Det här är något av det svåraste jag har försökt skriva. Det är väl då man också bör fundera på om det ens borde skrivas. Det finns åtta A4-sidor på min dator där jag reder ut hela händelseförloppet utförligt. De kommer antagligen ingen någonsin få läsa. Inte ens de i min ursprungsfamilj som borde göra det.
"Du gör alla ledsna." Jo, det har jag fått höra mer än en gång. Men det är aldrig någon som riktigt tänker på hur jag mår. Varför jag blir ledsen.
I alla fall. Tre dagar före julafton upptäckte jag av en slump att mitt barndomshem var sålt. I september. På det som en gång var min farfars födelsedag för att vara exakt. Jag visste att det rimligen borde ske eftersom föräldrarna köpt ett nytt hus men deras tidslinje har alltid varit lite speciell och framför allt utdragen. Jag hade faktiskt inte räknat med att någon skulle informera mig om när annonsen lades ut och det är en av anledningarna till att jag regelbundet kollar Hemnet. Den andra är för att kolla på hus till oss. Eftersom jag inte litar på att det här är vår slutstation.
Men just när annonsen slutligen kom ut, i början av hösten. Då var vår tillvaro extra kaotisk. Vi har aldrig haft en så rörig skolstart någonsin. Så jag missade det. Jag vet fortfarande inte riktigt hur annonsen såg ut eftersom jag bara kan se den information som är tillgänglig efter att ett objekt är sålt.
Jag fick ett meddelande från brorsan i november att huset var helt tömt. Det hade tydligen skett veckan efter jag var i Stockholm på ledarutbildning. Det var efter det jag började kolla runt mera efter annonsen för att jag förstod att det var på riktigt nu. Jag har ingen aning om vart alla saker har tagit vägen. Inte ens de jag själv betalat för som fanns där. Jag fick en fråga från mamma strax efter de hade köpt det nya huset om det var något jag ville ha från det gamla och jag svarade att jag inte tänkte välja och önska innan de bestämt sig vad de skulle ta med sig. Jag avslutade med "återkom när era favoritbarn har valt". Det var aldrig någon som återkom till mig.
Varför jag sa så? För att det är meningslöst att fråga efter saker som de inte har bestämt sig kring. Jag bor redan i ett hus jag inte kan färdigställa på grund av massa lösöre som det saknas beslut kring. "Jag vet inte om jag ska ha den senare men ni kan använda så länge." Jag har hört det om för mycket möbler och saker bara för att senare se dem försvinna senare när vi och barnen har vant oss vid dem. Jag är trött på att behöva förklara för barnen när de upptäcker att något är borta att "mormor måste ha tagit den, den var ändå hennes". Jag får inte göra någonting här. För det är inte mitt. Det är den huvudsakliga anledningen till att jag inte äger. För varje gång ett övertagande har kommit upp så frågar jag om lösöret, tystnad uppstår, inga svar och allt fortsätter i limbo.
Men lösöret i mitt barndomshem. Det kan tydligen sparas, skänkas, säljas eller slängas utan att jag ens tillfrågas. Ironin är svår att ignorera.
Nu hade jag inte varit där på fyra år. Systematiskt har jag nötts bort ur gemenskapen ända sedan jag packade mina väskor och flyttade hemifrån som tonåring. En enda gång har min närvaro där aktivt efterfrågats och det var lillebror som ville att jag skulle lova att komma på hans student. Jag lovade och jag kom. Det är illa nog att han trodde att det fanns en risk att jag inte skulle komma tillbaka ens för något så stort. I efter hand kanske inte. Vi tackar trots allt numera nej till det lilla vi faktiskt blir bjudna på. Vi gör det för att våra barn ska slippa smärta och för att undvika bråk. För vi vill inte förstöra någon annans fest. För att vi förstår att det är bättre för alla att vi inte kommer.
Ni som känner mig vet. Jag går inte runt och tiger och lider under tystnad. Jag har pratat med dem om att jag aldrig blivit hembjuden. Jag har berättat att jag inte känt mig välkommen. Hur det inte funnits plats för mig där (det sista har dessutom vid flera tillfällen varit extremt sant - till förmån för andra familjemedlemmar har jag fått höra att jag inte varit välkommen trots att det varit en familjesammankomst). Så jag är inte förvånad att jag inte informerades om försäljningen. Eller att jag inte tillfrågades om lösöret. Jag har accepterat att allt annat från min barndom än de saker jag redan fått med mig varit förlorat.
Nu gör jag andra arga och ledsna igen. Man får inte vara öppen med "familjehemligheter". Mamma sa det redan när jag var tonåring, att jag behövde vänta tills hon var död med att skriva mina memoarer. Men det här är min historia. Den äger jag. Det här är min sorg. Den äger jag. Det här är min smärta. Den äger jag.
Det finns mycket mer som borde sägas men inte nu. Det får stanna på de åtta A4-sidorna på min dator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar