När det gäller idrottsprestationer så varnar man ofta just för det, att vara nöjd. Man påstår att det är bättre att hitta fel och brister och ständigt jaga nya mål. Personligen tror jag att man både kan jaga nya mål men ändå vara nöjd med det man presterat.
För tre år sedan så utmanade jag mig själv och bestämde mig för att göra en orienteringscomeback, någonting fattades för att göra träning kul och det jag saknade var just min idrott, det som alltid varit min idrott. Denna insikt kom till mig när jag sprungit klart min comebacktävling, en tävling som genomfördes i hällande regn, en tävling som var precis så där kall och jävlig som orientering kan vara. Men det räckte. När solen sedan sken i början av hösten så lurade jag ut Johan på personalorienteringen och han var också fast. Han som inte orienterat sedan skolorienteringen fattade ändå direkt charmen. Veckan efteråt jobbade jag men han åkte ändå själv och sprang. Så blev vi en orienterarfamilj.
Den hösten skedde också det stora avgörandet gällande min framtid, jag hittade mig en smärtläkare och äntligen kunde jag se en framtid som inte präglades av huvudvärk och pillerknaprande. Fast han lyfte dock ett varnande finger för träning, det kunde ha negativ inverkan på mitt smärtfria tillstånd. Jag har gjort mitt bästa för att jobba runt det. Man måste se möjligheter och lösningar i livet. Ibland har jag också betalat priset för att ha gjort något jag velat, värken har kommit och jag har fått offra en dag på vila. Det är en balansgång.
Min första tävlingssäsong i ny klubbdress blev dock en vända i skadornas tecken.. klippkort på röntgen och läkarbesöken travades på varandra.. Det var så det kändes i alla fall när jag inom loppet av två månader jobbade mig ihop till ett nytt frikort. Orientering är absolut precis så ofarligt som jag mindes det. Sjukgymnasten gav mig sedan nattsvarta besked, snack om att jag nog inte skulle springa orientering igen. Men orienterare har tävlingsdjävulen boende djupt inne i själen! Så jag försökte jobba med rehabövningar och lägga upp ett träningsschema som skulle fungera ändå och när förra säsongen började så stod jag redo att gå så många banor som möjligt. Jag ville inte tappa teknik, jag ville hålla igång. Så jag knatade på. Sista banan jag promenerade runt var tre veckor innan Emma föddas och tre veckor efter förlossningen började personalorienteringen och jag var på plats igen, nu med vår lilla tjej i bärselen.
Vinterträningen blev sedan absolut inte som jag tänkt mig! Överhuvudtaget! Mest på grund av Johans krämpor som gjorde att jag inte kunde lämna honom ensam med Emma. Men jag harvade på med skidor och skidorientering så gott det gick och åkte på köpet hem ett mycket oväntat DM-guld. När våren slutligen kom och snön gav upp så snörade jag på mig löparskorna igen och tog mina första löparsteg på nästan två år.
Början av säsongen präglades mycket av känslan att inte orka med och inte nå upp till de mål jag ville fram till. Men allteftersom säsongen fortlöpte, tävlingarna och träningarna blev fler och till slut började även målen att nås och då kom också insikten. Det mest sanna jag sagt på länge var när jag fick frågan efter medel-DM av en klubbkompis hur det hade gått och jag svarade: "-Orienteringen gick bra så när som på onödig bom på dubbelkontrollen men jag sprang precis så fort som jag kan förvänta mig med tanke på min träningsinsats."
Jag har bommat väldigt lite den här säsongen och det har bitvis räddat mig. Naturligtvis springer de flesta ifrån mig, framför allt som jag tävlat nästan hela säsongen i "fel" klass mot yngre, starkare förmågor. Men det ska de också göra, för de tränar mer, de satsar hårdare.
Den här säsongen fick jag också göra comeback i stafettsammanhang, tyvärr blev vi inte godkända men det var bortom min kontroll, jag gjorde ett bra lopp och det är allt jag kan styra över. Det enda jag saknar från den här säsongen är mer långdistans men det gavs inte tillfälle för det, inget mer med det.
Igår kom den sista bekräftelsen med, jag vågade mig på att springa sprinten på personalorienteringen otejpad och det kändes bra, foten kanske inte är helt bra men det är bra mycket starkare än när jag tog mig ut i våras och började springa. Det går åt rätt håll.
Nu planerar jag för vinterträningen och fokus är främst att förvalta och bevara min form, om tillfälle ges kommer jag försöka ta mig upp till nästa nivå men jag har trots allt en familj som behöver mig också. Jag vare sig vill eller kan ge mig av och träna precis som jag känner för det.
Nästa generation har också blivit litet av ett lokalfenomen när hon har tagit sig runt miniknat efter miniknat, visserligen har en stor del av sträckorna varit på axlar eller buren i famn så kraften funnits kvar till upploppet. Tio miniknat blev det för vår lilla tjej under hennes första orienteringssäsong.
 |
| Inte lätt att välja pris efter målgång. |
Pssst!!! Egentligen är inte säsongen riktigt slut ens här uppe.. jag smygladdar och suktar efter BAIK-A-NÄTTERNA. Alltså nattorientering igen.. minns ni hur min nattorienteringscomeback slutade? Orientering är absolut ännu mera ofarligt när det är mörkt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar