Sex år sedan flytten

Idag är det sex år sedan vi kom fram hit, till det som skulle bli vårt nya hem. Till drömmar och framtiden tänkte vi. Sex år. Alice hade precis fyllt fyra månader och Emma skulle strax fylla tre år.

Vi såg fram emot att ta oss an det nya. Energin var hög i början, vi fixade och donade, vi gjorde utflykter, vi cyklade på långturer. Inte ens alla mina jobbyten sänkte oss, jag tog nya tag hela tiden och tänkte att nästa ställe blir bättre.

Men vi märkte tidigt av att gemenskapen var svår. På grund av tiderna på allmän förskola så blev det aldrig av för Johan att komma iväg med Alice till kyrkans öppna verksamhet (familjecentralen och kommunens egna öppna förskola slog inte upp portarna förrän i våras), orienteringsklubben hade förvisso några ungdomsträningar och vissa klubbresor men den riktiga gemenskapen infann sig aldrig och nu efter pandemin är det som om allt har dött ut. Vi får knappt en reaktion när vi lyfter frågan om ungdomsträning och på de två senaste avslutningarna av ungdomsserien så är det endast två från klubben som fått ta emot pris, Emma och Alice. Inga andra barn har sprungit fem av nio tävlingar. Det märks nu. Emma tycker inte det är så roligt att åka på orientering längre för hon har inga vänner där. Hon har bara Alice att vara med och då kan de lika gärna vara hemma.

Släkten då? Den som vi ville komma närmare. Den som vi faktiskt trodde ville att vi skulle bo närmare! Ja, Johans släktingar har vi inte träffat på flera år. De vände oss ryggen i samband med renoveringen, tog Johans kusins sida mot oss. Vägrade lyssna på någonting, vägrade läsa besiktningsprotokollet, vägrade tro på oss att arbetet var uselt genomfört. Men det är klart, de är väl vana vid kusinens gratisarbeten på semestern och då får man acceptera att det blir lite som det blir. Men vi var en betalande kund! Som behandlades orimligt uselt. Svärmor visade dessutom upp ett bristande omdöme när det gällde tillsyn av våra barn OCH har försökt bryta upp oss. Mina föräldrar ljög för oss, ignorerade våra önskemål och gick bakom ryggen på oss. 

Jag ville bo i hus för att jag ville ha rätt att bestämma över mitt hem. Jag var trött på lägenhet av just den anledningen. Alla renoveringar här har stannat upp just för att vi inte får bestämma. Jag ville bli delägare i gården redan när vi flyttade men stoppades. Det är mitt misstag, det tar jag på mig. Vi skulle aldrig ha flyttat in här utan att ha fått bli åtminstone delägare. Faktum är att vi faktiskt var och tittade på hus i närheten två år innan vi flyttade. Johan hade fått en intervju här nere (dock ändrades tjänstens förutsättningar och det blev inget av det). Vi tittade på andra hus för att mamma inte ville släppa det här helt och hållet. Men vi kom fram till att skulle vi bo här nere så var det i det här huset eller inte alls. Men visst, med facit i hand borde saker gjorts annorlunda - mycket annorlunda.

Så här sitter vi, vi flyttade 120 mil bara för att bli helt ensamma.

För det är just det, det är så absurt svårt att komma in i samhället och gemenskapen här att vi inte ens tänker på nivån "vem skulle sakna oss om vi bara packade ihop allt och försvann?" utan snarare "vem skulle ens märka det?".

Symbol för detta just nu är att vi inte kan gå på bio. Vi kan inte se den nya Indiana Jones-filmen för vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. Det är tredje gången på ett år det har dykt upp något vi gärna vill gå på. Men vi kan inte lösa barnvaktsfrågan. I höstas fick jag gå på konserten med en gammal kompis från Luleå istället. I vintras "räddades" vi av att konserten blev inställd och nu står vi här igen. En ynklig bio-film som visas här i Vimmerby som vi gärna vill se men det går inte att lösa. Sex år har vi bott här men vi har totalt misslyckats med att bygga oss ett nätverk här. I en nödsituation skulle nog grannarna ställa upp, men det är allt.

Det här är också vad som andra tar fäste vid. Ensamheten, min mamma lyfte den för flera år sedan, att vi är så ensamma här. De få vi har kontakt med pratar också om det, hur vi inte trivs. Ingen lyfter det som ändå är bra med att bo i Vimmerby utan det enda som tas upp och diskuteras är att det nog är bättre för oss någon annanstans. Så kanske är frågan ändå djupare än om någon skulle märka av om flyttade igen, är det till och med vad alla vill? Att vi försvinner här ifrån för alltid och aldrig kommer tillbaka?