Det här med temperatur.

Tidigare idag upptäckte jag hur reportern på P4 Kalmar kallade helgens stundande väder för "köldsmocka". Jag gick, som varje sund människa, i taket över denna absurda överdrift. Vi förutspås få -15 vilket inte ens räknas som köldgräns för t ex skidtävlingar eller skidorienteringstävlingar. -15 är helt vanlig vinter, inget annat. Sedan blåser det förstås en del vilket gör att det kan kännas kallare. Att många fryser handlar snarare om att de klär sig fel när de ska bege sig ut.

Naturligtvis är vi inte oberörda av den stundande temperaturen (särskilt inte BLÅSTEN då vi bor på en kulle omgivna av åkermark) men jag har aldrig lidit av kyla utomhus. Vintern 98/99 med den ökända -42 (även kallat myggfritt) i slutet av januari var min första vinter i Luleå. Jag bodde i Porsögården vars charmiga träbaracker var chanslösa mot kylan. När det passerade -35 började vi tappa inomhusvärme. Mitt studentrum hade under ett par dagar knappt 14 grader varmt och ute i allrum och det gemensamma köket var det inte mer än sex grader (alltså kylskåpstemperatur). Då är det INTE roligt. Det är en sak när det är kallt ute men att inte kunna bli varm när man är inomhus. DET är vad som är knäckande.

På grund av vår kökssituation (utan lösning i sikte) så har vi under några års tid ätit samtliga måltider på glasverandan. Den har tack och lov dubbla glas i alla fall och erbjuder en svag isolering. Men det är också ett nyckelhål som går rakt igenom dörren ut i kalla luften. Det enda elementet går på högvarv och vi har sedan lite drygt två år tillbaka ett förrådselement där ute som vi slår på när vi ska äta. Tyvärr har fläkten dött i det så det tar lång tid att få upp värmen. Sådant element har jag för övrigt varit beroende av tidigare. En kompis tröttnade på att jag så ofta frös om vintrarna i mitt studentrum så vi åkte och köpte ett element till mig (el ingick i hyran).

Sedan är det vår hall. Eller snarare avsaknad av den. Det var vad som stod på tur att bli byggt efter att köket var klart (så alltså aldrig). Att bygga till en riktig hall och tilläggsisolera samt renovera trapptornet. Men dit har vi som sagt vad aldrig kommit. Så vad vi har är ett oisolerat trapptorn. Barnens kläder är givetvis inte där ute så här års. I gamla köket hade vi en skobricka innanför dörren för deras skor. Nu har vi bara allt i den inre hallen istället. Så kläder bärs genom två rum varje gång de ska användas eller har använts. Det är också där vi torkar all tvätt. Ett av de vattenburna elementen som är knutet till värmepannan finns där så vi eldar på när det är tvättdags.

Termometern i trapptornet.

Nu flyttade Johan sina kängor bort från trapptornet med. Snön har nämligen slutat smälta där. Dörrhandtaget har en rejäl frosthinna på insidan. Jag blir återigen påmind om det faktum att vi ännu inte har fått ordning på en ordentlig hall. Hur livet alltjämt står still här. Hur vi hålls gisslan av den här hopplösa situationen. Strömavbrottet i Älvsbyn har dock fått oss att tänka till. Om vi ska flytta tillbaka norrut och köpa oss ett hus så MÅSTE det gå att elda i minst ett rum i alla fall. Man måste ha en plan för strömavbrott.

Elda kan vi i alla fall här. Det är det som värmer upp huset på riktigt nu under vintern. Även om vi alla tog på oss tjocktröjor när vi åt middag så behöver vi överlag inte frysa inomhus i alla fall. Jag vägrar dock gå med på att en köldsmocka är på väg in över Kalmar län (liksom på allvar?!?!??!). Jag vet vad riktigt kyla är. Jag hoppas mest att snön ska re till sig (lite väl mycket puder just nu) så det går att åka skidor i helgen. -15 är den köldgräns jag brukar förhålla mig till (man vill ju inte irritera ansträngningsastman i onödan), det här blir perfekt.

Ibland är det rätt att vara nostalgisk..

Jag tänker på det en hel del, jag vet att det varit en pandemi och så men det är ändå svårt att inte tänka på det. När jag bröt foten (egentligen benet om man ska vara petig men så pass långt ner så jag räknar det till foten då det var ett snedtramp som ledde till benbrottet) var vi tvungna att kalla in hjälp utifrån i form av mina föräldrar. Vi fick inte hjälp från kommunen med utökad vistelsetid på fritids förrän efter tre veckor av jagande av rätt person, överklaganden och hänvisning till lagen! Vid det laget ville Emma inte längre gå och det lilla förtroende vi hade kvar för rektorn och fritids var sedan länge förstört. Inte heller frågade en enda person som vi känner här nere om vi behövde hjälp med något. Jag har fortfarande fastfrusna morötter och potatis i trädgårdslandet för att det fanns inte möjlighet för någon att ta upp dem. Men jag vet, vi har inte särskilt mycket vänner här, de jag väl egentligen räknar till mina vänner har alla egna krämpor och begränsningar i sina liv så jag förväntar mig inte att de ska kunna ställa upp. Utöver det har vi bekanta. Människor man hälsar på, pratar glatt med men egentligen inte umgås alls med utanför den gemensamma aktivitet man träffas i.

Hoppar jag nu tillbaka i tiden. Ungefär 7,5 år. Vi gick till babysång för första gången i Luleå (vi hade försökt gå veckan innan men det var tydligen inställt på andra aktiviteter så vi gick på kyrkans eftermiddagsfika istället och alla blev så förtjusta i Emma). Fem dagar senare var vi hemma hos några föräldrar som vi träffat där, de bjöd hem oss till brädspelshäng utan att egentligen känna oss men tänkte att vi skulle passa in. Två veckor senare bröt Johan armen och de erbjöd sig omedelbart att passa Johan och Emma så jag kunde ta mig en skidtur på egen hand (förvisso fanns det viss förståelse för hopplösa karlar som bryter kroppsdelar vid idiotiska tillfällen men ändå).

Vi fick många helt nya vänner i Luleå efter att vi fått barn och det gick snabbt! Om tre dagar fyller Alice fem år, hon får inget kalas med vänner i år heller. Efterspel av pandemin eller ej, det gör ingen skillnad, vi känner inte en enda av föräldrarna till de andra barnen i hennes förskolegrupp - de är 19 barn. Möjligheterna att lära känna folk har varit få, man får inga kontaktlistor, det är nästan inga föräldramöten, vi har inte gått på någon mödravårdsgrupp ihop med dem, allt handlar om att försöka nätverka den korta stunden man eventuellt hämtar och lämnar samtidigt som någon annan sönderstressad förälder.

Jag försöker påminna mig själv om skälen till att vi flyttade, att vi ville bo i hus och det var svårt att hitta i rimlig prisklass i Luleå, jag försöker tänka på lägenheten och hur trång den hade varit om vi bott kvar, jag försöker minnas alla bränderna på Porsön och hur otryggt det faktiskt emellanåt var. Inbrotten och skadegörelsen på skolan. Att Emmas förskola faktiskt också brann inte ens ett år efter att vi flyttat. Men vad jag ändå inte kan låta bli att komma tillbaka till var att jag i Luleå kände att jag var del av en samhörighet som inte finns här. I 4,5 år har jag försökt räkna ut hur i helvete man kommer in i gemenskapen här i Vimmerby och jag fattar det inte! Alla oskrivna regler som alla känner till och som vi bara fortsätter att inte fatta. Hur gör man egentligen för att leva här? Jag begriper det inte.

Tre veckor efter att vi träffade ett par föräldrar för första gången på babysången i Luleå så hjälpte de oss så jag kunde få åka skidor för mig själv i en timma. Tre veckor.

16:e luckan - skador

Okej, den krassa verkligheten är denna, hur hälsosamt och nyttigt det än är att hålla på med orientering så medför det trots allt viss risk för skador. Särskilt fotskador. Jag röntgade en fot första gången redan på mellanstadiet och gjorde då min första tur på kryckor. Två år i rad kom jag tillbaka till gymnasiet i augusti lite halt och eländig. O-ringen i det soliga Karlstad var någon slags bottenrekord, efter tre etapper kunde jag knappt gå överhuvudtaget, jag hade hälseneinflammation på ena foten och hade stukat den andra. Fast riktigt rekord i besök på röntgen var utan tvekan 2013 när jag röntgades inte mindre än fyra gånger inom tre månader. Detta inkluderade den lite mer otippade ansiktsröntgen. Men jag hade faktiskt sagt till Johan att jag slutade med nattorientering för att jag ALLTID skadade mig och på come-backen på Grymnatta så kolliderade jag mycket riktigt med en gran (vem sätter egentligen ut alla dessa träd i skogen?!?!??). För övrigt har jag fortsatt med nattorientering, jag tenderar fortfarande att slå i huvudet men det är roligt att springa på natten!

Men röntgen brukar alltid visa detsamma, bara en mjukdelsskada, ingen fara.

Sedan vi flyttade ner har orientering till viss del fått stå tillbaka lite, ironiskt nog har vi oftast mycket längre till tävlingarna här än vi hade i Norrbotten. 2018 började ändå rätt så starkt men när vi var på 25-manna på hösten så kände jag direkt att träningen blivit lidande på sistone och kroppen inte var med mig, jag anade att det skulle sluta illa men tävlingsdjävulen ger inte upp i första taget och jag gjorde ändå en anständig stafettsträcka. Dagen efter följdes av en medeldistans och jag visste nu vad som var fel. Jag har en broskknöl på min vänstra häl som minne från min första hälseneinflammation, den andra slog till fyra år senare och nu - efter 18 år var det dags igen. Jag ringde min läkare (eller egentligen Hälsocentralen i Hultsfred där jag för tillfälligt var listad, se 11:e luckan, jag hade ingen husläkare just då) och fick en tid. Den krockade givetvis med arbetslagsmötet men det struntade jag i, jag behövde tiden så jag kunde få läkemedel utskrivet. Läkaren instämde i min självdiagnos och jag meddelade nu min rektor och mitt arbetslag att jag verkligen inte kan delta fullt ut i de pulspass de tvingade mig att leda tre gånger i veckan då jag var ordinerad vila från spring och hopp och liknande aktiviteter. Därför blev jag mäkta irriterad när jag mot slutet av terminen fick skit för det så klart var mitt eget fel att pulspassen inte fungerade då jag inte var ombytt och deltog aktivt. JAG HADE JU SAGT TILL ATT JAG INTE KUNDE!!!!!

Hälseneinflammationen läker ut, det är en överansträngningsskada som bäst förebyggs genom att trappa upp träning lagom och inte fuska med uppvärmning och stretchning. Det är väldigt klantigt att dra på sig sådana. Endast om man drabbas väldigt tätt så misstänks det att andra skäl kan ligga bakom, allt detta förklarade läkaren på O-ringen för mig vid min andra inflammation. Efter att ha nypt mig i hälen, beordrat springförbud och skrivit ut läkemedel då jag som alla andra galna orienterare självklart avsåg att fortsätta springa resterande etapper. Som sagt, orienterare är envisa. Vi gillar inte att ge upp.

Men så bröt jag som bekant foten nu i slutet av sommaren. Dagen efter orientering.. Skickligheten är total! Det samtalet som utspelade sig med läkaren efter röntgen var minst sagt talande:

Läkaren: "Du har en fraktur."
Jag: "Nääää!"
Läkaren: "Jo, där är frakturen." *pekar på bilden*
Jag: "Nääää!"
Läkaren: "Jo, där är den." *pekar återigen på bilden*
Jag: "Men det är ju aldrig en fraktur! Jag bara röntgar för att utesluta det."

För så är det, alla mina besök på röntgen till trots så var det här bara andra gången med en fraktur. Den första en stackars handled som fick sig en spricka för 20 år sedan. Och nej, jag lät inte en sådan petitess förstöra vare sig julbak eller julkonsert med studentorkestern. Jag till och med färgade håret inför konserten med hjälp av en kompis (jo, en gång i tiden hade jag så nära vänner att de utan vidare hjälpte mig med en hemmafärgning och sitter och småpratar med mig under verkningstiden samtidigt som jag sitter naken i badrummet för att det liksom var enklast att inte ha några kläder på sig alls när man ändå måste duscha och har en arm inplastad).

Att bryta foten som arbetslös var betydligt värre än att ha en hälseneinflammation när man var anställd. För vi fick inte rätt till hjälp. Det enda vi hade behövt av Vimmerby kommun var tillfällig utökad barnomsorg för att klara vardagen. Men nej, det var absolut omöjligt, se 15:e luckan. Nu är foten läkt, mer eller mindre i alla fall. Jag kan köra bil igen, jag kan gå obehindrat, men jag har fortfarande ont och en hel del rehabilitering återstår och jag ger den inte den tid som behövs. För det är tålamod och träning som läker skador. Idrottare är överlag usla på tålamod. Min förra allvarliga fotskada, stukningen från 2013 som också är anledningen till att jag hade ett par kryckor liggande hemma nu. Jag brukar skämta om att jag gjorde som eliten och passade på att bli gravid. Det är faktiskt inte helt långt ifrån sanningen heller. Året innan hade jag påbörjat en ny smärtbehandling mot min huvudvärk och för första gången på 12 år var jag inte längre beroende av narkotikaklassade värktabletter för att orka med min vardag, för första gången på 12 år så var det överhuvudtaget möjligt att fundera på en graviditet. Från tanke till handling, jag blev gravid och jag gick. Från augusti 2013 till april 2015 tog jag inte ett enda löpsteg. Jag gick på orienteringar, jag åkte skidor på vintern (jag tog faktiskt ett DM-guld i skidorientering 2015). Jag var tålmodig.

Inte en chans i helvete att jag kommer vara så tålmodig den här gången (vi planerar framför allt INTE för någon mer graviditet som kommer hålla mig lugnare). Jag är för länge sedan frustrerad över den där dumma brutna foten. Att vi fick så dåligt stöd från kommunen har dessutom bara ökat på min irritation. Jag avstår från skridskoåkning i vinter. Det vet jag av erfarenhet rimmar illa ihop med nyligen skadade fötter men det är nog allt. Jag ska försöka trappa upp träningen och sköta mig. Men det blir svårt. Jag hoppas dock att det inte är en ny grej jag började med, att vinna DM-medaljer när jag är skadad. För jag tog faktiskt ett DM-silver på min precisionsorienteringsdebut i höstas. Jag är tävlingsmänniska, det var så nära att jag tog guldet. Det kommer nog alltid irritera mig lite. Fast det var kul att få tävla lite och att inte hela DM-säsongen förstördes av en idiotisk bruten fot. Plus att det är så himla sällan man är så fantastiskt bra på något man gör för allra första gången. Jag kommer fortsätta med precisionsorientering vid sidan av de andra orienteringsgrenarna. För nu har jag testat samtliga grenar.

Bucket list

Jag såg filmen för några veckor sedan. Eller rättare sagt såg den igen. Det är en bra och tänkvärd film. Sedan tänker jag förstås på min egen Bucket list. Som jag filat på under många år. Jag hade en plan. I år skulle en av de stora sakerna bockas bort. Jag skulle göra En svensk klassiker! Jag hade slipat på det här i flera år, i år skulle jag vara i mitt livs form. Förkylningen jag drog på mig i oktober förra året saboterade hela vinterträningen. Ingen läkare hittade någon förklaring till min ständiga dödshosta så jag lärde mig leva med den. Så det blev inget Vasalopp. 

Lite piggare fram emot våren så kanske det går att cykla i alla fall. Dödshostan, sjuka barn, tidsbristen, pessimistiska släktingar slaktade gemensamt den ambitionen. 

Men simma då? Simma är trots allt min fantastiska paradgren! Jag är vattuman, ett blötdjur, flyter som en kork! Så jag beställde våtdräkter på nätet efter att ha försökt tolka storleksguiderna (tyvärr har jag aldrig trots min kärlek till vatten utvecklat en riktigt bra simmarkropp) och vi simmade i sjön. Sjön var egentligen på tog för varm för denna träning men den var åtminstone ström och bra. Det såg faktiskt riktigt lovande ut, vi hade bokat hotellrum och allting. Men i sista minuten så fick jag kollegans förkylning. Ingen simning.

Lidingöloppet! Jag fixade ju trots allt minst 10 000 steg om dagen hela semestern samt de två veckorna efter den. Jag höll fanan högt, god grundkondis och det handlar trots allt bara om att springa! Jag kan väl i nödfall gå bitvis om det behövs. Jag fixade extra semesterdagar för att faktiskt kunna njuta lite av Stockholm efteråt också. Då får bebisen feber - IGEN! Samtidigt har Johan redan kastat in handduken kring sin egna träning.

Så ingen klassiker. Endast en orienteringstävling i år som inte varit skuggning i inskolning eller miniknat. Visserligen testade jag äntligen MTBO men mitt magiska superår som jag hade siktat in mig på kom jag inte i närheten av.

Nu känner jag mest en trötthet. Luften har gått ur mig. För jag är utmattad. Ända sedan familjen växte till fyra medlemmar så har jag fått slåss. Jag har bråkat med Försäkringskassan om föräldrapenning, jag har bråkat med Försäkringskassan om sjukpenning. Jag är inne på mitt fjärde jobb på två år och har stadigvarande fått kämpa för att få mer eller mindre kompetenta chefer att lyssna (borde kanske läsa min julklappsbok alltså..).

Nu är vi mitt i en renovering som helt har stannat upp vilket betyder att sannolikheten för ett färdigt kök innan jul minskar radikalt för varje dag som går. Och här sitter jag vid datorn, precis där en råtta sprang förbi för en vecka sedan.

Kanske är det mest magiska av allt att jag ändå fortsätter drömma. Jag har inte gett upp tanken på En svensk klassiker. Jag har sett till att få in barnen i både simskola och skridskoskola. Jag försöker pyssla och fixa. Jag har precis avslutat en kurs i trädbeskärning. Jag grävde upp mig ett jordgubbsland i somras och förra sommaren planterade jag björnbär. Jag bakar fantastiska tårtor åt barnen. Jag vill fortfarande så otroligt mycket. Men just nu är jag ganska så trött. Vill bara ha hit en katt. Så kanske jag kan sluta oroa mig för råttorna i alla fall.

Årskrönika eller njae.. jag vet inte riktigt?

Alltså.. 2015 blev skapligt händelserikt och kanske är det några saker som är värda att lyfta fram.

Jag började köra tävlingsklass i skidorientering och lyckades på något obegripligt vis också kamma hem ett DM-guld i medeldistans!

Under våren sprang jag igen, för första gången på nästan två år och det kändes bra, jag fortsatte att flytta fram gränserna hela säsongen och lagom till slutet var jag rätt så nöjd med mina insatser med tanke på att jag inte hinner lägga ner fullt så mycket tid på träning som egentligen skulle behövas. I höstas testade jag även att springa med fötter helt otejpade och utan några extra stöd alls. Visserligen "bara" på en sprint men ändå, det gick! De höll! Min kropp är på väg tillbaka!

Johan och jag passade på att ha lite barnfritt under vår resa söderöver så vi lämnade Emma hos sin farmor i ett dygn och drog iväg på sista dagen av SOF. Det var rätt så lagom. Jag ägnade halva kvällen åt att hitta på en låneklarinett och lyckades få ihop det så jag hade möjlighet att hoppa in på en spelning i alla fall.

Vi skaffade en cykelvagn (efter avancerade matematiska beräkningar från min sida där jag tog hänsyn till olika rabatter och bonuspoäng innan jag kom fram var det var mest fördelaktigt att köpa vagnen) så vi kunde åka på cykelturer med Emma. Sedan slog regnsommaren till...

Jag bakade en egen marsipantårta inför Emmas första födelsedag! Vilket förstås innebar en testbakning veckan innan.. Man måste ju se vad som funkar och vad man behöver jobba mera på.

Äntligen sprang jag stafett igen också! Okej att vi blev diskade.. okej att jag fick gå ut i omstart.. Men ingetdera berodde faktiskt på mig och jag gjorde i alla fall ett bra lopp!

I slutet av september insåg jag att nu var det banne mig dags att börja jobba igen så jag slängde iväg några ansökningar och två dagar senare hade jag en intervju inbokad. Totalt var jag på tre intervjuer/rekryteringsträffar vilket resulterade i två arbetserbjudanden. Jag bestämde mig för att bli lärarvikarie och i mitten av november var alla papper i ordning och jag kunde börja jobba. Innan jul och decemberförkylningarna slog till så hann jag pröva på alltifrån förskoleklass upp till högstadiet och även vara på fritids. Jag har undervisat i matte, fysik, teknik, samhällskunskap, svenska, musik och franska!

Och jag sprang nattorientering igen! Utan att skada mig! Horribelt långa banor och den första var inte alls lämplig nattbana och jag gjorde ett superklantigt misstag men jag tog mig runt alla tre BAIK-A-NÄTTERNA! Vann en biocheck i alla fall..

Inför det nya året så siktar jag på att fortsätta vikariera som lärare medan jag jobbar vidare på min karriärplan. För jag har en sådan numera! Mest troligt kommer jag se över vad som krävs för att bli behörig lärare. Jag har fått bra respons när jag varit ute i skolorna. De flesta verkar tycka att jag har fallenhet för läraryrket. Tänka sig liksom var livet tar vägen ibland..

Nya träningsmål ska upp också. Förra året startade jag i Vårruset men det blev ett ganska motigt lopp med smärta i låren och mest bara tungsprunget. Jag vill köra ett traditionellt löparlopp i år men då ska det bli bättre!

Och jag vill springa mera stafetter! Drömmen är förstås 10-mila (natt? stora kaveln?) men det ser det lite väl mörkt (ha ha ha) ut för.. Men den som lever får se.

Hoppas kunna vara med på lite studentorkesteraktiviteter med, PQ jubilerar och det är NATOM i Stockholm i höst. Kan man åka till Åbo med en 2-månaders baby så ska man väl kunna ta sig till Stockholm för lite musicerande!

Annars så är det styra upp framtiden för lilla familjen som gäller. Johan och jag har en målbild vi jobbar mot. 2016 kan nog bli ett riktigt häftigt och omvälvande år för oss. Det här ska bli riktigt bra!

En ny skidorienteringssäsong står runt knuten!

Förra säsongen gjorde jag och Johan allt vi kunde för att få åka så många tävlingar som möjligt. Vi gjorde upp en plan där vi fördelade tävlingarna jämnt mellan oss (som vi sedan fick revidera åtskilliga gånger på grund av inställda och flyttade tävlingar). Vi försökte höra oss för med tävlingsledare och vi lusläste regelverk. Och vi nötte många kilometer på Ormberget på våra nyinköpta skateskidor. Allt för att lära oss mer och bättra på våra förutsättningar som skidorienterare.

Framgången blev varierad. Visserligen fick vi båda hem varsin mästerskapsplakett även om vi måste erkänna att Johans från Norrlandsmästerskapet blev vi inte riktigt klok på hur regelverket egentligen fungerar med plaketterna. Egentligen fattar vi inte överhuvudtaget och det verkar vi inte vara ensamma om. När vi diskuterat prisutdelningarna så upptäckte vi snart att det verkar överlag som om folk har dålig koll på vilka regler som gäller och det i allmänhet är ett enda stort godtycke. Många gånger så är det mer avgörande vem som delar ut medaljerna än hur du har presterat som avgör om du får åka hem med en medalj eller ej.

Våra försök att verkligen reda ut vad reglerna säger var lättare sagt än gjort, det är skralt med dokument på nätet om skidorientering. Något jag blev varse om flera gånger under säsongen.

Johan och jag är som sagt vad nybörjare inom skidorientering och av flera anledningar vill vi veta så mycket som möjligt vad vi ger oss in på. Det är först sedan vi blev med bil som vi på allvar började ägna oss åt friluftsaktiviteter efter olika långa uppehåll. Ironiskt nog är det mycket smidigare att vara fysisk när man har en bil som tar en till naturen. Jag har visserligen sett folk cykla med sina skidor upp till Ormberget men det är verkligen inte riktigt min grej. Så mycket skidkunskap har fått dammas av och skate hade ingen av oss kört tidigare.

Vissa kuperade terränger har därför medfört en hel del bekymmer för oss men vi är båda envisa och vill gärna testa så vi har försökt förbereda oss så gott vi kunnat för att testa framfarten på smala skoterspår i skogen. Den förra vintern bjöd dessutom på ett minst sagt varierat väder så under flera av tävlingarna var förutsättningarna långt ifrån de bästa.

Skidorientering är en smal sport med få utövare och ibland funderar jag på om det inte är så man föredrar det. Det är svårt att komma in som nybörjare. 

Inför en tävling mailade jag tävlingsledaren och frågade om ungefärliga banlängder. Något som verkligen aldrig står i inbjudan, inte ens på öppen-banorna. Jag fick till svar att de var enligt normen. Jag ägnade en hel kväll med att lusläsa alla dokument jag kunde hitta om skidorientering bara för att konstatera att till skillnad från vanlig orientering så verkar det inte finnas någon kilometernorm utan man pratar mer om förväntad segrartid. Det hjälper ju knappast mig som ligger så långt från eliten som man kan tänka sig.. Istället fick jag kollade igenom gamla resultatlistor (för där står det ju faktiskt hur långa banorna varit) för att bilda mig en uppfattning om vad jag kunde förvänta mig i skogen.

Inför en annan tävling så hörde jag mig för om möjligheterna att styra lottningen så både jag och Johan skulle hinna köra. Det svaret jag fick då var bland det mest nedvärderande jag upplevt på länge. En fin uppläxning om att det är brukligt för föräldrar att den ena kör tävlingsklass och den andra en öppen bana. På tävlingen planerades ett totalt startdjup på 30 minuter! Även elittränade föräldrar borde haft vissa problem att hinna på den tiden. Ett mer artigt nej, det är inte görbart hade varit både snällare och tja, i allmänhet trevligare.

Det finns dock ljusglimtar, när en tävling blev flyttad på grund av allt kaoset med inställda tävlingar och brist på uttagningstävlingar till de internationella mästerskapen så lät den snälla tävlingsledningen oss ändå få köra båda två - fastän det innebär att jag startade utanför det ordinarie startfältet. Men det blev stressigt för oss så efter det körde vi som sagt vad varannan tävling istället.

Vintern blev helt enkelt en rejäl utmaning, framför allt blev det mycket åkning på is. Det visade sig inte vara riktigt vare sig min eller Johans grej. Efter att ha dragit på mig universums största lårkaka-blåmärke efter en tävling (och mer eller mindre chockat babysimledarna några dagar senare) bestämde jag mig för att köra mer försiktigt. Jag får blåmärken lätt och med en liten familj som väntar på mig så är det viktigare för mig att komma i mål helskinnad än snabbt. Mellan fotskada och graviditet så hade jag ju dessutom inte tränat på min fulla förmåga på över ett och ett halvt år. Så vid flera tillfällen fattade jag det säkra beslutet och tog av mig skidorna och gick. Något som jag fick höra efteråt från Johan tydligen legat till grund för vissa förlöjligande kommentarer på målområdet. Men det är min ensak och ingen annan hur jag bedömer vad som är lämpligt för mig att fullfölja och vad som inte är det. Redan säsongen innan fick jag ta emot vissa gliringar för att jag inte åkte för fullt nedför en brant backe i skogen. Då var jag gravid och hade också i allra högsta grad egna skäl till att fatta beslut om vad som var lämpligt för mig och vad som inte var det.

Så varför då ge sig ut på banor som uppenbarligen ligger över min förmåga? Jag gillar att testa mina gränser, det har jag alltid gjort. Jag tar mig gärna an en ny utmaning. Att nöja mig med öppen bana är inte riktigt min grej (dessutom så vet man ju ytterst sällan vad de innebär eftersom det som sagt vad inte finns några riktiga dokument om vad man kan förvänta sig i vare sig svårighetsgrad eller banlängd på öppna banor) utan jag vill helst köra tävlingsklass.

Men Johan och jag lärde oss något viktigt under förra säsongen så den här vintern kommer vi inte kasta oss ut på varenda tävling inom rimligt köravstånd, vi kommer inte per automatik avstå andra aktiviteter för att åka skidorientering. Nu vet vi mer vad vi kan vänta oss och vi kommer ha det i åtanke innan vi beslutar vilka tävlingar vi kör. Vi tycker fortfarande att skidorientering är roligt men vi är lite mer återhållna nu.

Den största ironin i alltihopa är att jag hörde inför vår egna tävling i vintras att skidorienteringstävlingar kan man inte ens räkna med att gå runt på utan de är en förlustaffär som man ändå arrangerar bara för att bidra till tävlingsutbudspotten. Då kan man tycka att varje liten tävlingsavgift är eftertraktad men tydligen inte.

Mera skidorientering!

Alltså, jag visste ju att jag inte skulle ta några mer DM-plaketter, det finns bara så många tävlingar i rad som motståndet stämplar ut sig.. Men jag ser ändå gårdagens sprint (?) som en stor framgång. Intressant lång bana dock för att kallas för sprint, årets första medeldistans var kortare och ser man på segrartiderna så var det nog inte direkt sprintbanlängder..

Själv kom jag förstås sist! Men inte toksist.. sträcktiderna vittnar om att jag börjar ta in på mer erfarna åkare och så farligt långt efter näst sista åkare var jag inte. Dessutom gjorde jag fina personliga framsteg, för första gången klarade jag av att komma i hög fart från ett elljusspår och fortsätta rakt in på ett smalt spår i skogen utan att vare sig ramla eller kollidera med ett träd.

Jag ser ju hur de andra är bättre än jag och det gäller främst skidhanteringen. Jag är inte tillräckligt säker på de smala spåren bland träden. Men orienteringsmässigt och vägvalsmässigt har jag gjort stora framsteg. Tycker nog att på gårdagens bana var alla vägval utom ett riktigt bra. Sedan var det förstås lite klurigt att identifiera spåren på sina ställen då det varit mycket skoteråkare i farten och vädret som alltid försvårat bevarandet av spårsystemet. Jag är inte riktigt säker på exakt vad jag gjorde till tionde kontrollen men helt plötsligt befann jag mig rakt på den.

Mer skidåkning i benen så kan det här nog bli riktigt bra till nästa säsong!

Var avsevärt mjukare att ramla igår med.. fast nu stod jag visserligen på benen nästan hela banan så det var inte något problem i sig.

Missade dock prisutdelningen, lät som det hade varit lite rörigt med DM-plaketterna igen.. Dubbelkollade regelverket på kvällen, jag tycker de är glasklara sånär som på att man missat att förtydliga att det självklart bara är distriktets deltagare som ska räknas när man kollar om en klass har DM-status eller ej samt hur många plaketter som ska delas ut. Kanske borde man även tydliggöra reglerna för ungdomsklasserna med för som det nu är formulerat så motsäger sig kraven på två punkter. Det är synd att det ofta blir så rörigt när DM-plaketter ska delas ut för det minskar betydelsen av utmärkelsen. Framför allt i junior- och seniorklasserna så verkar det vara mycket godtycke som avgör huruvida silver och brons delas ut då alla tolkar reglerna olika (fast de ändå är så pass tydliga..).

Så klart vi tävlar i första hand för att det är roligt men när priser ska delas ut så måste ju samma regler tillämpas oavsett vem som är arrangör för just den tävlingen!

Som om orientering inte var ofarligt nog..

..så prövade jag för två år sedan skidorientering och det är hur kul som helst! Orienteringsmomentet i sig är inte den verkliga utmaningen men vägvalen kan bli riktigt avgörande och det är inte alltid helt enkelt att manövrera sig själv på skidor på smala skoterspår.

Min skidförmåga är inte riktigt vad den varit och som skidorienterare så kör man egentligen en variant av skate. Så när mamma erbjöd sig att ge oss skate-skidor i julklapp så tackar man och tar emot, det är något lättare att ta sig runt nu än på sina gamla klassiska skidor.

Men att ta sig fram både uppåt och neråt där det kan vara smalt och svänga snabbt är inte det lättaste och när temperaturen hoppar upp och ner och det fryser på och vissa områden förvandlas till rena isgator så är det nästan så man undrar vad i hela friden man håller på med?

Bit för bit så försöker jag träna upp mina förmågor för att bli bättre, man är aldrig för gammal för att pröva något nytt! Närmast borde jag jobba mer på hur man gör säkra stopp på glansis. För den där lilla vägen var verkligen glashal.. och helt plötsligt började den gå utför.. och det gick bara fortare.. och där susade jag förbi skoterspåret jag skulle in på. Så jag försökte bromsa upp mig genom att köra in mot kanten och den gigantiskt upplogade snövallen. Den bestod också av kompakt is. Jag fick visserligen stopp på mig själv men det blev mer av en krasch än en säker inbromsning.. Alltså inte den bästa stoppmetoden.

Så mycket som jag ramlat i vinter har jag nog inte gjort sedan jag lärde mig åka skidor för en väldig herrans massa år sedan. Nåväl, bara upp och hoppa igen och ta nya tag! Nästa helg är det tävling igen!

En berättelse om ett väldigt oväntat DM-guld!

Som bekant så har vi här upp i det norra kustlandet fått ganska så rejält med snö på sistone vilket ställt till det litegrann för arrangörer av vintersporter. För det finns faktiskt något som heter för mycket snö. Men i början på förra veckan kom det glädjande beskedet att Piteå IF tänkte genomföra sina dubbeltävlingar i skidorientering som planerat. Men Moder Natur bestämde sig för att busa en sista gång så i fredags drog det in rejäla vindar och temperatur kring nollan.

Konsekvenserna blev att ett spårsystem som mycket skräp blåst ner i men också att många spår var smalare än planerat och framför allt mjukare än planerat. Detta varierat med isiga och hårda spår på sina ställen - framför allt de elljusspår som fanns i området. Allra charmigast var förstås en kombination av de två, stenhårda skoterspår precis under skidorna och mjuk snö bredvid så stavarna sjönk ner till knäna på en..

Johan och jag är ju ännu glada nybörjare på skidorientering, gårdagens tävling var min femte totalt och andra i tävlingsklass. Det kan vara lite klurigt att ägna sig åt skidorientering just för att vädret gärna ställer till det emellanåt och tävlingar blir inställda. Med Emma i släptåg så innebär det förstås också lite extra planerande men Johan och jag har gjort en fin plan över tävlingarna där vi delat upp dubbeltävlingarna mellan oss (en plan som vi redan gjort om en gång efter de senaste inställda tävlingar).

Så jag skulle åka medel-DM på förmiddagen och Johan sprinten på eftermiddagen. Johan skämtade i lördags kväll om att jag hade chans på DM om de andra stämplade fel.. men eller hur liksom.

Men vi var redo i alla fall! Nya snötrugor fanns på plats på stavarna. Redan på väg till första kontrollen stod det dock klart att man skulle behövt snöskor till trugor för stavarna försvann långt ner i snön direkt.

Att det skulle bli en utmaning att tävla visade sig redan på väg till start för jag halkade omkull två gånger. Att det låg en ishinna över landskapet var inte direkt en underdrift och solen sken härligt över de få minusgraderna - som gjort för mer halka.

Till andra kontrollen förvirrade jag mig lite för jag passerade de spåren som de pratat om innan tävlingen där det var igensnöat eller brant så där blev mitt enda riktigt dåliga vägval och jag höll på att bli tokig när jag försökte ta mig fram uppför i djup snö.

Ibland känns det som om alla kartor i Norrbotten är döpta efter ett berg och det säger något om kuperingen.. det här var utan tvekan de mesta höjdmetrarna jag tagit hitintills under skidorientering - och det längsta jag kört.

Men efter det dåliga vägvalet till tvåan så var det bara att fortsätta och kontroll för kontroll tog jag mig framåt. Att det skulle ta lång tid att klara banan förstod jag tidigt så jag vägrade att kolla på klockan för jag ville verkligen bara inte veta. På väg mot sexan var sista gången jag såg andra tävlande. Inga problem för mig dock, jag lider inte av att köra solo-lopp.

Längst bort vid kartvändningen övervägde jag att kolla på klockan men struntade i det, det var nog bäst att inte veta. Efter elvan så återstod den verkliga utmaningen - kontrollerna uppe på berget. När jag stod där vid trettonde kontrollen och insåg exakt hur drygt det var att ta mig till fjortonde kontrollen så övervägde jag för en kort stund att bara strunta i den och bege mig tillbaka men näää! Har jag tagit mig så här långt, kämpat så här hårt, hållit på så här länge (fortfarande ingen aning om hur länge för nu vågade jag verkligen inte kolla på klockan..) då ska jag banne mig ta alla kontrollerna med!

Fick revidera mina vägval lite på slutet för att få det så smidigt som möjligt men även på bredspåren gick det tungt. Det var länge sedan jag var så slut i kroppen. Och än var det inte slut på utmaningarna heller. Sista kontrollen var ju placerad i botten av nedförsbacke så det gällde att bromsa i tid om man inte bara skulle fara förbi in på upploppet.

Jag var i mål! Och fick det besked jag räknat med - att jag var godkänd! Alla stämplingar korrekta.

Så jag tog mig runt skolan, packade ihop mina skidor och så slutligen in till tävlingsarenan i skolans lekhall - helt omedveten om att fler än Johan och Emma med spänning väntade på min ankomst.

Skidorienteringarna här uppe har nämligen i de vuxna klasserna 10-årsintervaller för det är så den cup som finns avgörs. Men DM ska delas ut i de vanliga 5-årsintervallerna. Så min tävlingsklass ska alltså delas i två och alla de där som åker skidor bättre än mig? Jo de råkar också vara 40+. Eller nästan i alla fall, vi var två stycken som tillhör just D35 och därmed det minimiantalet som måste starta för att man ska få dela ut DM-plaketter.

Men vad var det Johan hade sagt kvällen innan? Tänk om de stämplar fel.. En saknad stämpel hos konkurrenten gjorde att bara jag fullföljde banan så skulle jag få ett DM-guld.

Men hela det scenariot var ju så osannolikt så det hade inte jag i åtanke och tydligen hade det varit vissa missförstånd under prisutdelningen då den redan genomförts under tiden som jag var kvar i skogen men Johan hade upplyst dem om att jag faktiskt ännu inte kommit i mål.

Så knappt hade jag kommit innanför dörren innan jag mötte min första klubbkamrat som frågade om jag klarat banan och avslutade med att säga något om DM. Jag fattade ingenting, jag var utmattad. Men sedan kom nästa person och sa samma sak. Och jag blev mer eller mindre framföst till prisutdelarna och helt plötsligt hade jag en plakett i handen.

Envishet lönar sig! Jag har aldrig fått ett DM-guld tidigare för det har alltid varit totalt omöjligt, jag är uppvuxen i Stockholm med mördande konkurrens och sedan min orienteringscomeback för några år sedan så har jag inte riktigt hittat formen igen, skadat mig på nytt och sedan dessutom varit gravid. 

Nu var det förstås inte min överlägsna fysiska form och orienteringsförmåga som gav mig ett DM-guld i skidorientering utan snarare min inre tjurskalle som vägrar ge upp! Men det är den jag är och framför allt den jag var. FS - före skadorna. Som ungdom och ung junior tvekade jag aldrig att kasta mig över nya utmaningar, ingenting var för långt eller för svårt. Men sedan kom skadorna och jag lyckades aldrig riktigt ta mig tillbaka igen. Nu, många år senare är jag mer lik den jag var som ung. Studentåren med festerna har blivit en slags parentes, det är inte den jag är egentligen.

Det är så här det ska vara, att ägna helgen åt utomhusaktiviteter och känna sig smått ledbruten när det blivit måndag (fast jag mår ändå oförskämt bra, visst ömmar kroppen lite men inte så farligt som jag trodde, kanske kan bli en skidtur i eftermiddag trots allt..).

Så igår kväll makade jag plats i mitt prisskåp (egentligen bara en hylla i ett skåp) och la min plakett på plats. Och tänkte på morfar. Visst var det kul att ringa mamma och pappa och berätta om DM-guldet men den som verkligen skulle ha glatt sig med mig hade varit morfar.

Vinterlekar!

Så, hela familjen stuvade in sig i bilen (tillsammans med en mindre flyttpackning) för en liten dagsutflykt till Ormberget. Johan och jag ville testa våra nya skateskidor och för att underhålla Emma var även pulkan med.

Johan fick åka först under tiden som jag gjorde Emma redo för utelekar och slutligen tog jag baby under ena armen, kamera över axeln och pulka i handen för att utforska hur mycket man kan leka i snön med en liten en. Den lilla backen ned från parkeringen såg alldeles lagom ut och med Emma i famnen hann vi åka utför två gånger innan Johan kom åter från sin skidrunda. Sedan fick han stå redo med kameran medan jag och Emma åkte ner en gång till. Jag kom tydligen ihåg skapligt hur man åker pulka (vissa problem med att svänga dock men styrförmågan kan ju ha begränsats något av min lilla ömtåliga last) men Emma verkade måttligt road. Hon ville mest bara vika huvudet bakåt och tycktes vilja räkna ut vad det konstiga som föll från himlen. Jag vet däremot precis vad det var som föll från himlen, senaste dygnet har jag skottat fram vårt förråd och vår uppfart fyra gånger. Johan är fortfarande för klen för skottning..

Sedan så bytte jag och Johan av och han fick gulla med Emma medan jag testade på att susa fram på mina fina skateskidor. Fast så mycket susande blev det inte direkt.. Jag har aldrig tekniktränat skate överhuvudtaget. Det här var min och Johans skatepremiär som en bit på vägen till att bli bättre skidorienterare. Jag tror vi båda skulle behöva några tips på vägen så vi söker väl efter en vänlig själ som har lust att ställa upp med några engagerande träningspass. Fika utlovas som ersättning! ;)

Emma var mest glad över att få komma hem igen.. Frisk luft är farligt, man blir så himla trött av det. Stackars liten som har så där galna föräldrar som inte kan låta bli att släpa med henne på det ena efter det andra.

Mer utrustning!

Igår fick vi äntligen våra alldeles egna kartställ så nu är det bara att sätta igång och åka massor med skidorientering! Tyvärr missar vi säsongspremiären i Kiruna nu till helgen men det gick bara inte ihop sig att åka så långt. Vi får se till att försöka åka allt som erbjuds i Luleå med omnejd istället.

Säsongens första skidtur!

Den hade jag egentligen tänkt klämma in redan förra veckan, men misslyckades att ta mig ut på torsdagen (det är bara solljus den där lilla korta stunden mitt på dagen ju..), under helgen kom det tögrader och sedan massivt mera med snö. Sedan jobbade jag i måndags och igår var temperaturen över nollan igen.

Men så idag bestämde jag mig för att jag skulle ut, dock följde jag råden att inte ta finskidorna och plockade fram mina gamla skidor. Efter det ägnade jag minst en halvtimma åt att leta efter burken med valla som verkligen bara inte fanns någonstans. Till slut hittade jag den högst upp på hyllan i förrådet bakom en tung kasse med Johan-prylar. Någon (jag säger inte vem men det var inte jag) har alltså ställt undan den där kassen och bara knuffat vallaburken åt sidan. Det är sådana dagar jag drömskt tänker på hur det var när man bodde själv och saker och ting verkligen låg på det stället där man lämnat dem.. Johan har ju ännu inte anammat mitt ordningssätt där var sak har sin plats utan insisterar på att ställa saker "där de får plats just för stunden". Det här orsakar alltjämt diskussioner om skafferi och kylskåp..

Nåväl, åter till skidorna (Johan är ju fortfarande borta på kurs så jag kunde inte ens klaga på honom förrän senare på kvällen när han ringde hem). Jag tog mina grejer och stuvade in dem i bilen och körde upp till Ormberget där ombyggnationerna av nya skidstadion kommit riktigt långt. Trots att det var mitt i veckan, mitt på dagen så var det faktiskt en hel del bilar på parkeringen. 

Jag bestämde mig för att köra det spår som körts upp först, nämligen 5,4 km-spåret. Det märktes onekligen att det var tidigt på säsongen och att temperaturen svajat. Spåret var på sina håll helt sönderkört och det var smuts och elände i det. Jag insåg att de två rejäla nedförsbackarna skulle bli rejäla utmaningar. Den första backen (som då ändå är den "lilla") blev en total katastrof, skidorna gled ifrån mig två gånger och bums var jag i backen. Jag förstod att det var bäst att hålla sig borta från allt vad spår hette i backarna och köra plogning ute i skate-fältet istället och därefter håll jag mig stående resten av skidturen.

Cooling som precis skidat klart!

Glidet var lite sisådär, det är alltid lite svårvallat kring nollan och spåret var på sina håll helt sönderkört så jag kan ju konstatera att tiden var långt ifrån där jag slutade i påskas. Men det var kul att kunna ge sig ut på ett litet fyspass igen i alla fall. Fotskadan hindrar mig från det mesta men skidåkning har jag fått klartecken på att köra så det blir väl bara att plöja så många kilometrar som möjligt i vinter. Förhoppningsvis kommer det mer snö och kyla snart så man kan ta ut finskidorna och köra på ordentligt!

Inställd vår = skidåkning!

Strax innan SMHI meddelade att våren var inställd så besökte vi sportaffären för att kika lite på deras skidutbud. Jag hade räknat ut att med påsken runt hörnet borde rimligen priserna på skidutrustning ha gått ner avsevärt och som ett led i vår friluftssatsning så behövdes det bättre utrustning. Mina skidor var det visserligen inget större fel på men Johans var inte mycket att hänga i julgranen.

Så vi satte butiksbiträdet i arbete och provade ut nya längdskidor, pjäxor och stavar. Som pricken över i så utökade vi lagret av valla, köpte skidstrumpor, skidfodral och jag även ett par skidhandskar (mina fleecevantar var dööööden att köra skidorientering i). Killen slog med sin lilla miniräknare och vi fick också helt enligt planen ett väldigt bra pris (även om mer pengar ut samma månad som man köper ny bil är allt annat än idealiskt).

De nya skidorna har sedan testats på Ormberget under den mycket soliga påskhelgen och har fortsatt nu i veckan. Med riktig utrustning så är Johan nu ett riktigt energiknippe i skidspåret, han verkligen utstrålar skidglädje och tycker det är synd att det inte blivit av tidigare. Så på mindre än ett år har jag nu alltså fått min tämligen icke-sportande man att haka på både orientering och skidor - två aktiviteter som var stor del av min uppväxt. Och han har verkligen roligt!

Då jag själv inte riktigt har samma ork så är det nästan jobbigt ibland hur taggad han är av allting, det surfas vallatekniker på nätet, han pratar med alla uppe på Ormberget för att få råd och tips. Vid sidan av skidåkningen så börjar vårsäsongen rullas upp för orienteringen med och Johan är helt inställd på att livet ska planeras kring alla aktiviteter.

I förra veckan provade vi ut våra nya klubbkläder, och jag lyckades faktiskt få tag i en tävlingsskjorta direkt så nu är jag redo för säsongen! Eller nästan i alla fall.. det var det där med den inställda våren som oundvikligen redan lett till en inställd tävling och så min evighetsförkylning som ligger kvar som ett ständigt irritationsmoment.

Men än så länge blir det lite skidåkning på Ormberget åtminstone varannan dag. Johan jagar nya rekord och jag njuter av den friska luften. Vasaloppet 2015 kanske inte är helt orimligt när allt kommer kring.

En intensiv helg i skidorienteringens spännande värld!

Knappt var biläventyren till ända och så tog helgen vid på allvar och med den kom helt nya äventyr. Som nya medlemmar i OK Renen så skulle vi självklart hjälpa till under helgens SM-tävlingar på Ormberget. Luleå visade sig från sin bästa kallaste sida vilket ledde till att det fattades beslut på fredagen att skjuta upp första start en timma och därmed började inte vår lördag förrän kl. 7 på morgonen och nu när Johan återigen kunde ta bil till jobbet så var hemma så pass att han hann vila dryga timman innan frukost.

Målområdet och den läskiga slutkullen längst bort, men från den här vinkeln ser den nästan ofarlig ut.

Under lördagen så hjälpte jag till i en något kylslagen Marka, trots det stängda tältet och de indragna varmluftelementen så var det alltjämt en ganska kall arbetsplats. Johan blev snabbt lurad att hjälpa till med parkeringen men var annars ledig denna dag så han anmälde sig till Ö1 och skidade glatt iväg ut i skogen när det var dax för publiktävlingar efter att eliten gjort upp om SM-medaljerna.

Johan läser karta inför sitt livs första skid-OL-tävling!

Jag dokumenterade hans avresa men missade dock hans målgång, jag gick ut för tidigt ur tältet (den kalla väderleken omöjliggjorde att ha det öppet ut mot tävlingen från marka-tältet) då jag gjorde en felberäkning på hur lång tid det borde ta att skida sig runt en 2,5 km lång skidorienteringsbana. En stund senare dök en väldigt snöig Johan upp vilket ledde till följande ordväxling.

"-Du ser ut som om du har ramlat."

"-Frågan är inte om jag ramlat utan hur många gånger jag ramlat!"

Runt hade han tagit sig i alla fall och glad och supertaggad var han med. Redan i bilen på väg hem började han prata om att vi borde skaffa kartställ. Jag hade under tiden laddat för att kunna åka på söndagen och gjort mig besväret att luska fram kartställ att låna till söndagens publiktävling.

Så här trött är man kl 21 en lördag kväll när man har varit på skidorientering hela dagen!

Söndag lovade varmare väder så när vi klev upp vid den angenäma klockslaget 6.00 för att upptäcka att det var -22 (tävlingsgränsen går vid -17) så var det föga tilltalande. Med muntra tillrop hälsade jag i alla fall Johan välkommen till hans nya liv som innebär att helgsovmorgnar är ett minne blott!

Men vi begav oss åter till Ormberget där Johan nu idag skulle hjälpa till med tekniken. Han skulle vara förvarning. Modern teknik i all ära men det är inte alls ovanligt att i orienteringens underbara värld använda sig av de gamla klassiska metoderna. En förvarning är alltså en person ute vid någon av kontrollerna på slutet av banan och som sitter och läser av nummerlapparna på löparna som passerar och rapporterar detta över radio till målet. Denna spännande uppgift ägnade sig Johan åt under dagens SM-stafett. Eller försökte ägna sig åt.. Batterier gillar som bekant inte kyla och efter ett tag slutade Johans radio att fungera och det blev klassisk överraskning istället vilka lag som först dök upp vid den grymma sista kontrollen uppe på kullen.

Tidigare att Johan fått beskedet att han inte skulle behöva jobba och därmed anmält sig till Öppen bana även denna dag, men då publiktävlingen startade först efter målgång av SM-stafetten så kunde han åka i alla fall. Idag var det den lite kortare medeldistansen så stärkt av att han tog sig runt igår så anmälde sig Johan i Ö2. Även jag valde den klassen då den bara var en kilometer längre men skulle ha "roligare" skidåkning. Själv var jag ju "befriad" från arbete idag men hjälpte ändå till att packa upp Markan igen och stod senare och assisterade vid växelfållan.

Familjestriden var ett faktum!

Även Johan hade lyckats rusta sig med ett lånat kartställ så nu var vi redo att åka precis som proffsen..! Eller kanske inte.. Jag gav mig av ut i skogen före Johan så vid varje ljud bakifrån trodde jag givetvis att det var Johan som kört ikapp mig - men så var inte fallet. För frågan var vilken förmåga som skulle bli avgörande: Johans snabbare skidåkning eller min skarpare orienteringsförmåga?

Supertaggad (fast lätt frusen) jag redo för att skida ut i skogen!

Nu är då skidorientering något annorlunda än vanlig orientering, man skidar nämligen på spårsystem av olika bra kvalitet. Desto tjockare linje, desto bättre spår (i det här fallet de ordinarie motionsspåren), streckad linje = smalt skoterspår. Det är förstås tillåtet att gena tvärs över om man känner för det, men då vet man ju inte riktigt alls hur bra snön håller så frågan är om man tjänar på det.

De här fiffiga kartställen som man kör med gör att man kan snurra på sin karta för att passa in den allteftersom man svänger in på nya spår. Mycket praktisk sak även om det var lite läskigt i början då den helt skymde sikten av ens skidspetsar, fast jag har ju viss vana vid döda vinklar men ändå..

Banan som både jag och Johan åkte.

Nåväl, jag startstämplade mig och skidade glatt iväg mot elljusspåret och min första kontroll, rustad med självförtroende så genade jag tämligen omedelbart när jag skulle in på ett mindre spår - fast det var ju andra åkare som redan kört där så det var knappast oprövad snö. Glad i hågen över hur lätt det gick så gled jag upp och tog den första kontrollen (det här skulle visa sig vara min bästa delsträcka, jag inte bara slog Johan på sträckan utan också en annan löpare).

Fast så bra kan det aldrig gå att det inte omedelbart kan gå sämre.. efter en ograciös vändning (jag vet, jag kan egentligen göra lappkast men det var massor med år sedan och jag tordes inte pröva det igen på en smal sluttande skoterstig) så skulle jag bara glida ner för den lilla höjden och styra till vänster där spårsystemet delade sig. Skidorna åkte istället rakt fram och jag hamnade på ändan mitt emellan två stigar och försökte desperat trassla mig upp igen utan att fastna ännu mer bland de små träden.

Efter vad som kändes som en evighet (säkerligen en två minuter i alla fall) var jag åter uppe med ännu kallare fingrar än tidigare (överst på nuvarande shoppinglistan står ett par riktiga skidhandskar). Grymt förvånad att ingen Johan dykt upp och skrattat åt mig så tog jag in på mitt vänstra vägval och fortsatte mot den andra kontrollen, en sträcka som bestod enbart av olika skoterspår men jag hade inga problem att hålla koll på de olika korsningarna. Till trean fortsatte jag i mitt makliga motionstempo, såg till någon annan löpare då och då men fortfarande ingen Johan.

Sträckan 3-4 var den längsta på banan och jag fortsatte på mina små skoterstigar, en bit elljusspår på mitten och sen in i ett riktigt råttbo av skoterspår men jag höll huvudet kallt och gled utan problem in till kontrollen. Här hade jag märkt att med rätt glidteknik och de rätta förutsättningar (också lite beroende på hur väl man planerar sin kartläsning och gör sina vägval) så kan man faktiskt stämpla i stort sett i farten och inte ens behöva stanna vid kontrollen. Alla skidorienteringskontroller ligger alltså i direkt anslutning till ett spår.

Till femman fortsatte jag på min säkra orienteringslinje, vid det här laget förstod jag verkligen varför Johan varit så supertaggad igår kväll och pratat om att han äntligen hittat en mening med skidåkning (nu har jag visserligen lite positivare attityd till skidåkning än så), det här var verkligen hur kul som helst! Och så bra det gick! Jag kände mig superbäst! Tankarna vandrade iväg till minnena från de allra första orienteringstävlingarna.

Det fanns egentligen två tänkbara vägval till sjätte kontrollen men jag tyckte att det var självklart att köra på det som innebar min tidigare upptäckt, att bara kunna stämpla i farten och glida förbi och fortsätta framåt. Till sjuan hamnade jag mitt i ormbokorsningen av elljusspårsystemet på Ormberget, där kan det vara klurigt att åka även när man följer spårmarkeringar. Fast först hann jag med ett väldigt ograciöst fall mitt på elljusspåret, då jag åkte mot körriktningen var jag snäll nog att kliva ur spår för en motionär - bara för att ramla på näsan, halvt spetsa mig på skidorna och fick ena spännet till kartstället att gå upp. Men jag höll återigen huvudet kallt och kollade noga vilket spår jag skulle in på, här tänkte jag också till på hur jag skulle vidare till den åttonde kontrollen för att få ännu fin glidstämpling på min tjusigt spikraka väg till åttonde kontrollen.

Nu var självförtroendet på max! Mitt livs första skidorienteringsbana och jag har gjort det felfritt! Så naturligtvis fick jag hjärnsläpp på väg till nionde kontrollen, svängde fel i det täta spårsystemet intill skidstadion, var uppe vid fel kontroll, vände, läste in mig, tvekade, läste in mig igen och denna gång rätt och åkte rakt mot kontrollen. Här tycker jag att Johan hade det lite fuskigt, för precis där hade han ju varit förvarning så han visste ju precis hur kontrollerna låg! Okej, att jag borde haft koll men ändå.

Nu stundade då det riktiga mandomsprovet, den fruktansvärda kullen som sista kontrollen låg på, jag försökte saxa uppför på ett av ställena där andra löpare åkt men halkade snart tillbaka och fastnade ohjälpligt i en äkta Bambi-position med knäna nerkörda i snön. När jag insåg det omöjligt att få fäste igen så trasslade jag av mig skidorna och mer eller mindre kröp upp (vi pratar alltså typ 5-6 meter i stort sett rakt uppåt!). Väl uppe fick jag snabbt på mig skidorna igen och skidade de sista metrarna till sista kontrollen och bet ihop inför den sista utmaningen - att åka utför samma jävla kulle fast på andra sidan! Detta ville jag göra utan att ramla (vilket Johan gjorde igår), jag plogade järnet nedför och rundade i mitt tycke ganska fint in på det numera nästan helt nedplockade målområdet. Tydligen var det bara jag, en till Renen-tjej och Johan som var kvar ute i skogen.

Trots min tokbom på slutet och min ograciösa klättring och überförsiktiga utförsåkning så hade Johan inte kommit före mig. Möjligheten fanns ju alltid att han någonstans åkt om i ett snabbare vägval. Nu var jag visserligen rätt så säker på att alla mina vägval (utom bommen till nian) var de bästa men man kan aldrig så noga veta... Strax efter mig kom Renen-tjejen och nu återstod bara Johan. Efter ytterligare dryga 10 minuter signalerade gubben som stod redo att riva sista kontrollen att Johan var på väg ut ur skogen och något graciösare än jag så tog sig Johan upp på slutkullen (tydligen var det snäppet enklare på sidan av den). Men nerför backen så satte han sig liksom igår på rumpan igen för att bromsa sin hastighet. Snabbt upp på benen och fick faktiskt en bättre spurttid än mig - trots att han var omkull! Nu vet jag visserligen att Johan är en stark spurtare (till skillnad från mig), men det där var ju helt absurt!

Familjekampen då? Jag var snabbare än Johan på sex delsträckor, han slog mig på fem. Men totalt krossade jag! Vi var visserligen utan tvekan de två sämsta i Öppen 2, men jag var hela 13,47 minuter snabbare än Johan på vår 3,5 km långa bana. Fast orientering är ju aldrig samma längd som fågelvägen, vi svänger och har oss och transporterar oss alltid en längre sträcka. I verkligheten hade jag (som åkte med gps-klockan) åkt 5,5 km. Johan däremot (som är glad att han inte hade gps-klockan som kan skvallra om exakt hur illa han åkte) uppskattar ändå sin skidlängd till ca 9 km.. alltså något mer än nödvändigt. Men som han själv beskrev det, han var på sightseeing i skogen!

Någon som faktiskt vill se mina vägval utmatade ur gps-klockan och upp på kartan? Hade det inte varit för tokbommen på slutet så kanske de skulle återfinnas här men nääää!!!! Vill ni veta exakt hur jag åkt så får ni komma och hälsa på och kika i min kartpärm!

Det här rundar då av en väldigt intensiv vecka. Men den här helgen har trots frusna tår och fingrar, faktumet att vi gått och lagt oss vid 21-snåret både fredag och lördag, stigit upp tidigt två dagar i rad, fått i oss hysteriskt mycket frisk (och kall) luft. Det har helt enkelt varit tokroligt! Vi har umgåtts med våra nya mycket trevliga klubbkamrater och vi har testat något helt nytt och både jag och Johan vet att vi vill åka skidorientering igen! Så inför sommarträningen behöver vi nu rullskidor och inför vintern behöver vi kartställ. Presenttips! *Hint! Hint!*

Skidåkning!

Den senaste veckan har det varit riktigt härliga vårvinterdagar, soligt och precis så där lagom kallt. I lördags blev det därför en skidutflykt med några Luhrar, vi begav oss ut på vattnet och skidade bort till Sinksundet där vi hittade en översnöad brygga att fika på i solen innan vi begav oss hemåt igen.

Så här cool är man på skidtur!

Fin orörd snö (förutom där vi dragit fram).

Fikarast i snön!

Johan och jag har sedan tagit oss ut två gånger till nu i veckan och följt isen åt olika håll. Det kanske inte direkt blir ett superintensivt träningspass men med trasig bil och soligt väder så lockar skidorna faktiskt mer än en tur till gymmet. För att inte tala om att man utsätter sig för sån där läskig frisk luft med!

Johan har spurtat iväg mot NollKelvinbron!

Skidåkning - andra försöket!

Så efter lunch idag bestämde vi oss för att passa på när det är fortsatt behaglig temperatur att åka mer skidor. Tillbaka till Ormberget alltså. Vi bestämde oss för att skynda långsamt så blåa slingan på 3,4 km verkade lagom. Framför allt med tanke på att Johan hade en tid att passa ikväll. Strax tyckte Johan att jag åkte för långsamt och lagom till första korsningen där spåren skyltas åt olika håll så bestämde han sig för att köra på i lite högre fart. Så iväg for han! Strax efteråt kom en ny korsning där blåa spåret svängde till höger igen. Rakt fram gick det också ett spår som leder till parkeringen på Lerbäcken.

Anna svängde som sig bör till höger och knegade vidare på en väldigt kuperad blå slinga och insåg snart att branta utförsbackar i obekanta spår i skymningstid tillhör sakerna jag gillar allra minst här i världen. Tyvärr ingår det i min synnedsättning att jag ser grymt dåligt just när det skymmer.. Snö underlättar inte. Min nästa icke-favorit är sedan att saxa uppför backe efter backe för i logikens heliga namn.. Varje meter utför motsvaras givetvis av samma antal meter uppför.

När jag så slutligen tog mig uppför hela berget igen (blåa slingan tar en nedanför utförsbacken..) och tillbaka till skidstugan så fanns det förstås ingen Johan där. Efter att ha diskuterat skidspår med några andra stackare som också valt blåa slingan och gemensamt kommit fram till att den är tråkig med den kraftiga kuperingen så ringde jag Johan för att höra var han var.

För det var ju det där med att följa skyltningen och svänga höger i korsningen. Johan hade istället kört på rakt fram i högsta fart och tänkte inte riktigt på att det inte längre ar blåa markörer på stolparna utan istället gulvita. När han började möta folk fick han istället för sig att bristen på skyltningen måste bero på att vi åkte mot åkriktningen. Som ni märker visade Johan prov på den underbara egenskap som de flesta av oss orienterare har - förmågan att få karta och verklighet att stämma överens hur fel man än har hamnat..

Nåväl, vid parkeringen så insåg Johan att han nog var del och vände tillbaka och siktade på första bästa spår som skyltade mot Ormberget. Lite förvirrad blev han dock när skyltningen efter ett tag visade högre avstånd än tidigare. Tydligen hade Johan inte uppfattat att skyltarna i spåret visar hur långt man åkt på respektive spår och inte avståndet till Ormberget.

Under tiden som Johan letade sig tillbaka till skidstugan och parkeringen så körde jag ett varv på en av de kortare slingorna med.

Lärdom av denna dag blev för min del att ha med egen bilnyckel å man kan komma åt sin jacka när Johan åkt vilse. Johans lärdom är att lyfta blicken från spåret emellanåt och faktiskt följa spårmarkeringarna...

Det nya året!

Som vi alla vet så är nyårsdagen pizzadagen nummer ett i Sverige, så även vi inledde året med pizza men egentillverkad! Johan ställde sig vid spisen och gjorde det mesta (fast jag klippte till bacon och hjälpte till med dekorering!) för att vi skulle få supermumsig pizza. Som ett steg att bli ytterligare lite nyttigare så byttes en del av mjölet i degen ut till grahamsmjöl. Det blev fyra rejäla pizzor så även på årets andra dag åt vi pizza..

Nu när äntligen alla röda dagar var över så var det förstås på tiden att hitta tillbaka till vardagslunken och i den ingår gymmet. OL-säsong 2013 står ju på schemat! Johan fick erfara att träningsuppehåll rimmar illa med hans lättränade kropp medan jag istället som bygger muskler långsamt snarare kände mig stärkt av lite extra vila. Så denna vecka har vi nu hunnit med två gymbesök följt av simning och jag har pressat det lilla sista ur mig själv genom att simma 500 m efter att ha kört mitt gymprogram.

Sedan var det ju det där med skidåkning, det är faktiskt inte helt enkelt att komma ut och åka skidor i Luleå. Vill man åka i dagsljus så är man begränsad till några få timmar mitt på dagen och temperaturen har på sistone studsat mellan nollgradigt (åt pluskanten) och -27. Jag kan inte bege mig ut om det är för kallt för då triggar jag igång min ansträngningsastma och det är inte roligt att åka i blötsnö. Jag vet, ursäkter ursäkter. Men jag har haft svårt att få till det med idrottsaktiviteter sedan jag flyttade till Luleå för förutom gymmet och simningen så har jag aldrig riktigt umgåtts med personer som varit intresserade av samma sporter som jag. Att Johan blivit taggad på orientering underlättar massor och att han faktiskt också har ett par längdskidor är guld värt.

De tände lamporna i spåret precis när vi var klara..

Så idag lyckades jag sparka med mig Johan bort till Ormberget och vi testade för första gången på bra länge att glida fram på skidor. Men det är lite nya muskelgrupper som ska arbeta och jag med mina känsliga axlar- och nackmuskler får nog verkligen skynda långsamt. Det är en bra bit kvar till formen jag hade som tonåring men det ska nog kunna bli något av det här.

Det finns ju goda möjligheter till skidorientering här uppe med och Johan är väldigt sugen på att testa det och jag själv har heller aldrig prövat den varianten så förhoppningsvis håller sig vädret och temperaturen på vår sida så vi får chansen att köra det innan vintern är över.

Nu gäller det förstås att få den nya träningsregimen att hålla, fram till juluppehållet så fick vi ju till våra två pass på gymmet i veckan så det ska nog funka att utöka med minst ett konditionspass i veckan med.