man inte tagit ut en civilingenjörsexamen är ens chanser att bli behörig till KPU:n betydligt sämre.
Det finns andra vägar in dock, KPU gäller i första hand behörighet till högstadiet eller gymnasiet. Men så finns det VAL (vidareutbildning av lärare), det här är en direkt konsekvens av legitimationskravet för att få studera inom VAL krävs nämligen att man är yrkesverksam på en skola och undervisar i samtliga ämnen man vill bli behörig i. Det kräver också en viss mängd av tidigare studier men främst som sagt att man undervisar. Så det här är en speciell process att bli antagen till då man dels måste uppfylla de särskilda akademiska kraven och få ett lärosäte att anta en. Samtidigt förutsätter det också att man arbetar på en skola som accepterar att man vill bli behörig och därmed antingen låter en studera delvis på arbetstid eller att man får gå ner i arbetstid. Vill ni veta hur man bemöts på skolorna som obehörig när man säger att man vill bli behörig och undersöker sina alternativ? "Du vet väl att det här är en heltidstjänst?"
Jag har inte arbetat på en enda skola som såg det som det allra minsta positivt att jag ville bli behörig lärare utan det enda de ville ha var någon på 100% här och nu! Det finns självklart de där hemska övermänniskorna som förstör för oss andra genom att arbeta heltid i ett yrke som har en veckoarbetstid på 45 timmar i veckan, familj och fjorton hobbyer men samtidigt kan studera halvtid på kvällar och helger. Jag är INTE den personen! Just nu kämpar jag med en halvfartskurs (fast vi är många på kursen som är överens om att det är en ovanligt omfattande halvfartskurs) under min arbetslöshet. Fast visserligen har jag varit skadad, slitit med en hopplös renovering, varit motarbetad av Johans släktingar och fått krångla med barnomsorg så jag knappt är ensam hemma någon gång alls. Jag ska försöka komma igen.
Men det jag har lärt mig är just detta, skolorna må säga sig vilja ha behöriga lärare, men de vill inte på något vis underlätta till att fler vikarierande lärare blir behöriga utan de förväntar sig att hela lärarbristen ska lösas av politikerna och genom utökade utbildningsplatser så att det sedan finns mängder av behöriga lärare att välja mellan. Det är inte realistiskt, lärarbristen ökar för varje år.
Dessutom förväntas man som obehörig lärare göra hela jobbet som en behörig lärare skulle ha gjort, med mindre utbildning i bagaget, ingen mentor att rådfråga och full undervisning- och mentorsansvar. Detta blir särskilt tydligt på en del skolor där man försöker locka till sig fler behöriga lärare genom att erbjuda just dem att INTE behöva ha mentorsansvar för en klass. Istället blir det alltså obehöriga och annan skolpersonal som får mentorsuppdraget på sitt bord - istället för de som faktiskt är utbildade för det! Desto nyare man är på ett jobb desto längre tid tar det att göra arbetsuppgifterna. Jag har oroväckande ofta stött på lärare med många år i yrket som är öppet hånfulla och nedlåtande gentemot det slit deras yngre och mindre erfarna kollegor får dras med. Nej, de behöver minsann inte använda all sin förtroendetid utan det är bara sååååå lyxigt. Samtidigt ser man själv hur man sliter sitt hår för att bara hinna med det absoluta minimumet. De bryr sig inte om en för det kommer snart en ny obehörig kollega, så klart det gör! Man får ju inte chansen att göra ett bra jobb! Ändå kände jag fram till min sista skola att jag hela tiden ändå utvecklades som lärare, jag lärde mig nya saker. Det enda jag lärde mig på min sista skola var att jag helt saknade värde och detsamma gällde mina elever som jag slogs för hela tiden utan att någon lyssnade.
När jag sedan började på biblioteket så gjorde jag samma sak som tidigare, jag märkte snabbt att det här definitivt var ett yrke som skulle passa mig (men som jag aldrig tidigare tänkt på) så därför undersökte jag utbildningsvägarna och jag kastade mig gladeligen in i att få lära mig mer och veta mer. Trots att det är extremt dålig utbildningsavkastning på just bibliotekarie-yrket så är det faktiskt riktigt svårt att komma in på utbildningen. Jag har max i urvalskategorin högskolepoäng men kommer ändå inte in. Jag kommer in på andra kurser men inte på den. Samtidigt så sa ändå en av mina tidigare kollegor just det, att jag genom min studiebakgrund läst betydligt mer litteratur än vad man gör på bibliotekarie-utbildningen. Men att ha studerat litteratur och arbeta på ett bibliotek är tydligen inte särskilt attraktivt för då borde jag fått fortsätta.
Som en röd tråd genom hela mitt yrkesliv har ändå teknik funnits, jag har alltid intresserats av ny teknik och tagit varje chans att få lära mig mer. Att jag har undervisat mycket i matematik har turligt nog banat vägen för mig lite då programmeringen får ta mer och mer plats i skolan. Men där har jag också blivit bränd. Jag var så glad över att jag tillsammans med andra kollegor löste så jag kunde få programmera i liten grupp med min sista klass. Sedan fick jag skäll av en högstadielärare för att jag inte konsulterat denna innan om programmering så vi kunde valt en röd tråd att följa genom skolgången. Det låter riktigt smart! Så långt håller jag gärna med. Men jag fick aldrig delta i några ämneslärarträffar, det var aldrig någon som bjöd in min till att alls diskutera detta. Jag har som sagt vad varit glad om jag ens hunnit sova och jag hade chansen att undervisa i programmering - så jag tog den!
På biblioteket uppmuntrades initialt mitt teknikintresse, jag fick arbeta nära IT-bibliotekarien och jag arbetade sedan med mitt projekt att minska det digitala utanförskapet. Tyvärr visade sig inte alla vara lika pigga på teknikutvecklingen så det blev motigt i början och många sprang och hämtade mig när det dök upp frågor på mitt område istället för att försöka själva. Detta till trots fick jag inte heller fortsätta - för tydligen är inte digital utveckling heller prioriterat på biblioteket.
Så vart har mitt intresse för ny kunskap tagit mig? Inte mycket längre än till personlig glädje för jag har ännu inte hittat mig en arbetsgivare som uppskattar en anställd som vill lära sig mer, som verkligen vill ha alla förutsättningar att göra det bästa jobb som bara är möjligt.
Min klocka har i alla fall aldrig behövt larma fler gånger för att jag sovit så lite, jag har sett till att hålla mig på som minimum mer än fem timmar per natt sedan dess.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar